Jag bloggar på Livet med Sandra J. Där har jag skapat en mer personlig blogg, med egna foton och egen design. Jag skriver om livet med sjukdomar, resor och kultur. Klicka på länken för att komma vidare till bloggen!
”Genom hennes röst ser jag lägenhetshusen med fem sex våningar torna upp sig i det varma gatudammet, hur jobbigt det måste vara att bära upp vatten för och skura trapporna.” Vibeke Olssons Hedningarnas förgård gestaltar antikens Rom till liv.
Titel: Hedningarnas förgård
Serie: Serien om Sabina/Romansvit om Romarriket
Författare: Vibeke Olsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 1982 (nyutgivning 2012)
Sidantal: 274
Jag vill berätta om något fasligt och fantastiskt jag är med om nu. Det är en resa långt bort i tid och rum. Till slavarnas tuffa tillvaro i det dammiga Trans Tiberim, på andra sidan Tibern i antikens Rom. Jag gör resan tillsammans med den svenska författarinnan Vibeke Olsson, som har skrivit en romansvit om just Romarriket, Serien om Sabina.
Den första boken i serien heter Hedningarnas förgård och handlar om den unga slavinnan Callistrate. Callistrate är knappast äldre än en tonåring men ska redan föda sitt andra barn. Det är ingen frivillig graviditet. Hon har blivit våldtagen. Som slavinna på 200-talet kan hon dock inte göra motstånd mot männen med makt, inte ens mot andra slavar som är män eller mäktigare än hon själv.
När hon får dottern Sabina blir Callistrate ännu mera utsatt. Sabina föds utan en arm och betraktas som lytt, vanskapt. I Romarriket har man för vana att ”sätta ut barn” och den nyblivna modern riskerar att förlora sin lilla bebis.* Callistrate bönar och ber om att få behålla barnet. Det får hon. Men då Callistrate har utmärglats under graviditeten och Sabina ses som mindre värd, måste modern och dottern lämna det rika patricierhushåll de tillhör.
Bild: © VitalyEdush / iStock
Fotot föreställer Trajanus forum från 100-talet i vår tid.
De säljs till Isak och Monica, två kristna som verkar i det fattiga området Trans Tiberim, av Olsson kallat Trans Tiber och Transtiber. Makarna Isak och Monica är fattiga men generösa, stränga men goda. Plötsligt får Callistrate och Sabina mänskliga värden, och Isak och Monica kommer göra allt de kan för att Sabina ska få en rättvis chans i livet. Kanske att den lilla kan få lära sig läsa latin och grekiska när hon blir äldre…?
Bild: © VitalyEdush / iStock
Fotot föreställer Trajanus forum från 100-talet i vår tid.
Callistrate dras in i de kristnas värld. Världen är inte bekymmersfri. Tvärtom är den otrygg. De kristna förföljs, torteras och dödas i 200-talets Rom. Ändå klamrar hon sig fast vid den som vore den hennes och dotterns räddning. Samtidigt som Callistrates tro på den ende guden växer sig starkare brottas hon med en nyfunnen kärlek och en hel stad som inte vill att hon ska vara kristen. Kommer Callistrate bekänna Jesus när det verkligen gäller eller falla offer för trycket?
Det är inte så många som vet det om mig. Jag är filosofie magister i antikens kultur och samhällsliv. Så jag har tillbringat många timmar med att fördjupa mig i antikens Rom. Aldrig förr har Romarriket känts så levande och nyanserat för mig som det gör i Vibeke Olssons Hedningarnas förgård, varken i Suetonius Kejsarbiografier eller Martialis epigram. Och det säger ju inte så lite om hur bra jag tycker boken är.
