Jag gillar att läsa om starka kvinnor och jag gillar fantasy. Ändå är det först på senare år – typ ett decennium efter hajpen – som jag börjat läsa serier i stil med Suzanne Collins Hungerspelen. Jag har helt klart missat något, vilket vännerna Therese och Jessica sällan låter mig glömma. I dagarna har jag börjat läsa Divergent av Veronica Roth, Divergent som både är namnet på en bokserie och på boken som startar äventyret.
Ännu en gång kan jag inte riktigt fatta att jag struntat i att läsa något så fantastiskt och inspirerande under så många år. Nu har jag ju bara läst den första Divergent-boken, men det är med säkerhet som jag kan säga att jag av hela mitt hjärta hade velat vara tonåring när dessa böcker kom.
Jag hade idolerna Anne Shirley, Elizabeth Bennet, Emma Woodhouse och Jane Eyre – fortfarande mina mest älskade karaktärer. Men det fanns verkligen inte många kvinnliga actionhjältar att läsa om, åtminstone inte på svenska. Jag är oändligt glad att mina brorsdöttrar Leia och Lova får växa upp med Divergents Beatrice Prior a.k.a. Tris eller med någon annan av de unga starka kvinnorna som tar allt mer plats i litteraturen.
Handlingen i Veronica Roths Divergent
Beatrice Prior fyller snart 16 år och är i full färd med att fatta ett livsavgörande beslut. Hon ska bestämma sig för vilken av de fem falangerna hon vill tillhöra livet ut. Veronica Roths dystopiska och postapokalyptiska Chicago är nämligen uppdelat i dessa fem falanger och eftersom falang går före blod är det mot den egna falangen man måste vara lojal.
Många stannar i den falang de fostrats in i. Men Beatrice är inte den typiska samhällsmedborgaren. Under ett falangtest visar hon sig vara divergent, som innebär att hon passar in i flera av falangerna och därmed anses vara ett samhällshot. När hon så själv ska välja tillhörighet faller det slutliga valet på De tappra och inte på den egna falangen De osjälviska, som hennes familj hoppats på.
Från den dagen börjar Beatrice kalla sig Tris och hon kastas in i en brutal initieringsfas för att få bli en av De tappra. Samtidigt måste hon hålla den egna divergensen hemlig för alla. Även för de nya vännerna. Det finns dock en person hon finner det särskilt svårt att spela för: den mystiske ledaren och instruktören Four. Kommer han bli hennes undergång eller räddning?
Svensk översättning från Modernista
Jag läser vanligen fantasy på engelska. På grund av hjärntröttheten finner jag att läsa de svenska översättningarna avsevärt enklare just nu. Kanske att Veronica Roths Divergent hade kommit ännu mer till sin rätt i engelskt original men jag gillar flowet i Katarina Falks svenska översättning via Modernista. Det var ingenstans i denna första Divergent-bok som jag tyckte trovärdigheten brast och jag fastnade redan från sidan ett.
Så bra är Divergent av Veronica Roth
Det faktum att jag fastnade direkt är ett av de bästa betygen jag kan ge böcker för tillfället. Hjärntröttheten gör det nämligen även svårare för mig att fokusera på halvdana saker. Det krävs något utöver det vanliga för att penetrera den ständiga hjärndimman och något utöver det vanliga måste jag säga att jag tycker Divergent av Veronica Roth är.
Jag uppskattar denna karaktärsdrivna form av fantasy, där epiken är direkt kopplad till Tris personliga utveckling under träningen i De tappra. Det blir ett annat psykologiskt djup i berättelsen som jag har stor behållning av. Divergent kategoriseras som ya, eller uttryckligen som young adult.
Trots att Divergent handlar om en tonårstjej och hennes förvandlingsresa tycker jag inte att boken är så tonårsaktig. Kanske att Tris, Four och de övriga karaktärerna är något brådmogna – svårt att tänka sig så mogna tonåringar ibland. De hade lika gärna kunnat vara 20 eller 25. Men om jag bortser från denna bagatellartade detalj landar jag i ett wow. Jag är imponerad och ser fram emot nästa bok i Divergent-serien.