Etikettarkiv: historia

Jag har pluggat historiska ämnen på universitetet. Närmare bestämt ämnen som antikens kultur och samhällsliv, arkeologi och idéhistoria. Jag har både en kandidat- och magisterexamen i antikens kultur och samhällsliv. Under många år har antika samhällen varit ett av mina mest brinnande intressen, vilket inte säger så lite om hur passionerat jag har älskat antiken genom åren.

Fram tills jag närmade trettio var jag uteslutande intresserad av all historia fram till och med slutet på 1800-talet – med en för mig avvikande vurm för 1920-talet. Sedan hände något, och plötsligt fann jag mig vara genuint nyfiken på modern historia. Jag kanske mognade. Det här relativt nyfunna intresset får näring av mitt intresse för samhällsfrågor. Under taggen ”historia” har jag samlat allt det jag har skrivit om just historia här på bloggen – ta en titt på blogginläggen här nedanför!

boktips, litteratur, historisk roman, The Tea Planter's Wife, Teodlarens hustru, Dinah Jefferies, Sri Lanka, Ceylon

Boktips: Dinah Jefferies historiska roman Teodlarens hustru utspelar sig på en teplantage i det koloniala Ceylon

2 svar

Den historiska romanen Teodlarens hustru av Dinah Jefferies bjuder på en ganska så otrolig och romantisk berättelse att drömma sig bort i.   

Dinah JefferiesTitel: Teodlarens hustru
Originaltitel: The Tea Planter’s Wife
Författare: Dina Jefferies
Översättare: Ann-Christine Relander
Förlag: Lind & Co
Årtal: 2016
Sidantal: 430

Dinah Jefferies historiska roman Teodlarens hustru – på engelska The Tea Planter’s Wife – är inte den bästa bok jag läst. Tvärtom tycker jag att boken är ännu ett verk med en exotiserande och romantiserande bild av fjärran länder och kolonialismen. Jag tycker hjälplöst mycket om boken i alla fall. Mycket på grund av de drömska miljöskildringarna av kolonialtidens Ceylon*, det land vi idag kallar Sri Lanka. Jag ville ha eskapism. Teodlarens hustru gav mig efterlängtad verklighetsflykt. Det är en ganska så otrolig och romantisk berättelse att försvinna i:

Det är 1920-tal. Den nittonåriga Gwendolyn Hooper reser på egen hand från den trygga tillvaron i England till det nya livet i Ceylon. Där väntar hennes nyblivna make Laurence. Han driver flera teplantager och tillhör eliten i Ceylon. Redan när Gwendolyn stiger av ångbåten möts hon av en främmande värld. Den doftar mustigt, en blandning av starka kryddor, salt fisk och gammalt damm. Så spännande! Det här är hennes stora äventyr. Kärleksäventyr.

Men väl kommen till teplantagen, som ska bli Gwendolyns nya hem, blir hon genast besviken. Varför är Laurent så distanserad, svår att nå fram till? Han verkar inte vara det minsta intresserad av att tillbringa tid med henne. Hon tänker inte låta äventyret vänta på Laurence och ger sig av på egna upptäcktsfärder på teplantagen.

Gwendolyn förälskar sig i den storslagna naturen: den varma fylliga luften, de dimhöljda vattendragen, frodiga skogarna och blomsterprakten som följer henne överallt. Hon behöver bara blicka ut från sovrumsfönstret för att uppleva den vackra grönskan. Upptäcktsfärderna väcker också hennes nyfikenhet. Hon vill veta mer om kvinnorna i de färgglada sarierna, det vill säga arbetarna som plockar teblad. Gwendolyn börjar engagera sig i arbetarna på teplantagen, vilket inte alla tycker om. Många av de priviligierade vill inte röra om i grytan, för missnöjet på plantagen sjuder redan. Vad händer om det kokar över?

Samtidigt som Gwendolyn försöker finna sig tillrätta på teplantagen i Ceylon och navigera sig fram i ett tufft socialt landskap, med en förlegad och orättvis syn på urinvånarna, ställs hon inför gamla hemligheter och svåra förluster: Teplantagen är en ”plats fylld av mystiska ledtrådar till det förflutna låsta dörrar, en gulnad bröllopsklänning i en koffert och en överväxt grav som är undangömd på ägorna. Snart blir Gwendolyn gravid, men lyckan över det nya livet blir inte långvarig och i förlossningsrummet tvingas hon ta ett beslut som kommer att påverka hennes liv för all framtid.”*

* Under den brittiska kolonialtiden kallades ön och landet Sri Lanka för Ceylon. Man använder sällan det gamla namnet idag, även om benämningen fortfarande kan förekomma. Ceylon var en brittisk koloni mellan åren 1796 och 1948. Landet blev en republik 1972 och fick då namnet Sri Lanka. Läs mer om Ceylon och Sri Lanka på Wikipedia.

* Citatet är hämtat från förlagstexten om Teodlarens hustru av Dinah Jefferies.

