Etikettarkiv: romance

Romantiska och erotiska möten med utomjordingar

Sedan när blev aliensex så hett?

Att träffa eller bli bortförd av aliens… Ingetdera fick mig till en början att lyfta upp armarna mot himlen och skrika Kom och ta mig!

Varken i Ridley Scotts Alien-filmer eller i Chris Carters Arkiv X-serie uppmuntrar de utomjordiska mötena till varmare band mellan människa och utomjording. Och när det kommer till att ha sex med aliens – ujk, vilka hemska experimentella övergrepp! Det är helt enkelt inte så fräscht eller värdigt att bli tvångsbefruktad med en parasit.

Alienbebis i Ridley Scotts Alien – inte så söt, va!?

The Sims-spelen fick mig att inse att möten med utomjordingar kan vara romantiska och sexiga. För första gången fick jag chans att leka med möjligheten att vara tillsammans med en alien – och att få ett kärleksbarn som är allt annat än parasitliknande. Snacka om gränsöverskridande och kittlande kärlek!

Jag kan inte låta bli att fascineras av passionerade kärleksaffärer mellan olika varelser. Jag är inte ensam om det. Tänk bara på genren paranormal romance… Miljontals människor dras till hettan som kan uppstå mellan människa och vampyr, människa och varulv eller människa och spöke. Och nu ser vi att något liknande är på väg att ske med romanser mellan människa och alien.

I Marvels Guardians of the Galaxy bjuder romansen mellan mänskliga Star-Lord och utomjordiska Gamora på en sockersöt snyftare. Trots sina uppenbara olikheter är de som skapta för varandra. Vad skulle – och ska Star-Lord – ta sig till utan sin gröna älskling (som faktiskt är tio gånger coolare än vad han själv är)?

Romantisk scen mellan Star-Lord och Gamora i Guardians of the Galaxy 2. Har Star-Lord äntligen fått Gamora att falla?

Ägna en timme åt att söka igenom utbudet av romance och erotik på Amazon Kindle eller Storytel, och du skulle bli förvånad över hur många författare som numera romantiserar mötena med utomjordingar. Jag vet inte om den här typen av sub-subgenre alltid har funnits eller om det är nätet och ny teknik som har tillgängliggjort litteraturen på senare tid.

Oavsett vilket finns det massor av böcker som skildrar passionerade bortföranden. Det finns uppenbarligen också massor av människor som tänder på tanken att bli bortförd av aliens (skönt att inte vara ensam). Kanske drömmer de även om att få stanna ombord på rymdskeppet och korsa galaxer i jakt på äventyr.

Jag skulle inte säga nej till galaktiska upplevelser #fyi. Jag har haft gott om dem. I bokform:

Eve Langlais populära bokserie Alien Abduction inleds med Accidental Obduction. När den lila krigaren Tren samlar ovanliga arter i planeten jordens vatten råkar han fiska upp en barbarisk människokvinna. Han upptäcker att hon är ombord på rymdskeppet försent och måste nu försöka sälja henne på slavmarknaden för att bli av med henne och hennes stora käft för gott.

Resten av serien fortsätter i en liknande anda och om man inte har något emot ganska så klassiska romance-roller med en stormig hatkärlek är Alien Abduction ganska kul. Det är en ny sexscen på varannan var tredje sida, så den som gillar aliensex kommer definitivt få sitt, så att säga.

Bild: © Photobank / Adobe Stock

3 skönlitterära verk för oss som älskar Kate Mortons böcker

Den glömda trädgården, Dimmornas lek och Huset vid sjön. Oavsett vilken av Kate Mortons böcker du läser försvinner du in i en litterär värld där dåtid och nutid smälter samman till drama, romantik och gotik. Jag älskar hur Mortons verk innehåller allt. Spänning, mystik, historia, glädje och sorg. Det blir alltid lite tomt efter att jag har läst ut en av hennes böcker, så jag letar med ljus och lykta efter skönlitterära verk som påminner om Kate Morton-böcker. Nedanför följer några av mina bokskatter:

1. Midnattsrosen av Lucinda Riley

Lucinda RileyAri beger sig till England för att uppfylla sin gamla släkting Anahitas sista önskan. Han hamnar mitt i en filmspelning på godset Astbury Hall, en plats Anahita har en koppling till.

Hur var hennes liv där och vad hände med hennes treårige son, som försvann? Ari läser Anahitas nedskrivna berättelse för att hitta en lösning på gåtan.

Den världsberömda skådespelerskan Rebecca Bradley fascineras av såväl Ari som Anahita. Mellan filmtagningarna hjälper hon Ari i sökandet efter Anahitas förflutna. Under tiden blir hon plötsligt sjuk. Kan insjuknandet ha något att göra med det gamla herresätets historia?

