När man börjar skriva en text vet man inte alltid åt vilket håll den kommer dra. Konstigt, visst är det? Det här är definitivt en sådan text, inser jag redan från början.
Jag tänker mycket nu, tänker på hösten och därmed på livet. Vad ska jag göra av den här chansen till nystart?
Jag får ofta ett slags nytändning på hösten. Tror den beror på att jag än en gång har tagit mig igenom sommarens värmebölja och äntligen kan börja leva igen. Helt utan att överväldigas av värken och utmattningen som följer med den, ska tilläggas. Det ger såklart ork för tankar.
För mig är den här tiden – månaden augusti – både glädje och ångest. Samtidigt som jag mår tusen gånger bättre i kroppen och känner mig förväntansfull oroas jag av att vardagen fortsätter kretsa kring skrivbordet hemma.
Det finns liksom inget dunder-och-brak i min definitiva återgång till skapandet. Jag har inga fortbildningar, konferenser eller nya kollegor att se fram emot. Ska bara fortsätta kreera allena, som vanligt. (Riktigt så illa är det inte, jag och Christoffer gör en del pyssel tillsammans.)
Om coronaläget tillåter ska jag blogga om mitt kulturtantsliv, men de små äventyren kommer jag mestadels göra i min ensamhet. Jag har inte så många frilansvänner att träffa när alla andra är på sin fysiska arbetsplats.
Även om jag gillar egen tid – jag behöver mycket tid för mig själv – känner jag på djupet att det är roligare att uppleva en plats tillsammans med någon man bryr sig om. Jag brukar påstå annat, men i dag blir jag vemodig när jag blickar framåt mot allt jag faktiskt ska göra själv.
Det är väl den eminente Ryszard Kapuściński som typ skriver att en resa man gör på egen hand är en ogjord resa? Och lite så kan ju frilanslivet vara över lag, åtminstone skrivlivet som kräver att man drar sig undan något.
Lite sorgligt är det allt, det kan jag inte låta bli att känna. Eftersom jag brukar vilja göra något åt det jag är missnöjd med börjar jag vrida och vända på varje sten. Kanske skulle söka ett lärarvick eller börja plugga igen, bara för att göra något mer livat? Det där dunder-och-braket.
Det har faktiskt hänt att jag vänt vardagen upp och ner när tankebanorna gått så här. Jag har gjort mig redo att gå på anställningsintervjuer eller att hoppa på studierna, men kvällen före har det slagit mig att jag aldrig, aldrig vill släppa taget om den frihet jag har.
Hit förde alltså texten mig. Nu ska jag skriva om det jag egentligen borde och inte flumma runt.
