I går hände det igen. Jag hade planerat in en skrivdag, längtade sjukt mycket efter att få skriva efter min mellandagsvila. Ville så gärna sätta lärdomarna efter julens och nyårets nörderi på pränt. Då slog hjärntröttheten till på allvar. Hjärntrött, det är jag varje dag, och jag kämpar mig genom dimman hela tiden. Men ibland är den övermäktig. Vad händer då? Jag blir yr och illamående och finner inte orden. Huvudet börjar skära av smärta. Varje tanke gör ont. Helt ofattbart att tankar kan värka så, förstår det bara inte.
Att navigera mig fram i hjärndimman är som att gå genom en dimmig och snårig skog, inte helt framkomligt. Det känns väldigt, väldigt trögt när jag dessutom ska skriva på, oftast kan jag ju inte styra över dimman eller deadlines själv.
Jag var så full av berättarglädje och ändå genomblank. Den konstiga paradoxen. Jag har levt med smärta och hjärntrötthet till följd av den så länge att jag för det mesta reder mig bra. Jag går upp och skriver på, trots allt. När det blir som det blev i går spelar vilja och försök noll roll. Hjärnan sätter stopp och jag blir oförmögen. Att inte förmå, att inte kunna gör mig ganska ångestfull. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, för när hjärntröttheten gått så långt är det inte bara skrivande jag inte klarar av. Jag kan inte ens ta in en bok eller film.
Men i dag letar jag mig tillbaka, gör skrivandet prestationsfritt. Jag behöver helt enkelt bara skriva något, orden måste inte ens bilda en helhet. Bara jag får känna flödet igen. I dag är en bättre dag.
