Det allra första blogginlägget på Sandrajonsson.se handlar om den inledande boken i Julia Quinns bokserie om familjen Bridgerton. I det skriver jag att jag vill visa en viktig sida av mig själv, vad passar väl då bättre än att skriva om Regency romance? 2020 tog jag del av två tv-serier i den sannaste Regency romance-anda och jag får väl medge att filmatiseringarna har varit lite av mina våtaste drömmar. I våras såg jag den sensuella versionen av Jane Austens Sanditon och på juldagen hade Netflix Familjen Bridgerton äntligen premiär. Gissa om jag längtat, eller vad!?
Handlingen i Netflix Familjen Bridgerton
Familjen Bridgerton består av mamma Violet och åtta syskon. Daphne Bridgerton är den äldsta av systrarna i skaran och det är dags för henne att debutera i ett tidigt 1800-talslondon med allt vad det innebär. Hon är vacker, rik och omtyckt, ändå mottar hon få frierier. En dag stormar Simon Basset eller hertigen av Hastings in i societetslivet. Han har nyss ärvt hertigtiteln från sin hatiske far och anses vara säsongens kap. Men Simon vill inte alls gifta sig, inte ens med Daphne som han gillar oväntat mycket. Han tycker däremot att äktenskapsmarknadens ljumna mottagande av henne är lite väl orättvist.
Det är Simon som kommer med idén. Han föreslår att han och Daphne ska ha ett fejkförhållande. När de andra gentlemännen i Londons balsalar och parker ser hur ivrigt han uppvaktar henne, kommer de inse vad de går miste om och själva börja svärma kring henne. Han själv slipper samtidigt alla jobbiga mödrar med giftasvuxna döttrar. Fejkförhållandet visar sig vara en dålig idé, med tiden blir det nämligen mindre och mindre fejk. Till slut vet Daphne och Simon inte riktigt hur de ska klara sig ur röran utan att orsaka en skandal eller att få sina hjärtan krossade.
Så bra är säsong 1 av Familjen Bridgerton
Den första säsongen av Netflix Familjen Bridgerton handlar alltså om Daphne Bridgerton, precis som den första boken i serien gör. Handlingen är förlagd till det tidiga 1800-talet i London, men trots de historiska inslagen är världen en riktig fantasivärld. Snarare än att vara historiskt korrekt målar den upp en fantastisk tavla av London så som staden porträtteras i typ alla Regency romance-böcker. Jag älskar det! Mångfaldsvisionen trogen har Netflix också skrivit om historien, genom att låta Bridgertons samtid präglas av ett slags antirasism. Hudfärg är inte det som sätter gränserna för kärleken och romantiken i denna Netflix-serie.
Det är väldigt mycket såpa över Familjen Bridgerton, vilket kanske kan förklaras av att fantastiska Shonda Rhimes är hjärnan bakom serien. Hon har ju bland annat skapat Grey’s Anatomy, en annan sevärd såpaserie som just nu är mitt nattnöje. Rhimes tolkning av Julia Quinns Familjen Bridgerton beskrivs i flera sammanhang som Jane Austen med mycket sex i. Kanske, kanske inte är beskrivningen träffande. Faktiskt är serien inte så snuskig, i alla fall inte snuskigare än en typisk Harlequin och då är ju nivån tantsnusk. Med andra ord inte så chockerande, men lite myspirrigt.
Netflix Familjen Bridgerton var inte alls vad jag väntade mig. Förväntningarna har varit skyhöga, ändå lyckades serien överraska mig med hur snyggt gjord Regency-världen är. Jag kommer garanterat se om denna första säsong snart igen.