Bild: © Goinyk / Adobe Stock

Leda och Svanen av Michelangelo, Zeus och Leda, Jupiter och Leda, grekisk mytologi, romersk mytologi, antiken, sagor från antiken

Genom den västerländska historien har våldtäkter och sexuella övergrepp förskönats i konsten, litteraturen och kulturen

Kommentera

”Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.”

Ända sedan i alla fall antikens dagar har man – eller är det män (?) – romantiserat våldtäkter. Den romantiska synen på sexuella övergrepp har varit särskilt framträdande i både grekisk och romersk mytologi, där de manliga gudarnas amorösa äventyr senare har inspirerat en mängd författare och konstnärer.

I ett debattinlägg på SvD Kultur lyfter kulturvetaren Carl-Henric Malmgren hur ”den västerländska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet.” Det vore konstigt om inte detta kulturarv har påverkat kvinnosynen på ett dåligt sätt, menar han i debattinlägget som den 15 januari 2018 publicerades under rubriken ”Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?”.

Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?

Den västerländska klassiska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet är naivt att tro, menar Carl-Henric Malmgren.

Jag väljer att lyfta Malmgrens debattinlägg just för att jag själv är klassisk arkeolog och är alltför bekant med de våldsamma berättelserna ur de gamla sagorna från antikens Grekland och Rom, och hur dessa sagor sedan har levt vidare bland oss. Jag tycker att det Malmgren skriver är viktigt och vill uppmuntra alla att ta del av hans tankar och historiska exempel.

Jag ska också ge några exempel på våldsamma berättelser ur den grekiska och romerska mytologin, där manliga gudar rövar bort intet ont anande kvinnor. Fastän gudarnas illgärningar aldrig benämns som våldtäkter kvarstår ändå det faktum att de bortförda kvinnorna inte så sällan föder deras barn och att de aldrig från början valde att vara tillsammans med gudarna. Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.

I en grekisk och romersk saga får vi till exempel höra om hur guden Zeus eller Jupiter förvandlade sig till en vacker svan för att, som man ofta beskriver det, ”kunna förföra” den undersköna drottningen Leda. Hon visste inte vem det var hon låg med – och märk väl att guden ständigt smidde ränker för att få ligga med [våldföra sig på] så många vackra kvinnor som möjligt. Malmberg använder berättelsen om Leda och svanen som ett av exemplen på hur övergrepp romantiseras. Här kommer ett annat exempel!

Zeus eller Jupiter fick syn på prinsessan Europa och tänkte att henne måste jag ha. Denna gång förvandlade han sig till en tjur, och på sitt huvud bar han en ljuvlig blomsterkrans. Europa ville så gärna ha blomsterkransen att hon klättrade upp på tjurens rygg. Då satte Zeus eller Jupiter av med Europa till ön Kreta, där han låg med [tvingade sig på] henne och hon senare födde hans barn.

Det gick riktigt illa för den unga gudinnan Persefone eller Prosperina, som rövades bort av och tvingades gifta sig med underjordens härskare Hades eller Pluto. För att binda henne vid sin sida för evigt lurade den mäktige guden henne att äta av de dödas mat, ett tillsynes oskyldigt granatäpple.

När man väl hade ätit av de dödas mat kunde man aldrig återvända till livet. För att lindra hennes öde bestämde gudakungen Zeus eller Jupiter att Persefone eller Prosperina ”bara” skulle behöva stanna i underjorden vid sin makes sida under så många månader åt gången som det antal kärnor granatäpplet rymde. Det blev tre månader om året. Tre månader långt borta från sin längtande mamma och under sin makes hårda kontroll.

Det här låter väl inte som några direkt romantiska berättelser? Likväl är det just dessa sagor ur den grekiska och romerska mytologin som författare och konstnärer har använt i sina romantiserande verk. Århundrade efter århundrade. Och dessa verk skattar vi högt. De ingår i vår käraste kulturskatt. För att åter koppla till Malmbergs debattinlägg – kan man matas med sådana berättelser och budskap utan att påverkas av dem?

– Att inte tala om den våldskultur gentemot kvinnor som målats upp århundrade efter århundrade har skapat en acceptans i samhället. Om än en undermedveten, eller kanske omedveten, acceptans, hävdar Malmberg i debattinlägget på SvD Kultur.

Han fortsätter:

– Våldshandlingar i klassisk konst har accepterats och förlåtits då de ansetts tjäna ett högre syfte. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet genom århundradena vägrar jag tro på. Att det inte skulle ha påverkat oss män är en naiv föreställning.

In och läs artikeln på SvD Kultur för att få ännu fler belysande exempel och träffande poänger från Malmberg!

Bild: © Sailko / Wikimedia Commons (bilden föreställer Michelangelos tavla ”Leda och svanen”.)

Boktips: Alla som gillar steampunk och starka kvinnliga karaktärer borde läsa de fyra böckerna i Shelley Adinas kvartett Magnificent Devices

Kommentera

Jag har redan berättat hur mycket jag tycker om Shelley Adinas steampunkkvartett Magnificent Devices i mitt förra blogginlägg. Jag ska med andra ord inte sväva ut så mycket här. Vad jag däremot ska göra är att visa omslagen på och skriva om var och en av böckerna – så fortsätt läsa om du vill veta mer om dem!

