Häromdagen hade jag den perfekta visionen: Jag skulle fotografera de spirande blomstren och bären, därefter gå hem med kameran och efter det åter bege mig ut för att plocka björnbär. Men det blev inte alls som jag tänkt mig. På bara några dagar hade naturen vissnat och jag visste plötsligt inte vad jag skulle ta mig för, ställd som jag blev.
Jag har oroat mig för hur jag ska klara mig i en natur utan blommor. Blomstren ger mig så mycket glädje och under året har jag hittat lugnet i att gå runt med makroobjektivet. Det har varit som en helt ny värld att utforska, denna blommornas värld. Ändå har jag bara befunnit mig runt knuten. Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle finna mitt äventyr hemma.
Jag kommer sakna blommorna, konstaterar jag för mig själv. Andra år kommer jag resa till dem, det tror jag. Bara inte i år. Coronan känns liksom inte överspelad och därför har jag bestämt mig för att vänta tills läget i världen är lugnare. I stället ska jag hitta nya motiv att försvinna i. Bruna löv, rosa tång eller ännu fler solnedgångar? Jag vet inte.
