Etikettarkiv: samhälle

Jag har märkt en sak med mig själv: ju äldre jag blir, desto mer samhällsintresserad blir jag. Jag följer partiledardebatter på tv och läser på om vitt skilda ämnen; allt från globalisering och feminism till ideologier och hälsa.

När Agenda och Opinion Live har säsongsuppehåll på SVT känner jag en saknad, som om en betydande del av Sandra Jönsson-vardagen har tagits från mig. Jag tycker i regel att debatterna i de båda programmen är ganska vettlösa, men ändå. För mig är dessa SVT-program jätte-jätteintressanta.

Alla tankar på hur samhället har varit, hur det är NU och det ansvar jag borde ta för det, gör mig yr. Villrådig. Jag vill så gärna hjälpa. Åstadkomma en förändring. Var ska jag börja?

På webben bedriver jag min egen kamp för ökad förståelse av människor med kroniska sjukdomar såsom kronisk smärta. Den här kampen tar plats på mina sajter Battrehalsa.nu och Kronisksmarta.se. Jag skriver för att påverka.

Borde jag skriva ännu mera om ännu flera samhällsviktiga ämnen? Borde jag skriva mer om feminism, globaliseringen, rasism och om klimathotet? Jag tror att jag använder Sandrajonsson.se för att samla mina tankar om samhället, om allt jag vill göra för det (det är orealistiskt av mig att tro att jag ska kunna göra allt. Men jag är ju ingen realist.).

Under taggen ”samhälle” har jag samlat allt det jag har skrivit om just samhället här på bloggen – ta en titt på blogginläggen här nedanför!

bokrecension, The Nightingale

Kristin Hannahs roman Näktergalen skildrar kvinnornas kamp under Andra världskriget

Mod och styrka kan ta sig många olika uttryck… 

Kristin HannahTitel: Näktergalen
Originaltitel: The Nightingale
Författare: Kristin Hannah
Översättare: Micka Andersson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 2016
Sidantal: 525

”I kärlek upptäcker vi vilka vi vill vara. I krig upptäcker vi vilka vi är.”

Så inleder Kristin Hannah sin prisade roman Näktergalen, på originalspråket engelska kallad The Nightingale. Boken är en krigsskildring. Den utspelar sig under den tyska ockupationen av Frankrike, under det Andra världskriget från 1939 till 1945. Männen i byn Carreveau i Loiredalen har tvingats ut i krig och kvinnorna måste kämpa för familjernas överlevnad på hemmaplan.

Krig drabbar alla. Varför hör vi så sällan kvinnornas, barnens eller åldringarnas upplevelser av krigstiderna? De personer som lämnas kvar att hålla vardagen samman under krisen – varför är deras perspektiv mindre viktiga? Det är de inte, och Hannah har gett de tystade rösterna åter.

Systrarna Rossignol – efternamnet betyder näktergal – lämnas kvar på den gamla släktgården Le Jardin. Vianne försöker skydda de hon älskar och Isabelle hela Frankrike. De utkämpar kriget på två olika sätt och kan inte enas om hur de ska hantera tyskarnas förtryck. Isabelle tycker att Vianne är för kuvad, för tyst. Stå upp mot tyskarna, syster!

Näktergalens sång

Det finns en vacker antik berättelse om näktergalen. En metamorfos som nedtecknades av bland andra den romerske författaren Ovidius. Den grekiska prinsessan Filomela blir våldtagen av sin svåger Tereus. För att hon inte ska kunna berätta om våldtäkten för någon skär Tereus av hennes tunga.

Med eller utan tunga, Filomela låter sig inte tystas. Hon hittar andra sätt att berätta. Hon väver in tecken i en duk. Systern Prokne kan tyda tecknen och blir rasande på maken. Tillsammans dödar systrarna Proknes och Tereus son och serverar fadern en brakmåltid. Han äter de tillagade resterna av hans mördade barn.

Utom sig jagar Tereus systrarna – som lyckas fly. Gudarna räddar dem nämligen undan Tereus vrede genom att förvandla Prokne till en svala och Filomela till en näktergal. Äntligen har Filomela fått en röst! Näktergalen sjunger ut sin sorg – eller är det glädje? För om man lyssnar riktigt, riktigt noga kan man höra hennes glada segertoner i sorgesången…

Rösterna höjs

Dagarna, månaderna och åren går. Nästan allt har tagits ifrån Vianne och Isabelle. När en tysk kapten inkvarteras på Le Jardin orkar Isabelle inte mer. Hon lämnar Le Jardin för att ansluta sig till motståndsrörelsen i Paris. Vianne stannar. Hon har barn och vänner att tänka på. Allteftersom tvingas hon uppoffra mer och mer av sig själv. Hon uthärdar. Kärleken till nära och kära är trots allt viktigare än allt annat – och vad kommer väl annars finnas kvar när kriget är över?