Bokomslagen – visst är de snygga!?

bok, böcker, boktips, fantasy, science fiction, steampunk, historia, starka kvinnliga karaktärer

bok, böcker, boktips, fantasy, science fiction, steampunk, historia, starka kvinnliga karaktärer

Bok 1: Lady of Devices

Magnificent DevicesTitel: Lady of Devices (Magnificent Devices #1)
Författare: Shelley Adina
Förlag: Moonshell Books
Årtal: 2011
Sidantal: 258

Låt mig få presentera Lady Claire Trevelyan. Hon är adlig, sjutton år och måste gå i skola för att lära sig att föra sig i sällskapslivet och bli den perfekta hustrun. Det är bara det att Claire inte vill gifta sig och ta klivet in i societetslivet, som hon och alla andra adliga unga kvinnor förväntas göra i det viktorianska samhället*. Hon vill mycket hellre utbilda sig till ingenjör. Claire må briljera med sina matte- och språkkunskaper – men annat är det på lektionerna som förbereder henne inför hustrulivet. Där tenderar hon att spränga köket i luften med sina experiment. När hon så utexamineras och introduceras i balsalarna, drabbas hennes familj av en skandal. Pappan, en populär lord, har satsat familjeförmögenheten på dåliga affärer och begår självmord eftersom skammen och Londons påtryck är så stora. Utblottad måste Claire nu leva på Londons gator och söka jobb. Så smart som hon är lyckas hon få arbete som forskningsassistent till den lysande ingenjören Andrew Malvern och imponera på ett gäng kriminella ynglingar med sin genialitet. Vem hade kunnat ana att den unga ladyn skulle bli gängledare? Men det blir hon, och i stället för att segla in som en drottning i balsalarna tar hon såväl Londons undre värld som Andrew Malvern med storm. Det nya livet Claire håller på att skapa sig är inte så dumt… Om det bara inte hade varit så att en viss Lord James Selwyn hade fått för sig att han vill gifta sig med henne.

Bok 2: Her Own Devices

Magnificent DevicesTitel: Her Own Devices (Magnificent Devices #2)
Författare: Shelley Adina
Förlag: Moonshell Books
Årtal: 2011
Sidantal: 291

Om Shelley Adina gav oss en lättsmält introduktion till Magnificent Devices-världen i Lady of Devices, tar steampunkäventyret ordentlig fart i den andra boken Her Own Devices. Tillsammans med ingenjören Andrew håller Claire och hennes gäng på att utveckla en mackapär som kommer revolutionera sättet att färdas på i den viktorianska eran. När de kör fast i sina forskningsförsök, inser Claire att det krävs extrema åtgärder för att styra experimenten i rätt riktning. Hon måste söka hjälp hos en kvinnlig forskare och ingenjör, som har klassats som en galning och som därför är inspärrad på Bedlam*. Claire planerar ett räddningsförsök. Kommer hon lyckas frita forskaren och att få den sista pusselbiten på plats, så att uppfinningen blir färdig någon gång? Samtidigt komplicerar Lord Selwyn Claires liv något förfärligt, framför allt eftersom hon börjar få känslor för Andrew.

Bok 3: Magnificent Devices

Titel: Magnificent Devices (Magnificent Devices #3)
Författare: Shelley Adina
Förlag: Moonshell Books
Årtal: 2012
Sidantal: 323

Den tredje boken, Magnificent Devices, för oss rakt in i ett luftslag. Claire väljer att tillsammans med nyfunna vänner – hur hon lär känna dem får du ta reda på själv – korsa Atlanten i ett luftskepp. Allt för att slippa Lord Selwyns alltmer påträngande uppmärksamhet och tuffa krav. Med luftpirater hack i häl måste Claire fly genom ett ogästvänligt och okänt landskap i nybyggarnas USA. Vad hon inte vet är att Lord Selwyn också befinner sig i USA – och att Andrew av någon anledning har följt efter honom dit.

Bok 4: Brilliant Devices

Magnificent DevicesTitel: Magnificent Devices (Magnificent Devices #4)
Författare: Shelley Adina
Förlag: Moonshell Books
Årtal: 2013
Sidantal: 328

Brilliant Devices är den fjärde och avslutande boken i Shelley Adinas Magnificent Devices-kvartett. Claire fortsätter färden till Kanada. Hon tror att hon äntligen ska få lite lugn och ro, men plötsligt ställs hon inför det faktum att både kollegan Andrew och en luftskeppskapten får hennes hjärta att hoppa över flera slag. Som om det inte vore nog pågår en komplott i en kanadensisk gruva, och en man har blivit oskyldigt anklagad för att ligga bakom den. Kommer sanningen segra till slut och vilka är det som försöker mörda Claires nya vän, greve Ferdinand von Zeppelin*? Finns det – månntro – ett samband mellan händelserna?

