Jag skulle vila till en skräckfilm på Netflix. Valet föll på hajfilmen The Shallows. Den smygande skräcken, som späddes på av den snyggt visuella långsamheten, fick mitt blodtryck att skjuta i höjden. Filmstunden var med andra ord inte så vilsam.
Regissör: Jaume Collet-Serra
Manusförfattare: Anthony Jaswinski
Skådespelare: Blake Lively
Längd: 86 minuter
Årtal: 2016
När surfarens ben, fot, hand eller hela kropp långsamt, långsamt hamnar under vattenytan håller jag andan. Jag vet att Jaume Collet-Serras rysarthriller The Shallows är en hajfilm och att hajarna därför skulle kunna visa sig när som helst.
När som helst. Men faktiskt dröjer de. Och där sitter jag på helspänn med axlarna uppe vid öronen och i en olidlig väntan på att få se den välbekanta fenan. På att höra skriket. På att se ett moln av blod.
Det här är ingen angenäm väntan. Väntan är utdragen. Laddad av min hajfobi.
I The Shallows spelar Blake Lively den canceranhöriga Nancy Adams. Nancy hoppar av sina medicinstudier för att surfa i sin döda mammas vågor. Sökandet och sörjandet för henne till en öde strand i Mexiko, dit bara några få hittar vägen.
Nancy hoppar i sin surfdräkt, tar tag i surfbrädan och skyndar ner till vattnet och de skyhöga vågorna, som bara en skicklig surfare klarar av att rida. Nu följer visuellt snygga tagningar med mycket fokus på rörelserna i vattnet och sjysta stunttrick.
Om det inte hade varit för att jag håller på att gå under av ängslan och smygande skräck hade jag kanske kunnat uppskatta det filmiska pyntet mer än vad jag gör, framför allt vattenfotona som är riktigt stämningsfulla.
Hallå, när kommer hajarna!? Jag kommer kunna andas ut och få ner axlarna till ett normalläge när hajattacken väl är överstånden.
Just som Nancy ska jaga den sista vågen får en hon syn på en döende knölvals kropp. Den flyter på vattnet och lockar till sig andra djur. Hon närmar sig valkroppen med nyfikenhet. Från ingenstans dyker en vithaj upp. Den går till attack. Sätter sina tänder i Nancys ben.
Nancy lyckas fly. Men hennes blödande ben lämnar blodspår i vattnet. Vithajen får vittring. Tack och lov håller tidvattnet på att sjunka och Nancy kan kravla sig upp på en klippa mitt i havet.
När tidvattnet stiger kommer klippan återigen slukas av havet, så förr eller senare måste Nancy lämna den. Det är bara det att vithajen cirkulerar kring klippan…
Jaws eller Hajen är hajfilmen som startade allt. Både hajens roll i skräckfilmerna och Steven Spielbergs intåg i Hollywood. Mycket passande släpptes Jaws i början på sommaren 1975. Filmen skapade masshysteri och bara de allra modigaste vågade vistas i havet efter att ha sett den på bio, då den återuppväckte minnen från de dödliga hajattackerna 1916.
Jag hade möjlighet att gå ner i en hajbur när jag var i Kapstaden i Sydafrika förra året. Jag gjorde det inte. Har en superlöjlig hajfobi. Efter att ha sett 47 Meters Down på Netflix är jag glad att jag avstod. Filmen är som en bekräftelse på mina värsta farhågor: om jag går ner i en hajbur kommer jag dö en ond bråd död.
Vad är det med skräck och science fiction som gör att många regissörer skyndar förbi karaktärsskildringarna? Jag vill veta – eller få en känsla för – hur de tumultartade händelserna påverkar karaktärerna i det innersta. Regissören bakom Annihilation, Alex Garland, räds inte att rikta kameran mot karaktärernas inre. Huvudkaraktären Lena, som spelas av en formidabel Natalie Portman, drivs av hennes och maken Kanes kraschade äktenskap. Kane gav sig iväg på en hemlig militärexpedition, försvann under mystiska omständigheter och lämnade Lena att sörja honom i ett år – utan att veta om han var vid liv eller död. Så dyker han upp på tröskeln en dag, men hamnar lika mystiskt som han försvann på sjukhus, då han har inre blödningar.
Regissör: Eric D. Howell
Regissör: Paco Plaza
Regissör: Guillermo del Toro