Jag har burit med mig sägnen om de dödas julotta ända sedan jag läste den i sju-åttaårsåldern. Den är en av mina favoritspökhistorier och därför känns det stort att skriva om både den och fasligheterna under julnatten. Förr troddes natten mellan julafton och juldagen vara en tidpunkt när de döda gick igen…
Jag har haft bestämda åsikter om Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga. Boken är så snustorr att jag kommer få plåga mig igenom den, har jag tänkt utan att egentligen ha en susning. Efter att jag läst verket måste jag medge att jag haft fel. Gösta Berlings saga kan vara en av de bästa läsupplevelser jag varit med om. Lagerlöfs klassiker från 1891 passar mig perfekt, jag som älskar skrönor, sägner och det fantastiska.
Natt och jag kan omöjligt sova. Jag kan omöjligt skapa något från grunden. Sömnlöshetskruxet. Men en sak kan jag göra: jag kan gå igenom tidigare anteckningar om vårens läsupplevelser och dela med mig av den fantastiska läsning jag fått genom Selma Lagerlöfs Dunungen.
