Etikettarkiv: samhälle

Jag har märkt en sak med mig själv: ju äldre jag blir, desto mer samhällsintresserad blir jag. Jag följer partiledardebatter på tv och läser på om vitt skilda ämnen; allt från globalisering och feminism till ideologier och hälsa.

När Agenda och Opinion Live har säsongsuppehåll på SVT känner jag en saknad, som om en betydande del av Sandra Jönsson-vardagen har tagits från mig. Jag tycker i regel att debatterna i de båda programmen är ganska vettlösa, men ändå. För mig är dessa SVT-program jätte-jätteintressanta.

Alla tankar på hur samhället har varit, hur det är NU och det ansvar jag borde ta för det, gör mig yr. Villrådig. Jag vill så gärna hjälpa. Åstadkomma en förändring. Var ska jag börja?

På webben bedriver jag min egen kamp för ökad förståelse av människor med kroniska sjukdomar såsom kronisk smärta. Den här kampen tar plats på mina sajter Battrehalsa.nu och Kronisksmarta.se. Jag skriver för att påverka.

Borde jag skriva ännu mera om ännu flera samhällsviktiga ämnen? Borde jag skriva mer om feminism, globaliseringen, rasism och om klimathotet? Jag tror att jag använder Sandrajonsson.se för att samla mina tankar om samhället, om allt jag vill göra för det (det är orealistiskt av mig att tro att jag ska kunna göra allt. Men jag är ju ingen realist.).

Under taggen ”samhälle” har jag samlat allt det jag har skrivit om just samhället här på bloggen – ta en titt på blogginläggen här nedanför!

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, fantastik, dystopi, dystopier, Vi, Jevgenij Zamjatin, rysk litteratur

Boktips: Jevgenij Zamjatins roman Vi är de moderna dystopiernas urskrift

Jag har läst alla moderna dystopiers urskrift: Vi. Om du gillar dystopier borde du också läsa boken – här kommer några av dess huvuddrag!

Titel: Vi
Originaltitel: My
Författare: Jevgenij Zamjatin
Översättare: Sven Vallmark
Förlag: Modernista
Årtal: 2016 (utkom på ryska 1924)
Sidantal: 217

Jag har läst en del dystopiska romaner. Dystopier är min en av mina litterära favoritsubgenrer. Men det var ganska nyligen som jag först hörde talas om den ryske författaren Jevgenij Zamjatins bok Vi. Under många års passionerat läsande av dystopier har jag alltså inte vetat om att Karin Boyes Kallocain, Aldous Huxleys Du sköna nya värld, George Orwells 1984 och många, många fler dystopiska skildringar är starkt influerade av Vi, de moderna dystopiernas urskrift. Den utkom redan 1924, i Sovjet. Och visst rymmer boken många kopplingar till sin samtid.

I en totalövervakad stat bygger matematikern och konstruktören D-503 på rymdskeppet Integral. Han kan inte tänka sig något vackrare än Den Enda Staten som är precis lika tillrättalagd som den vetenskap han ger sig hän dagligen. När Integral väl är färdigbyggd kan Den Enda Staten sprida sin skönhet till andra planeter, så du kan ju tro att D-503 fyller en viktig roll i samhället. Han skulle rentav kunna beskrivas som en mönstermedborgare.

Den Enda Staten är byggd av glas, medborgarnas aktivitet kan både spåras och styras. Ingenstans finns det möjlighet till det privatliv de allra flesta av oss värnar om. Inte ens kärleken är fri. För läsararen kan Den Enda Staten därför te sig som en mardröm, det gjorde den i alla fall för mig. Mardrömskänslan förstärks av att allt är rakt – modernitetens räta linje – och mätbart.

D-503, som tycks älska Den Enda Staten fanatiskt mycket, bryter mot en av de gyllene reglerna: han för dagbok. Som i alla totalövervakade stater är att läsa och skriva fritt strängt förbjudet. Det är genom D-503:s dagboksanteckningar som vi lär känna såväl honom själv som Den Enda Staten. Till en början är han en sann mönstermedborgare, men när han träffar och förälskar sig i revoltören I-330 kullkastas allt det han tror på. Han börjar tvivla på sig själv, sitt fram tills nu näst intill heliga rymdskeppsprojekt och på Den Enda Staten.

