Etikettarkiv: skräck

Michelle Pavers spökhistorier Dark Matter och Thin Air utspelar sig i snöhöljda, ogästvänliga och isolerande miljöer

Jag har läst min beskärda del av skräckböcker och spökhistorier. Michelle Pavers böcker Dark Matter och Thin Air – i synnerhet den sistnämnda boken – hör till de bästa spökhistorierna jag läst. Artikeln innehåller annonslänkar till Bokus. 

Med både halloween och allhelgonahelgen som har varit framför oss, har jag laddat hela oktober. I år ska jag minsann skriva feta blogginlägg om skräckböcker (det blir aldrig lika storslaget som de bilder jag målar upp för mig själv). Det finns inget som lockar mig så mycket som det paranormala gör. Jag är till och med mer fascinerad av ”den andra sidan” än vad jag är av arkeologi och historia. Dessvärre kunde jag inte utbilda mig till spökjägare.

Från blodsplatter till demoner – skräckgenren kan innebära mycket. Efter att ha läst Stephen King-boken The Shining, på svenska kallad Varsel, har ingen läsupplevelse riktigt levererat såsom jag vill. Men ibland har jag närmat mig den där gastkramande känslan som får hela mig att vakna till liv.

Tidigare i år låg jag sjuk i ett x antal virusinfektioner. Då passade jag på att läsa massa fantastik. Jag kom i kontakt med Michelle Pavers helt lysande skräckböcker Dark Matter och Thin Air, som påminner mycket om klassiska spökhistorier. Fastän Thin Air och Dark Matter är två skilda verk har de en del gemensamma nämnare.

Båda böckerna utspelar sig i snöhöljda landskap, handlar om vetenskapliga expeditioner och spelar på den utsatthet man kan känna när en ogästvänlig miljö helt och hållet avskärmar en från omvärlden. Just när man känner sig som mest ensam och trött på eländet börjar man se och höra kusligheter.

Vem som helst som befinner sig i situationen skulle tro att det ständiga snöandet och isolationen har drivet en från vettet. Det fina med Pavers spökhistorier är att läsaren aldrig riktigt vet vad som är vad; är det gastar som visar sig eller psyket som har drivits för långt? Fortsätt läsa om var och en av skräckböckerna här nedanför:

Dark Matter av Michelle Paver

skräck, skräckbok, spökhistoria, spökhistorierTitel: Dark Matter
Författare: Michelle Paver
Förlag: Orion
Årtal: 2011
Sidantal: 288

London, 1937. 28-årige Jack är en utblottad och ensam akademiker som är på väg att ge upp. Livet blev inte alls som han tänkt sig. När han får en chans att följa med på en polarexpedition till vad som skulle kunna kallas världens ände, säger han ja. Expeditionen för honom över haven till Gruhuken, en plats belägen nordöst om Svalbard i Norge. Expeditionsmedlemmarna måste en efter en lämna platsen och till slut blir Jack den som får driva expeditionen vidare i all ensamhet. I takt med att snön tätnar, havet fryser till is och det blir helt omöjligt att lämna Gruhuken smyger sig skräcken på. Hur ska Jack orka fortsätta expeditionen när någon – eller något, något som inte borde finnas på Gruhuken – gång på gång visar sig för och vill göra honom illa?

Thin Air av Michelle Paver

skräck, skräckbok, spökhistoria, spökhistorierTitel: Thin Air
Författare: Michelle Paver
Förlag: Orion
Årtal: 2016
Sidantal: 240

Himalaya, 1935. Fem vänner ska bestiga det tredje högsta berget i världen. Kanchenjunga. Ingen har någonsin lyckats med företaget. Tvärtom har de som försökt ta sig till bergets topp råkat ut för hiskeliga olyckor. Faktiskt har så många äventyrare mist sina liv där att Kanchenjunga anses vara hemsökt. Läkaren Stephen och hans storebror Kit brukade bestiga berg tillsammans när de var yngre, och nu ska de ge sig på det största äventyret av dem alla. Men redan tidigt under Expedition Kanchenjunga uppstår slitningar i gruppen och Stephen och Kit är allt annat än broderliga med varandra. Mycket kan gå fel när man bestiger världens tredje högsta berg. Vädrets makter, fallolyckor och höjdsjuka – men Stephen har inte räknat med att bergets förflutna ska följa honom hela vägen uppför berget. Vad är det för en spöklik figur han tycks se i den virvlande snön och som kommer allt närmare?

