För snart två veckor sedan råkade Christoffer ut för en sågolycka.
Han sågade sönder högerhanden, samtliga fingrarna var av. Det blev en ambulansfärd till Sahlgrenska i Mölndal. Efter över 17 timmars operation var fingrarna ditsydda igen – förutom lillfingret.
En prognos för hur handfunktionen kommer vara har han ännu inte fått, vi får helt enkelt se.
De senaste fem åren har olycka haglat över min familj, dödsfall, sjukdomar och förluster. Varannan vecka en ny kris, jag överdriver inte. Christoffers tragiska olycksfall har vänt upp och ner på tillvaron igen och när jag tittar på hans gipsade hand känns det bara så overkligt.
Mitt upp i allt detta har jag de andra kriserna och en värkkropp som mår skit av vädret. Därför har jag hamnat helt ur fas. Har knappt läst, skrivit, fotat eller pysslat alls.
Christoffer har däremot pysslat, han ska bli ambidextriös. Men så jävla grym han visat sig vara med vänsterhanden undrar jag om han inte redan är det.
Han har gjort helt sjuka grejer, vikt avancerad origami. Skrivit med vänsterhanden? Det gjorde han redan första hemmadagen, men jag ska knåpa ihop välskrivningsblad åt honom för mer övning.
I dag lyckades han peppa mig till att göra trollsländor i papper, jag ska blogga om dem. Han fick ganska snart ta över kommandot, för av oss båda är han den stora pysseltalangen. Jag är den med idéerna och han den med skillsen att genomföra dem, så brukar vi säga.
Jag har börjat göra små-små saker, skriver ju exempelvis det här blogginlägget. Har läst ett par böcker och har även försiktigt återupptagit de egna filosofistudierna jag påbörjade innan olyckshändelsen.
Vill så gärna att den stressade hjärnan ska lugna ner sig så att jag kan hitta tillbaka till flödet, det hade gjort mig gott.