Du som har läst dystopierna Kallocain, Du sköna nya värld och/eller 1984 – ja, vilken dystopi som helst – vet att det inte går så bra när den lilla människan ifrågasätter samhällsordningen. I Vi får vi följa D-503:s samhälleliga ”fall” från mönstermedborgare till revolutionär till en medborgare som åter rättar in sig i ledet. Med alla de metafysiska och matematiska utläggen är Jevgenij Zamjatins Vi inte direkt någon lätt läsning. Boken är ändå intressant för mig som gillar att kunna jämföra litterära verk med varandra, så det är kanske mest tanken på att faktiskt ha läst Vi som gör mig glad snarare än att läsa boken.

Bild: © BiterBig / Adobe Stock

bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol, Nigeria, Biafra, Biafrakriget

Bokrecension: Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol är en smärtsam, hemsk och vacker skildring av Biafrakriget

Det är smärtsamt, hemskt och vackert när den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie målar upp sin berättelserika skildring av Biafrakriget i romanen En halv gul sol. Läs min recension av boken!

Chimamanda Ngozi AdichieTitel: En halv gul sol
Originaltitel: Half of a Yellow Sun
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Översättare: Joakim Sundström
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2008 (boken utkom på svenska 2007)
Sidantal: 682

I en av sina TED-talks* berättar den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie att hon växte upp med en enda berättelse, den som brittiska och amerikanska barnböcker förtäljde. Som barn kunde hon därför bara föreställa sig blonda och blåögda karaktärer som levde i England eller USA. När Adichie gjorde sina första trevande författarförsök imiterade hon de barnböcker hon läst – för visst fanns det inget att berätta om den värld hon växte upp i? Det var trots allt få nigerianer som fick sina berättelser om Nigeria hörda.

När Ngozi, vad man kan anta, upptäckte Chinua Achebes* författarskap och blev mer samhällsmedveten – vilket hon för övrigt blev i tidig ålder – insåg hon att det inte finns en berättelse. Hela världen kryllar av berättelser i plural, och hennes hemland är inget undantag från detta. Sedan dess har hennes litterära visioner präglats av en vilja att med ord skapa mosaiker av hur det kan – notera ordet kan – vara att leva i Nigeria. I romanen En halv gul sol lyckas hon så väl med detta att boken kan jämställas med ett modernt mästerverk.

En halv gul sol är ett porträtt av inbördeskriget i Nigeria, även känt som Biafrakriget. Kriget som varade mellan åren 1967 och 1970 skakade om hela Nigeria. De västerländska nyhetsrapporteringarna från detta inbördeskrig påverkar vår bild av Nigeria än idag. Det är exempelvis härifrån som begreppet ”Biafrabarn”* härstammar och många tror att läget i Nigeria är precis likadant nu som det var då, en syn som Adichie gärna ser att vi omförhandlar när vi läser hennes berättelse som fångar både krig och fred.

Tvillingsystrarna Olanna och Kainene är olika som dag och natt. Olanna är vacker, karismatisk och mjuk, Kainene är alldaglig, skärpt och hård. Olanna ger sig hän humanismen, Kainene slipar sina färdigheter som affärskvinna. Olanna lämnar allt för att få leva med mannen hon älskar, Odenigbo, Kainene dikterar villkoren för sitt förhållande med den brittiske skribenten Richard. På grund av olikheterna växer systrarna från varandra. Stundom upplever de båda att kärleken dem emellan haltar.

Den aktade akademikern Odenigbos liv är på väg att förändras. Dels håller han och Olanna på att skapa en gemensam tillvaro – äntligen kan de vara tillsammans varje dag – dels har han just öppnat sitt hem för bypojken Ugwu. Ugwu, som först skulle vara tjänare, blir som en i familjen och han älskar att få lyssna på när Odenigbo, Olanna och deras intellektuella gäster diskuterar allt mellan himmel och jord. Just som livet, på gott och ont, pågår, sker det som inte får hända. Nigeria står inför ett inbördeskrig.

Det spelar ingen roll om man är en rik akademiker eller en fattig bybo, kriget stormar genom allas liv. Gammal som ung tvångsvärvas till arméerna, familjer och vänkretsar splittras. Den nya tillvaron präglas av evakueringar, bombräder, massakrer, sjukdomar, svält och flyktingskap, men också av en stark framtidstro. Medan kriget rasar kring dem gör Olanna och Kainene upp med varandra och otroligt nog lyckas deras kärlek gro bland söndersprängda byar och hungriga barn med kwashiorkor*. Och det är smärtsamt, hemskt och vackert.