Både Dark Matter och Thin Air finns i svensk översättning

Både Dark Matter och Thin Air finns i svensk översättning. Dark Matter heter Evig natt och Thin Air Expedition Kanchenjunga. Jag har inte läst Michelle Pavers skräckböcker på svenska, så jag kan inte uttala mig om huruvida översättningarna är bra eller inte. Jag gillar dem dock i engelsk tappning och tycker att framför allt Thin Air är en av de bästa spökhistorierna jag läst (vilket säger ganska mycket om kvaliteten på boken).

Bild: © ABIR / Adobe Stock. 

Veckans topplista: 5 steampunkböcker som utspelar sig i det viktorianska London

Varje vecka släpper Johannas Deckarhörna en ny topplista för oss bokbloggare att skriva ett blogginlägg om. Denna vecka – alltså vecka 36 – är temat fem böcker som utspelar sig i London. Jag har valt att vinkla temat till fem engelskspråkiga böcker som utspelar sig i det viktorianska London – håll till godo! Vill du också delta i ”Veckans topplista”? Klicka i så fall på länken. 

1. Soulless av Gail Carriger

Gail CarrigerGail Carrigers bokserie Parasol Protectorate tog mig med storm. Den första boken i serien, Soulless, introducerar den självständiga ungmön Alexia Tarabotti. Alexia har ingen själ – därav titeln på boken – sitter på glasberget och är i lag med skumma varelser såsom vampyrer och varulvar. En dag råkar hon döda en vampyr. Drottning Victoria vill att saken utreds och skickar därför varulven Lord Maccon att undersöka fallet. Precis som i vilken Harlequinroman som helst slår det gnistor mellan Alexia och Lord Maccon och hela deras relation präglas till en början av hatkärlek. Fler vampyrer dödas, Alexia anklagas för morden och nu måste hon och lorden samsas för att rentvå hennes namn. Jag har aldrig läst en bok som driver med Harlequin och romance på ett så klockrent sätt som Carrigers Soulless gör. Lägg därtill alla de elementa som gör steampunk så fantastiskt så får du en riktigt uppfriskande lässtund med denna bok.

2. The Time Machine av H.G. Wells

H.G. WellsH.G. Wells kan vara en av mina favoriter bland historiemakarna som drar åt det fantastiska hållet. Jag är själv väldigt förtjust i hans klassiker The Time Machine i vilken en uppfinnare och vetenskapsman bygger en tidsmaskin. Han reser 800 000 år fram i tiden, till en helt annan värld. Där hamnar han mitt i ett krig mellan två folkslag och vid tiden för jordens undergång. Situationen blir allvarlig när hans tidsmaskin stjäls, för han kan inte resa tillbaka till 1800-talets London och sin trygga tillvaro där igen.

3. Lady of Devices av Shelley Adina

Shelley AdinaShelley Adina har tidigare skrivit för stora bokförlag som Harlequin. Steampunkboken Lady of Devices har hon dock som selfpublisher gett ut helt i egen regi. Boken har nått ganska stora framgångar inom steampunk-subkulturen och fått flera uppföljare i serien Magnificent Devices. Som dotter till en framstående adelsman förväntar sig alla att Claire Trevelyan ska nöja sig med att vistas i damernas tesalonger och dansa på baler. Hon är mycket, mycket mer intresserad av sina experiment (och har för vana att spränga saker i luften). När fadern förlorar allt de äger i dåliga investeringar kastas Claire ut på Londons gator. Genom att använda sina talanger lyckas hon överleva och bli ledare i det viktorianska Londons undre värld…