* Med det viktorianska samhället menar jag egentligen den viktorianska tiden i England. Denna tid har fått sitt namn efter drottning Viktoria (Victoria på engelska), som satt på den brittiska tronen mellan åren 1837 och 1901. Många alternativhistoriska och steampunkböcker utspelar sig under just denna tid.

* Bedlam är det folkliga namnet på det i alla fall litterärt ökända mentalsjukhuset Bethlem Royal Hospital.

* Greve Ferdinand von Zeppelin (1838 till 1917) har bland annat namngett luftskeppen zeppelinare. Från och med 1890 arbetade han flitigt med att bygga och utveckla styrbara luftskepp. Då luftskepp är populära inslag i steampunkgenren är det kanske inte så märkligt att han dyker upp i Shelley Adinas Magnificent Devices-kvartett.

steampunk, fantasy, fantastik, science fiction, Magnificent Devices, bok, böcker

Jag har tagit ett kliv rakt in i en fantastisk steampunkvärld

Kommentera

”Jag har varit med om något helt fantastiskt. I över en vecka har jag läst och levt mig in i Shelley Adinas steampunkkvartett Magnificent Devices.” Ångmaskiner, luftskepp och vetenskapskvinnor ftw!

Jag har varit med om något helt fantastiskt. I över en vecka har jag läst och levt mig in i Shelley Adinas steampunkkvartett Magnificent Devices (bokomslaget till vänster hör till den första boken i serien). Tack vare starka kvinnliga karaktärer och en lekfull tolkning av det viktorianska England har jag inte alls haft svårt att dagdrömma om vetenskapsgenier, ångmaskiner, luftskeppsturer över Atlanten, kvicka samtal över en kopp te, vackra klänningar med meterlånga släp och hisnande äventyr värdiga en fantasyserie. Denna inlevelse hör dessvärre inte längre till vanligheterna.

Ibland kan jag gripas av en rädsla: har jag glömt bort hur man gör? Före 25-årsåldern hade jag inga som helst problem med att lägga mig tillrätta med en bok, öppna pärmarna och försvinna in i världen som orden målade upp för mig. Sedan blev jag för akademisk, för upptagen. Eskapismen blev inte min första prioritet, som jag alltid har lovat mig själv att den ska vara. Därmed gick något dyrbart förlorat. Jag försöker hitta tillbaka till verklighetsflykten, till den där känslan av att det finns inget bättre än världarna som ryms mellan pärmarna.

Det krävdes en otrolig historia innehållande historia, fantasy, geniala kvinnor, romantik, vänskap, England och massa, massa drama för att jag skulle kunna säga hejdå till vardagen. Jag hade gärna stannat i Adinas Magnificent Devices-värld längre. Men att läsa fyra böcker på raken av samma författare är lite för troget för mig. Nu vänder jag min eskapistiska längtan mot Regency-världar och romantik. Håll ögonen öppna efter en presentation av var och en av böckerna i Magnificent Devices-kvartetten.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock

Veckans topplista: 5 steampunkböcker som utspelar sig i det viktorianska London

8 svar

Varje vecka släpper Johannas Deckarhörna en ny topplista för oss bokbloggare att skriva ett blogginlägg om. Denna vecka – alltså vecka 36 – är temat fem böcker som utspelar sig i London. Jag har valt att vinkla temat till fem engelskspråkiga böcker som utspelar sig i det viktorianska London – håll till godo! Vill du också delta i ”Veckans topplista”? Klicka i så fall på länken. 

1. Soulless av Gail Carriger

Gail CarrigerGail Carrigers bokserie Parasol Protectorate tog mig med storm. Den första boken i serien, Soulless, introducerar den självständiga ungmön Alexia Tarabotti. Alexia har ingen själ – därav titeln på boken – sitter på glasberget och är i lag med skumma varelser såsom vampyrer och varulvar. En dag råkar hon döda en vampyr. Drottning Victoria vill att saken utreds och skickar därför varulven Lord Maccon att undersöka fallet. Precis som i vilken Harlequinroman som helst slår det gnistor mellan Alexia och Lord Maccon och hela deras relation präglas till en början av hatkärlek. Fler vampyrer dödas, Alexia anklagas för morden och nu måste hon och lorden samsas för att rentvå hennes namn. Jag har aldrig läst en bok som driver med Harlequin och romance på ett så klockrent sätt som Carrigers Soulless gör. Lägg därtill alla de elementa som gör steampunk så fantastiskt så får du en riktigt uppfriskande lässtund med denna bok.

2. The Time Machine av H.G. Wells

H.G. WellsH.G. Wells kan vara en av mina favoriter bland historiemakarna som drar åt det fantastiska hållet. Jag är själv väldigt förtjust i hans klassiker The Time Machine i vilken en uppfinnare och vetenskapsman bygger en tidsmaskin. Han reser 800 000 år fram i tiden, till en helt annan värld. Där hamnar han mitt i ett krig mellan två folkslag och vid tiden för jordens undergång. Situationen blir allvarlig när hans tidsmaskin stjäls, för han kan inte resa tillbaka till 1800-talets London och sin trygga tillvaro där igen.

