Etikettarkiv: zombier

serier på Netflix, Netflix originalinnehåll, skräckserier, komediserier

Netflix-serien Santa Clarita Diet – helt oaptitlig men kul

Det är den 23 mars 2018 idag och Netflix börjar streama Santa Clarita Diet säsong 2. Jag har laddat genom att äntligen uthärda blodsplattret i den första säsongen från förra året.

Jag vet inte hur många gånger jag har börjat titta på säsong 1 av Netflix originalserie Santa Clarita Diet – och stängt av. Det första avsnittet innehåller några av de äckligaste scener jag sett. Någonsin. Jag är väl vad man skulle kalla äckelmagad. Till slut fick jag göra ett försök med den oaptitliga serien när jag inte åt min lunch. Det gick bättre. Nu har jag sett hela säsongen. Det är jag glad för. Santa Clarita Diet med Drew Barrymore (!), Timothy Olyphant och Liv Hewson i huvudrollerna är nämligen en kreativ och kul tolkning av zombier.

En dag vaknar Sheila Hammond (Drew Barrymore) med illamående, magont och en överlag märklig känsla i kroppen. Hon känner sig annorlunda men skakar av sig förnimmelsen och beger sig till dagens husvisning. Hon och maken Joel (Timothy Olyphant) är mäklare i kaliforniska Santa Clarita, där de säljer amerikanska förortshus. Husvisningen går inte riktigt som de tänkt sig den här gången. Sheila får ett kraftigt kräksanfall och spyr ner rum efter rum. Det är som om hela kroppsinnehållet töms. Vilket det också gör.

Sheila var människa igår och är en zombie idag. Med det nya tillståndet följer också en förnyad energi och självförtroendeboost. Inte bara det att hon plötsligt har blivit en döing, hon har fått samma mentalitet som en överdrivet positiv inspiratör och föreläsare inom personlig utveckling. Hon är mer YOLO än den tonåriga dottern Abby (Liv Hewson).

serier på Netflix, Netflix originalinnehåll, skräckserier, komediserier serier på Netflix, Netflix originalinnehåll, skräckserier, komediserier serier på Netflix, Netflix originalinnehåll, skräckserier, komediserier

Hela familjen Hammond måste anpassa sig efter Sheilas zombietillvaro. Anpassningen innebär allt från gömda lik i frysboxen till en ruttnande zombiekropp. Både Joel och Abby är förvånansvärt stöttande genom det hela. Men hur ska de i längden kunna dölja att Sheila, som blir alltmer hungrig på människokött, inte är som alla andra?

Jag vet inte hur och var jag ska placera Netflix Santa Clarita Diet. Genremässigt skulle den kunna bestämmas som en skräckkomediserie och förortsområdet där familjen Hammond bor har helt klart Desperate Housewives-vibbar. Det överkokta skådespeleriet är till en början förvirrande – ska det verkligen vara så här överdramatiserat? Jag kan inte påminna mig om att ha sett ett liknande grepp i modern komedi.

Under den första säsongens gång har jag knipit med ögonen, vänt bort blicken och gömt huvudet i kudden många gånger. Jag har jättesvårt att titta på blodsplatter. Santa Clarita Diet är blodig. Som tittare får vi följa Sheila i hennes jakt efter mat. Serieskaparen Victor Fresco väjer inte för detaljerna: Sheila som smaskar på fingrar, gör en smoothie av inälvor och som sätter tänderna i fullvuxna karlar…

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta kunna överleva en zombieapokalyps? 10… nej, 4 sätt jag kan försöka

Det här är inget skämt. Jag menar allvar med frågan. Tänker på den ofta. Utrymmet för tankarna är stort, som du kan läsa i mitt tidigare inlägg ”Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?” Det finns hittills ingen bok, film eller teveserie som har besvarat frågan (rätta mig väldigt gärna om jag har fel). Jag känner mig som en jävla pionjär. Till The Walking Deads heder får jag väl tillstå att de har med gamlingen Hershel Greene (min favoritkaraktär i serien) – men han har mer krut i kroppen än vad jag har! Han verkar inte lida av kronisk smärta, även om han skulle kunna ha haft reumatisk artrit eller artros… I slutskedet av hans uppochnedvända liv får Hershel visserligen amputera ena benet, men han dör ganska snart därefter. Sjuklingar verkar inte vara apokalypsöverlevare. Men jag vägrar ge upp tron på att vi kan överleva, så jag har tagit mig friheten att tänka ut hur. Så länge jag inte måste använda kroppen har jag kanske en chans…