Fattigdomen, smutsen, utsattheten, föraktet, gemenskapen och hjälpsamheten kryper under skinnet på mig och jag känner så starkt med Callistrate. Genom hennes röst, det är Callistrate som talar genom hela Hedningarnas förgård, inser jag att proletärerna och slavarna inte var en homogen grupp, att det fanns grader av makt och utsatthet även hos dem. Genom hennes röst ser jag lägenhetshusen – insulae – med fem sex våningar torna upp sig i det varma gatudammet, hur jobbigt det måste vara att bära upp vatten för och skura trapporna.
Jag tror på det Vibeke Olsson skriver i Hedningarnas förgård. Genom att skriva om slavlivet som väldigt få författare gjort – det är trots allt Roms överklass som bländar – ger hon dessutom samhällets mest tystade människor en röst. Hedningarnas förgård är en mycket, mycket lovande början på ett epos. Jag längtar efter att få se varthän berättelsen i fortsättningen Kvarnen och korset för mig.
* Sätta ut barn= Under antiken, som i Athen och Rom, lade man oönskade, nyfödda barn att dö i en skog, kloakerna eller på en sophög. Om man nu inte knäckte nacken på eller kvävde dem direkt.
Sedan när blev aliensex så hett?
Att träffa eller bli bortförd av aliens… Ingetdera fick mig till en början att lyfta upp armarna mot himlen och skrika Kom och ta mig!
Varken i Ridley Scotts Alien-filmer eller i Chris Carters Arkiv X-serie uppmuntrar de utomjordiska mötena till varmare band mellan människa och utomjording. Och när det kommer till att ha sex med aliens – ujk, vilka hemska experimentella övergrepp! Det är helt enkelt inte så fräscht eller värdigt att bli tvångsbefruktad med en parasit.
Alienbebis i Ridley Scotts Alien – inte så söt, va!?
The Sims-spelen fick mig att inse att möten med utomjordingar kan vara romantiska och sexiga. För första gången fick jag chans att leka med möjligheten att vara tillsammans med en alien – och att få ett kärleksbarn som är allt annat än parasitliknande. Snacka om gränsöverskridande och kittlande kärlek!
Jag kan inte låta bli att fascineras av passionerade kärleksaffärer mellan olika varelser. Jag är inte ensam om det. Tänk bara på genren paranormal romance… Miljontals människor dras till hettan som kan uppstå mellan människa och vampyr, människa och varulv eller människa och spöke. Och nu ser vi att något liknande är på väg att ske med romanser mellan människa och alien.
I Marvels Guardians of the Galaxy bjuder romansen mellan mänskliga Star-Lord och utomjordiska Gamora på en sockersöt snyftare. Trots sina uppenbara olikheter är de som skapta för varandra. Vad skulle – och ska Star-Lord – ta sig till utan sin gröna älskling (som faktiskt är tio gånger coolare än vad han själv är)?
Romantisk scen mellan Star-Lord och Gamora i Guardians of the Galaxy 2. Har Star-Lord äntligen fått Gamora att falla?
Ägna en timme åt att söka igenom utbudet av romance och erotik på Amazon Kindle eller Storytel, och du skulle bli förvånad över hur många författare som numera romantiserar mötena med utomjordingar. Jag vet inte om den här typen av sub-subgenre alltid har funnits eller om det är nätet och ny teknik som har tillgängliggjort litteraturen på senare tid.
Oavsett vilket finns det massor av böcker som skildrar passionerade bortföranden. Det finns uppenbarligen också massor av människor som tänder på tanken att bli bortförd av aliens (skönt att inte vara ensam). Kanske drömmer de även om att få stanna ombord på rymdskeppet och korsa galaxer i jakt på äventyr.
Jag skulle inte säga nej till galaktiska upplevelser #fyi. Jag har haft gott om dem. I bokform:
Eve Langlais populära bokserie Alien Abduction inleds med Accidental Obduction. När den lila krigaren Tren samlar ovanliga arter i planeten jordens vatten råkar han fiska upp en barbarisk människokvinna. Han upptäcker att hon är ombord på rymdskeppet försent och måste nu försöka sälja henne på slavmarknaden för att bli av med henne och hennes stora käft för gott.