4. The Affinity Bridge av George Mann

George MannAlla vi som gillar det viktorianska England och Sherlock Holmes-böckerna vet att mordgåtor i sekelskiftets (1800- och 1900-talet) London gör sig riktigt bra. Den ytterligare litterära komponenten steampunk gör konceptet ännu mer spännande, tycker jag. George Manns steampunkbokserie Newbury and Hobbes är ett fint exempel på böcker där England, viktoriansk tid, mordgåtor och steampunk blandas till en enda härlighet. I seriens första bok The Affinity Book tar vi läsare ett kliv in i ett sekelskiftets London där poliser arbetar i dimmiga gränder och döda reser sig igen. När ett luftskepp kraschar under mystiska omständigheter skickas Sir Maurice Newbury och hans assistent Veronica Hobbes på en utredning av fallet. Samtidigt härjar en brutal mordvåg och faslig sjukdom i Londons slumkvarter. Det blir mycket för utredarna att bita i – men desto äventyrligare för oss läsare.

5. The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde av Robert Louis Stevenson

Robert Louis StevensonRobert Louis Stevensons The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde rymmer en perfekt blandning av skräck, science fiction och gåtfullhet. Detta klassiska verk kan dessutom klassas som en av steampunklitteraturens stora föregångsböcker. Handlingen är enkel: Vetenskapsmannen Dr. Jekyll uppfinner en brygd som gör att hans personlighet klyvs i en god respektive ond halva när han dricker det. Varje gång han dricker brygden förvandlas han så till den hänsynslöse och ondsinte Mr. Hyde. Först gillar han det, men snart tappar han kontrollen över situationen och Mr. Hyde tycks ta över allt oftare.

Vill du också vara med i ”Veckans topplista”? Klicka dig i så fall vidare från min blogg till Johannas Deckarhörna via denna länk: https://johannasdeckarhorna.wordpress.com/2017/09/05/veckans-topplista-v-35-london/

Bild: © Andrey Kiselev / Adobe Stock. 

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta kunna överleva en zombieapokalyps? 10… nej, 4 sätt jag kan försöka

Det här är inget skämt. Jag menar allvar med frågan. Tänker på den ofta. Utrymmet för tankarna är stort, som du kan läsa i mitt tidigare inlägg ”Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?” Det finns hittills ingen bok, film eller teveserie som har besvarat frågan (rätta mig väldigt gärna om jag har fel). Jag känner mig som en jävla pionjär. Till The Walking Deads heder får jag väl tillstå att de har med gamlingen Hershel Greene (min favoritkaraktär i serien) – men han har mer krut i kroppen än vad jag har! Han verkar inte lida av kronisk smärta, även om han skulle kunna ha haft reumatisk artrit eller artros… I slutskedet av hans uppochnedvända liv får Hershel visserligen amputera ena benet, men han dör ganska snart därefter. Sjuklingar verkar inte vara apokalypsöverlevare. Men jag vägrar ge upp tron på att vi kan överleva, så jag har tagit mig friheten att tänka ut hur. Så länge jag inte måste använda kroppen har jag kanske en chans…

4 sätt jag som har kronisk smärta kan försöka överleva en zombieapokalyps

  1. Förutsatt att elnätet inte har stängts ner skulle jag kunna rapportera om världens undergång på radio. Jag skulle kunna varna de som hör för att gå till vissa platser såsom kannibalstäder.
  2. [Läs absolut inte här om du tycker att dåliga skämt om kannibalism är osmakliga:] På tal om kannibalism, jag skulle kunna lära mig att tillreda människokött på ett aptitligt sätt så att mina överleverkompisar kan äta. På så sätt behöver ingen av oss ge oss ut i skogen för att jaga efter mat. Kan man göra människokött aptitligt är man helt oumbärlig för gruppen.
  3. Jag skulle kunna göra mig nyttig genom att läsa Gray’s Anatomy – som jag hann packa ner i min ryggsäck före jag lämnade mitt hem – och sedan omsätta det jag lärt mig till praktik, såsom att kurera och operera sjuklingar. Det är trots allt inte säkert att det finns en läkare eller sjuksköterska i närheten av min grupp.
  4. Någon måste kunna berätta om zombieapokalypsen för eftervärlden, för det kommer väl finnas ett sedan? Denna någon skulle kunna vara jag. Jag skulle kunna bli en historieskrivare… Men vänta lite? Då måste jag få en eskort. Jag kan inte bege mig ut på vägarna själv. Om jag kan få eskort av mäktiga krigare kan jag bli historieskrivare. Och givetvis skulle jag roa människor jag möter med berättelser om stordåd. Möjligen skulle det vara svårt att övertyga andra om mitt verkliga värde. Humanistens status verkar inte bli bättre med åren.

