Den senaste veckan har jag och Christoffer ägnat oss åt att spela Pokémon Go. Nästan lite surrealistiskt hur snabbt spelet blir en del av vardagen. För Christoffers del är det ju bra. Han behöver all stimulans han kan få nu när hans hand håller på att läka.
Jag behöver väl egentligen inte fler saker att göra, direkt, men att spela Pokémon tillsammans har varit en mysig pargrej. Och dessutom har det eggat på stegen.
Jag har gått sex mil sedan i måndags. Det är lördag i dag och dagen har knappt börjat. Med andra ord kommer stegräknaren dra i väg ytterligare.
Kvällspromenader, det gillar jag. Det är magiskt hur månen hänger över en eller hur stjärnorna gnistrar i fjärran. I går hade vi ett sådant moment, jag och Christoffer.
Medan vi fyllde på lagren av pokébollar och fångade små pokémondjur drog vi efter andan både en och två gånger. Månen var underbar.
För att inte tala om alla vackra solnedgångar vi sett i veckan! Är det något särskilt med augustihimlen? Jag tycker att hela denna vecka levererat magnifika himlar. Så inne är jag inte i Pokémon Go att jag inte njuter av naturprakten.
Undran Ska vi inte gå en runda till? medför mycket fint och jag tycker fortfarande det är fantastiskt att det kommit ett spel som lockar vuxna och unga utomhus. Det som först verkar vara några få steg till ett gym eller stopp blir snart en mil.