Etikettarkiv: skräck

Smygande och visuellt snygg skräck i hajfilmen The Shallows

Jag skulle vila till en skräckfilm på Netflix. Valet föll på hajfilmen The Shallows. Den smygande skräcken, som späddes på av den snyggt visuella långsamheten, fick mitt blodtryck att skjuta i höjden. Filmstunden var med andra ord inte så vilsam.

hajfilmer, filmer med hajarRegissör: Jaume Collet-Serra
Manusförfattare:  Anthony Jaswinski
Skådespelare: Blake Lively
Längd: 86 minuter
Årtal: 2016

När surfarens ben, fot, hand eller hela kropp långsamt, långsamt hamnar under vattenytan håller jag andan. Jag vet att Jaume Collet-Serras rysarthriller The Shallows är en hajfilm och att hajarna därför skulle kunna visa sig när som helst.

När som helst. Men faktiskt dröjer de. Och där sitter jag på helspänn med axlarna uppe vid öronen och i en olidlig väntan på att få se den välbekanta fenan. På att höra skriket. På att se ett moln av blod.

Det här är ingen angenäm väntan. Väntan är utdragen. Laddad av min hajfobi.

I The Shallows spelar Blake Lively den canceranhöriga Nancy Adams. Nancy hoppar av sina medicinstudier för att surfa i sin döda mammas vågor. Sökandet och sörjandet för henne till en öde strand i Mexiko, dit bara några få hittar vägen.

Nancy hoppar i sin surfdräkt, tar tag i surfbrädan och skyndar ner till vattnet och de skyhöga vågorna, som bara en skicklig surfare klarar av att rida. Nu följer visuellt snygga tagningar med mycket fokus på rörelserna i vattnet och sjysta stunttrick.

Om det inte hade varit för att jag håller på att gå under av ängslan och smygande skräck hade jag kanske kunnat uppskatta det filmiska pyntet mer än vad jag gör, framför allt vattenfotona som är riktigt stämningsfulla.

Hallå, när kommer hajarna!? Jag kommer kunna andas ut och få ner axlarna till ett normalläge när hajattacken väl är överstånden.

Just som Nancy ska jaga den sista vågen får en hon syn på en döende knölvals kropp. Den flyter på vattnet och lockar till sig andra djur. Hon närmar sig valkroppen med nyfikenhet. Från ingenstans dyker en vithaj upp. Den går till attack. Sätter sina tänder i Nancys ben.

Nancy lyckas fly. Men hennes blödande ben lämnar blodspår i vattnet. Vithajen får vittring. Tack och lov håller tidvattnet på att sjunka och Nancy kan kravla sig upp på en klippa mitt i havet.

När tidvattnet stiger kommer klippan återigen slukas av havet, så förr eller senare måste Nancy lämna den. Det är bara det att vithajen cirkulerar kring klippan…

serier på Netflix, Netflix originalinnehåll, skräckserier, komediserier

Netflix-serien Santa Clarita Diet – helt oaptitlig men kul

Det är den 23 mars 2018 idag och Netflix börjar streama Santa Clarita Diet säsong 2. Jag har laddat genom att äntligen uthärda blodsplattret i den första säsongen från förra året.

Jag vet inte hur många gånger jag har börjat titta på säsong 1 av Netflix originalserie Santa Clarita Diet – och stängt av. Det första avsnittet innehåller några av de äckligaste scener jag sett. Någonsin. Jag är väl vad man skulle kalla äckelmagad. Till slut fick jag göra ett försök med den oaptitliga serien när jag inte åt min lunch. Det gick bättre. Nu har jag sett hela säsongen. Det är jag glad för. Santa Clarita Diet med Drew Barrymore (!), Timothy Olyphant och Liv Hewson i huvudrollerna är nämligen en kreativ och kul tolkning av zombier.

En dag vaknar Sheila Hammond (Drew Barrymore) med illamående, magont och en överlag märklig känsla i kroppen. Hon känner sig annorlunda men skakar av sig förnimmelsen och beger sig till dagens husvisning. Hon och maken Joel (Timothy Olyphant) är mäklare i kaliforniska Santa Clarita, där de säljer amerikanska förortshus. Husvisningen går inte riktigt som de tänkt sig den här gången. Sheila får ett kraftigt kräksanfall och spyr ner rum efter rum. Det är som om hela kroppsinnehållet töms. Vilket det också gör.

Sheila var människa igår och är en zombie idag. Med det nya tillståndet följer också en förnyad energi och självförtroendeboost. Inte bara det att hon plötsligt har blivit en döing, hon har fått samma mentalitet som en överdrivet positiv inspiratör och föreläsare inom personlig utveckling. Hon är mer YOLO än den tonåriga dottern Abby (Liv Hewson).

serier på Netflix, Netflix originalinnehåll, skräckserier, komediserier serier på Netflix, Netflix originalinnehåll, skräckserier, komediserier serier på Netflix, Netflix originalinnehåll, skräckserier, komediserier

Hela familjen Hammond måste anpassa sig efter Sheilas zombietillvaro. Anpassningen innebär allt från gömda lik i frysboxen till en ruttnande zombiekropp. Både Joel och Abby är förvånansvärt stöttande genom det hela. Men hur ska de i längden kunna dölja att Sheila, som blir alltmer hungrig på människokött, inte är som alla andra?