Jag skulle ha skrivit ner tio exempel på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps. Blev helt blank efter fyra. Är jag verkligen helt körd? Fick ett råd att lägga mig ner med en gång, att låta zombierna ta mig. Aldrig! Du har säkert överlevnadstips – hjälp mig! Det är på tiden att vi med kronisk smärta – med kroniska sjukdomar överlag – skriver in oss i fiktionen.

Bild: © grandfailure / Adobe Stock. 

bokrecension, Dr Jekyll och Mr Hyde, The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, Robert Louis Stevenson, galen doktor, litteratur, skräck, skräcklitteratur, skräckbok, bok, skräckböcker, skräck böcker

Bokrecension: Robert Louis Stevensons fasliga berättelse Dr Jekyll och Mr Hyde är inte bara fiktion

Robert Louis StevensonTitel: Dr Jekyll och Mr Hyde
Originaltitel: The strange case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde
Författare: Robert Louis Stevenson
Översättare: Sam J. Lundwall
Förlag: Trut Publishing
Årtal: 1886 (i svensk översättning 1887, och den här pocketutgåvan med en nyöversättning utkom 2014)
Sidantal: 127

För somliga medicinare var 1800-talet en idel smärtsam upptäckt av narkos. Tandläkaren Horace Wells (1815 till 1848) var särdeles hängiven uppgiften att ge sina patienter smärtlindring. Att få en tand utdragen var ett helt företag på den tiden. Det var plågsamt och kunde gå illa för patienten. Det är väl ingen som skulle välja att dra ut en tand utan bedövning idag (?)… När Wells av en slump upptäckte att lustgas kan minska upplevelsen av smärta var narkosens tid kommen.*

Dessvärre försökte flera medicinare göra anspråk på uppfinningen och Wells fick därför erkännandet som narkosens upphovsman först efter sin tragiska död. Han var så dedikerad narkosen att han i slutskedet av sitt liv började experimentera med och inhalera kloroform. Inhalationerna ledde till personlighetsförändringar. När han var påverkad av kloroformen kunde han ta sig till förkastliga saker, såsom att kasta syra på, och därmed vanställa, ett par kvinnor. Wells var så förfärad över den person experimenten hade gjort honom till att han begick självmord.

Många menar att Robert Louis Stevenson var tämligen inspirerad av möbelsnickaren William Brodie när han skrev den gotiska kortromanen Dr Jekyll och Mr Hyde, på engelska kallad The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Brodie var en verklig person som levde ett dubbelliv: på dagarna var han en snäll och skötsam möbelsnickare och på nätterna ledare för ett bankrånargäng. Denna intressanta dubbelnatur kan förstås ha varit en källa till inspiration, men framför allt hela historien om Horace Wells tragiska öde och skrämmande tilltag tycks ha gjort ett starkt intryck på Stevenson.

I Dr Jekyll och Mr Hyde oroar sig Dr Jekylls vänner. Den fine doktorn tycks besväras av den otrevlige Mr Hyde, en beryktad person som ingen vill ha något att göra med – förutom doktorn! Men vad vännerna inte vet är att Dr Jekyll och Mr Hyde egentligen är en och samma person. Genom ett experiment har Dr Jekyll lyckats klyva sin person – eller kalla det personlighet, om du så vill – i två delar: den gode och naive Dr Jekyll och den onde och illvillige Mr Hyde.

Till en början är Dr Jekyll förtjust i experimentet. Han mår som bäst när var och en av personligheterna får göra precis så som de vill; helt utan att drabbas av ett slags inre konflikt. Snart går experimentet dock överstyr och Dr Jekyll känner hur Mr Hyde tar över mer och mer. Han befarar att hans verkliga jag – Dr Jekyll – är på väg att försvinna helt och hållet och behöver sina vänners hjälp för att bli sitt sansade och balanserade jag igen. Precis som för Horace Wells slutar det inget vidare för Dr Jekyll.