Midnattsrosen av Lucinda Riley tar dig med på en resa mellan Indiens uråldriga palats och Englands aristokratiska gods.

Läs mitt utförligare boktips om Midnattsrosen här.

2. Näktergalen av Kristin Hannah

Kristin HannahÅret är 1995, platsen en vind i Oregon. En gammal kvinna förbereder sin död genom att titta på och städa undan sina gamla saker. Det är som bäddat för att minnas. Och minns gör hon. Minnena för henne till 1939 och det naziockuperade Frankrike, närmare bestämt till byn Carreveau i Loiredalen.

Systrarna Vianne och Isabelle väljer att hantera ockupationen på två olika sätt. Vianne, som måste sätta dottern Sophie i främsta rummet, öppnar motvilligt sitt hem för en naziofficer. Han inkvarteras i hennes hus.

Isabelle kan inte passivt se på när allt tas ifrån henne och de människor hon älskar far illa. Hon blir en rebell i motståndsrörelsen.

Genom den gamla kvinnans minnen vävs systrarnas öden samman till en stark berättelse om hur det är att varje dag leva med – och frukta – nazisternas förföljelser och förtryck. Näktergalen av Kristin Hannah är en skildring av hur kvinnorna drabbades av och överlevde Andra världskriget.

Läs min recension av Näktergalen här.

3. Tillbaka till Black Rabbit Hall av Eve Chase

Eve ChaseLorna ska gifta sig men hennes tankar upptag helt och hållet av det nästan förfallna godset Black Rabbit Hall i Cornwall, England. Hon förstår själv inte varför platsen har en så stark dragningskraft för henne. Hon bara måste få ha sitt bröllop där.

Fästmannen Jon är inte överförtjust. I ett sista försök att övertala honom att de ska hålla sin vigsel och bröllopsmottagning på Black Rabbit Hall bestämmer Lorna sig för att övernatta på godset över en weekend.

Under besöket på Black Rabbit Hall upptäcker Lorna godsets hemligheter, en efter en. Hon bekantar sig med den sextonåriga Amber, vars historia utspelar sig på 1960-talet. När Ambers mamma förolyckas rivs tillvaron i spillror. Pappan försvinner in i sin sorg och Amber måste ta hand om sina syskon.

När fadern efter ett års sorgeperiod gifter om sig känner Amber sig mer utsatt än någonsin.  Hennes berättelse blir inte hörd förrän flera decennier senare och Lornas ankomst till Black Rabbit Hall. Tillbaka till Black Rabbit Hall av Eve Chase är ett gripande familjedrama över tid och rum.

Läs mitt utförligare boktips om Tillbaka till Black Rabbit Hall här.

Shades of Milk and Honey av Mary Robinette Kowal – fantasy, Jane Austen och Regency Romance i ett

Vad händer om man gör om Jane Austens värld till en fantasyvärld? Jag har länge varit nyfiken på svaret, som jag nu har funnit i Mary Robinette Kowals bok Shades of Milk and Honey i serien Glamourist Histories.

Glamourist HistoriesTitel: Shades of Milk and Honey (Glamourist Histories #1)
Författare: Mary Robinette Kowal
Förlag: Tor
Årtal: 2010
Sidantal: 306

Det är en universellt erkänd sanning att det är svårt att efterlikna Jane Austens kvickhet och stilistik. Men många försöker ändå göra det. Mary Robinette Kowal hör till dessa tappra aspiranter, och hennes litterära verk är intressantare än de flestas i skaran av Jane Austen-wannabes. Vad skiljer hennes böcker från mängden?

I bokserien Glamourist Histories, och där Shades of Milk and Honey är den första boken, har Kowal fyllt Jane Austens värld med magi och äventyr. Äventyren utspelar sig på engelska lantgods, i både tesalonger och balsalar och är kryddade med romantik, som en sann Regency Romance-bok ska vara.

Handlingen i Mary Robinette Kowals Shades of Milk and Honey

28-åriga, alldagliga Jane Ellsworth har med skönhetsidealets mått mätt en på tok för lång näsa och dålig hy – till hennes mors stora fasa. Till hennes fars stora glädje är hon dock begåvad med förnuft, intelligens, konstnärlighet, god smak och en förmåga att väva vackra illusioner. Hon behärskar, om inte bemästrar, magiformen glamour.

Trots förfiningen och begåvningen hamnar Jane alltid i skuggan av sin yngre, sötare syster Melody. Det gör ont att aldrig vara tillräckligt vacker, att den belevade grannen och gentlemannen Mr. Dunkirk tycks föredra Melody framför Jane.

Så dyker den berömde konstnären och glamouristen Mr. Vincent upp. Nu upptar inte bara den olyckliga kärleken till Mr. Dunkirk Janes tankar. Hon måste brottas med sin frustration över Mr. Vincents hopplösa och rentav oförskämda sätt.