Resten av serien fortsätter i en liknande anda och om man inte har något emot ganska så klassiska romance-roller med en stormig hatkärlek är Alien Abduction ganska kul. Det är en ny sexscen på varannan var tredje sida, så den som gillar aliensex kommer definitivt få sitt, så att säga.
Bild: © Photobank / Adobe Stock
Jag lliiiiideerrrrr av värmen.
Vädret i Sverige är alltid ett hett samtalsämne. Faktiskt finns det inget vi svenskar pratar så gärna och mycket om som om rådande temperaturer, lufttryck och nederbörd. Är det varmt, kallt, fuktigt eller torrt därute? Regnigt, soligt, molnigt?
Jag har aldrig varit bra på kallprat. Har alltid avskytt väderpratet. Men sommaren 2018 kan jag inte annat än att stämma in i de allmänna körerna: det är fööör varmt. Jag kan inte sluta ranta om hur vädret gör mig sjukare, har fått mig att hamna i ett galet tungt värkskov.
Extremväder och kronisk smärta är en taskig kombo. Just nu vill ju alla snacka jobbigt väder, så jag känner mig för en gångs skull inte som en glädjedödare när jag berättar om smärtan, utmattningen.
I våras kände jag mig som en jävla William Wordsworth när jag på mina dagliga små vandringar njöt av synen av blommor på marken, ekorrar i träden och rådjur i buskarna. Det var grönt, grönt och grönt. Men blommorna vissnade snart, löven krullade ihop sig av torka.
Jag var nära att trampa på en död ekorre, som säkerligen inte längre orkade med majvärmen. Var det ett omen? Sedan dess har naturen varit vissen, brun och tyst. Man hade nästan kunnat börja göra höstpyssel i maj juni någon gång.
Jag som älskar dystopier begrundar ofta vad som skulle krävas för att få Sverige på fall, att bli ett apokalyptiskt land. Upprepade strömavbrott under våren fick mig att inse hur utsatt jag är, men nu i den rasande hettan känner jag mig mer utsatt än någonsin.
Sommaren 2018, året när det varken fanns tillräckligt många fläktar eller mycket Resorb i butikerna, när skördarna torkade, djuren nödslaktades, sjuka våndades och vi inte kunde göra ett skit åt det. Det låter väl ändå som början på en fruktansvärd berättelse?
Det är fantastiskt att människor blir så himla kreativa i kristider, så det är kanske inte kört trots allt. Matbutikernas svinn blir djurfoder, i brist på Resorb gör makers egen vätskeersättning och somliga virkar till och med väderplädar eller skriver väderdagbok för att kunna minnas vädret i Sverige. Det här extremvädret behöver vi minnas!
Kommer du ihåg torkan 2018…? Jag kommer att berätta om sommarens extremvärme för Jönssongenerationerna. Men det blir en ganska torftig historia om en sjukling som antingen sov eller kollade på serier på Netflix.
Jag hoppas att jag kan fortsätta berättelsen med att 2018 var året då jag också bestämde mig för att ställa om till en livsstil för en hållbar framtid.
Det hade varit fint att kunna se småttingarna Jönsson i ögonen och känna stolthet över att vi gamlingar vände det och att kunna avsluta det hela med att alla andrar somrar efter sommaren 2018 var somrar utan värk.
Bild: © benjavisa / Adobe Stock
Den nya, riviga Netflix-serien Good Girls handlar om tre bästa vänner som är trötta på att vara duktiga flickor och bestämmer sig för att lösa sina ekonomiska svårigheter genom att råna en mataffär. Det går som det går.
Christina Hendricks från Mad Men, Retta från Parks and Recreation och Mae Whitman från Arrested Development utgör den skickliga skådespelartrio som spelar huvudrollerna Beth, Ruby och Annie i Netflix nya serie Good Girls. Det ska tilläggas att seriens skapare är Jenna Bans, en av kreatörerna bakom Desperate Housewives och Grey’s Anatomy.