Jag vet inte hur och var jag ska placera Netflix Santa Clarita Diet. Genremässigt skulle den kunna bestämmas som en skräckkomediserie och förortsområdet där familjen Hammond bor har helt klart Desperate Housewives-vibbar. Det överkokta skådespeleriet är till en början förvirrande – ska det verkligen vara så här överdramatiserat? Jag kan inte påminna mig om att ha sett ett liknande grepp i modern komedi.

Under den första säsongens gång har jag knipit med ögonen, vänt bort blicken och gömt huvudet i kudden många gånger. Jag har jättesvårt att titta på blodsplatter. Santa Clarita Diet är blodig. Som tittare får vi följa Sheila i hennes jakt efter mat. Serieskaparen Victor Fresco väjer inte för detaljerna: Sheila som smaskar på fingrar, gör en smoothie av inälvor och som sätter tänderna i fullvuxna karlar…

6 coola saker med Netflix-filmen Annihilation

Nytt originalinnehåll på Netflix. Den här gången den omtalade science fiction- och skräckfilmen Annihilation. Jag har såklart sett Netflix-filmen och sammanfattar min upplevelse av den i en liten lista – här kommer sex coola saker med Annihilation!

#1 Dramat

Vad är det med skräck och science fiction som gör att många regissörer skyndar förbi karaktärsskildringarna? Jag vill veta – eller få en känsla för – hur de tumultartade händelserna påverkar karaktärerna i det innersta. Regissören bakom Annihilation, Alex Garland, räds inte att rikta kameran mot karaktärernas inre. Huvudkaraktären Lena, som spelas av en formidabel Natalie Portman, drivs av hennes och maken Kanes kraschade äktenskap. Kane gav sig iväg på en hemlig militärexpedition, försvann under mystiska omständigheter och lämnade Lena att sörja honom i ett år – utan att veta om han var vid liv eller död. Så dyker han upp på tröskeln en dag, men hamnar lika mystiskt som han försvann på sjukhus, då han har inre blödningar.

#2 Kvinnoteamet

Lena är både biologiforskare och militär, och hon måste få svar. Vad var det som hände med Kane när han var ”försvunnen”? Hon får reda på att han har gått genom ett slags portal eller kraftfält och hamnat i en annan, utomjordisk värld – vid USA:s kust. Hon kräver att få följa med på nästa expedition dit. Vilket gott sällskap hon hamnar i! Expeditionsteamet utgörs av en grupp smarta och starka kvinnor, iklädda en Ghostbusters-liknande utstyrsel. Så cool, om du frågar mig! Annihilation innehåller massor av dialoger teammedlemmarna emellan, men inget överdrivet snack om killar. Filmen klarar bechdeltestet med råge.

#3 Portalvärlden

Jag använder sällan uttrycket OMG! då jag tycker det passar millenierna bättre (och det kan vara en av mina förutfattade meningar). För Annihilation gör jag dock ett undantag: OMG! Har du sett portalvärlden? Världen i Annihilation kan vara en av de snyggast gjorda fantastikvärldar jag någonsin sett. På riktigt. Expeditionen leder rakt genom ett regnbågsskimrande kraftfält och in i en lika färgtindrande värld. Denna värld är inte så olik vår men ändå helt annorlunda. Gamla lundar, blomsterfält och bostadsområden följer andra biologiska och evolutionära principer än resten av planeten jorden. Växterna är de vackraste paradisblommor som kan tänkas, hjortarnas horn är blommor och grenar, människokroppar är förvandlade till grönskande kreationer och skräckbjörnar kan härma människoröster *ryser*.

#4 Namnet Annihilation

Som jag har förstått det hela betyder ”annihilation” total förstörelse eller utplåning, om man nu väljer att krusidullöst översätta ordet. Men faktiskt har det en annan betydelse. Man skulle kunna hävda en motsatt sådan. Inom fysiken avser begreppet ”annihilation” att beskriva hur materia omvandlas till energi. När saker förstörs försvinner de inte bara. De får en ny skepnad, som i Netflix-filmen Annihilation. Jag tänker att titeln flörtar med detta begrepp för att illustrera evolutionens gång i filmens fantastikvärld.