Dessutom börjar Melody bli riktigt odräglig. Hon ljuger och bedrar bara för att få sin vilja igenom och för att få uppmärksamhet. Själviska lillasyster! När Melody hamnar i en komprometterande situation är Jane den första att skynda till hennes undsättning. Jane måste använda sina magiska krafter för att hitta en utväg. Hon får oväntad hjälp från Mr. Vincent.

Glamour – ett välgenomtänkt och unikt magisystem

Shades of Milk and Honey av Mary Robinette Kowal är överlag en välgenomtänkt bok. Den rymmer exempelvis många smarta paralleller till Jane Austens klassiker Stolthet och fördom, Förnuft och känsla, Övertalning och Emma, som alla vi som älskar Jane Austen kan relatera till. På ett språkligt plan finns det också en hel del referenser till Kowals litterära förebild, såsom i stavningen av orden.

Det är inte kopplingarna till Jane Austen som jag imponeras av, inte heller av handlingen eller romantiken. Det är det än mer välgenomtänkta magisystemet – glamour – som ger mig en wow-känsla.

Glamour är en fantasifull tolkning av de sköna konster överklasskvinnorna förväntades behärska under 1800-talets början. De skulle kunna brodera, teckna, måla, musicera och sjunga.

Med hjälp av glamour kan Shades of Milk and Honeys huvudkaraktär Jane väva konstnärliga uttryck: musiken hon spelar ackompanjeras inte bara av undersköna toner från andra instrument, utan av filmiska illusioner. Tavlorna hon målar får ett eget rörligt liv och balklänningarna hon bär ett magiskt skimmer. Glamour går ut på att försköna omgivningen.

Det fina med Kowals hantering av magisystemet är att det är närvarande i hela boken, på varje sida, att karaktärerna inte bara knäpper fram en besvärjelse hux flux ur tomma intet. Det gör magin levande, trovärdig. Glamour känns dessutom autentisk i sammanhanget, som ett magisystem som faktiskt hade kunnat finnas i det tidiga 1800-talet, där överklassens ytliga representation betydde nästan allt.

böcker, boktips, böcker om kärlek, gotiska romaner

Nytt ljus över mörka familjehemligheter i Eve Chases Tillbaka till Black Rabbit Hall

Under våren har jag knappt kunnat tänka mig mysrysligare läsning än historiska romaner med gotiska inslag. Tillbaka till Black Rabbit Hall av Eve Chase är just en sådan härlig mysrysroman – läs vad jag tycker om boken i mitt boktips!  

Eve ChaseTitel: Tillbaka till Black Rabbit Hall
Originaltitel: Black Rabbit Hall
Författare: Eve Chase
Översättare: Helen Ljungmark
Förlag: Printz Publishing
Årtal: 2015
Sidantal: 373

Lorna ska gifta sig men det enda hon kan tänka på är det vindpinade godset Black Rabbit Hall i Cornwall. Utan att själv förstå varför dras hon till den engelska herrgården och bara måste få ha sitt bröllop där, trots att herresätet är fallfärdigt. Fästmannen Jon är inte med på noterna och i ett sista försök att övertala honom om att de ska hålla sin vigsel och bröllopsmottagning på Black Rabbit Hall, bestämmer Lorna sig för att övernatta på godset över en helg. Jon ska minsann få se att platsen visst är rustad för bröllop.

Under besöket på Black Rabbit Hall upptäcker Lorna godsets hemligheter, en efter en. Hon får reda på hur platsen förvandlades från ett älskat och väl omhändertaget familjehem till en skugga av sitt forna jag. Hon lär också känna den unga aristokraten Amber Alton, vars historia utspelar sig på 1960-talet.

Amber brukar tillbringa loven på Black Rabbit Hall. Hela hennes familj reser dit tillsammans. De älskar att vara där. Det vill säga tills mamman omkommer i en tragisk ridolycka. Efter moderns död förändras allt. Pappan, som tidigare var så lycklig, lamslås av sorg och lämnar Amber och hennes tre syskon att ta hand om sig själva. Samtidigt som de också sörjer.

När fadern efter ett års sorgeperiod gifter om sig skulle familjemedlemmarna kunna börja läka, men äktenskapet blir en katastrof för familjedynamiken och -gemenskapen. Amber känner sig mer utsatt än någonsin och hennes berättelse blir inte hörd förrän flera decennier senare och Lornas ankomst till Black Rabbit Hall.