Precis som En halv gul sol är rik på berättelser och livsöden, är Chimamanda Ngozi Adichies språk rikt på bilder, här i en fin tolkning av översättaren Joakim Sundström. Fastän Biafrakriget inträffade för ett halvt sekel sedan känns det högst aktuellt i Adichies tappning. Kanske att boken inte bara kan hjälpa oss att omförhandla vår snäva syn på Nigeria, utan även ge oss en större förståelse för det påtvingade flyktingskap många av våra medmänniskor lever i idag.

Bild: © daniel0 / Adobe Stock


* Klicka på föreläsningsrubriken för att komma till Chimamanda Ngozi Adichies mycket sevärda TED-talk The danger of a single story.

* Chinua Achebe (1930-2013) var en nigeriansk författare. Även han har i sina verk illustrerat Nigerias pluralism och berättelserikedom liksom skildrat Biafrakriget (1967-1970).

* ”Biafrabarn” är ett begrepp som syftar till att beskriva undernärda barn med uppsvällda magar. Begreppet härrör från den humanitära kris som uppstod under Biafrakriget, ett inbördeskrig i Nigeria.

* Kwashiorkor ett sjukdomstillstånd som har uppstått på grund av svält. Barn med uppsvällda magar och i övrigt tunna kroppar brukar få illustrera sjukdomstillståndet, som du kan läsa mer om på Wikipedia.

böcker, litteratur, essäer, favoritförfattare

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie

Brené Browns, Rebecca Solnits och Chimananda Ngozi Adichies författarskap lär mig viktiga och djupa saker såväl om mig själv som om samhället. Läs om varför jag värdesätter deras författarskap så högt som jag gör. 

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie. Jag är glad att jag har hittat till tre starka kvinnliga författare och inte till ännu fler män. Trots att jag försöker undvika litterära kanon, som ju ofta framlyfter mäns författarskap, blir det lätt så att jag läser gamla gubbars verk i alla fall.

Jag slås av hur häftigt det är att kunna ha Brené Browns böcker som bollplank

Brown, Solnit och Adichie talar alla till mig, men på olika sätt. Brown är en doktor i sociologi och skriver om mellanmänskliga relationer på ett väldigt personligt och träffsäkert vis. Böckerna hon skriver – de handlar om allt från att känna skam när man känner sig otillräcklig till det mod som krävs för att resa sig efter nederlag – skulle kunna handla om mig, om min kamp för att kunna känna acceptans. Faktiskt har Brown gjort ett så starkt intryck på mig att jag när jag hamnar i jobbiga sociala situationer numera brukar fråga mig själv Vad skulle Brené Brown göra? och därefter agera på ett, vad jag hoppas och tror, trevligare sätt än vad jag gjorde för bara ett halvår sedan. När jag tänker på det hela, slås jag av hur häftigt det är att kunna ha böcker som bollplank.

Rebecca Solnit placerar synen på kvinnligt respektive manligt i historiska kontexter

Solnit kan vara en av de mest bildade författare jag vet. Du som känner mig vet hur mycket jag värdesätter kunskap och bildning. Hon är också en lysande essäist som mixar frågor rörande historia, konst, litteratur och genus till upplysande texter. Hennes författarskap är särskilt fokuserat på vandringslusten genom tiderna, hur våra värderingar skapar och begränsar fysiska rum samt på vilken syn olika samhällen har på manligt och kvinnligt. För några år sedan lyckades Solnit skapa debatt om ”mansplaining”, ett begrepp hon myntade i essän Män förklarar saker för mig (Men explain things to me). Med sina ambitiösa ”försök” – essä kommer från franskans essai som betyder försök – att placera genuskonstruktioner i historiska kontexter tycker jag att Solnit lyckas få mig att förstå hur konstruerade våra människobilder är.

Oftast förbisedda människor får en röst i Chimamanda Ngozi Adichies böcker

Jag är antropolog och borde därför veta att man inte kan bunta samman länder till ett stort fantasiland, jamen, så som många av oss gör med ”Afrika”. Jag har själv tänkt på Afrika som homogent och därmed inte sett kontinentens pluralism. Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie visar Nigerias mångsidighet. Där finns lika många berättelser som där finns människor, precis som det finns i alla länder. Adichie ger oftast förbisedda människor deras röster och berättelser åter. Hon berikar också världslitteraturen med nya perspektiv, och med tanke på hur erkänd hon är redan nu har hon säkert redan skrivit in sig i litteraturhistorien. Adichie värjer inte för att skriva om svåra ämnen som utanförskap och hustrumisshandel, men det finns alltid ljus i mörkret. Berättelser blir knappast rikare än hennes.

