Etikettarkiv: världshungern

Sydafrika, Kapstaden, svält, hunger, världshungern

Det går inte en dag utan att jag tänker på den svältande pojken

[Det går väl knappast att skriva om globala orättvisor, världshungern och sin egen roll i dem utan att verka pretentiös. Jag tänker göra det i alla fall. Varför? För att på sistone har jag tänkt mycket på hur mina små som stora val påverkar andra människor, både i min närhet och långt borta, och om det borde finnas gränser för hur mycket man kan hjälpa andra. Om jag hade vetat hade jag antagligen inte behövt skriva ner mina tankar så här:]

Jag åkte till Sydafrika för att få se och röra vid elefanter. För att få paddla kanot i regnskog, vandra i berg och leva ut min trettioårskris. Jag ville ha ett äventyr. Göra saker som skulle få mig själv att häpna över min egen fantastiska äventyrlighet. Jag ville leva upp till min idealbild av mig själv: Sandra Indiana Jones. Visst fick jag mitt äventyr! Men det är inte äventyrsupplevelserna jag bär med mig hem från Sydafrika. Det resan gav mig var något mycket djupare än så: den globala orättvisan har aldrig varit så tydlig för mig som den var i Sydafrika. Och jag känner mig skyldig, förstår min del i den. Skit i Indiana Jones, jag hade mycket hellre velat vara en bra medmänniska. I stället känner jag mig jävligt usel, som om jag varken kan eller vill stå för mitt val att vilja vara lite äventyrlig när det till exempel är så oändligt många människor som lever under kroniska svältförhållanden.

Sydafrika är ett av de rikaste länderna på kontinenten Afrika. Där finns många som lever under goda ekonomiska förhållanden. Men där finns även många, många som bor i kåkstäder, som inte har en inkomst, som om de har en inkomst knappt tjänar ett par tusingar i månaden – tänk dig att leva på ett par tre tusen kronor i Sverige så får du en rättvis bild av de förhållanden många i Sydafrika lever under – och som helt enkelt inte har råd att äta.

De första dagarna i Kapstaden, en av Sydafrikas tre huvudstäder,* slogs jag av hur många det var som hade stannat i växten och hade deformerade skelett, benen var liksom krokiga och inåtböjda. Vilken märklig slump, tänkte jag först. Det var förstås ingen slump. När man inte kan äta kan kroppen inte växa, precis som resten av kroppen tar skelettet skada. Många av människorna som bodde i Kapstaden var så hungriga att de inte ens bad om pengar, de bad om mat och vatten: Snälla, ge mig en bit bröd. Kan jag få lite vatten? Kan du, snälla, ge mig mat? Vad som helst. Jag ber dig. Om du vill göra en riktigt god gärning, öppna ett soppkök i Kapstaden! Jag som rynkade på näsan åt maten som serverades mig på restaurangerna (har en vegansk kosthållning, vilket inte var det lättaste i ett land där man äter mycket kött) och slängde portion efter portion. Det är så jävla skevt. I Kapstaden fattade jag ett av mina sämsta beslut någonsin. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på det.

Jag förstår att jag inte kan stilla världshungern. Att lilla jag omöjligt kan hjälpa alla de svältande människor som bor i Sydafrika. Jag må vilja vara Indiana Jones men jag förstår att jag inte kan vara Jesus eller Gud. Men jag tror verkligen att små gärningar kan göra skillnad för människor, att man inte ska undvika att ge och hjälpa för att man inte kan ge till eller hjälpa alla. Det kom fram en pojke – eller man (?) – till mig i Kapstaden. Som så många andra bad han om mat, en smörgås. Bara något litet. Jag försökte få fatt på mat vid det stora torget. Ingen av de många restaurangerna ville sälja mat till mig att ge till honom. Då visade han i stället vägen till en mataffär ett eller två kvarter bort.

Jag var livrädd för att följa med honom, men gjorde det i alla fall. Han ville ju bara ha en bit mat. Väl i mataffären började han plocka på sig saker. Jag tror att jag upplevde att jag tappade kontrollen över situationen och att en neslig sida i mig inte tyckte om att någon annan bestämde över mina pengar – tänk om jag inte skulle ha råd att ta taxin tillbaka hem!? Jag vet inte… Jag tänkte säkert katastroftankar utifrån mitt eget själviska perspektiv. Han ville ha ett storpack med havresnacks – javisst, sa jag – och sedan något som jag då inte visste vad det var men som jag i efterhand har förstått var torrmjölk.* Jag köpte honom storpacket med havresnacks men inte torrmjölken. Jag önskar att jag hade gjort annorlunda. I det långa loppet hade några hundralappar inte spelat någon roll för mig, men i mitt huvud – och jag vet, nu gör jag det stort – hade det för honom kunnat vara skillnaden mellan liv och död.

Sedan jag kom hem från Sydafrika har det, som jag har nämnt, inte gått en enda dag utan att jag har tänkt på den svältande pojken och hur mina egna handlingar kan påverka andra människors liv. Det har heller inte gått en dag utan att jag har tänkt på hur orättvist det är att jag kan förverkliga mig själv medan många människor bara vill kunna äta sig mätta. Det här har påverkat mig så djupt att jag också varje dag har försökt att lära mig mer om globala orättvisor. Än så länge känner jag mig inte så lite maktlös inför det enorma med exempelvis världshungern, men jag hoppas verkligen att jag en dag – hellre förr än senare – ska kunna göra verklig skillnad för någon, en liten handling i taget.

Bild: © mantinov / Adobe Stock.


* Sydafrika har tre huvudstäder: Kapstaden, Pretoria och Bloemfontein.

* Torrmjölk är ett mjölkpulver man blandar med vatten. På grund av att vattnet inte alltid är rent kan torrmjölk göra mer skada än nytta och därför har många hjälporganisationer övergått till att behandla svält med en särskild nötkräm, menar Martín Caparrós i boken Hunger. Läs min recension av Hunger här!