Bästa vännerna Beth, Ruby och Annie har ekonomiska svårigheter. Beths make har slarvat bort familjens pengar, Rubys dotter är dödssjuk och Annie är ensamstående mamma. För att få ekonomin på rätt köl och kunna betala sjukvårdsräkningarna bestämmer sig vännerna för att råna en matvarubutik i hemstaden Detroit. Iklädda rånarutstyrsel med leksaksvapen och allt lyckas de genomföra rånet – men lite för bra.
De har inte bara fått med sig butikens pengar utan den lokala maffians tvättade stålar. Förutom att ligga lågt för att inte bli igenkända för det omtalade matbutiksrånet måste de nu undvika att förarga maffian ännu mer. De fastnar i en ond cirkel av utpressning och vet inte hur de ska rädda sig ur knipan. Alla våndas inte. Överklasshemmafrun Beth är tvärtom förtjust. Hennes liv har plötsligt blivit ett äventyr.
Beth gör gärna uppdrag åt maffian. Annie och definitivt Retta är inte lika glada i det nya, intensiva livet som Beth är. Men bästa vänner håller ihop i vått och torrt. Tack och lov för det! Jag menar, hur ofta kan man se teveserier där kvinnor är hardcore skurkar?
I Good Girls går Beth, Ruby och Annie från att vara snälla, beskedliga hustrur och mammor till att bli tuffa, handlingskraftiga kriminella. De gör ingen tvärvändning. Snarare hamnar de i personliga konflikter med sina dubbelliv. Hur ska de kunna förena rollerna utan att bli upptäckta av familjerna, dödade av maffian samt korsa gränsen mellan gott och ont?
Det är inte enbart Beth, Ruby och Annie som hamnar i en gråzon. Som tittare känner jag att jag hela tiden brottas med ett jobbigt moraliskt dilemma. Allteftersom karaktärerna begår allt grövre brott – och faktiskt stundom verkar njuta av det – borde jag tycka att de är förkastliga, bad, bad girls. Det går bara inte. Jag älskar dem! Jag känner med dem och någonstans kan mina känslor och tankar på sätt och vis rättfärdiga deras små som stora övertramp. Wtf!
Beth, Ruby och Annie sparkar rumpa med de roller vardagen påtvingat dem. De är trötta på att låta omgivningens förväntningar och krav hålla dem tillbaka, på att finna sig i ganska hopplösa situationer med otrogna makar, taskiga ex, lågavlönade jobb och så vidare. Varför ska man vara en duktig flicka när den egna och medsystrarnas tillvaro rämnar och man hela tiden trampas på?
Mod och styrka kan ta sig många olika uttryck…
Titel: Näktergalen
Originaltitel: The Nightingale
Författare: Kristin Hannah
Översättare: Micka Andersson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 2016
Sidantal: 525
”I kärlek upptäcker vi vilka vi vill vara. I krig upptäcker vi vilka vi är.”
Så inleder Kristin Hannah sin prisade roman Näktergalen, på originalspråket engelska kallad The Nightingale. Boken är en krigsskildring. Den utspelar sig under den tyska ockupationen av Frankrike, under det Andra världskriget från 1939 till 1945. Männen i byn Carreveau i Loiredalen har tvingats ut i krig och kvinnorna måste kämpa för familjernas överlevnad på hemmaplan.
Krig drabbar alla. Varför hör vi så sällan kvinnornas, barnens eller åldringarnas upplevelser av krigstiderna? De personer som lämnas kvar att hålla vardagen samman under krisen – varför är deras perspektiv mindre viktiga? Det är de inte, och Hannah har gett de tystade rösterna åter.