#5 Äventyret

Science fiction och skräck ska också vara ett äventyr. Det räcker inte med drama när okända världar ska utforskas. Och nog bjuder Annihilation på ett äventyr, alltid. Äventyret är outsägligt vackert, viktigt samt skrämmande och för tankarna till litterära expeditioner i stil med Jules Vernes En resa till jordens medelpunkt – men givetvis i en mycket fasligare anda. Lena och de övriga expeditionsmedlemmarna ska egentligen inte bege sig så långt bort, men i portalvärlden verkar tid och avstånd smälta samman till en helt ny form av tid och avstånd. Medan de traskar genom det regnbågsskimrande landskapet möter de bokstavligen djur som inte är av denna värld – farliga djur. Snart jagas de som lovliga byten och allteftersom dagarna går blir var och en av dem mer och mer frustrerad på de andra i teamet. Slitningar uppstår – återigen drama, drama – och de blir plötsligt lika farliga för varandra som världen är för dem.

#6 Genren new weird

Netflix-filmen Annihilation bygger på fantasyförfattaren Jeff VanderMeers prisbelönta bok med samma namn. VanderMeer sägs vara den författare som har fört den klassiska genren weird fiction in i 2000-talet, och i hans moderna tolkning kallas den ”The New Weird”. Precis som genrens anfäder – till exempel Edgar Allan Poe och H. P. Lovecraft – väver VanderMeer fantasy, science fiction och skräck samman till jävligt udda berättelser. Vill du vara med om ett konstigt, utomjordiskt och skräckfyllt filmäventyr ska du definitivt se Annihilation av regissören Alex Garland och med Natalie Portman i huvudrollen.

Skrämselhypade skräckfilmen Verónica var väl inte SÅÅÅ hemsk

Ny skräckfilm på Netflix. Givetvis har jag sett den.  

 Paco PlazaRegissör: Paco Plaza
Manusförfattare: Paco Plaza; Fernando Navarro
Skådespelare: Sandra Escacena; Bruna González; Claudia Placer
Längd: 105 minuter
Årtal: 2017

Med rubriker som ”Netflix nya skräckfilm är så läskig att folk stänger av” kan jag inte annat än att bli helt till mig. När filmen dessutom utlovas ”vara minst lika läskig som The Conjuring” kan jag ju inte göra annat än att se den. Filmen i fråga heter Verónica. Den är på spanska och gjord av Paco Plaza, regissören bakom den banbrytande och obehagliga zombiefilmen [REC].

På 2010-talet – eller är det längre tillbaka än så (?) – har spanska filmkreatörer lyckats särskilt bra med att sprida skräck i modiga filmtittare. Så jag kan mycket väl köpa att Plazas film kan vara otäckare än The Conjuring.

Efter att ha sett Verónica håller jag dock inte riktigt med: The Conjuring är rysligare. Men Verónica når nästan upp till skrämselnivån, även om den inte är sååå hemsk som det påstås, och faktiskt har filmerna en hel del gemensamt. De skildrar demonbesättningar. I båda fallen sägs filmerna vara baserade på verkliga händelser.

Paco Plaza har hämtat inspiration från ett olöst fall i Spaniens huvudstad Madrid. 1991 gick 18-åriga Estefanía Gutiérrez Lázaro på en katolsk skola. På sistone hade hon börjat intressera sig för det ockulta. Hon och hennes vänner skaffade en Ouija-bräda för att leka den lek vi kallar anden i glaset.

Mitt under leken blev Estefanía och vännerna upptäckta. Ouija-brädan förstördes. Det var då helvetet bokstavligen brakade loss. Estefanía började se saker och höra röster. Hon insjuknade plötsligt och avled senare på sjukhus. Efter hennes död kontaktade familjen polisen, då de hade upplevt oförklarliga fenomen. Polisen kunde också dokumentera fenomenen, som än idag inte har kunnat förklaras.

Plazas skräckfilm Verónica handlar om en tonårsflicka, Verónica. Verónica måste ta hand om sina småsyskon, då mamman, som är änka och ensamstående med fyra barn, måste jobba nattetid och sova dagtid. Verónica fungerar som en mamma för småsyskonen, medan den ”riktiga” mamman sköter försörjningen.

Inför solförmörkelsen har Verónica fått en idé: hon och hennes närmsta vänner i nionde klass ska hålla en seans och kontakta hennes döda pappa. Precis som Estefanía och hennes vänner gjorde 1991, väljer Verónica att använda en Ouija-bräda. Beroende på hur man ser det fungerar seansen för bra och hon får kontakt med andevärlden. Hon släpper in en mörk och ondskefull kraft i sitt och familjens liv – och in i sin egen kropp.

Berättelsen är egentligen inte så unik. Det är det här som händer i 100 procent av fallen. Man ska inte öppna dörrarna för andevärlden, tycks den ständiga sensmoralen vara. Men Sandra Escacena spelar rollen som Verónica övertygande och Paco Plaza lyckas med något som många skräckregissörer misslyckas med: han gestaltar hemsökelsen och demonbesättningen.