Mångfacetterat motstånd

Näktergalen av Kristin Hannah är en hyllning till de som utkämpar krig i vardagen, till de tysta soldaterna som gör motstånd på sina egna sätt. Jag hade väntat mig en romans, en gotisk roman i stil med Kate Mortons böcker.

Jag fann i stället ett mäktigt krigsepos, där tid och rum, Viannes och Isabelles perspektiv skickligt vävs samman till en stärkande skildring av kvinnors mod. Som jag har känt för systrarna Rossignol! Känt för dem när de har genomlevt hatet, förnedringen, förföljelserna och svälten.

Jag har även jublat med dem när de har sjungit ut upprättelsen.

Bild: © Victor Tyakht / Adobe Stock

jämställdhet, sexism, härskartekniker, strategier för ökad jämställdhet, lika villkor, metoo

Feminist Fight Club av Jessica Bennett är en slagkraftig bok om jämställdhetsklyftorna på arbetsmarknaden

I Feminist Fight Club slår Jessica Bennett ett slag för jämställda arbetsplatser. Läs mitt boktips!

Jessica BennettTitel: Feminist Fight Club: A Survival Manual for a Sexist Workplace
Författare: Jessica Bennett
Förlag: Penguin Books Ltd
Årtal: 2017
Sidantal: 336

Det var i samband med #metoo-uppropen som jag tipsades om Jessica Bennetts snygga och slagkraftiga bok Feminist Fight Club: A Survival Manual for a Sexist Workplace. Namnet till trots uppmanar boken ingen till att kavla upp ärmarna och slåss. Åtminstone inte i en fysisk mening. Med hjälp av forskning vill författaren påtala jämställdhetsklyftorna på arbetsmarknaden och ge oss handfasta tips för hur vi kan överbrygga ojämställdheten.

Feminist Fight Club ger humoristiska exempel på kollegor man kan råka ut för och fällor man kan hamna i på arbetsplatsen. Men det bästa med boken är att den inte stannar vid exemplen. Om du känner igen dig i bokens beskrivning av hur det är att bli nedtryckt av ”The Mansplainer”, ”The Menstruhater” eller ”The Hoverer” kan du använda Bennetts strategier för att återta kontrollen över situationen och tydligt markera att du inte tycker att deras härskartekniker och sexistiska beteende är okej.

Varje exempel är läckert presenterat och illustrerat – jag älskar verkligen utseendet på Feminist Fight Club och bokens överskådlighet. Det här är i mångt och mycket en bok om kamp. Men det är inte en arg bok. Feministboken är smart. Den är fullpackad med värdefull forskning, som sammanvävs med Bennetts personliga berättelser och perspektiv på ojämställdhet, härskartekniker och sexism.

Om du upplever att du inte blir bra bemött av din arbetsplats och känner att du måste göra något åt situationen själv, kan du säkert hämta styrka i Feminist Fight Club av Jessica Bennett. Om du är mer intresserad av att få koll på det allmänna jämställdhetsläget, råder jag dig att läsa feministisk litteratur av Rebecca Solnit och/eller Roxane Gay.

Bild: © matiasdelcarmine / Adobe Stock

Bridget Jones, vikthets, Helen Fielding

Bridget Jones dagbok – min hjältinna har dött

Farväl, Bridget Jones. Om du inte vill läsa om mitt avsked till Bridget, utan vill veta mer om boken – klicka här för att komma till boktipset

Min hjältinna har dött. Efter att i helgen ha läst klart Bridget Jones dagbok av Helen Fielding bär jag på en känsla av förlust: Bridget Jones och hennes dagbok var inte så kul. Jag har älskat Bridget ända sedan jag första gången såg filmen 2001. Kärleken har följt mig genom tonåren och in i vuxenlivet. Så förlusten känns tung.

Filmtolkningen av Bridget Jones – rollen spelas av Renée Zellweger – har helt klart sina brister. Men i filmen har Bridget försonande drag och jag tycker rentav hon är charmig. Charmig på ett klumpigt och självmedvetet sätt, som det är svårt att inte tjusas av. Och hon är varm. Oväntad. En bakvänd hjältinna – antagonist – som utmanar synen på hur en kvinnlig protagonist ska vara.

Om Bridget Jones representerar en sorglig vikthets i filmen är det inget mot hur kvinnors vikt porträtteras i boken. Nu förstår jag vad till exempel Bad Feminist-författaren Roxane Gay menar när hon skriver om fatshaming i kulturen. Så som Bridget Jones dagbok är skriven är jag övertygad om att Fielding tycker att kvinnor som väger 60 kilo är tjocka. Det är i sig skäl nog att stanna upp och tänka Vad fasen pågår här? och att bli skeptisk till boken.