3. Lady of Devices av Shelley Adina

Shelley AdinaShelley Adina har tidigare skrivit för stora bokförlag som Harlequin. Steampunkboken Lady of Devices har hon dock som selfpublisher gett ut helt i egen regi. Boken har nått ganska stora framgångar inom steampunk-subkulturen och fått flera uppföljare i serien Magnificent Devices. Som dotter till en framstående adelsman förväntar sig alla att Claire Trevelyan ska nöja sig med att vistas i damernas tesalonger och dansa på baler. Hon är mycket, mycket mer intresserad av sina experiment (och har för vana att spränga saker i luften). När fadern förlorar allt de äger i dåliga investeringar kastas Claire ut på Londons gator. Genom att använda sina talanger lyckas hon överleva och bli ledare i det viktorianska Londons undre värld…

4. The Affinity Bridge av George Mann

George MannAlla vi som gillar det viktorianska England och Sherlock Holmes-böckerna vet att mordgåtor i sekelskiftets (1800- och 1900-talet) London gör sig riktigt bra. Den ytterligare litterära komponenten steampunk gör konceptet ännu mer spännande, tycker jag. George Manns steampunkbokserie Newbury and Hobbes är ett fint exempel på böcker där England, viktoriansk tid, mordgåtor och steampunk blandas till en enda härlighet. I seriens första bok The Affinity Book tar vi läsare ett kliv in i ett sekelskiftets London där poliser arbetar i dimmiga gränder och döda reser sig igen. När ett luftskepp kraschar under mystiska omständigheter skickas Sir Maurice Newbury och hans assistent Veronica Hobbes på en utredning av fallet. Samtidigt härjar en brutal mordvåg och faslig sjukdom i Londons slumkvarter. Det blir mycket för utredarna att bita i – men desto äventyrligare för oss läsare.

5. The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde av Robert Louis Stevenson

Robert Louis StevensonRobert Louis Stevensons The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde rymmer en perfekt blandning av skräck, science fiction och gåtfullhet. Detta klassiska verk kan dessutom klassas som en av steampunklitteraturens stora föregångsböcker. Handlingen är enkel: Vetenskapsmannen Dr. Jekyll uppfinner en brygd som gör att hans personlighet klyvs i en god respektive ond halva när han dricker det. Varje gång han dricker brygden förvandlas han så till den hänsynslöse och ondsinte Mr. Hyde. Först gillar han det, men snart tappar han kontrollen över situationen och Mr. Hyde tycks ta över allt oftare.

Vill du också vara med i ”Veckans topplista”? Klicka dig i så fall vidare från min blogg till Johannas Deckarhörna via denna länk: https://johannasdeckarhorna.wordpress.com/2017/09/05/veckans-topplista-v-35-london/

Bild: © Andrey Kiselev / Adobe Stock

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

10 svar

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll tillgodo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort!

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock

boktips, Andra världskriget, Saint-Malo, Anthony Doerr, Ljuset vi inte ser, All the Light We Cannot See, krigsskildringar, böcker, litteratur

Boktips: I Ljuset vi inte ser illustrerar Anthony Doerr att förövare också kan vara offer

Kommentera

Jag gillar när författare problematiserar vår syn på ljus och mörker, godhet och ondska. I sin historiska roman Ljuset vi inte ser lyckas Anthony Doerr särskilt väl med denna problematisering, en av många anledningar till varför jag tycker mycket boken.

Anthony DoerrTitel: Ljuset vi inte ser
Originaltitel: All the Light We Cannot See
Författare: Anthony Doerr
Översättare: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark Förlag
Årtal: 2014 (pocketutgåvan utkom först 2016)
Sidantal: 598

Det föräldralösa underbarnet Werner har ingen framtid. Hur begåvad han än är på teknik kommer han på grund av den tyska regeringens beslut tvingas ner i kolgruvorna, samma öde som drabbar alla fattiga pojkar när de väl når tonåren. Han och den älskade lillasystern Jutta bor på ett barnhem. Där tillåter de sig drömma om en annan tillvaro medan de lyssnar på en mystisk radiopratare. Werner tycker om radioapparater. Framför allt att laga dem. Tack vare hans tekniska talang får han sitt livs chans.

1939 träffar Werner av en händelse en tysk officer. Officeraren anar sig till Werners tekniska talang och låter honom på prov laga radion hemma hos ett förmöget, inflytelserikt par. Werner lyckas mycket bra. Officeraren bestämmer sig för att rädda underbarnet undan ödet i kolgruvorna. Detta innebär att Werner sätts i en elitnazistskola, där personalen mäter nyanserna på hans ljust, ljust blonda hår och oändligt blåa ögon. De drillar honom även till att anamma det nazistiska gruppbeteendet.