En riktigt bra gestaltning av andar och demoner visar de övernaturliga krafternas närvaro utan att visa dem. Jag ska ge ett par exempel. I Verónica symboliseras demonens närvaro bland annat av exploderande lampor, sängskakningar, inbrända figuravtryck under och i sängmadrasserna och av ett glas som rullar iväg mitt under seansen. När glaset sakta, sakta rullar genom lägenheten och Verónica följer efter, håller i alla fall jag andan.

På grund av att Verónica är ensam i världen – vännerna överger henne och mamman är inte alls närvarande – förstärks känslan av hopplöshet. Hur ska en tonåring kunna ta hand om sig själv, sina syskon och samtidigt driva ut en demon ur deras liv på egen hand?

Bilder: © IMDb

The Shape of Water, Guillermo del Toro, filmrecension, filmtips

Guillermo del Toros The Shape of Water är en vacker och udda kärleksberättelse

”Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.”  

Guillermo del ToroRegissör: Guillermo del Toro
Manusförfattare: Guillermo del Toro; Vanessa Taylor
Skådespelare: Sally Hawkins; Doug Jones; Octavia Spencer; Richard Jenkins; Michael Shannon
Längd: 123 minuter
Årtal: 2017

När jag såg trailern till Guillermo del Toros nya succéfilm The Shape of Water visste jag att jag skulle älska filmen. Nu har jag sett den på bio. Jag blev inte besviken. Tvärtom älskar jag hur del Toro har sammanvävt saga och monsterfilm till en vacker och udda kärleksberättelse.

Jag beundrar del Toros nörderier. Regissören och manusförfattaren har en förkärlek för klassisk film, litteratur och konst, kulturyttringar han även har en stor kunskap om. Vare sig del Toro bygger upp en magisk och mörk sagovärld, som i Pans labyrint, eller romantiserar viktorianska spökhistorier, som i Crimson Peak, gör han det med stor passion och noggrannhet. Hittills har jag inte sett en del Toro-film där han inte har lyckats fånga det som är så specifikt för en viss genre eller kulturuttryck.

The Shape of Water är en intensiv flört med Warner Bros skräckklassiker Creature From the Black Lagoon (1954) – jämför filmernas vattenmonster med varandra så förstår du vad jag menar. Likheterna är slående. I 1960-talets och kalla krigets Baltimore och USA, studerar ett forskarteam en vattenvarelse, spelad av Doug Jones, som har fångats in från Amazonas och förts till ett välbevakat laboratorium.

Vattenvarelsen är både fisk- och människolik och skulle kunna liknas vid en monsterlik version av en sjöjungfru. Men vem är det verkliga monstret? I vetenskapens och den nationella säkerhetens namn utsätts vattenvarelsen för brutal tortyr. Detta trots att han inte utgör ett hot mot någon.

Städerskan Elisa, spelad av Sally Hawkins, får en skymt av vattenvarelsen och känner genast ett band till honom. Hon är stum och upplever sig vara en ofullbordad människa. På grund av samhällets normer lever hon som en utstött, vilket späder på hennes känsla av utanförskap. Med vattenvarelsen känner hon dock samhörighet.

Elisa närmar sig vattenvarelsen. Gör försök till att bli vän med honom. Snart uppstår en ömsesidig fascination dem emellan och fascinationen blommar ut i musik och dans, kärlek och passion. När forskarteamet och säkerhetsstyrkan på laboratoriet blir allt mer brutala mot vattenvarelsen måste Elisa hitta ett sätt att rädda sin kärlek undan döden.

The Shape of Water av Guillermo del Toro är, som skrivet, en vacker och udda kärleksberättelse, inramad av en snyggt återskapad kalla kriget-miljö. Jag lämnade biosalongen med glittrande ögon och pirrande mage. Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.

Michelle Pavers spökhistorier Dark Matter och Thin Air utspelar sig i snöhöljda, ogästvänliga och isolerande miljöer

Jag har läst min beskärda del av skräckböcker och spökhistorier. Michelle Pavers böcker Dark Matter och Thin Air – i synnerhet den sistnämnda boken – hör till de bästa spökhistorierna jag läst.

Med både halloween och allhelgonahelgen som har varit framför oss, har jag laddat hela oktober. I år ska jag minsann skriva feta blogginlägg om skräckböcker (det blir aldrig lika storslaget som de bilder jag målar upp för mig själv). Det finns inget som lockar mig så mycket som det paranormala gör. Jag är till och med mer fascinerad av ”den andra sidan” än vad jag är av arkeologi och historia. Dessvärre kunde jag inte utbilda mig till spökjägare.

Från blodsplatter till demoner – skräckgenren kan innebära mycket. Efter att ha läst Stephen King-boken The Shining, på svenska kallad Varsel, har ingen läsupplevelse riktigt levererat såsom jag vill. Men ibland har jag närmat mig den där gastkramande känslan som får hela mig att vakna till liv.