Bild: © pirotehnic / Adobe Stock

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, fantastik, dystopi, dystopier, feminism, Margaret Atwood, The Handmaid's Tale, The Handmaids Tale, Tjänarinnan, feministisk litteratur, kvinnosyn, Trumps syn på kvinnor, Donald Trump, Ronald Reagan

Bokrecension: Kvinnosynen i Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale ligger kusligt nära synen på kvinnor i vår egen samtid

Margaret Atwoods moderna klassiker och dystopi The Handmaid’s Tale gjorde mig rädd på allvar – läs mer om vad jag tycker om boken i recensionen här nedanför! 

Margaret AtwoodTitel: The Handmaid’s Tale
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Vintage Classics
Årtal: 1985 (pocketutgåvan utkom 2016)
Sidantal: 479

Tidigare i år tolkade Hulu Margaret Atwoods 1980-talsdystopi The Handmaid’s Tale till en teveserie.* Sändningen av serien sammanföll med tumultet kring den amerikanske presidenten Donald Trump – han signerade bland annat en antiabortlag under sina första veckor som president – och därför var det många som såg paralleller mellan det dystopiska samhället Gilead och händelserna i vårt samhälle.

I den totalitära och teokratiska republiken Gilead, den nya tidens USA, är det nästan ingen som kan få barn. En katastrof har gjort såväl kvinnor som män ofruktsamma, även om kvinnorna anses vara de infertila. Men det finns fortfarande några kvinnor som tycks ha en reproduktiv förmåga. Dessa kvinnor har en alldeles särskild status i samhället: de är slavar – så kallade tjänarinnor – som för att överleva tvingas bli gravida med och föda högt uppsatta personers barn. De måste bo hemma hos gifta par, får tre försök på sig att bli gravida med ”sitt” pars barn och om de inte lyckas skickas de iväg mot en säker död.

Offred är en tjänarinna. Varje månad, det vill säga under den tid hon är som mest fertil, genomlider hon en ritualiserad våldtäkt. Mannen i huset för sin penis in och ut i henne – ända tills han kommer – medan hon ligger i hans hustrus knä. Offred har ingen rätt till sin egen kropp. Hon är ett kärl, ett kärl som måste bevaras. Så hon serveras en kost som stämmer överens med Gileads rekommendationer (det är förbjudet för tjänarinnor att äta sötsaker), motionerar inom angivna gränser och får varken röka eller dricka – som Offred längtar efter en cigarett! Offreds vardag kännetecknas av monotoni, och i stillsamheten tänker hon tillbaka.

En gång var Offred också gift. Och mamma. Hon hade ett jobb. Pengar. Frihet. Allt detta berövades henne, liksom alla amerikanare fick sin tillvaro kullkastad under revolutionen som utmynnade i Gilead. Vissa lyckades segla upp som makthavare, till exempel paret Offred tillhör – namnet Offred indikerar för övrigt att det är Fred som äger henne. I Gilead är det männen, inte kvinnorna, som har verklig makt. Det är ett extremt patriarkaliskt samhälle.

Flera personer uppmuntrar Offred till att bryta mot Gileads lagar. Hon blir till exempel vän med den revolutionära tjänarinnan Ofglen, som är med i ett hemligt nätverk vilket syftar till att störta Gilead, och börjar utveckla en märklig relation till ägaren Fred. Vad vill Fred henne egentligen? Först tror Offred att han vill begå ännu fler övergrepp på henne. Hon blir förvirrad när han kallar henne till sig för att spela det förbjudna brädspelet Alfapet – på engelska kallat Scrabble – och läsa gamla veckotidningar tillsammans. Fred bjuder även med henne till en nattklubb, dit makthavarna tycks gå för att bryta mot samhällets lagar.

Det är inte bra för Offred att bli sedd tillsammans med Fred, ändå måste hon lyda hans vilja, om han vill umgås med henne kan hon inte säga nej. Om de blir upptäckta kommer hon alldeles säkert avrättas. Det är inte heller en bra överlevnadsstrategi att hjälpa den revolutionära motrörelsen – men Offred vill så gärna få hålla om sitt barn igen! Att störta regimen är den enda vägen till frihet, för vad är det för ett liv att inte ens ha rätten till sin egen kropp, att hållas borta från dem man älskar?