Samtidigt i den franska kuststaden Saint-Malo: Marie-Laure väntar på att hennes pappa ska komma tillbaka. Han är försvunnen. Under tiden bor hon tillsammans med sin pappas farbror och hans hushållerska. De är alla rädda för nazisterna som har ockuperat staden. Marie-Laure stannar mest inomhus, förutom när hon följer med hushållerskan till stranden för att samla snäckor eller hälsa på väninnorna. Hon är blind. Hemma i Paris hittade hon bra. Pappan, som är låssmed på det nationalhistoriska museet, byggde henne en gång i tiden en miniatyr av hemmakvarteren. På så sätt lärde hon sig att hitta. Nu sitter hon vid sin miniatyr och väntar… det vill säga när hon och gammelfarbrorn inte läser ur Jules Vernes En världsomsegling under haven.

Man skulle ju kunna tro att Werners och Marie-Laures liv är varandra för fjärran för att de överhuvudtaget skulle kunna mötas. I Anthony Doerrs Ljuset vi inte ser (på engelska Allt the Light We Cannot See) leder dock varje ord fram till deras korta men betydelsefulla möte i Saint-Malo. Vad Doerr så skickligt illustrerar i sin skildring av Andra världskriget är att också en förövare – i det här fallet nazisterna – kan vara offer för ett grymt samhällspåtryck och att vi alla har både ljus och mörker inom oss. Om du läser boken kommer du märka hur. Ljuset vi inte ser är en såväl tjock som komplex roman, uppbyggd med hjälp av en otroligt vacker prosa. Då kapitlen är korta, och då menar jag mycket korta, flyter läsningen på bra. Ett för vackert språk och långtgående djup kan ha en avskräckande inverkan på många läsare, men jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Många som har läst Ljuset vi inte ser vittnar om samma läsglädje.

Bild: © Florence Piot / Adobe Stock

bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol, Nigeria, Biafra, Biafrakriget

Bokrecension: Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol är en smärtsam, hemsk och vacker skildring av Biafrakriget

Kommentera

Det är smärtsamt, hemskt och vackert när den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie målar upp sin berättelserika skildring av Biafrakriget i romanen En halv gul sol. Läs min recension av boken!

Chimamanda Ngozi AdichieTitel: En halv gul sol
Originaltitel: Half of a Yellow Sun
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Översättare: Joakim Sundström
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2008 (boken utkom på svenska 2007)
Sidantal: 682

I en av sina TED-talks* berättar den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie att hon växte upp med en enda berättelse, den som brittiska och amerikanska barnböcker förtäljde. Som barn kunde hon därför bara föreställa sig blonda och blåögda karaktärer som levde i England eller USA. När Adichie gjorde sina första trevande författarförsök imiterade hon de barnböcker hon läst – för visst fanns det inget att berätta om den värld hon växte upp i? Det var trots allt få nigerianer som fick sina berättelser om Nigeria hörda.

När Ngozi, vad man kan anta, upptäckte Chinua Achebes* författarskap och blev mer samhällsmedveten – vilket hon för övrigt blev i tidig ålder – insåg hon att det inte finns en berättelse. Hela världen kryllar av berättelser i plural, och hennes hemland är inget undantag från detta. Sedan dess har hennes litterära visioner präglats av en vilja att med ord skapa mosaiker av hur det kan – notera ordet kan – vara att leva i Nigeria. I romanen En halv gul sol lyckas hon så väl med detta att boken kan jämställas med ett modernt mästerverk.

En halv gul sol är ett porträtt av inbördeskriget i Nigeria, även känt som Biafrakriget. Kriget som varade mellan åren 1967 och 1970 skakade om hela Nigeria. De västerländska nyhetsrapporteringarna från detta inbördeskrig påverkar vår bild av Nigeria än idag. Det är exempelvis härifrån som begreppet ”Biafrabarn”* härstammar och många tror att läget i Nigeria är precis likadant nu som det var då, en syn som Adichie gärna ser att vi omförhandlar när vi läser hennes berättelse som fångar både krig och fred.

Tvillingsystrarna Olanna och Kainene är olika som dag och natt. Olanna är vacker, karismatisk och mjuk, Kainene är alldaglig, skärpt och hård. Olanna ger sig hän humanismen, Kainene slipar sina färdigheter som affärskvinna. Olanna lämnar allt för att få leva med mannen hon älskar, Odenigbo, Kainene dikterar villkoren för sitt förhållande med den brittiske skribenten Richard. På grund av olikheterna växer systrarna från varandra. Stundom upplever de båda att kärleken dem emellan haltar.

Den aktade akademikern Odenigbos liv är på väg att förändras. Dels håller han och Olanna på att skapa en gemensam tillvaro – äntligen kan de vara tillsammans varje dag – dels har han just öppnat sitt hem för bypojken Ugwu. Ugwu, som först skulle vara tjänare, blir som en i familjen och han älskar att få lyssna på när Odenigbo, Olanna och deras intellektuella gäster diskuterar allt mellan himmel och jord. Just som livet, på gott och ont, pågår, sker det som inte får hända. Nigeria står inför ett inbördeskrig.