Tidigare i år låg jag sjuk i ett x antal virusinfektioner. Då passade jag på att läsa massa fantastik. Jag kom i kontakt med Michelle Pavers helt lysande skräckböcker Dark Matter och Thin Air, som påminner mycket om klassiska spökhistorier. Fastän Thin Air och Dark Matter är två skilda verk har de en del gemensamma nämnare.

Båda böckerna utspelar sig i snöhöljda landskap, handlar om vetenskapliga expeditioner och spelar på den utsatthet man kan känna när en ogästvänlig miljö helt och hållet avskärmar en från omvärlden. Just när man känner sig som mest ensam och trött på eländet börjar man se och höra kusligheter.

Vem som helst som befinner sig i situationen skulle tro att det ständiga snöandet och isolationen har drivet en från vettet. Det fina med Pavers spökhistorier är att läsaren aldrig riktigt vet vad som är vad; är det gastar som visar sig eller psyket som har drivits för långt? Fortsätt läsa om var och en av skräckböckerna här nedanför:

Dark Matter av Michelle Paver

skräck, skräckbok, spökhistoria, spökhistorierTitel: Dark Matter
Författare: Michelle Paver
Förlag: Orion
Årtal: 2011
Sidantal: 288

London, 1937. 28-årige Jack är en utblottad och ensam akademiker som är på väg att ge upp. Livet blev inte alls som han tänkt sig. När han får en chans att följa med på en polarexpedition till vad som skulle kunna kallas världens ände, säger han ja. Expeditionen för honom över haven till Gruhuken, en plats belägen nordöst om Svalbard i Norge. Expeditionsmedlemmarna måste en efter en lämna platsen och till slut blir Jack den som får driva expeditionen vidare i all ensamhet. I takt med att snön tätnar, havet fryser till is och det blir helt omöjligt att lämna Gruhuken smyger sig skräcken på. Hur ska Jack orka fortsätta expeditionen när någon – eller något, något som inte borde finnas på Gruhuken – gång på gång visar sig för och vill göra honom illa?

Thin Air av Michelle Paver

skräck, skräckbok, spökhistoria, spökhistorierTitel: Thin Air
Författare: Michelle Paver
Förlag: Orion
Årtal: 2016
Sidantal: 240

Himalaya, 1935. Fem vänner ska bestiga det tredje högsta berget i världen. Kanchenjunga. Ingen har någonsin lyckats med företaget. Tvärtom har de som försökt ta sig till bergets topp råkat ut för hiskeliga olyckor. Faktiskt har så många äventyrare mist sina liv där att Kanchenjunga anses vara hemsökt. Läkaren Stephen och hans storebror Kit brukade bestiga berg tillsammans när de var yngre, och nu ska de ge sig på det största äventyret av dem alla. Men redan tidigt under Expedition Kanchenjunga uppstår slitningar i gruppen och Stephen och Kit är allt annat än broderliga med varandra. Mycket kan gå fel när man bestiger världens tredje högsta berg. Vädrets makter, fallolyckor och höjdsjuka – men Stephen har inte räknat med att bergets förflutna ska följa honom hela vägen uppför berget. Vad är det för en spöklik figur han tycks se i den virvlande snön och som kommer allt närmare?

Både Dark Matter och Thin Air finns i svensk översättning

Både Dark Matter och Thin Air finns i svensk översättning. Dark Matter heter Evig natt och Thin Air Expedition Kanchenjunga. Jag har inte läst Michelle Pavers skräckböcker på svenska, så jag kan inte uttala mig om huruvida översättningarna är bra eller inte. Jag gillar dem dock i engelsk tappning och tycker att framför allt Thin Air är en av de bästa spökhistorierna jag läst (vilket säger ganska mycket om kvaliteten på boken).

Bild: © ABIR / Adobe Stock

Veckans topplista: 5 steampunkböcker som utspelar sig i det viktorianska London

Varje vecka släpper Johannas Deckarhörna en ny topplista för oss bokbloggare att skriva ett blogginlägg om. Denna vecka – alltså vecka 36 – är temat fem böcker som utspelar sig i London. Jag har valt att vinkla temat till fem engelskspråkiga böcker som utspelar sig i det viktorianska London – håll till godo! Vill du också delta i ”Veckans topplista”? Klicka i så fall på länken. 

1. Soulless av Gail Carriger

Gail CarrigerGail Carrigers bokserie Parasol Protectorate tog mig med storm. Den första boken i serien, Soulless, introducerar den självständiga ungmön Alexia Tarabotti. Alexia har ingen själ – därav titeln på boken – sitter på glasberget och är i lag med skumma varelser såsom vampyrer och varulvar. En dag råkar hon döda en vampyr. Drottning Victoria vill att saken utreds och skickar därför varulven Lord Maccon att undersöka fallet. Precis som i vilken Harlequinroman som helst slår det gnistor mellan Alexia och Lord Maccon och hela deras relation präglas till en början av hatkärlek. Fler vampyrer dödas, Alexia anklagas för morden och nu måste hon och lorden samsas för att rentvå hennes namn. Jag har aldrig läst en bok som driver med Harlequin och romance på ett så klockrent sätt som Carrigers Soulless gör. Lägg därtill alla de elementa som gör steampunk så fantastiskt så får du en riktigt uppfriskande lässtund med denna bok.