Atwoods The Handmaid’s Tale uppmärksammades för sin träffsäkerhet redan när boken först publicerades 1985. Då hittade läsarna tydliga kopplingar mellan – och visst kritiserade boken – Ronald Reagans sexualpolitik. Reagan införde, precis som Trump, också stränga abortlagar. Det fanns likaså religiösa påtryckningar; inflytelserika evangelister ville exempelvis återupprätta det traditionella äktenskapets roll i USA. Samtidigt lyfte feminister och filosofer hur viktigt det är med samtycke vid sex. Atwood inspirerades av många samhällsdiskussioner när hon skrev The Handmaid’s Tale.

Diskussionen som Atwood för mellan raderna i The Handmaid’s Tale har inte blivit mindre relevant med decenniernas gång, en av anledningarna till att Atwoods feministiska dystopi alltid har lästs med ett stort intresse och igenkännande. Igenkänningsfaktorn blev, som skrivet, ännu högre i våras, när Trumps makttillträde sammanföll med Hulus nya teveserie. Såsom Atwood skildrar i The Handmaid’s Tale är det många kvinnor i dagens USA – och i Sverige, för den delen – som upplever att de inte har rätt till sina egna kroppar och att deras gränser för deras egna kroppar inte respekteras. Kvinnosynen i The Handmaid’s Tale ligger kusligt nära synen på kvinnor i vår egen samtid, så det är inte särskilt konstigt att Atwoods samhällskritik gör ett stort intryck på läsarna.

Bild: © JenkoAtaman / Adobe Stock


* Teveserien The Handmaid’s Tale finns på HBO Nordic.

Sydafrika, Kapstaden, svält, hunger, världshungern

Det går inte en dag utan att jag tänker på den svältande pojken

[Det går väl knappast att skriva om globala orättvisor, världshungern och sin egen roll i dem utan att verka pretentiös. Jag tänker göra det i alla fall. Varför? För att på sistone har jag tänkt mycket på hur mina små som stora val påverkar andra människor, både i min närhet och långt borta, och om det borde finnas gränser för hur mycket man kan hjälpa andra. Om jag hade vetat hade jag antagligen inte behövt skriva ner mina tankar så här:]

Jag åkte till Sydafrika för att få se och röra vid elefanter. För att få paddla kanot i regnskog, vandra i berg och leva ut min trettioårskris. Jag ville ha ett äventyr. Göra saker som skulle få mig själv att häpna över min egen fantastiska äventyrlighet. Jag ville leva upp till min idealbild av mig själv: Sandra Indiana Jones. Visst fick jag mitt äventyr! Men det är inte äventyrsupplevelserna jag bär med mig hem från Sydafrika. Det resan gav mig var något mycket djupare än så: den globala orättvisan har aldrig varit så tydlig för mig som den var i Sydafrika. Och jag känner mig skyldig, förstår min del i den. Skit i Indiana Jones, jag hade mycket hellre velat vara en bra medmänniska. I stället känner jag mig jävligt usel, som om jag varken kan eller vill stå för mitt val att vilja vara lite äventyrlig när det till exempel är så oändligt många människor som lever under kroniska svältförhållanden.

Sydafrika är ett av de rikaste länderna på kontinenten Afrika. Där finns många som lever under goda ekonomiska förhållanden. Men där finns även många, många som bor i kåkstäder, som inte har en inkomst, som om de har en inkomst knappt tjänar ett par tusingar i månaden – tänk dig att leva på ett par tre tusen kronor i Sverige så får du en rättvis bild av de förhållanden många i Sydafrika lever under – och som helt enkelt inte har råd att äta.

De första dagarna i Kapstaden, en av Sydafrikas tre huvudstäder,* slogs jag av hur många det var som hade stannat i växten och hade deformerade skelett, benen var liksom krokiga och inåtböjda. Vilken märklig slump, tänkte jag först. Det var förstås ingen slump. När man inte kan äta kan kroppen inte växa, precis som resten av kroppen tar skelettet skada. Många av människorna som bodde i Kapstaden var så hungriga att de inte ens bad om pengar, de bad om mat och vatten: Snälla, ge mig en bit bröd. Kan jag få lite vatten? Kan du, snälla, ge mig mat? Vad som helst. Jag ber dig. Om du vill göra en riktigt god gärning, öppna ett soppkök i Kapstaden! Jag som rynkade på näsan åt maten som serverades mig på restaurangerna (har en vegansk kosthållning, vilket inte var det lättaste i ett land där man äter mycket kött) och slängde portion efter portion. Det är så jävla skevt. I Kapstaden fattade jag ett av mina sämsta beslut någonsin. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på det.

