Det finns så mycket fint att berätta om från de senaste veckorna, enkla men glada saker. Jag har läst massor och så har jag sett massor på film, för att nämna ett par exempel. Kan nästan inte tänka mig något bättre än att leva i berättelserna, jag hjärta sagor är lika med för alltid.
Jag har bland annat sett Disneys film Encanto, jag och Christoffer, alltså. Vi har lagt oss till med ovanan att börja titta på film och tv ganska sent, så att kolla på Encanto var en impulsiv nattidé – som vi båda är glada att vi fick.
Nu har vi gått runt och sjungit på Encanto-låtarna sedan förra veckan. Vilken underbar musik! Disney när de som är bäst.
Jag har läst att låten ”We don’t talk about Bruno” slår alla tidigare rekord, även ”Let it go”-rekorden, men personligen föredrar jag sångerna ”Surface Pressure” och ”Dos Oruguitas”. Inte för att de andra låtarna är dåliga, tvärtom.
Men det är ju inte bara musiken som wow:ar, Encanto är en fantastisk berättelse. Vackert skriven, vackert animerad.
Efter den svåraste förlusten någonsin i familjen Madrigals historia välsignas de med magiska krafter. De får också ett magiskt hus med lika många dörrar som familjemedlemmar. Var och en av familjemedlemmarna ska öppna sin egen dörr och bakom den finna sin unika kraft.
När unga Mirabel skulle öppna sin dörr försvann den inför hennes och alla andras syn. Därför står hon utan kraft och hon står även utanför familjens gemenskap, den enda ordinära familjemedlemmen som hon är.
Det råder med andra ord en spricka i familjen och en spricka i familjens magi börjar också framträda. Någon måste laga sprickan och denna någon blir Mirabel, som känner att felet är hennes.
Hon försvinner in i släkthistorien för att finna svar och försoning.