Kan inte en bok vara bra även om den förmedlar en rutten syn på vissa saker? Jo, absolut (men boken är inte särskilt välskriven). Det som gör mig så besviken är att jag under alla dessa år har identifierat mig med Bridget. Oändligt många jobbiga situationer, det är trots allt inte alltid så lätt att ”mogna” och passera 30-årsstrecket, har fått mig att skratta högt av igenkänning. Det är precis det här Bridget Jones går igenom när…

I boken Bridget Jones dagbok finns det inget med Bridget jag kan identifiera mig med. Förutom åldern. Där tar igenkänningen slut. Det finns inget jag kan tycka om med hennes ytlighet och snäva syn på sig själv och sin omgivning. Tvärtom blir jag ledsen av dem och känner starkt att jag inte vill att kvinnliga bok- och filmkaraktärer ska reduceras till personer vars enda strävan är att verka snygg, perfekt och älskvärd med samhällets mått mätt.

Så farväl, Bridget Jones.

Bild: © Rostislav Sedlacek / Adobe Stock

Boktips: Roxane Gays Bad Feminist belyser populärkultur utifrån perspektiven kön, politik, etnicitet och sex

Vad tycker jag är bra respektive dåligt med Roxane Gays essäsamling Bad Feminist?

Roxane GayTitel: Bad Feminist
Originaltitel: Bad Feminist
Författare: Roxane Gay
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 2015
Sidantal: 397

Om du vill läsa riktigt slagkraftig feministisk litteratur skulle jag råda dig att rikta blicken mot Rebecca Solnits skrifter Män förklarar saker för mig och Alla frågors moder. Jag menar istället för att lägga ner din tid på Roxane Gays succébok och essäsamling Bad Feminist. Fastän jag är ganska skeptisk till Bad Feminist finns det många saker jag tycker om med boken. Jag gillar Gays personliga ton. Jag gillar hennes analyser av populärkulturen, som gör att hennes oftast viktiga poänger är lätta att ta till sig. Jag gillar också hur snyggt hon visar att man kan tycka att normer är fel men ändå på ett omedvetet sätt följa dem.

Just det där sista, att man både kan vara emot och leva i enlighet med normerna, tolkar jag som ett av Gays huvudresonemang i Bad Feminist. Jag tror att många kritiker har haft svårt att se denna diskrepans Gay försöker sätta ord på, och att de därför har gjort bedömningen att det Gay vill ha sagt är lamt och motsägelsefullt, att hon liksom urvattnar sina egna resonemang. Men det är ju det att Gays poäng är att man kan vara motsägelsefull som människa, som feminist. Man kan tycka att en bok eller film är ett estetiskt mästerverk men samtidigt ge uttryck för vedervärdiga värderingar – eller att ett mästerverk kan suga för att dess människosyn är sunkig.

Så vad tycker jag inte om med boken? Jag tycker den är hafsigt skriven, att den saknar språklig och intellektuell finess och att ”babblet” gör att Gay tappar tråden. Jag tycker att Bad Feminist spretar på ett sätt som är föga smickrande för en essäsamling. Även om det finns STARKA partier i Bad Feminist – textstycken som griper tag med full kraft – kan de inte väga upp de många utsvävningarna. Det är av den här anledningen som jag lyfter fram Rebecca Solnits böcker, då de är mycket tätare, mer genomtänkta och håller sig till saken. Men det finns något som gör Bad Feminist av Roxane Gay väldigt läsvärd; Gay har ett bagage. När hon berättar utifrån sina egna erfarenheter av Alfabet, fat camps, våldtäkter och av att vara en Hungerspelen-fangirl  briljerar hon på alla sätt och vis,  visar hon prov på mästerlig skrivtalang. Jag hade gärna läst en uppdaterad och tätare version av Bad Feminist, där Gay utgår ännu mer från sina personliga berättelser för att belysa kön, politik, etnicitet och sex.

Bild: © Andrey Popov / Adobe Stock

Myers-Briggs personligetstest, Carl Gustav Jungs personlighetstyper

Det finns 16 personlighetstyper – vilken av dem är du?

Jag har varit på ett nytt filosofievenemang på Göteborgs Litteraturhus. Den här gången om Myers och Briggs 16 personlighetstyper. I detta megalånga inlägg berättar jag om evenemanget, personlighetstest på nätet och de olika personlighetstyperna.

Temat för gårdagskvällens interaktiva föreläsning med Miriam van der Valk på Filoprax kan sammanfattas med ”Det finns 16 personlighetstyper – vilken av dem är du?”. I vanlig ordning visste jag och Christoffer inte vad vi kunde vänta oss av denna föreläsning om Carl Gustav Jungs och Myers och Briggs personlighetstyper, så vi närmade oss kvällen med nyfikenhet. Vi hade förberett oss genom att göra det rekommenderade personlighetstestet på 41q.com.