2. The Time Machine av H.G. Wells

H.G. WellsH.G. Wells kan vara en av mina favoriter bland historiemakarna som drar åt det fantastiska hållet. Jag är själv väldigt förtjust i hans klassiker The Time Machine i vilken en uppfinnare och vetenskapsman bygger en tidsmaskin. Han reser 800 000 år fram i tiden, till en helt annan värld. Där hamnar han mitt i ett krig mellan två folkslag och vid tiden för jordens undergång. Situationen blir allvarlig när hans tidsmaskin stjäls, för han kan inte resa tillbaka till 1800-talets London och sin trygga tillvaro där igen.

3. Lady of Devices av Shelley Adina

Shelley AdinaShelley Adina har tidigare skrivit för stora bokförlag som Harlequin. Steampunkboken Lady of Devices har hon dock som selfpublisher gett ut helt i egen regi. Boken har nått ganska stora framgångar inom steampunk-subkulturen och fått flera uppföljare i serien Magnificent Devices. Som dotter till en framstående adelsman förväntar sig alla att Claire Trevelyan ska nöja sig med att vistas i damernas tesalonger och dansa på baler. Hon är mycket, mycket mer intresserad av sina experiment (och har för vana att spränga saker i luften). När fadern förlorar allt de äger i dåliga investeringar kastas Claire ut på Londons gator. Genom att använda sina talanger lyckas hon överleva och bli ledare i det viktorianska Londons undre värld…

4. The Affinity Bridge av George Mann

George MannAlla vi som gillar det viktorianska England och Sherlock Holmes-böckerna vet att mordgåtor i sekelskiftets (1800- och 1900-talet) London gör sig riktigt bra. Den ytterligare litterära komponenten steampunk gör konceptet ännu mer spännande, tycker jag. George Manns steampunkbokserie Newbury and Hobbes är ett fint exempel på böcker där England, viktoriansk tid, mordgåtor och steampunk blandas till en enda härlighet. I seriens första bok The Affinity Book tar vi läsare ett kliv in i ett sekelskiftets London där poliser arbetar i dimmiga gränder och döda reser sig igen. När ett luftskepp kraschar under mystiska omständigheter skickas Sir Maurice Newbury och hans assistent Veronica Hobbes på en utredning av fallet. Samtidigt härjar en brutal mordvåg och faslig sjukdom i Londons slumkvarter. Det blir mycket för utredarna att bita i – men desto äventyrligare för oss läsare.

5. The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde av Robert Louis Stevenson

Robert Louis StevensonRobert Louis Stevensons The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde rymmer en perfekt blandning av skräck, science fiction och gåtfullhet. Detta klassiska verk kan dessutom klassas som en av steampunklitteraturens stora föregångsböcker. Handlingen är enkel: Vetenskapsmannen Dr. Jekyll uppfinner en brygd som gör att hans personlighet klyvs i en god respektive ond halva när han dricker det. Varje gång han dricker brygden förvandlas han så till den hänsynslöse och ondsinte Mr. Hyde. Först gillar han det, men snart tappar han kontrollen över situationen och Mr. Hyde tycks ta över allt oftare.

Vill du också vara med i ”Veckans topplista”? Klicka dig i så fall vidare från min blogg till Johannas Deckarhörna via denna länk: https://johannasdeckarhorna.wordpress.com/2017/09/05/veckans-topplista-v-35-london/

Bild: © Andrey Kiselev / Adobe Stock

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta kunna överleva en zombieapokalyps? 10… nej, 4 sätt jag kan försöka

Det här är inget skämt. Jag menar allvar med frågan. Tänker på den ofta. Utrymmet för tankarna är stort, som du kan läsa i mitt tidigare inlägg ”Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?” Det finns hittills ingen bok, film eller teveserie som har besvarat frågan (rätta mig väldigt gärna om jag har fel). Jag känner mig som en jävla pionjär. Till The Walking Deads heder får jag väl tillstå att de har med gamlingen Hershel Greene (min favoritkaraktär i serien) – men han har mer krut i kroppen än vad jag har! Han verkar inte lida av kronisk smärta, även om han skulle kunna ha haft reumatisk artrit eller artros… I slutskedet av hans uppochnedvända liv får Hershel visserligen amputera ena benet, men han dör ganska snart därefter. Sjuklingar verkar inte vara apokalypsöverlevare. Men jag vägrar ge upp tron på att vi kan överleva, så jag har tagit mig friheten att tänka ut hur. Så länge jag inte måste använda kroppen har jag kanske en chans…