Systrarna Rossignol – efternamnet betyder näktergal – lämnas kvar på den gamla släktgården Le Jardin. Vianne försöker skydda de hon älskar och Isabelle hela Frankrike. De utkämpar kriget på två olika sätt och kan inte enas om hur de ska hantera tyskarnas förtryck. Isabelle tycker att Vianne är för kuvad, för tyst. Stå upp mot tyskarna, syster!
Det finns en vacker antik berättelse om näktergalen. En metamorfos som nedtecknades av bland andra den romerske författaren Ovidius. Den grekiska prinsessan Filomela blir våldtagen av sin svåger Tereus. För att hon inte ska kunna berätta om våldtäkten för någon skär Tereus av hennes tunga.
Med eller utan tunga, Filomela låter sig inte tystas. Hon hittar andra sätt att berätta. Hon väver in tecken i en duk. Systern Prokne kan tyda tecknen och blir rasande på maken. Tillsammans dödar systrarna Proknes och Tereus son och serverar fadern en brakmåltid. Han äter de tillagade resterna av hans mördade barn.
Utom sig jagar Tereus systrarna – som lyckas fly. Gudarna räddar dem nämligen undan Tereus vrede genom att förvandla Prokne till en svala och Filomela till en näktergal. Äntligen har Filomela fått en röst! Näktergalen sjunger ut sin sorg – eller är det glädje? För om man lyssnar riktigt, riktigt noga kan man höra hennes glada segertoner i sorgesången…
Dagarna, månaderna och åren går. Nästan allt har tagits ifrån Vianne och Isabelle. När en tysk kapten inkvarteras på Le Jardin orkar Isabelle inte mer. Hon lämnar Le Jardin för att ansluta sig till motståndsrörelsen i Paris. Vianne stannar. Hon har barn och vänner att tänka på. Allteftersom tvingas hon uppoffra mer och mer av sig själv. Hon uthärdar. Kärleken till nära och kära är trots allt viktigare än allt annat – och vad kommer väl annars finnas kvar när kriget är över?
Näktergalen av Kristin Hannah är en hyllning till de som utkämpar krig i vardagen, till de tysta soldaterna som gör motstånd på sina egna sätt. Jag hade väntat mig en romans, en gotisk roman i stil med Kate Mortons böcker.
Jag fann i stället ett mäktigt krigsepos, där tid och rum, Viannes och Isabelles perspektiv skickligt vävs samman till en stärkande skildring av kvinnors mod. Som jag har känt för systrarna Rossignol! Känt för dem när de har genomlevt hatet, förnedringen, förföljelserna och svälten.
Jag har även jublat med dem när de har sjungit ut upprättelsen.
Bild: © Victor Tyakht / Adobe Stock
Jag skulle vila till en skräckfilm på Netflix. Valet föll på hajfilmen The Shallows. Den smygande skräcken, som späddes på av den snyggt visuella långsamheten, fick mitt blodtryck att skjuta i höjden. Filmstunden var med andra ord inte så vilsam.
Regissör: Jaume Collet-Serra
Manusförfattare: Anthony Jaswinski
Skådespelare: Blake Lively
Längd: 86 minuter
Årtal: 2016
När surfarens ben, fot, hand eller hela kropp långsamt, långsamt hamnar under vattenytan håller jag andan. Jag vet att Jaume Collet-Serras rysarthriller The Shallows är en hajfilm och att hajarna därför skulle kunna visa sig när som helst.
När som helst. Men faktiskt dröjer de. Och där sitter jag på helspänn med axlarna uppe vid öronen och i en olidlig väntan på att få se den välbekanta fenan. På att höra skriket. På att se ett moln av blod.
Det här är ingen angenäm väntan. Väntan är utdragen. Laddad av min hajfobi.
I The Shallows spelar Blake Lively den canceranhöriga Nancy Adams. Nancy hoppar av sina medicinstudier för att surfa i sin döda mammas vågor. Sökandet och sörjandet för henne till en öde strand i Mexiko, dit bara några få hittar vägen.