Jag talar inte bara för mig själv när jag säger att filosofievenemangen med Filoprax och Bronson Consulting på Göteborgs Litteraturhus är fantastiskt roliga. Både jag och Christoffer har en ny favoritplats att gå till, en plats där vi kan lyssna, lära och samtala, precis som vi tycker om att göra. Föreläsningen om de 16 personlighetstyperna var interaktiv på så sätt att van der Valk inledde kvällen med att berätta om Jungs extroverta och introverta personlighetstyper och om hur amatörpsykologerna Myers och Briggs vidareutvecklade dessa typer till 16 stycken. Efter det här analyserade vi tillsammans våra resultat från testet på 41q.com – vilken isbrytare! Tack vare att vi åhörare hade detta test gemensamt kunde vi enkelt samtala med varandra, mingla runt i lokalen.

Min personliga hållning till Myers och Briggs personlighetstest är att jag dels kan tycka att det ligger något i det, dels anser att man inte kan kategorisera personer i enbart 16 typer. Människor är mer komplexa än så, tycker jag. Men visst håller jag med föreläsaren van der Valk att man kan använda personlighetstestet och dess olika personlighetstyper som ett sätt till ökad självkännedom, bland många andra.

Myers och Briggs personlighetstest på nätet

Det finns flera olika Myers och Briggs-baserade personlighetstest på nätet. Ursprungstestet heter Myers-Briggs Type Indicator (MBTI). Både MBTI och test som det på 41q.com brukar användas inom rekrytering. Man tror att man kan få fram starka kandidater till en tjänst genom att bestämma deras personlighetstyp, och detta fastän man vet att testet och idén om de 16 personlighetstyperna inte är utan brister. Jag roade mig med att göra ett annat test, som finns på 16personalities.com. Jag betvivlar vetenskapligheten i testet – men det var kul att göra det och att se resultaten!

Personlighetstestet på 41q.com

Personality Test – 41 Questions. 1 Personality. 100% Free.

For reliable results, it is important that you answer the questions for yourself with how you feel – not how you want others to see you. If you can’t make a perfect match between a question and any answer, choose the alternative that is more true than the other.

Personlighetstestet på 16personalities.com

Kostnadsfritt personlighetstest, typ-beskrivningar, förhållanden och karriärs-förslag | 16Personalities

Disclaimer: All non-English versions of the website contain unofficial translations contributed by our users. They are not binding in any way, are not guaranteed to be accurate, and have no legal effect. The official text is the English version of the website. Please consider reporting inaccuracies to support@16personalities.com or join our translation project!

8 föredragna egenskaper kan kombineras till 16 personlighetstyper…

… och varje föredragen egenskap betecknas av en bokstav:

De 8 föredragna egenskaperna

E (Extraversion). En person med egenskapen Extraversion är uppmärksam på den yttre världen och får energi av att vara social.
I (Introversion). En person med egenskapen Introversion vänder gärna blicken inåt och får energi inifrån sig själv.

N (Intuition). En person med egenskapen Intuition – notera bokstaven N – är bra på att se meningssammanhang och behöver inte nödvändigtvis uppleva världen med sinnena för att komma fram till saker. Personen föredrar också att beträda outforskad mark och kan känna sig mer trygg i det oväntade än i rutiner.
S (Sensing). En person med egenskapen Sensing utforskar världen med hjälp av sinnena och bygger ofta sina uppfattningar på vad hen har upplevt konkret med dem. Personen föredrar att agera utifrån tidigare erfarenheter och att hålla sig till sina rutiner.

F (Feeling). En person med egenskapen Feeling får snabbt en känsla för vad som är viktigt för andra människor och kan beskrivas som inkännande. Personen brukar inte ha problem med att knyta relationsband, tenderar att se ”det goda” i var och en och lägger märke till när någon blir sårad. För samma person kan att inte såra någon annans känslor vara viktigare än att ha rätt i en diskussion.
T (Thinking). En person med egenskapen Thinking får tack vare sin analytiska förmåga snabbt koll på läget och brukar ha lätt att se både fördelar och nackdelar med olika saker och situationer. Personen tycker det är viktigt att se till sanningen, till och med så viktigt att det kan vara viktigare för hen att sanningen kommer fram än att ta hänsyn till andras känslor, som i en diskussion.

P (Perceiving). En person med egenskapen Perceiving gillar spontanitet. Hen bildar sig sällan en fix och färdig uppfattning, utan är öppen för ny information, nya perspektiv och att omförhandla sin syn på sig själv och världen.
J (Judging). En person med egenskapen Judging gillar att planera och att hålla sig till planen. Personen uppskattar när saker och ting är välorganiserade liksom sköts och genomförs på ett effektivt sätt.

