”Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.”

Ända sedan i alla fall antikens dagar har man – eller är det män (?) – romantiserat våldtäkter. Den romantiska synen på sexuella övergrepp har varit särskilt framträdande i både grekisk och romersk mytologi, där de manliga gudarnas amorösa äventyr senare har inspirerat en mängd författare och konstnärer.

I ett debattinlägg på SvD Kultur lyfter kulturvetaren Carl-Henric Malmgren hur ”den västerländska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet.” Det vore konstigt om inte detta kulturarv har påverkat kvinnosynen på ett dåligt sätt, menar han i debattinlägget som den 15 januari 2018 publicerades under rubriken ”Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?”.

Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?

Den västerländska klassiska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet är naivt att tro, menar Carl-Henric Malmgren.

Jag väljer att lyfta Malmgrens debattinlägg just för att jag själv är klassisk arkeolog och är alltför bekant med de våldsamma berättelserna ur de gamla sagorna från antikens Grekland och Rom, och hur dessa sagor sedan har levt vidare bland oss. Jag tycker att det Malmgren skriver är viktigt och vill uppmuntra alla att ta del av hans tankar och historiska exempel.

Jag ska också ge några exempel på våldsamma berättelser ur den grekiska och romerska mytologin, där manliga gudar rövar bort intet ont anande kvinnor. Fastän gudarnas illgärningar aldrig benämns som våldtäkter kvarstår ändå det faktum att de bortförda kvinnorna inte så sällan föder deras barn och att de aldrig från början valde att vara tillsammans med gudarna. Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.

I en grekisk och romersk saga får vi till exempel höra om hur guden Zeus eller Jupiter förvandlade sig till en vacker svan för att, som man ofta beskriver det, ”kunna förföra” den undersköna drottningen Leda. Hon visste inte vem det var hon låg med – och märk väl att guden ständigt smidde ränker för att få ligga med [våldföra sig på] så många vackra kvinnor som möjligt. Malmberg använder berättelsen om Leda och svanen som ett av exemplen på hur övergrepp romantiseras. Här kommer ett annat exempel!

Zeus eller Jupiter fick syn på prinsessan Europa och tänkte att henne måste jag ha. Denna gång förvandlade han sig till en tjur, och på sitt huvud bar han en ljuvlig blomsterkrans. Europa ville så gärna ha blomsterkransen att hon klättrade upp på tjurens rygg. Då satte Zeus eller Jupiter av med Europa till ön Kreta, där han låg med [tvingade sig på] henne och hon senare födde hans barn.

Det gick riktigt illa för den unga gudinnan Persefone eller Prosperina, som rövades bort av och tvingades gifta sig med underjordens härskare Hades eller Pluto. För att binda henne vid sin sida för evigt lurade den mäktige guden henne att äta av de dödas mat, ett tillsynes oskyldigt granatäpple.

När man väl hade ätit av de dödas mat kunde man aldrig återvända till livet. För att lindra hennes öde bestämde gudakungen Zeus eller Jupiter att Persefone eller Prosperina ”bara” skulle behöva stanna i underjorden vid sin makes sida under så många månader åt gången som det antal kärnor granatäpplet rymde. Det blev tre månader om året. Tre månader långt borta från sin längtande mamma och under sin makes hårda kontroll.

Det här låter väl inte som några direkt romantiska berättelser? Likväl är det just dessa sagor ur den grekiska och romerska mytologin som författare och konstnärer har använt i sina romantiserande verk. Århundrade efter århundrade. Och dessa verk skattar vi högt. De ingår i vår käraste kulturskatt. För att åter koppla till Malmbergs debattinlägg – kan man matas med sådana berättelser och budskap utan att påverkas av dem?

– Att inte tala om den våldskultur gentemot kvinnor som målats upp århundrade efter århundrade har skapat en acceptans i samhället. Om än en undermedveten, eller kanske omedveten, acceptans, hävdar Malmberg i debattinlägget på SvD Kultur.

Han fortsätter:

– Våldshandlingar i klassisk konst har accepterats och förlåtits då de ansetts tjäna ett högre syfte. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet genom århundradena vägrar jag tro på. Att det inte skulle ha påverkat oss män är en naiv föreställning.

In och läs artikeln på SvD Kultur för att få ännu fler belysande exempel och träffande poänger från Malmberg!

Bild: © Sailko / Wikimedia Commons (bilden föreställer Michelangelos tavla ”Leda och svanen”.)