Det spelar ingen roll om man är en rik akademiker eller en fattig bybo, kriget stormar genom allas liv. Gammal som ung tvångsvärvas till arméerna, familjer och vänkretsar splittras. Den nya tillvaron präglas av evakueringar, bombräder, massakrer, sjukdomar, svält och flyktingskap, men också av en stark framtidstro. Medan kriget rasar kring dem gör Olanna och Kainene upp med varandra och otroligt nog lyckas deras kärlek gro bland söndersprängda byar och hungriga barn med kwashiorkor*. Och det är smärtsamt, hemskt och vackert.

Precis som En halv gul sol är rik på berättelser och livsöden, är Chimamanda Ngozi Adichies språk rikt på bilder, här i en fin tolkning av översättaren Joakim Sundström. Fastän Biafrakriget inträffade för ett halvt sekel sedan känns det högst aktuellt i Adichies tappning. Kanske att boken inte bara kan hjälpa oss att omförhandla vår snäva syn på Nigeria, utan även ge oss en större förståelse för det påtvingade flyktingskap många av våra medmänniskor lever i idag.

Bild: © daniel0 / Adobe Stock

* Klicka på föreläsningsrubriken för att komma till Chimamanda Ngozi Adichies mycket sevärda TED-talk The danger of a single story.

* Chinua Achebe (1930-2013) var en nigeriansk författare. Även han har i sina verk illustrerat Nigerias pluralism och berättelserikedom liksom skildrat Biafrakriget (1967-1970).

* ”Biafrabarn” är ett begrepp som syftar till att beskriva undernärda barn med uppsvällda magar. Begreppet härrör från den humanitära kris som uppstod under Biafrakriget, ett inbördeskrig i Nigeria.

* Kwashiorkor ett sjukdomstillstånd som har uppstått på grund av svält. Barn med uppsvällda magar och i övrigt tunna kroppar brukar få illustrera sjukdomstillståndet, som du kan läsa mer om på Wikipedia.

världskulturarvet i Tanum

Jag har besökt världskulturarvet i Tanum

Kommentera

Igår var jag och min sambo Christoffer ute på arkeologiska äventyr i världskulturarvet i Tanum. Det blev hällristningar, rösen och gravfält för hela slanten. Läs om och se bilder från vår dagsutflykt!

Jag kommer aldrig sluta fascineras av historia och arkeologi, två ämnen jag har vigt nästan hela min barn- och ungdom åt. Då och då grips jag av en total saknad och längtan efter att få upptäcka det förflutna, och i dessa stunder överväger jag till och med att sätta mig i skolbänken igen. Bara för att åter få vara en del av den världen. Jag tyckte mycket om mina studier i antikens kultur och samhällsliv, arkeologi och antropologi.

Igår fick jag chansen att leva ut upptäckardrömmen. Jag och Christoffer gjorde nämligen en dagsutflykt till Vitlycke Museum och världskulturarvet i Tanum i Bohuslän, där det finns tusentals hällristningar. Just på grund av hällristningarnas rika symbolvärld – och därmed alla fantastiska möjligheter till tolkningar – är de något av det mest spännande jag vet. Under mina studieår drömde jag mig ofta bort till hällristarnas tid, bronsåldern.

Så igår var det som att få tillbaka en bit av mig själv och mitt dagdrömmande. Tack för det, Christoffer (han var den som körde till utmarkerna eftersom jag inte har ett körkort)! Samtidigt fick jag också ett tillfälle att repetera mina kunskaper i området, kunskaper som ju försvinner år för år, nu när jag inte underhåller dem dagligen. Det var likaså värdefullt att få dela något jag tycker så mycket om med personen jag delar mitt liv med. Jag tror inte att några ord jag säger kan göra hällristningarna i Tanum rättvisa, de ska helt enkelt ses, och nu fick Christoffer för första gången se fornlämningarna jag har pratat varmt om.

världskulturarvet i Tanum världskulturarvet i Tanum

Tanums hällristningsområde finns med på Unesco:s Världsarvslista

1994 upptog Unesco Tanums hällristningsområde på sin Världsarvslista, vilket gör Tanum till ett världskulturarv. Ingen annanstans i världen kan man få en så rik inblick i bronsålderns och hällristarnas livsvärld som just på denna plats. Inom världsarvsområdet finns cirka 600 hällristningslokaler med tusentals hällristningar. De största hällarna med fynd är Aspeberget, Litsleby, Fossum och Vitlycke. Vid den sistnämnda hällen finns museet från vilket guidade turer i området utgår och där man kan besöka en bronsåldersby. I närheten av den så kallade Vitlyckehällen ligger en utsiktsplats med ett par fina stenrösen från bronsåldern. Från utsiktsplatsen kan man blicka ut över vidsträckt åkermark. Under bronsåldern var åkermarken i stället hav, men på grund av den pågående landhöjningen har hav blivit land – häftigt, eller hur?