Det är först när dessa åtta föredragna egenskaper kombineras som man får fram en personlighetstyp:

Myers-Briggs personligetstest, Carl Gustav Jungs personlighetstyper

De 16 personlighetstyperna

För att komma fram till vilken personlighetstyp du är rekommenderar jag återigen att du gör Myers och Briggs-baserade personlighetstest på nätet. Testresultaten innehåller information om din personlighetstyp, om dina styrkor respektive svagheter. Japp, jag är för bekväm för att skriva om varje personlighetstyp här på bloggen, och tycker att det finns andra som gör det hundra gånger bättre än jag. Om du är nyfiken på Myers och Briggs 16 personlighetstyper – kanske att du har hittat din grej – kan jag rekommendera dig att läsa vidare på den officiella webbplatsen för Myers and Briggs Foundation:

No Title

No Description

Fungerar verkligen personlighetstesten?

Som jag har skrivit är jag skeptisk till Myers och Briggs 16 personlighetstyper, då jag tycker att människor är oändligt mer komplexa än så. Jag upplever också att testresultaten kan variera från gång till gång – prova själv att göra samma test två gånger! Det är inte bara jag som är skeptisk. Vissa kallar personlighetstyperna och testen för ”astrologi för nördar”, och det kan väl ligga något i det. Många känner nog mer att det är en kul grej, än ett behov av att bygga upp hela sitt liv kring testresultaten. Så som jag har förstått det används Myers och Briggs idéer som redskap för personlig utveckling, men många forskare ställer sig tveksamma till huruvida detta är till 100 procent kvalificerade redskap. Myers och Briggs var nämligen inte utbildade vetenskapsmän och man har hittills inte kunnat vetenskapligt belägga idéerna. En av anledningarna till att man omöjligt kan belägga testet är att det baseras på information om hur människor föredrar att agera, men inte kan förutsäga hur människor kommer agera.

Berätta gärna vilken personlighetstyp du är i kommentarsfältet här nedanför!

Bilder: © okalinichenko / Adobe Stock

sokratiska panelsamtal, evenemang på Göteborgs litteraturhus, evenemang i Göteborg, basinkomst

Nyss hemkommen från det sokratiska samtalet ”Medborgarlön – ja eller nej?”

Jag och min sambo Christoffer är nyss hemkomna från ett filosofiskt evenemang på Göteborgs Litteraturhus: ”Medborgarlön – ja eller nej?”. Vi är sömniga men inspirerade. Och vi är fulla av frågor…

Igår var jag för första gången med om ett sokratiskt panelsamtal. Jag och min sambo Christoffer åkte från Varberg till Göteborgs Litteraturhus för att gå på ett evenemang med rubriken ”Medborgarlön – ja eller nej?”. Vi visste egentligen inte vad vi skulle vänta oss av evenemanget. Förutom att det skulle handla om basinkomst, som är en av de mest fascinerande politiska frågor vi vet. För Christoffer är det troligen intressefrågan nummer 1.

Frågan om medborgarlön är inte så lätt, så jag och Christoffer försöker samla på oss argument för och emot. Vi är båda för någon form av basinkomst. För att kunna motivera varför det är så viktigt inte bara för oss utan för det svenska samhället i stort, behöver vi dock få mera kött på benen. Vi hamnade verkligen rätt!

Vi hade en bild av att vi skulle gå på ett slags panelsamtal med korta anföranden av och en diskussion mellan panelmedlemmarna. Istället byggde hela evenemanget ”Medborgarlön – ja eller nej?” på en interaktion mellan panelmedlemmarna, som igår var Miriam van der Valk från Filoprax och Joshua Bronson från Bronson Consulting, och publiken.

Det visade sig snart att frågan om medborgarlön eller basinkomst bottnar i många andra viktiga frågor såsom Vilket samhälle vill vi ha?; Vad är meningen med basinkomst?; Hur ska man kunna införa medborgarlön så att den blir rättvis för alla?; Vilken människosyn kommer basinkomsten präglas av; samt Vilken roll spelar AI i det hela?

Det gav mig så himla mycket att såväl få lyssna på panelen som på publiken. Tack vare den samlade kunskapen kunde vi lyfta massa, massa frågor, om än inte ge några definitiva svar. Jag gillar den här typen av filosofiska samtal, känner att jag växer i och med dem. Det gavs mycket utrymme till samtal. Både före och efter det sokratiska panelsamtalet kunde man mingla med panelen och evenemangsbesökarna. Jag behöver träna på att mingla. Med andra ord var det här en nyttig erfarenhet för mig.

Jag och Christoffer – han var också helförtjust i evenemanget btw – kommer definitivt besöka fler sokratiska panelsamtal nu i vår. På evenemangskalendern finns till exempel samtal om ”Tur, slump, Gud och karma – vem är det som bestämmer i ditt liv?” och ”Den perfekta semestern”.

Filoprax och Bronson Consulting kommer förutom de sokratiska panelsamtalen ha några interaktiva föreläsningar under våren 2018, samtliga evenemang kommer äga rum på Göteborgs Litteraturhus.