4 sätt jag som har kronisk smärta kan försöka överleva en zombieapokalyps

  1. Förutsatt att elnätet inte har stängts ner skulle jag kunna rapportera om världens undergång på radio. Jag skulle kunna varna de som hör för att gå till vissa platser såsom kannibalstäder.
  2. [Läs absolut inte här om du tycker att dåliga skämt om kannibalism är osmakliga:] På tal om kannibalism, jag skulle kunna lära mig att tillreda människokött på ett aptitligt sätt så att mina överleverkompisar kan äta. På så sätt behöver ingen av oss ge oss ut i skogen för att jaga efter mat. Kan man göra människokött aptitligt är man helt oumbärlig för gruppen.
  3. Jag skulle kunna göra mig nyttig genom att läsa Gray’s Anatomy – som jag hann packa ner i min ryggsäck före jag lämnade mitt hem – och sedan omsätta det jag lärt mig till praktik, såsom att kurera och operera sjuklingar. Det är trots allt inte säkert att det finns en läkare eller sjuksköterska i närheten av min grupp.
  4. Någon måste kunna berätta om zombieapokalypsen för eftervärlden, för det kommer väl finnas ett sedan? Denna någon skulle kunna vara jag. Jag skulle kunna bli en historieskrivare… Men vänta lite? Då måste jag få en eskort. Jag kan inte bege mig ut på vägarna själv. Om jag kan få eskort av mäktiga krigare kan jag bli historieskrivare. Och givetvis skulle jag roa människor jag möter med berättelser om stordåd. Möjligen skulle det vara svårt att övertyga andra om mitt verkliga värde. Humanistens status verkar inte bli bättre med åren.

Jag skulle ha skrivit ner tio exempel på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps. Blev helt blank efter fyra. Är jag verkligen helt körd? Fick ett råd att lägga mig ner med en gång, att låta zombierna ta mig. Aldrig! Du har säkert överlevnadstips – hjälp mig! Det är på tiden att vi med kronisk smärta – med kroniska sjukdomar överlag – skriver in oss i fiktionen.

Bild: © grandfailure / Adobe Stock

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?

Jag är inte den enda som tänker på hur det skulle vara om en zombieapokalyps sköljde över världen. Min bror, till exempel, är helt inställd på att en sådan apokalyps snart är här och han har svurit på att bli jävligt bra på att klättra i träd, så att han kan fly undan zombierna. Jag å min sida har redan valt ut min tillflyktsort. Platsen – aldrig i livet att jag kommer röja dess namn – ligger intill en sjö och har en välvd himmel över sig, att vara där är som att befinna sig i en blå oändlig kupol eller snöglob utan vare sig början eller slut. Jag ska lära mig massa om skogens skafferi. Jag och de mina kommer inte behöva gå hungriga. Hunnen så här långt i tankarna måste jag hejda mig: Det här, allt det jag har tänkt ut, är för idylliskt för att vara zombieapokalyps. Andra tankar smyger sig på.

Om apokalypsen hade varit en dystopi och samhällskollaps i stil med Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, George Orwells 1984 eller Ray Bradburys Fahrenheit 451 hade jag – notera nog – klarat mig galant. Jag hade säkert gått med i ett radikalt sällskap vars uppgift hade varit att underminera makten. Men om det blev en zombieapokalyps som i The Walking Dead tror jag inte att jag hade haft så stora chanser att överleva överhuvudtaget. Min kropp, tyngd av kronisk smärta, hade liksom inte pallat att springa genom kämpig terräng, klättra i träd, få för lite sömn, slåss med tillhyggen, hoppa mellan hustak, hålla för dörrar för att stänga zombierna ute medan mina vänner flyr, trycka bort zombiernas hungriga käftar eller köra bil i ilfart – jag har inte ens ett körkort. Jag hade varit helt jävla körd. 

Jamen, tänk dig, zombierna hade kommit emot mig, en framåtdrivande klunga av förruttnelse. Billös hade jag tagit fart och börjat springa. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod. Jag hade sprungit hundra, tvåhundra, trehundra meter… Någonstans mellan dessa första hundra metrar hade jag fått en så total mjölksyra att jag hade fallit till marken. Det är det som är själva grejen med min kroniska sjukdom, musklerna får mjölksyra med en gång. Eller ännu värre: mitt gäng hade kanske lämnat mig kvar att dö i min ensamhet. I den forna tidens jägare-samlarsamhällen – alltså samhällen där människorna hela tiden rörde på sig – var det troligen så att man lämnade de sjuka bakom sig eftersom de ansågs vara en för stor belastning för gruppen. För att ha den minsta chans att klara mig genom eländet skulle jag behöva ge upp min plats i apokalypsen för att gå under jord. Kanske att jag skulle leta upp en jordkällare och fylla den med mat redan nu eller bli miljonär enbart för att kunna köpa mig ett rum i en sådan där lyxbunker?

Har du ännu fler förslag på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps? Dela gärna med dig av dem i kommentarsfältet!

Bild: © grandfailure / Adobe Stock