Nancy hoppar i sin surfdräkt, tar tag i surfbrädan och skyndar ner till vattnet och de skyhöga vågorna, som bara en skicklig surfare klarar av att rida. Nu följer visuellt snygga tagningar med mycket fokus på rörelserna i vattnet och sjysta stunttrick.
Om det inte hade varit för att jag håller på att gå under av ängslan och smygande skräck hade jag kanske kunnat uppskatta det filmiska pyntet mer än vad jag gör, framför allt vattenfotona som är riktigt stämningsfulla.
Hallå, när kommer hajarna!? Jag kommer kunna andas ut och få ner axlarna till ett normalläge när hajattacken väl är överstånden.
Just som Nancy ska jaga den sista vågen får en hon syn på en döende knölvals kropp. Den flyter på vattnet och lockar till sig andra djur. Hon närmar sig valkroppen med nyfikenhet. Från ingenstans dyker en vithaj upp. Den går till attack. Sätter sina tänder i Nancys ben.
Nancy lyckas fly. Men hennes blödande ben lämnar blodspår i vattnet. Vithajen får vittring. Tack och lov håller tidvattnet på att sjunka och Nancy kan kravla sig upp på en klippa mitt i havet.
När tidvattnet stiger kommer klippan återigen slukas av havet, så förr eller senare måste Nancy lämna den. Det är bara det att vithajen cirkulerar kring klippan…
Kanske att de här fem artiklarna om fibromyalgi kan hjälpa dig att förstå vad jag och andra smärtsjuka går igenom…
Hujedamej! Sett i ett värkperspektiv är det här en rekorddålig sommar för mig. Min kropp pallar inte trycket från extremvärmen. De senaste veckorna har jag legat platt fall varje dag och inte ens kunnat träna eller motionera, som jag annars gör dagligen.
Det händer att jag nämner min värksituation, min kroniska smärta här på Sandrajonsson.se. Men aldrig att jag riktigt preciserar den, berättar vad det är jag lider av. Sjukdomsbilden är ganska komplicerad, med flera smärtdiagnoser. En av dem är fibromyalgi.
Jag skriver inte så mycket om fibromyalgi på den här bloggen. Jag gör det i andra sammanhang, på mina andra sajter. Där har mina personliga artiklar om fibromyalgi och livet med kronisk smärta haft miljontals visningar. Så att blogga om fibromyalgi och smärta är lite av min grej.
Jag tycker att de artiklar jag har skrivit till Battrehalsa.nu fångar min värkproblematik mycket bra. Därför tänker jag dela med mig av mina topp fem fibromyalgiartiklar här – kanske att du bättre kan förstå vad jag och andra i min situation går igenom.
1. ”11 tecken på att du kan ha fibromyalgi”
Fibromyalgi innebär mer än kronisk smärta. Lär dig känna igen de vanligaste fibromyalgisymptomen.
2. ”10 oväntade fibromyalgisymptom du kanske inte känner till”
Från frossa mitt i sommaren till värk av en smekning – när man har fibromyalgi kan man drabbas av sjukt märkliga symptom…
3. ”9 saker som kan göra fibromyalgin mycket sämre”
Något så basalt och oskyldigt som ljud, dofter och ljus kan trigga ett värkskov för oss med fibromyalgi. Så det är inte så konstigt att extremvärmen får våra kroppar ur funktion. Du skulle bli förvånad av hur många saker som kan förvärra smärtan.
4. ”36 situationer du som har fibromyalgi kanske känner igen”
Smärtan påverkar alla aspekter av livet. Relationerna, sömnen, toarutinerna, utseendet – ja, allt!
5. ”6 saker jag absolut inte var förberedd på när jag fick fibromyalgi”
Man kan aldrig förbereda sig inför livet med kronisk smärta. Blir man sjuk så blir man sjuk och man får liksom treva sig tillbaka från det läget.
