För någon vecka sedan hade jag och en av mina bästa vänner Pernilla* en chattkonversation om varför vi älskar att blogga. En sak vi båda brukar landa i är hur mycket vi älskar att nörda ner oss i olika ämnen och hur vårt bloggande ger oss chansen att vara hur mycket nördar vi vill, samtidigt som vi skriver om angelägna hjärteämnen.
Tack vare mina bloggar äger jag min egen penna. Visst att jag också måste tänka som en företagare, men i minst 95 procent av fallen är det mina egna nörderier som visar vägen. Även i de mest kommersiella fallen har jag upptäckt att jag kan vinkla åt ett sandrahåll, utifrån var i livet jag befinner mig och vad jag är mest intresserad av just nu.
Överlag brottas jag med att jag är nyfiken på det mesta, rent av på ALLT. Jag brottas också med att jag verkligen vill berätta om det mesta. Jag förstår inte alltid min egen spretighet i intressen och berättarlust, men jag blir allt mera accepterande gentemot den. Om jag för stunden vill berätta om en bok jag läst är det okej, om jag hellre vill skriva om livet med kronisk sjukdom är det också okej. Det är egentligen ganska så fantastiskt att få vara hur allvarsam, kunnig, kreativ eller vardaglig som jag känner för.
Jag är tacksam att jag har ett eget rum – notera referensen till Virginia Woolfs klassiska essä – där hela jag kan rymmas. Det må så vara att Sandrajonsson.se inte är en traditionell dagboksblogg, men det är inte heller riktigt så jag har tänkt att jag ska ha bloggen. Jag är mera intresserad av artikelformatet och att skriva faktiska artiklar är ett bloggformat jag hantverksmässigt försöker fullända. Ännu en nördgrej!
Se hur fint jag hade det i Varnhem i somras.
När jag den här veckan navigerar mellan att skriva om tung litteratur, att skapa lekfulla printables och att fantisera om historiska platser behöver jag påminna mig själv om att det är helt okej att kreera i all spretighet. Får lätt lite ågren över det annars. Det gör också att jag kan blicka framåt, tänka på allt roligt jag ska göra och berätta om efter corona. Känner den starkaste lust efter att få besöka nya platser och att såväl fota som skriva om dem. Typ som jag gjorde när jag besökte Varnhem i somras – vilka tider jag kommer ha, alltså!
*Pernilla driver den förträffliga bloggen Lungan i stormen, som jag är stolt att jag fått följa nästan ända sedan början. Häftigt att se hur en blogg tar form steg för steg, särskilt när den blir så bra.