Jag förstår att jag inte kan stilla världshungern. Att lilla jag omöjligt kan hjälpa alla de svältande människor som bor i Sydafrika. Jag må vilja vara Indiana Jones men jag förstår att jag inte kan vara Jesus eller Gud. Men jag tror verkligen att små gärningar kan göra skillnad för människor, att man inte ska undvika att ge och hjälpa för att man inte kan ge till eller hjälpa alla. Det kom fram en pojke – eller man (?) – till mig i Kapstaden. Som så många andra bad han om mat, en smörgås. Bara något litet. Jag försökte få fatt på mat vid det stora torget. Ingen av de många restaurangerna ville sälja mat till mig att ge till honom. Då visade han i stället vägen till en mataffär ett eller två kvarter bort.

Jag var livrädd för att följa med honom, men gjorde det i alla fall. Han ville ju bara ha en bit mat. Väl i mataffären började han plocka på sig saker. Jag tror att jag upplevde att jag tappade kontrollen över situationen och att en neslig sida i mig inte tyckte om att någon annan bestämde över mina pengar – tänk om jag inte skulle ha råd att ta taxin tillbaka hem!? Jag vet inte… Jag tänkte säkert katastroftankar utifrån mitt eget själviska perspektiv. Han ville ha ett storpack med havresnacks – javisst, sa jag – och sedan något som jag då inte visste vad det var men som jag i efterhand har förstått var torrmjölk.* Jag köpte honom storpacket med havresnacks men inte torrmjölken. Jag önskar att jag hade gjort annorlunda. I det långa loppet hade några hundralappar inte spelat någon roll för mig, men i mitt huvud – och jag vet, nu gör jag det stort – hade det för honom kunnat vara skillnaden mellan liv och död.

Sedan jag kom hem från Sydafrika har det, som jag har nämnt, inte gått en enda dag utan att jag har tänkt på den svältande pojken och hur mina egna handlingar kan påverka andra människors liv. Det har heller inte gått en dag utan att jag har tänkt på hur orättvist det är att jag kan förverkliga mig själv medan många människor bara vill kunna äta sig mätta. Det här har påverkat mig så djupt att jag också varje dag har försökt att lära mig mer om globala orättvisor. Än så länge känner jag mig inte så lite maktlös inför det enorma med exempelvis världshungern, men jag hoppas verkligen att jag en dag – hellre förr än senare – ska kunna göra verklig skillnad för någon, en liten handling i taget.

Bild: © mantinov / Adobe Stock.


* Sydafrika har tre huvudstäder: Kapstaden, Pretoria och Bloemfontein.

* Torrmjölk är ett mjölkpulver man blandar med vatten. På grund av att vattnet inte alltid är rent kan torrmjölk göra mer skada än nytta och därför har många hjälporganisationer övergått till att behandla svält med en särskild nötkräm, menar Martín Caparrós i boken Hunger. Läs min recension av Hunger här!

hunger, svält, världshungern, globalisering, kapitalism, orättvisor, reportage, reportagebok, journalistik, Martín Caparrós

Bokrecension: Journalisten Martín Caparrós gör upp med världshungern i reportageboken Hunger

I den ambitiösa reportageboken Hunger gör journalisten Martín Caparrós upp med världshungern – läs mer om vad jag tycker om boken i recensionen här nedanför! 

Titel: Hunger
Originaltitel: El hambre
Författare: Martín Caparrós
Översättare: Annakarin Thorburn
Förlag: Natur & Kultur
Årtal: 2016 (den spanska originalutgåvan utkom 2014)
Sidantal: 763

Varje dag dör 25 000 människor av hunger. Journalisten Martín Caparrós har rest över hela världen för att prata med människor som lever under kroniska svältförhållanden. Hans reportagebok Hunger – originalversionen, som är utgiven på spanska, heter El hambre – är resultatet av denna världsomspännande resa. Som Caparrós själv skriver inledningsvis är Hunger ingen rolig läsning. Han kan förstå om man inte orkar ta sig igenom boken. Den är tung. Både i sitt omfång och i sitt innehåll. Jag tycker själv att läsningen av boken var jobbig, för medan ögonen for över de dryga sjuhundra sidorna var jag hela tiden tvungen att konfrontera min egen roll i den globala orättvisan och världshungern. Ingen människa – nej, inte en enda – behöver egentligen svälta. Det finns mat så att alla kan äta. Men på grund av den ojämlika resursfördelningen, som Caparrós blottlägger i Hunger, får vissa äta mer än andra. Vissa får inte äta alls. För att jag ska kunna vraka och välja i mataffären, köpa den mat jag är sugen på och njuta av en munsbit när jag känner för det, måste ungefär 800 till 900 miljoner människor näst intill avstå mat helt och hållet. ”Hur i helvete kan vi fortsätta leva våra liv när vi vet att det händer sådana här saker?” frågar sig Caparrós. Frågan ekar genom hela boken. Och jag känner mig svarslös, för ja, hur kan jag leva som jag gör? Det är helt oförsvarligt.