Bild: © benjavisa / Adobe Stock
Den glömda trädgården, Dimmornas lek och Huset vid sjön. Oavsett vilken av Kate Mortons böcker du läser försvinner du in i en litterär värld där dåtid och nutid smälter samman till drama, romantik och gotik. Jag älskar hur Mortons verk innehåller allt. Spänning, mystik, historia, glädje och sorg. Det blir alltid lite tomt efter att jag har läst ut en av hennes böcker, så jag letar med ljus och lykta efter skönlitterära verk som påminner om Kate Morton-böcker. Nedanför följer några av mina bokskatter:
Ari beger sig till England för att uppfylla sin gamla släkting Anahitas sista önskan. Han hamnar mitt i en filmspelning på godset Astbury Hall, en plats Anahita har en koppling till.
Hur var hennes liv där och vad hände med hennes treårige son, som försvann? Ari läser Anahitas nedskrivna berättelse för att hitta en lösning på gåtan.
Den världsberömda skådespelerskan Rebecca Bradley fascineras av såväl Ari som Anahita. Mellan filmtagningarna hjälper hon Ari i sökandet efter Anahitas förflutna. Under tiden blir hon plötsligt sjuk. Kan insjuknandet ha något att göra med det gamla herresätets historia?
Midnattsrosen av Lucinda Riley tar dig med på en resa mellan Indiens uråldriga palats och Englands aristokratiska gods.
Läs mitt utförligare boktips om Midnattsrosen här.
Året är 1995, platsen en vind i Oregon. En gammal kvinna förbereder sin död genom att titta på och städa undan sina gamla saker. Det är som bäddat för att minnas. Och minns gör hon. Minnena för henne till 1939 och det naziockuperade Frankrike, närmare bestämt till byn Carreveau i Loiredalen.
Systrarna Vianne och Isabelle väljer att hantera ockupationen på två olika sätt. Vianne, som måste sätta dottern Sophie i främsta rummet, öppnar motvilligt sitt hem för en naziofficer. Han inkvarteras i hennes hus.
Isabelle kan inte passivt se på när allt tas ifrån henne och de människor hon älskar far illa. Hon blir en rebell i motståndsrörelsen.
Genom den gamla kvinnans minnen vävs systrarnas öden samman till en stark berättelse om hur det är att varje dag leva med – och frukta – nazisternas förföljelser och förtryck. Näktergalen av Kristin Hannah är en skildring av hur kvinnorna drabbades av och överlevde Andra världskriget.
Läs min recension av Näktergalen här.
Lorna ska gifta sig men hennes tankar upptag helt och hållet av det nästan förfallna godset Black Rabbit Hall i Cornwall, England. Hon förstår själv inte varför platsen har en så stark dragningskraft för henne. Hon bara måste få ha sitt bröllop där.
Fästmannen Jon är inte överförtjust. I ett sista försök att övertala honom att de ska hålla sin vigsel och bröllopsmottagning på Black Rabbit Hall bestämmer Lorna sig för att övernatta på godset över en weekend.
Under besöket på Black Rabbit Hall upptäcker Lorna godsets hemligheter, en efter en. Hon bekantar sig med den sextonåriga Amber, vars historia utspelar sig på 1960-talet. När Ambers mamma förolyckas rivs tillvaron i spillror. Pappan försvinner in i sin sorg och Amber måste ta hand om sina syskon.
När fadern efter ett års sorgeperiod gifter om sig känner Amber sig mer utsatt än någonsin. Hennes berättelse blir inte hörd förrän flera decennier senare och Lornas ankomst till Black Rabbit Hall. Tillbaka till Black Rabbit Hall av Eve Chase är ett gripande familjedrama över tid och rum.
Läs mitt utförligare boktips om Tillbaka till Black Rabbit Hall här.
Jag vet inte om jag kommer våga bada i havet efter att sett de här hajfilmerna på Netflix. Jag som har en superlöjlig hajfobi…
Extremvärme. Det finns två saker att göra: stänga alla dörrar och fönster, rulla ner persiennerna och sträcktitta på film och tv medan solen gassar därute. Eller bege sig till stranden – high five alla kustbor (!) – njuta av sommarvädret och ta ett dopp i det stora blå.