Läs mer om världskulturarvet i Tanum på Vitlycke museums webbplats!

världskulturarvet i Tanum

Hällristningar är egentligen ett missvisande namn på fornlämningarna

Den gängse bilden av hällristningar är att de ristades i sten och att de var röda. Båda dessa uppfattningar är felaktiga. Den röda färgen är ett modernt påfund. Man fyllde i hällristningarna med röd färg för att färgen matchade de mer sentida runorna och gjorde det lättare för folk att se dem i naturlandskapet. Utan färg eller andra markörer kan det vara väldigt svårt att upptäcka dem.

Numera tror forskare i arkeologi att man med hjälp av stenar knackade in ristningarna i hällarna. På så sätt krossades mineralerna så att de inknackade bilderna lyste alldeles knallvita mot den gråa granithällen. När bilderna började smälta samman med hällarna, som de ju gör när tidens tand får göra sitt, knackade man in dem igen. Med detta som bakgrund är ”hällristningar” således ett missvisande namn på fornlämningarna.

Jag gjorde en avstickare till Greby gravfält utanför Grebbestad

Den bohuslänska sommarstaden Grebbestad ligger alldeles i närheten av världskulturarvet i Tanum. Denna gång passerade vi bara Grebbestad som hastigast, och detta för att vi hade kört förbi vårt andra utflyktsmål: Greby gravfält. Som en före detta arkeologistudent har jag sett min beskärda del av järnåldersgravfält, men inget som är lika vackert som Greby gravfält.

På Greby gravfält finns de för järnåldern traditionella gravhögarna. De höga stenar som är resta på högarna gör däremot gravfältet ganska unikt. Enligt sägnen ska skotska krigare ligga begravda på denna plats, och detta efter ett stort slag där krigarna från Skottland led ett tungt nederlag. Det ljung- och blomstertäckta gravfältet ligger intill lummiga skogar och böljande åkerfält.

Läs mer om Greby gravfält i en artikel på Popularhistoria.se!

böcker, litteratur, essäer, favoritförfattare

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie

Kommentera

Brené Browns, Rebecca Solnits och Chimananda Ngozi Adichies författarskap lär mig viktiga och djupa saker såväl om mig själv som om samhället. Läs om varför jag värdesätter deras författarskap så högt som jag gör. 

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie. Jag är glad att jag har hittat till tre starka kvinnliga författare och inte till ännu fler män. Trots att jag försöker undvika litterära kanon, som ju ofta framlyfter mäns författarskap, blir det lätt så att jag läser gamla gubbars verk i alla fall.

Jag slås av hur häftigt det är att kunna ha Brené Browns böcker som bollplank

Brown, Solnit och Adichie talar alla till mig, men på olika sätt. Brown är en doktor i sociologi och skriver om mellanmänskliga relationer på ett väldigt personligt och träffsäkert vis. Böckerna hon skriver – de handlar om allt från att känna skam när man känner sig otillräcklig till det mod som krävs för att resa sig efter nederlag – skulle kunna handla om mig, om min kamp för att kunna känna acceptans. Faktiskt har Brown gjort ett så starkt intryck på mig att jag när jag hamnar i jobbiga sociala situationer numera brukar fråga mig själv Vad skulle Brené Brown göra? och därefter agera på ett, vad jag hoppas och tror, trevligare sätt än vad jag gjorde för bara ett halvår sedan. När jag tänker på det hela, slås jag av hur häftigt det är att kunna ha böcker som bollplank.

Rebecca Solnit placerar synen på kvinnligt respektive manligt i historiska kontexter

Solnit kan vara en av de mest bildade författare jag vet. Du som känner mig vet hur mycket jag värdesätter kunskap och bildning. Hon är också en lysande essäist som mixar frågor rörande historia, konst, litteratur och genus till upplysande texter. Hennes författarskap är särskilt fokuserat på vandringslusten genom tiderna, hur våra värderingar skapar och begränsar fysiska rum samt på vilken syn olika samhällen har på manligt och kvinnligt. För några år sedan lyckades Solnit skapa debatt om ”mansplaining”, ett begrepp hon myntade i essän Män förklarar saker för mig (Men explain things to me). Med sina ambitiösa ”försök” – essä kommer från franskans essai som betyder försök – att placera genuskonstruktioner i historiska kontexter tycker jag att Solnit lyckas få mig att förstå hur konstruerade våra människobilder är.

Oftast förbisedda människor får en röst i Chimamanda Ngozi Adichies böcker

Jag är antropolog och borde därför veta att man inte kan bunta samman länder till ett stort fantasiland, jamen, så som många av oss gör med ”Afrika”. Jag har själv tänkt på Afrika som homogent och därmed inte sett kontinentens pluralism. Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie visar Nigerias mångsidighet. Där finns lika många berättelser som där finns människor, precis som det finns i alla länder. Adichie ger oftast förbisedda människor deras röster och berättelser åter. Hon berikar också världslitteraturen med nya perspektiv, och med tanke på hur erkänd hon är redan nu har hon säkert redan skrivit in sig i litteraturhistorien. Adichie värjer inte för att skriva om svåra ämnen som utanförskap och hustrumisshandel, men det finns alltid ljus i mörkret. Berättelser blir knappast rikare än hennes.

Bild: © pirotehnic / Adobe Stock