När man driver en så stark fråga som Caparrós gör i Hunger – och dessutom har som mål att få läsaren att rannsaka sig själv – är moraliserandet oundvikligt. Hunger är i alla avseenden en hårdsmält moralkaka. Men med rätta, kan jag tycka. Det finns trots allt ingen rimlighet i att nästan en miljard människor svälter när, som Caparrós skriver, ”världens jordbruk utan problem [skulle] kunna mätta tolv miljarder människor, nästan dubbelt så många som jordens aktuella befolkning”.

Förutom att leverera djupgående reportage från Niger, Indien, Bangladesh, USA, Sydsudan, Argentina och Madagaskar, presenterar Caparrós fakta om världshungern. I boken får man veta om allt från hungerns fysionomi till kapitalismens struktur, och faktiskt blir det snart tydligt att det finns många strukturella orsaker bakom världshungern, även om några fås (jag räknar in mig själv bland dem) girighet är den främsta bakomliggande faktorn till att alla människor i världen inte kan äta sig mätta. Ordet svält framkallar bilder av så kallade ”Biafrabarn” med kwashiorkor och en ond bråd död. Visst förekommer akut svält, som i extrem torka, under krig eller vid naturkatastrofer, men många av de som lever under svältförhållanden gör det dagligen och kan göra det under många, många års tid. Den ständiga hungern är som tortyr. Kroppen bryts sakta, sakta ner och den kroniskt svältande vet inte vad det innebär att känna sig mätt. Så kommer hela livet att kretsa kring hungern. Det här är särskilt väl illustrerat i en av Caparrós intervjuer, där han frågar den nigeriska kvinnan Aisha om vad hon önskar sig mest och hon svarar:

”Jag skulle vilja ha en ko som gav mycket mjölk. Om jag sålde lite mjölk skulle jag kunna köpa ingredienser till friterade bröd som jag skulle kunna sälja på marknaden och med det skulle jag klara mig någorlunda.”
”Men jag menar att trollkarlen skulle kunna ge dig vad som helst, allt du kan önska dig.”
”Vad som helst?”
”Ja, du skulle få önska dig vad du vill.”
”Två kor?”
Hon sa det i en viskning, och förklarade:
”Med två skulle jag aldrig mer vara hungrig.”
Det var så lite, tänkte jag först.
Men det var så mycket.

Världshungern är just utbredd över hela världen, med en hel del undantag, förstås. Men till och med i länder som USA, länder med stora överflöd, finns det människor som svälter och som måste gå till soppkök för att få sig något litet att äta. I Argentina, Caparrós hemland, letar de svältande efter mat på soptippar – det är helt galet hur mycket mat som slängs (!) – och i Niger försöker de odla i den karga marken. Caparrós lyfter i Hunger flera olika exempel på vilka uttryck svält kan ta sig och vilka strategier människor skapar för att kunna mätta sina magar.

Jag har nog aldrig tidigare läst en så ambitiös reportagebok som Hunger. Att kartlägga och göra upp med världshungern är näst intill en vansinnesuppgift, som jag uppskattar att Caparrós har åtagit sig. Eftersom det är så mycket han vill säga och boken är så tjock – över sjuhundra sidor, hallå (!) – upplever jag att den är spretig, med andra ord inte särskilt tät. Stundom känns Hunger också ofärdig, som om boken skulle behöva mogna litterärt. Om jag bortser från de litterära bristerna, tycker jag ändå att Hunger ger mig mycket och att boken borde få mer uppmärksamhet här i Sverige än vad den har fått. Världshungern är allas angelägenhet, som Caparrós med klarhet visar.

Bild: © Blasius Mrowiec / Adobe Stock

biblioterapi, läsa skönlitteratur, bra hälsa

Jag har kronisk smärta och för mig har att läsa böcker varit bättre än någon annan behandlingsmetod

”Hur dåligt jag än mår – tro mig, man kan må jävligt dålig när man har nervskador och kronisk smärta – känner jag mig ändå helt okej så länge jag får läsa en bok.”