Om du vill veta mer om föreläsningarna och panelsamtalen med van der Valk och Bronson, kan du surfa in till Filoprax: Göteborgs filosofiska praktik. Kanske ses vi på något av evenemangen?

Bild: © Rawpixel.com / Adobe Stock

Leda och Svanen av Michelangelo, Zeus och Leda, Jupiter och Leda, grekisk mytologi, romersk mytologi, antiken, sagor från antiken

Genom den västerländska historien har våldtäkter och sexuella övergrepp förskönats i konsten, litteraturen och kulturen

”Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.”

Ända sedan i alla fall antikens dagar har man – eller är det män (?) – romantiserat våldtäkter. Den romantiska synen på sexuella övergrepp har varit särskilt framträdande i både grekisk och romersk mytologi, där de manliga gudarnas amorösa äventyr senare har inspirerat en mängd författare och konstnärer.

I ett debattinlägg på SvD Kultur lyfter kulturvetaren Carl-Henric Malmgren hur ”den västerländska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet.” Det vore konstigt om inte detta kulturarv har påverkat kvinnosynen på ett dåligt sätt, menar han i debattinlägget som den 15 januari 2018 publicerades under rubriken ”Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?”.

Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?

Den västerländska klassiska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet är naivt att tro, menar Carl-Henric Malmgren.

Jag väljer att lyfta Malmgrens debattinlägg just för att jag själv är klassisk arkeolog och är alltför bekant med de våldsamma berättelserna ur de gamla sagorna från antikens Grekland och Rom, och hur dessa sagor sedan har levt vidare bland oss. Jag tycker att det Malmgren skriver är viktigt och vill uppmuntra alla att ta del av hans tankar och historiska exempel.

Jag ska också ge några exempel på våldsamma berättelser ur den grekiska och romerska mytologin, där manliga gudar rövar bort intet ont anande kvinnor. Fastän gudarnas illgärningar aldrig benämns som våldtäkter kvarstår ändå det faktum att de bortförda kvinnorna inte så sällan föder deras barn och att de aldrig från början valde att vara tillsammans med gudarna. Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.

I en grekisk och romersk saga får vi till exempel höra om hur guden Zeus eller Jupiter förvandlade sig till en vacker svan för att, som man ofta beskriver det, ”kunna förföra” den undersköna drottningen Leda. Hon visste inte vem det var hon låg med – och märk väl att guden ständigt smidde ränker för att få ligga med [våldföra sig på] så många vackra kvinnor som möjligt. Malmberg använder berättelsen om Leda och svanen som ett av exemplen på hur övergrepp romantiseras. Här kommer ett annat exempel!

Zeus eller Jupiter fick syn på prinsessan Europa och tänkte att henne måste jag ha. Denna gång förvandlade han sig till en tjur, och på sitt huvud bar han en ljuvlig blomsterkrans. Europa ville så gärna ha blomsterkransen att hon klättrade upp på tjurens rygg. Då satte Zeus eller Jupiter av med Europa till ön Kreta, där han låg med [tvingade sig på] henne och hon senare födde hans barn.

Det gick riktigt illa för den unga gudinnan Persefone eller Prosperina, som rövades bort av och tvingades gifta sig med underjordens härskare Hades eller Pluto. För att binda henne vid sin sida för evigt lurade den mäktige guden henne att äta av de dödas mat, ett tillsynes oskyldigt granatäpple.

När man väl hade ätit av de dödas mat kunde man aldrig återvända till livet. För att lindra hennes öde bestämde gudakungen Zeus eller Jupiter att Persefone eller Prosperina ”bara” skulle behöva stanna i underjorden vid sin makes sida under så många månader åt gången som det antal kärnor granatäpplet rymde. Det blev tre månader om året. Tre månader långt borta från sin längtande mamma och under sin makes hårda kontroll.

Det här låter väl inte som några direkt romantiska berättelser? Likväl är det just dessa sagor ur den grekiska och romerska mytologin som författare och konstnärer har använt i sina romantiserande verk. Århundrade efter århundrade. Och dessa verk skattar vi högt. De ingår i vår käraste kulturskatt. För att åter koppla till Malmbergs debattinlägg – kan man matas med sådana berättelser och budskap utan att påverkas av dem?

– Att inte tala om den våldskultur gentemot kvinnor som målats upp århundrade efter århundrade har skapat en acceptans i samhället. Om än en undermedveten, eller kanske omedveten, acceptans, hävdar Malmberg i debattinlägget på SvD Kultur.

Han fortsätter:

– Våldshandlingar i klassisk konst har accepterats och förlåtits då de ansetts tjäna ett högre syfte. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet genom århundradena vägrar jag tro på. Att det inte skulle ha påverkat oss män är en naiv föreställning.

In och läs artikeln på SvD Kultur för att få ännu fler belysande exempel och träffande poänger från Malmberg!

