Kultur

De dödas julotta – och den skrämmande julnatten

Jag har burit med mig sägnen om de dödas julotta ända sedan jag läste den i sju-åttaårsåldern. Den är en av mina favoritspökhistorier och därför känns det stort att skriva om både den och fasligheterna under julnatten. Förr troddes natten mellan julafton och juldagen vara en tidpunkt när de döda gick igen...
skrämma bort spöken
Bild: © ananaline / iStock
Visste du att man tände ljus för att skrämma bort gastarna som troddes gå igen på julnatten?

Det är den 25 december och juldagen. Jag ligger nerbäddad i soffan och läser översiktsverk av julen i svensk folklore och blir påmind om den bästa spökhistorian jag vet. Spökhistorian handlar om de dödas julotta. Den finns i nästan oändligt många versioner, både här i Sverige och i andra delar av Europa. De dödas julotta är en sägen och dess rötter kan spåras tillbaka till 500-talet på Kontinenten och definitivt till 1600-talet i Sverige. Sägnen hänger samman med kristen tro och firandet kring juldagen, men kan likaså kopplas till folktro.

Gick upp i ottan för att fira Jesus födelsedag

Enligt den kristna myten infaller Jesus födelsedag den 25 december. För att fira hans födelse har människor gått på julotta under århundraden. Traditionellt sett innebär en julotta en gudstjänst i ottan på juldagen, i brytpunkten mellan natt och dag.

julkrubba jesu födelse
Bild: © RiniSlok / iStock
Fotot föreställer en ganska traditionell julkrubba. Jesusbarnet ligger i krubban och kring honom står bland andra Josef, Maria och ett par av de vise männen. Exakt när Jesu födelse ägde rum vet man inte riktigt, men det är denna händelse man håller julotta för.
Bilden nedanför: © Kotenko_A / iStock

Den här brytpunkten uppfattades som en farlig tid. På julaftonsnatten tände man ljus där hemma för att skydda sig mot ondskefulla krafter och när man vandrade hela den mörka vägen till kyrkan gjorde man vad man kunde för att skrämma i väg nattens fasligheter. Jag kommer att tänka på ett avsnitt i Selma Lagerlöfs roman Kejsarn av Portugallien:

Den farliga vägen till julottan

De gav sig alltså åstad med tösen vid femtiden på julmorgonen. Det var mulen himmel och mörkt som i en säck, men det var inte kallt, utan nästan ljumt i luften och alldeles stilla, såsom det brukar vara så där inemot slutet av december.

Till att börja med hade de att gå en liten trång stig mellan åkrar och hagar i Askedalarna. Sedan måste de följa den branta vintervägen över Snipaåsen, och först därefter kom de in på ordentlig väg.

Det stora tvåvåningshuset i Falla hade ljus i vartenda fönster, och det stod som en ledfyr för folket i Skrolycka, så att de kunde leta sig fram till Börjes stuga. Där träffade de på några av grannarna, som hade gjort i ordning bloss på julaftonen för att lysa sig med, och slöt sig till dem. Var blossbärare gick i spetsen för en liten skara människor. De flesta var tysta, men alla var glada till sinnes. De tyckte sig vara ute och vandra som de tre vise män, lysta av en stjärna, för att söka den nyfödde judakonungen.

nattskog i värmland

När de hade kommit upp på skogshöjden, hade de att gå förbi en stor sten, som en jätte nere i Frykerud hade kastat mot Svartsjö kyrka en julmorgon, fast den till all lycka hade flugit över kyrktornet och blivit liggande här på Snipaåsen. Nu, då kyrkovandrarna närmade sig den, låg stenen som vanligt nere på marken, men de visste alla, att under natten hade den varit upplyftad på tolv guldpelare, och trollen hade ätit och druckit och dansat under den.

Det var inte så roligt att gå förbi en sådan sten på julmorgonen, och Jan tittade bort till Kattrinna för att se om hon höll den lilla flickan säkert tryckt intill sig. Kattrinna gick trygg och lugn som vanligt och småpratade med en av grannarna. Hon tycktes inte alls tänka på vad detta var för en farlig plats.

Granarna var uråldriga och grova här uppe på höjden. Och när man såg dem i skenet från blossen, med stora snöklumpar på grenarna, kunde man inte undgå att märka, att flera av dem, som man förut hade trott vara träd, inte var annat än troll, med vassa ögon under de vita snöhättorna och med långa, skarpa klor stickande fram under de tjocka snövantarna.

Det gick an, så länge som de höll sig stilla, men tänk, om en av dem skulle sträcka ut en arm och rycka till sig någon, som gick förbi!

Alla dessa rader är alltså hämtade ur Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Du kan läsa kapitlet ”Julmorgonen” i dess helhet på Litteraturbanken.se. Beskrivningen av den farliga vägen till julottan är inte riktigt över i och med dessa ord. Läs vidare och läs helst hela det fantastiska verket, som utspelar sig under 1800-talet i Värmland.

Tända ljus lyste upp vägen till kyrkan

Ljusen brann i hemmen. Det var oftast särskilda ljus, skapade enbart för att lysa upp mörkret i denna fasliga tid och inget man hade råd att kosta på sig till vardags. Ljusen var gjorda av extra mycket talg och de brann därför natten igenom. Därför lystes också vägen till kyrkan upp, som Lagerlöf skriver i Kejsarn av Portugallien. Även Institutet för språk och folkminnen berättar om denna sed inför julottan. Juldagen förväntades vara en lugn och fridfull dag, med undantag för kyrkobesöket och en annan händelse. På vägen hem från gudstjänsten hade man kappkörning med häst och släde, förtäljer Institutet för språk och folkminnen vidare. Den som nådde hemmet först troddes få bäst skörd nästkommande år.