Det goda och det onda i människan är något som fascinerar oss, och kanske finns det inget annat litterärt verk än just Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde som illustrerar dikotomin så träffande. För doktorn var tillvaron som minst besvärligast när de båda sida fick samexistera i hans person, vilket han upptäcker för sent.

Numera är tragedin med Wells bortglömd, men när Stevenson skrev kortromanen 1886 var den faktiska händelsen ett färskt mannaminne. Det var inte svårt för den tidens läsare att koppla berättelsens innehåll till händelsen. Säkerligen blev skräckberättelsen ännu mer faslig av den anledningen.

Inte heller läser vi nuförtiden in verkliga händelser i Dr Jekyll och Mr Hyde. Den gotiska skräckberättelsen står för sig själv och är en av få skräckböcker som trots sin digra ålder håller måttet än idag. Det är inte nödvändigtvis spöken, demoner och hemsökelser som gör oss livrädda, utan det mänskliga psykets dolda djup. Berättelsen är inte tillräckligt otrolig för att kunna avfärdas som osanning, och det, om något, skrämmer.

Bild: © weedezign / Adobe Stock.


* Läs mer om Horace Wells och narkosens uppkomst i min artikel ”En smärtsam upptäckt av narkos”. Denna populärhistoriska artikel publicerades i tidskriften Teknikhistoria mars 2016.

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?

Jag är inte den enda som tänker på hur det skulle vara om en zombieapokalyps sköljde över världen. Min bror, till exempel, är helt inställd på att en sådan apokalyps snart är här och han har svurit på att bli jävligt bra på att klättra i träd, så att han kan fly undan zombierna. Jag å min sida har redan valt ut min tillflyktsort. Platsen – aldrig i livet att jag kommer röja dess namn – ligger intill en sjö och har en välvd himmel över sig, att vara där är som att befinna sig i en blå oändlig kupol eller snöglob utan vare sig början eller slut. Jag ska lära mig massa om skogens skafferi. Jag och de mina kommer inte behöva gå hungriga. Hunnen så här långt i tankarna måste jag hejda mig: Det här, allt det jag har tänkt ut, är för idylliskt för att vara zombieapokalyps. Andra tankar smyger sig på.

Om apokalypsen hade varit en dystopi och samhällskollaps i stil med Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, George Orwells 1984 eller Ray Bradburys Fahrenheit 451 hade jag – notera nog – klarat mig galant. Jag hade säkert gått med i ett radikalt sällskap vars uppgift hade varit att underminera makten. Men om det blev en zombieapokalyps som i The Walking Dead tror jag inte att jag hade haft så stora chanser att överleva överhuvudtaget. Min kropp, tyngd av kronisk smärta, hade liksom inte pallat att springa genom kämpig terräng, klättra i träd, få för lite sömn, slåss med tillhyggen, hoppa mellan hustak, hålla för dörrar för att stänga zombierna ute medan mina vänner flyr, trycka bort zombiernas hungriga käftar eller köra bil i ilfart – jag har inte ens ett körkort. Jag hade varit helt jävla körd. 

Jamen, tänk dig, zombierna hade kommit emot mig, en framåtdrivande klunga av förruttnelse. Billös hade jag tagit fart och börjat springa. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod. Jag hade sprungit hundra, tvåhundra, trehundra meter… Någonstans mellan dessa första hundra metrar hade jag fått en så total mjölksyra att jag hade fallit till marken. Det är det som är själva grejen med min kroniska sjukdom, musklerna får mjölksyra med en gång. Eller ännu värre: mitt gäng hade kanske lämnat mig kvar att dö i min ensamhet. I den forna tidens jägare-samlarsamhällen – alltså samhällen där människorna hela tiden rörde på sig – var det troligen så att man lämnade de sjuka bakom sig eftersom de ansågs vara en för stor belastning för gruppen. För att ha den minsta chans att klara mig genom eländet skulle jag behöva ge upp min plats i apokalypsen för att gå under jord. Kanske att jag skulle leta upp en jordkällare och fylla den med mat redan nu eller bli miljonär enbart för att kunna köpa mig ett rum i en sådan där lyxbunker?

Har du ännu fler förslag på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps? Dela gärna med dig av dem i kommentarsfältet!

Bild: © grandfailure / Adobe Stock.