4 sätt jag som har kronisk smärta kan försöka överleva en zombieapokalyps

  1. Förutsatt att elnätet inte har stängts ner skulle jag kunna rapportera om världens undergång på radio. Jag skulle kunna varna de som hör för att gå till vissa platser såsom kannibalstäder.
  2. [Läs absolut inte här om du tycker att dåliga skämt om kannibalism är osmakliga:] På tal om kannibalism, jag skulle kunna lära mig att tillreda människokött på ett aptitligt sätt så att mina överleverkompisar kan äta. På så sätt behöver ingen av oss ge oss ut i skogen för att jaga efter mat. Kan man göra människokött aptitligt är man helt oumbärlig för gruppen.
  3. Jag skulle kunna göra mig nyttig genom att läsa Gray’s Anatomy – som jag hann packa ner i min ryggsäck före jag lämnade mitt hem – och sedan omsätta det jag lärt mig till praktik, såsom att kurera och operera sjuklingar. Det är trots allt inte säkert att det finns en läkare eller sjuksköterska i närheten av min grupp.
  4. Någon måste kunna berätta om zombieapokalypsen för eftervärlden, för det kommer väl finnas ett sedan? Denna någon skulle kunna vara jag. Jag skulle kunna bli en historieskrivare… Men vänta lite? Då måste jag få en eskort. Jag kan inte bege mig ut på vägarna själv. Om jag kan få eskort av mäktiga krigare kan jag bli historieskrivare. Och givetvis skulle jag roa människor jag möter med berättelser om stordåd. Möjligen skulle det vara svårt att övertyga andra om mitt verkliga värde. Humanistens status verkar inte bli bättre med åren.

Jag skulle ha skrivit ner tio exempel på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps. Blev helt blank efter fyra. Är jag verkligen helt körd? Fick ett råd att lägga mig ner med en gång, att låta zombierna ta mig. Aldrig! Du har säkert överlevnadstips – hjälp mig! Det är på tiden att vi med kronisk smärta – med kroniska sjukdomar överlag – skriver in oss i fiktionen.

Bild: © grandfailure / Adobe Stock

bokrecension, Dr Jekyll och Mr Hyde, The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, Robert Louis Stevenson, galen doktor, litteratur, skräck, skräcklitteratur, skräckbok, bok, skräckböcker, skräck böcker

Bokrecension: Robert Louis Stevensons fasliga berättelse Dr Jekyll och Mr Hyde är inte bara fiktion

Kan det finnas ett visst mått sanning i Robert Louis Stevensons fasliga klassiker Dr Jekyll och Mr Hyde? 

Robert Louis StevensonTitel: Dr Jekyll och Mr Hyde
Originaltitel: The strange case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde
Författare: Robert Louis Stevenson
Översättare: Sam J. Lundwall
Förlag: Trut Publishing
Årtal: 1886 (i svensk översättning 1887, och den här pocketutgåvan med en nyöversättning utkom 2014)
Sidantal: 127

För somliga medicinare var 1800-talet en idel smärtsam upptäckt av narkos. Tandläkaren Horace Wells (1815 till 1848) var särdeles hängiven uppgiften att ge sina patienter smärtlindring. Att få en tand utdragen var ett helt företag på den tiden. Det var plågsamt och kunde gå illa för patienten. Det är väl ingen som skulle välja att dra ut en tand utan bedövning idag (?)… När Wells av en slump upptäckte att lustgas kan minska upplevelsen av smärta var narkosens tid kommen.*

Dessvärre försökte flera medicinare göra anspråk på uppfinningen och Wells fick därför erkännandet som narkosens upphovsman först efter sin tragiska död. Han var så dedikerad narkosen att han i slutskedet av sitt liv började experimentera med och inhalera kloroform. Inhalationerna ledde till personlighetsförändringar. När han var påverkad av kloroformen kunde han ta sig till förkastliga saker, såsom att kasta syra på, och därmed vanställa, ett par kvinnor. Wells var så förfärad över den person experimenten hade gjort honom till att han begick självmord.

Många menar att Robert Louis Stevenson var tämligen inspirerad av möbelsnickaren William Brodie när han skrev den gotiska kortromanen Dr Jekyll och Mr Hyde, på engelska kallad The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Brodie var en verklig person som levde ett dubbelliv: på dagarna var han en snäll och skötsam möbelsnickare och på nätterna ledare för ett bankrånargäng. Denna intressanta dubbelnatur kan förstås ha varit en källa till inspiration, men framför allt hela historien om Horace Wells tragiska öde och skrämmande tilltag tycks ha gjort ett starkt intryck på Stevenson.

I Dr Jekyll och Mr Hyde oroar sig Dr Jekylls vänner. Den fine doktorn tycks besväras av den otrevlige Mr Hyde, en beryktad person som ingen vill ha något att göra med – förutom doktorn! Men vad vännerna inte vet är att Dr Jekyll och Mr Hyde egentligen är en och samma person. Genom ett experiment har Dr Jekyll lyckats klyva sin person – eller kalla det personlighet, om du så vill – i två delar: den gode och naive Dr Jekyll och den onde och illvillige Mr Hyde.