Bild: © Sailko / Wikimedia Commons (bilden föreställer Michelangelos tavla ”Leda och svanen”.)

språkpoliser, det svenska språket, dålig stavning, stav ord rätt, troll på Facebook, språkpoliser på Facebook

Vad får man ut av att vara språkpolis?

Dagens behov av att psykologisera andras beteende:

I en bokgrupp på Facebook ber en person om de andra medlemmarnas ”bästa tips på triologier”. Genast är en person framme med pekpinnen: ”Tri-logi”. Ingen inlindad kommentar i stil med ”Mitt bästa tips på en trilogi är…”, utan kort och gott och rätt och slätt ”Tri-logi”. Hallå, där! Personen bad om boktips och du svarade inte ens på frågan.

I en annan Facebook-grupp bemödar sig en medlem om att skriva ett helt inlägg om de andra medlemmarnas dåliga stavning. Sex-sju rader om hur ett ord borde stavas och skrivas och hur jävla usla de är på att göra just detta.

Jag är en passionerad läsare av böcker. Jag är en hängiven skribent av texter, som publiceras i alla tänkbara sammanhang. Jag älskar ordning och reda i texter. Jag blir rentav kär och kåt när jag läser en välskriven text.

Ändå kan jag inte låta bli att förundras av språkpoliser, att man bara sådär och utan att känna människan bakom orden tar sig rätten att korrigera det någon annan skriver. Att man någonstans tycker det är okej att idiotförklara en okänd person för att hen skriver ”triologi” istället för ”trilogi” på Facebook. Det måste väl ändå finnas andra sätt – jamen som en snäll, hjälpsam och, om det nu är så viktigt, rättstavad kommentar – att värna språket?

Jag kan inte heller låta bli att undra: vad får man ut av att vara språkpolis? Man måste väl kunna älska språket passionerat utan att rätta andra? Åtminstone när korrigeringen sker helt utan omsvep och en föresats att vara konstruktiv.

Känner man sig mäktig när man har rätt och någon annan har fel, som att man växer en eller två meter medan man förminskar en annan person inför 10 000 gruppmedlemmar? Kanske. Eller är det en kul grej att leka språkpolis, som att man roar sig med trollning på Facebook?

Jag har inget svar. Det här inlägget är ännu bara ett uttryck för ett annat av mina intressen. Nämligen att psykologisera mänskligt beteende. Det behovet är en annan given diskussion om möjligen ett osunt beteende. Men inte i detta blogginlägg.

Bild: © darkbird / Adobe Stock

#metoo, me too sverige, samhället tystar kvinnor

Boktips: Rebecca Solnits essäsamling Alla frågors moder uppmuntrar oss att bryta tystnaden

Jag kan inte få nog av Rebecca Solnits essäsamlingar. Här tipsar jag om hennes senast utgivna bok Alla frågors moder, som ligger helt rätt i tiden.

Rebecca SolnitTitel: Alla frågors moder
Originaltitel: The mother of all questions
Författare: Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
Årtal: 2017
Sidantal: 295

Med tanke på #metoo kan jag inte tänka mig en bok som ligger mer rätt i tiden än Rebecca Solnits senast utgivna essäsamling. Boken heter Alla frågors moder, eller The mother of all questions på engelska, och uppmuntrar oss att bryta den tunga tystnad som ligger över oss likt ett kulturellt och samhälleligt tvång:

”Den längsta och nyaste essän i den här boken handlar om tystnad, och när jag började med den trodde jag att jag skrev om alla sätt som används för att tysta kvinnor. Det gick snart upp för mig att en oskiljaktig del av ämnet var de sätt som används för att tysta män och att vi alla lever i en härva av många olika sorters tystnad, inklusive de ömsesidigt verkande tystnader som vi kallar könsroller. Det här är en feministisk bok, men det är inte en bok som bara handlar om kvinnors erfarenheter, utan om oss allihop – män, kvinnor, barn och människor som trotsar det binära könssystemet och dess gränser.”

Den engelska förstautgåvan av Alla frågors moder utkom före #metoo bröt ut på allvar, under våren 2017. Ändå ringar boken in det väsentliga i de otaliga protesterna: att en person bryter skammen och återerövrar känslan av sitt egenvärde genom att tala ut, att bryta tystnaden.

Det här kan gå åt båda hållen, tolkar jag det Solnit skriver. En person som har utsatts för sexuellt våld kan bli stärkt av att äntligen, äntligen våga berätta om det. En person som gynnas av strukturerna och kanske bidrar till förtrycket kan finna en befrielse i att säga Stopp! Det jag och vi gör här är inte okej. Jag mår inte av bra av det. Men så länge ingen säger något upprätthålls strukturerna.

En essäsamling som berör ämnet vilka tystas i samhället? måste givetvis hämta tyngd i motsatsen: vilka har rätt att prata, vilkas ord väger tyngst? I Alla frågors moder exemplifierar Solnit problematiken med allt från komikers våldtäktsskämt och trakasserier på nätet till litteraturkanon vi borde bojkotta och medicinska klassifikationer av vad som är ”en kvinna”.