Man kan ju faktiskt göra båda sakerna. De senaste dagarna har jag varvat skräcktittande med badande. Halvt sommarinspirerad har jag velat ha en strandtouch på skräckfilmerna och då förstås tittat på filmer med hajar. Netflix har flera bra hajfilmer i sitt utbud just nu.
Men jag måste medge att det kanske inte har varit det smartaste valet att titta på filmer med hajar. Inte nu när jag behöver svalka min svettiga, inflammerade och värkande kropp mer än någonsin. Gör inte om mitt misstag – undvik att se på de här tre filmerna på Netflix!
Jaws eller Hajen är hajfilmen som startade allt. Både hajens roll i skräckfilmerna och Steven Spielbergs intåg i Hollywood. Mycket passande släpptes Jaws i början på sommaren 1975. Filmen skapade masshysteri och bara de allra modigaste vågade vistas i havet efter att ha sett den på bio, då den återuppväckte minnen från de dödliga hajattackerna 1916.
När en ung kvinna hittas död, söndersliten och till viss del uppäten på stranden befarar polischefen Martin Brody det värsta: att en haj lurar i vattnen runt sommarön Amity. Ännu en brutal hajattack bekräftar att öborna har att göra med en särdeles aggressiv vithaj. Medan skräcken rasar i Amity beger sig Brody ut på en farlig vithajsjakt.
Dödliga hajattacker är inte vanliga. Det sker i snitt sex stycken attacker med dödlig utgång om året. Samtidigt dödar människan 100 miljoner hajar varje år. Så vem är det verkliga rovdjuret? Ändå är det något med hajfilmer som får våra magar att dra ihop sig av nervositet. Framför allt filmer om utsatta surfare och turister.
I The Shallows hoppar Nancy Adams av sina medicinstudier för att surfa i sin cancerdöda mors vågor. Hon åker till en avlägsen surfplats i Mexiko, ett ställe som bara få känner till. Just som hon ska jaga den sista vågen får hon syn på kroppen från en död knölval, som lockar till sig andra djur.
Från ingenstans dyker en vithaj upp, går till attack och Nancy blir fast på en klippa mitt i havet – med ett allvarligt skadat ben och allt. När tidvattnet stiger kommer klippan återigen slukas av havet, så förr eller senare måste hon lämna den. Det är bara det att vithajen cirkulerar kring klippan.
Läs mitt utförligare filmtips om The Shallows med Blake Lively här.
Jag hade möjlighet att gå ner i en hajbur när jag var i Kapstaden i Sydafrika förra året. Jag gjorde det inte. Har en superlöjlig hajfobi. Efter att ha sett 47 Meters Down på Netflix är jag glad att jag avstod. Filmen är som en bekräftelse på mina värsta farhågor: om jag går ner i en hajbur kommer jag dö en ond bråd död.
Vad är det med hajfilmer och Mexiko? I vilket fall, systrarna Kate och Lisa befinner sig på semester i Mexiko och blir medbjudna på en båttur. Syftet med båtturen är att de ska gå ner i en bur i havet och dyka med vithajar. Det som till en början är en häftig upplevelse med hög wow-faktor förvandlas snart till en skräckupplevelse.
Hajburen Kate och Lisa befinner sig lossar från vajern på båten och sjunker, sjunker, sjunker. 47 meter ner i havet, till bottnen. Därav filmtiteln 47 Meters Down. Systrarna skadas, hajarna kretsar kring buren, båten ger sig av för att hämta hjälp och syret börjar ta slut därnere. Kate och Lisa måste ta sig upp till ytan före de kvävs ihjäl.
Tack för en helt sjukt klaustrofobisk skräckfilm, Netflix!
Bild: © prochym / Adobe Stock