Till en början är Dr Jekyll förtjust i experimentet. Han mår som bäst när var och en av personligheterna får göra precis så som de vill; helt utan att drabbas av ett slags inre konflikt. Snart går experimentet dock överstyr och Dr Jekyll känner hur Mr Hyde tar över mer och mer. Han befarar att hans verkliga jag – Dr Jekyll – är på väg att försvinna helt och hållet och behöver sina vänners hjälp för att bli sitt sansade och balanserade jag igen. Precis som för Horace Wells slutar det inget vidare för Dr Jekyll.

Det goda och det onda i människan är något som fascinerar oss, och kanske finns det inget annat litterärt verk än just Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde som illustrerar dikotomin så träffande. För doktorn var tillvaron som minst besvärligast när de båda sida fick samexistera i hans person, vilket han upptäcker för sent.

Numera är tragedin med Wells bortglömd, men när Stevenson skrev kortromanen 1886 var den faktiska händelsen ett färskt mannaminne. Det var inte svårt för den tidens läsare att koppla berättelsens innehåll till händelsen. Säkerligen blev skräckberättelsen ännu mer faslig av den anledningen.

Inte heller läser vi nuförtiden in verkliga händelser i Dr Jekyll och Mr Hyde. Den gotiska skräckberättelsen står för sig själv och är en av få skräckböcker som trots sin digra ålder håller måttet än idag. Det är inte nödvändigtvis spöken, demoner och hemsökelser som gör oss livrädda, utan det mänskliga psykets dolda djup. Berättelsen är inte tillräckligt otrolig för att kunna avfärdas som osanning, och det, om något, skrämmer.

Bild: © weedezign / Adobe Stock


* Läs mer om Horace Wells och narkosens uppkomst i min artikel ”En smärtsam upptäckt av narkos”. Denna populärhistoriska artikel publicerades i tidskriften Teknikhistoria mars 2016.

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?

Jag är inte den enda som tänker på hur det skulle vara om en zombieapokalyps sköljde över världen. Min bror, till exempel, är helt inställd på att en sådan apokalyps snart är här och han har svurit på att bli jävligt bra på att klättra i träd, så att han kan fly undan zombierna. Jag å min sida har redan valt ut min tillflyktsort. Platsen – aldrig i livet att jag kommer röja dess namn – ligger intill en sjö och har en välvd himmel över sig, att vara där är som att befinna sig i en blå oändlig kupol eller snöglob utan vare sig början eller slut. Jag ska lära mig massa om skogens skafferi. Jag och de mina kommer inte behöva gå hungriga. Hunnen så här långt i tankarna måste jag hejda mig: Det här, allt det jag har tänkt ut, är för idylliskt för att vara zombieapokalyps. Andra tankar smyger sig på.

Om apokalypsen hade varit en dystopi och samhällskollaps i stil med Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, George Orwells 1984 eller Ray Bradburys Fahrenheit 451 hade jag – notera nog – klarat mig galant. Jag hade säkert gått med i ett radikalt sällskap vars uppgift hade varit att underminera makten. Men om det blev en zombieapokalyps som i The Walking Dead tror jag inte att jag hade haft så stora chanser att överleva överhuvudtaget. Min kropp, tyngd av kronisk smärta, hade liksom inte pallat att springa genom kämpig terräng, klättra i träd, få för lite sömn, slåss med tillhyggen, hoppa mellan hustak, hålla för dörrar för att stänga zombierna ute medan mina vänner flyr, trycka bort zombiernas hungriga käftar eller köra bil i ilfart – jag har inte ens ett körkort. Jag hade varit helt jävla körd. 

Jamen, tänk dig, zombierna hade kommit emot mig, en framåtdrivande klunga av förruttnelse. Billös hade jag tagit fart och börjat springa. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod. Jag hade sprungit hundra, tvåhundra, trehundra meter… Någonstans mellan dessa första hundra metrar hade jag fått en så total mjölksyra att jag hade fallit till marken. Det är det som är själva grejen med min kroniska sjukdom, musklerna får mjölksyra med en gång. Eller ännu värre: mitt gäng hade kanske lämnat mig kvar att dö i min ensamhet. I den forna tidens jägare-samlarsamhällen – alltså samhällen där människorna hela tiden rörde på sig – var det troligen så att man lämnade de sjuka bakom sig eftersom de ansågs vara en för stor belastning för gruppen. För att ha den minsta chans att klara mig genom eländet skulle jag behöva ge upp min plats i apokalypsen för att gå under jord. Kanske att jag skulle leta upp en jordkällare och fylla den med mat redan nu eller bli miljonär enbart för att kunna köpa mig ett rum i en sådan där lyxbunker?

Har du ännu fler förslag på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps? Dela gärna med dig av dem i kommentarsfältet!

Bild: © grandfailure / Adobe Stock