Hur dåligt jag än mår – tro mig, man kan må jävligt dålig när man har nervskador och kronisk smärta – känner jag mig ändå helt okej så länge jag får läsa en bok. Faktiskt har böcker varit bättre än någon annan behandlingsmetod jag provat under de tjugo år som smärtan har gjort sitt absolut bästa för att göra sig känd i min kropp; mörbultade muskler, inflammationer, leder som låter knak-knak, en nacke som har gett upp, fingrar som vägrar knappa på tangentbordet, ett huvud som inte orkar mer värk, ja, du fattar.*

Det kan vara väldigt ensamt att vara sjuk. Människorna i omgivningen tröttnar liksom på en vän som berättar om sitt mående eller som kanske inte orkar hålla samma tempo i vardagen som de gör. Man tröttnar själv på att bli sängliggande efter några timmars skoj med sitt älsklingsintresse. Om tre dagar i sängen är priset man måste betala för att ha dansat, stickat, lagat mat eller löptränat en liten stund är det kanske inte ens värt att klamra sig fast vid sitt intresse?

Jag är tacksam att mitt största intresse alltid har varit att läsa. Fastän jag har haft dåliga dagar har jag ändå orkat läsa några stycken och när jag har känt mig som mest ensam har jag haft sällskap av karaktärerna. Tankarna har skingrats av allt det fantastiska som finns mellan raderna – och där finns minsann massa att klura på – och jag har känt mig glad över att få vakna och vända nya blad. I mina svåraste stunder har böcker gett mig perspektiv på tillvaron: jag lever ett meningsfullt liv, trots allt.

Jag är inte ensam om att uppleva läsandet av böcker som läkande. Biblioterapi anses vara bra för hälsan och nu ska det utbildas biblioterapeuter

Ända sedan första världskriget har man i vissa kretsar använt biblioterapi för att läka kropp och psyke. På senare år har forskning uppenbarat fler och fler samband mellan läsande och välmående, och då framför allt vad gäller läsande av skönlitterära böcker. Att läsa en skönlitterär bok kan hjälpa såväl kroppen som knoppen att slappna av, så det är inte alls otänkbart att smärtpatienter kan finna lindring i en bok.

– Det var en kvinna som berättade om hur hon slappnade av när hon läste, så att smärtan försvann. Om man baserar sig på den empiri jag har så finns faktiskt flera exempel på att läsning av skönlitteratur kan påverka både det fysiska och det psykiska. De som deltog berättade att de orkade mer efter att de läst. Läsningen blev ett andningshål där man kunde försjunka i litteraturen och sen komma tillbaka och ha fått lite input, lite energi, säger litteraturvetaren Cecilia Pettersson i en intervju på Sveriges Radios program Kulturnytt.*

Forskning tyder även på att många som läser skönlitterära böcker kan leva sig in så till fullo i handlingen att de blir ett med karaktärerna. Effekten kan hålla i sig flera dagar efteråt och göra så att man känner sig stärkt och tämligen handlingskraftig. Just för att man sympatiserar så starkt med en viss karaktär kan man till och med i en positiv mening göra saker som man inte annars skulle göra.

Som skrivet, biblioterapin har funnits i ungefär hundra år, men det är först nu som terapiformen håller på att få fäste i Sverige. Hösten 2017 kommer, som Kulturnytt rapporterar, Ersta Sköndal Bräcke högskola erbjuda den första svenska akademiska kursen i biblioterapi någonsin.
– Utbildningen kommer att handla om texter, ord och vad orden gör med oss, med fokus på de terapeutiska effekterna. Och hur vi med hjälp av andras ord kanske lättare hittar fram till egna ord, berättar socionomen Pia Bergström för Kulturnytt.

Källor: Kulturnytt; Science Daily; Journal of Personality and Social Psychology; Tolstoy Therapy.
Bild: © okalinichenko / Adobe Stock


*Jag föreslår inte att du ska sluta med mediciner eller behandlingar och i stället enbart läsa böcker för att få bukt med din kroniska smärta. Jag skriver om en lindringsform som fungerar för mig och vill uppmuntra dig att försöka komma till ro med en skönlitterär bok, för att se om det kan hjälpa dig att må bättre.

* Intervjun förekommer i Sveriges Radios program Kulturnytt och finns med i artikeln ”Biblioterapin slår igenom i Sverige”  från den 26:e april 2017.