Som i hennes tidigare essäsamlingar – se till exempel Män förklarar saker för mig – visar Rebecca Solnit även i Alla frågors moder upp en intellektuell bredd. Det, tillsammans med att hon är en vass skribent, är en av anledningarna till att jag beundrar henne så mycket. Hon tar avstamp i flera discipliner för att kunna belysa samhällsstrukturer på ett djuplodat sätt, vilket jag tycker gör Alla frågors moder till en mer samlad och träffsäker essäsamling än till exempel Bad Feminist av Roxane Gay. Jag ska avsluta detta boktips med Solnits egna ord, hämtade ur just Alla frågors moder:

”Om det är nödvändigt att ha en röst, att få lov att säga sin mening, att göra sig hörd och bli trodd för att få tillhöra den inre kretsen eller ha makt, vara en människa med fullvärdigt medlemskap, då är det viktigt att se att tystnad är den universella förutsättningen för förtryck, och det finns många slags tystnad och många slags tystade människor.”  

Bild: © Radarani / Adobe Stock

3 böcker för oss som allvarligt funderar på att lämna civilisationen bakom oss och att skapa ett nytt, bättre liv i skogen

Ska vi göra som Henry David Thoreau och säga hejdå till civilisationen för att skapa ett nytt, bättre liv i skogen? Om du vacklar i ditt beslut kan de här tre litterära verken kanske stärka (eller avskräcka) dig i din övertygelse. 

1. Walden av Henry David Thoreau

På 1800-talet lämnar författaren och tänkaren Henry David Thoreau stadslivet för att under cirka två års tid leva i en stuga nära skogstjärnen Walden i staden Concord, Massachusetts. Han bygger stugan med sina bara händer, som man romantiserar det hela, och tillägnar sig självhushållning. (Men det sägs att mamsen tvättar hans kläder lite då och då.) Under den här tiden begrundar Thoreau sitt samtida samhälle, och det är kombinationen av livet vid Walden och tankarna det ger upphov till som är kärnan i essäboken med samma namn som tjärnen: Walden. I Walden poängterar Thoreau det genuina värdet i självförsörjning, närhet till naturen och att inte låta sig dras med i det rådande konsumtionssamhället. Visst låter tankegodset modernt? Walden utkom 1854, så denna bok är något av en föregångare till den ekokritik som är så vanlig idag. Även om det är svårt att leva ett eremitliv – vilket Thoreau inte gjorde under sin vistelse i skogen – visar Thoreau att det till viss del är möjligt att bryta sig loss från samhället och lunka fram längs sin egen rofulla väg.

2. Doppler av Erlend Loe

Efter en vurpa med sin cykel hamnar Andreas Doppler på rygg i en skogsglänta. Det är i det ögonblicket han börjar dissekera sin livsstil. Det är inte alltid så trivsamt att vara ansvarstagande ekonom, familjefar och fast i konsumtionshysterins ekorrhjul. Så han halvtomhalvt lämnar allt, flyttar ut i skogen och tror att han ska få ett lugnare och meningsfullare liv. Livet blir inte så lugnt. Han är trots allt make och pappa – familjen kommer han helt enkelt inte från. (Och det vill han väl egentligen inte heller.) Och han får en livskamrat i form av en älg. Dessutom är det massa människor som stör… Precis som för Thoreau i Walden går det visserligen att leva ett liv i skogen för Erlend Loes karaktär Andreas Doppler, men inte ett liv helt bortom civilisationen. Boken Doppler är en komisk och modern tolkning av Walden, det är därför böckerna påminner om varandra.

3. In i vildmarken av Jon Krakauer

Into the WildI historien har det funnits människor som verkligen har försökt kapa alla band till sitt tidigare liv genom att bege sig ut i skogen och vildmarken. Christopher McCandless är en av dessa människor. Han skänker bort sina besparingar, bränner sin bil, överger sin familj och startar ett nytt liv i Alaskas vildmark. Han hittar en övergiven buss i närheten av Denali National Park, och bussen blir hans nya hem. Härifrån utgår han när han letar efter mat och andra förnödenheter. McCandless stannar vid sitt nya hem i flera månader. Men sedan vill han tillbaka till civilisationen. Det är under vandringen hem som han förolyckas. Hur kan vi veta allt detta? McCandless skrev dagbok. Författaren Jon Krakauer bygger sin bok In i vildmarken på McCandless dagboksanteckningar. Livsödet han skriver om i boken är så gripande att det har inspirerat Sean Penn till att göra filmen Into the Wild (filmen har samma namn som den engelska boktiteln). Trots sitt tragiska öde är det många som beundrar McCandless envisa strävan efter att få leva sitt liv i det vilda.

Bild: © Dmitriy Sladkov / Adobe Stock