Undvek att besöka de dödas julotta på natten

Som skrivet betraktades natten mellan julafton den 24 december och juldagen den 25:e december som en farlig tid. Sägnen om de dödas julotta är sprungen ur rädslan för fasligheterna man kunde råka ut för i sårbarheten. Ingen ville ju komma för sent till gudstjänsten, men ingen ville heller komma dit för tidigt. Om man anlände för tidigt kunde man hamna på döingarnas gudstjänst. Det är just en sådan händelse de många versionerna av sägnen berättar om.

de dödas julotta
Bild: © Patryk_Kosmider / iStock
Aldrig i livet att jag skulle besöka en kyrkogård på natten. Är helt klart för feg för det.

De dödas julotta berättar ofta om en kvinna som kommer för tidigt till julottan, kan du läsa om på Västarvets webbplats. När hon är alldeles yrvaken ser hon ljusen brinna i kyrkfönstren. Hon får panik då hon tror att hon försovit sig till gudstjänsten. Hon klär sig snabbt – tar på sig sin kappa – och rusar till kyrkan. Väl där smiter hon in och sätter sig i kyrkbänken. Snart smyger sig en obehaglig känsla på: det är något som inte stämmer här. Hon ser sig omkring i kyrksalen och inser att hon är omgiven av döda släktingar och bekanta.

En av hennes döda släktingar sitter bredvid henne och viskar i hennes öra: ”Skynda dig härifrån, innan de döda upptäcker dig. Knäpp upp kappan, för då är det den de får fatt på i stället för dig.” Kvinnan lyder släktingens råd. Hon reser sig upp ur kyrkbänken, men döingarnas blickar vänds mot henne. De börjar rycka och slita i henne – och sliter av henne kappan. Kvinnan lyckas fly ut ur kyrkan. Följande dag hittar hon kappan utspridd över gravarna på kyrkogården.

Trodde att de döda gick igen på julnatten

De döda gick igen på julnatten, men var det bara fasligt? På Sägenkartan finns en uppteckning från 1851. Uppteckningen berättar om en gumma som innan hon beger sig hemifrån för julfirande ställer fram en halv kopp kaffe med två brödskivor i på bordet. Detta gör hon för att hennes avlidne gubbe ska få något att äta när han kommer hem igen på natten. Hon lägger även fram hans halsduk i fönstret, så att han kan hålla sig varm när han går till de dödas julotta.

stora julboken
Här har du den, Jan-Öjvind Swahns Stora julboken. Det här är ett fylligt verk om julens historia och folklore i främst Sverige.

I Stora julboken skriver folkloristen Jan-Öjvind Swahn om sedvänjan att göra hemmet trevligt inför de dödas återkomst. Förutom att duka fram mat och lägga fram kläder, bäddade barnen på golvet för att göra plats åt gastarna i sängarna. Klart att de hädangångna släktingarna skulle tas om hand! Det sades att barnen kunde hitta gravtorv i sängarna dagen därpå. Då visste de att döingarna hade gästat dem under julnatten. Läskigt värre!

5 kommentarer

  1. De dödas julotta var en av de historierna min mor hoppade över i Norske folkeventyr när hon läste för oss. Då jag lärde mig själv att läsa då jag var 5 år gammal, bläddrade jag snabbt fram till den och läste för mina bröder.

    1. Imponerande att kunna läsa vid fem års ålder! 😄 Jaså, sägnen berättas även i Norge? Nu blir jag nyfiken på Norske folkeventyr, är det ett standardverk? En fråga till: finns det några andra julspöken i norsk lore?

  2. Ja, det finns nökken, draugen, lyktemenn, huldra og troll och säkert fler jag inte kommer ihåg just nu . Standardverket Norske folkeeventyr kom ut på 1800-talet och var insamlade av Asbjörnsen og Moe. De trycks upp igen hela tiden, men vi har den stora jubileumsutgåvan från 1910-talet, som far fick då han var barn. Ridder Blåskegg var en av de historier mor aldrig läste, som jag läste för bröderna. Jag har en bok om skånska äventyr, och där står också om De dödas julmässa.

    1. Jag måste införskaffa ett verk, då. Du och jag verkar ha många intressen gemensamma, Tora, det slår mig alltid. Har nog skrivit det förut, men varför inte skriva det igen? Jag hade älskat att få lyssna på dig när du berättar om alla dina intressen och äventyr. Jag blir fundersam kring Riddar Blåskägg, finns den berättelsen även i svenska folkberättelser eller är den mest kontinental? Dina bröder är lyckligt lottade som har dig.

  3. Jag bloggar lite oregelbundet på mina hemsidor toragreve.se (mest personligt), siriussolarsystem.com (mest om konst), torasol.se (mest om astronomi), tiratigerforlag.se (mest om författare, bokrecensioner, vad som händer inom författarsfären). Jag vet inte om riddar Blåskägg är känt i Sverige eller om han är plockat upp från kontinenten. Natalie Sjögren har skrivit en bok, Serandos förbannelse, på samma tema, men det är en annorlunda intrig. Tyvärr verkar det finnas en del Blåskägg som kryper fram nu under corona-epidemin. Kvinnojourerna har fullt upp. Jag vet inte hur lyckligt lottade mina bröder är. Den äldste har en son som hela tiden producerar mina kloner, trots att han skaffar fruar från Östra Asien. Mina gener måste vara ovanligt genomslagskraftiga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

1 × fem =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: