Vissa himlar har den effekten på mig, jag blir nästan religiös när jag uppfylls av deras prakt.
Så var det för mig i onsdags när jag gick hem från kvinnovandringen i kvällningen.
Redan då lovade molnen och ljuset i dem en solnedgång utöver det vanliga.
Det var bara att hugga tag i kameran och bege mig ner till Kåsa och Subbe fyr för att fånga färgspelet i skyn.
Jag är oändligt tacksam att jag begav mig till stranden.
Enligt mitt tycke tog jag några av mina hittills vackraste bilder. Det är grått, blått, lila, rosa, orange och gul om vartannat i dem.
Hur nöjd jag än är med fotografierna är de ändå inte riktigt detsamma som att faktiskt varit på plats och med egna ögon bevittnat solnedgångshimlen.
Det finns skönhet som överstiger mitt förstånd och kanske är det därför jag ibland känner en sådan andakt inför lystern framför mig.