Helgbesöket på Black Rabbit Hall ger Lorna nya insikter. Det är inte bara godset hon har en stark dragningskraft till. Hon känner ett kusligt band till Amber Alton och hennes familj. Inom loppet av ett par dagar kommer hennes liv att vändas upp och ner…

Det här är upptakten till Eve Chases historiska roman Tillbaka till Black Rabbit Hall. Precis som andra moderna böcker med gotiska inslag – tänk dig romaner i stil med Kate Mortons Den glömda trädgården och Lucinda Rileys Midnattsrosen – pendlar handlingen i Tillbaka till Black Rabbit Hall mellan nutid och dåtid. Boken av Eve Chase innehåller en härlig mix av ödsliga gods, sorg, kärlek, mörka hemligheter och nervpirrande mysterier – och den är dessutom väldigt, om inte ovanligt, välskriven. Jag tycker att exempelvis Lucinda Rileys Midnattrosen är snäppet bättre än Tillbaka till Black Rabbit Hall, men kan ändå varmt rekommendera den här boken till dig som vill mysrysa till spännande historiska miljöer och livsöden.

Bild: © Snowshill / Adobe Stock

böcker, boktips, böcker om kärlek, Me Before You, Lou Clark, aktiv dödshjälp

Jag ville inte tycka om Livet efter dig av Jojo Moyes – men gjorde det ändå

När man som läsare blir fullständigt överraskad…

Jojo MoyesTitel: Livet efter dig
Originaltitel: Me Before You
Serie: Lou Clark
Författare: Jojo Moyes
Översättare: Emö Malmberg
Förlag: Printz Publishing
Årtal: 2013
Sidantal: 397

Jag måste vara ärlig. Min utgångspunkt när jag läste Livet efter dig av Jojo Moyes var att jag en gång för alla ville bevisa för mig själv att det här verkligen inte är min typ av litteratur. Att boken är alldeles, alldeles för mainstream för att jag ska tycka om den. Jag har demonstrativt undvikit att läsa Livet efter dig tills tidens gång har gjort att ropet kring den tystnat något.

Kanske är det just därför jag föll pladask för Moyes till skyarna höjda roman och kärleksberättelse. Jag var helt oförberedd på att jag skulle tycka om den. Faktum är att jag grät mig igenom bokens slut, vilket nästan aldrig händer mig. Jag till och med fulgrät. Brölade ut mina hjärtekval.

Livet efter dig är ingen vanlig kärleksbok. Den handlar om en romans som är dömd att dö redan från början. Man vill ju tro på det omöjliga, på att kärleken övervinner allt, men det gör den inte alltid. Framför allt inte när man helt och hållet förhindras leva det liv man vill leva.

Louisa – Lou – Clark är en 26-årig arbetarklasstjej i dagens England. När hon blir av med jobbet på det café hon älskat att arbeta på, måste hon ta anställning som personlig assistent. Det är då hon möter Will Traynor. Will är 35 år, framgångsrik, förmögen, intelligent och i synnerhet väldigt, väldigt arg. Arg på livet. Arg på att han efter en tragisk olycka måste sitta i rullstol och aldrig mer kommer kunna gå.

Före Lou träffar Will har hon inte levt på riktigt. Will har verkligen levt men känner att han inte längre gör det på grund av sin (o)hälsa. Den engelska titeln Me Before You belyser denna bokens kärnpunkt mycket bättre än vad den svenska gör och ringar perfekt in bokens handling.

När Lou och Will lär känna varandra, lär de också känna sig själva bättre. De stöttar varandra till att gå vidare i livet – och det är i detta möte som kärlekens gnista tänds. Men ett förhållande omöjliggörs av att Will har bestämt sig för att ända sitt liv med aktiv dödshjälp, så kallad eutanasi.

Om det inte hade varit för att Livet efter dig av Jojo Moyes hade belyst problematiken kring just eutanasi, hade den varit en ordinär kärlekssaga: rik man träffar fattig flicka och tar sig an henne, som i en klassisk Askungesaga. Med andra ord hade boken varit banal och inte varit särskilt minnesvärd. Eftersom Moyes inte väjer för svåra frågor får kärleksberättelsen ett nästan magiskt lyft, som om varje sida med Lou och Will är dyrbar tid. Denna komplicerade kärleksbok har helt klart skrivit in sig i mitt minne. För alltid.

Bild: © phpetrunina14 / Adobe Stock

böcker, boktips, böcker om kärlek

Lucinda Rileys episka roman Midnattsrosen mixar historia, romantik och gåtfullhet

”Den episka, historiska och romantiska berättelsen, miljöerna samt nypan av gotik, spökhistoria och gåtfullhet är precis i min smak.”

Lucinda RileyTitel: Midnattsrosen
Originaltitel: The Midnight Rose
Författare: Lucinda Riley
Översättare: Johanna Svartström
Förlag: Bazar Förlag
Årtal: 2017
Sidantal: 586

Romaner där historia, romantik och mysterier vävs samman tycks vara i ropet. Framför allt den typ av skönlitterära verk som pendlar mellan dåtid och nutid och som har gotiska inslag. Jag tänker på böcker i stil med Kate Mortons Den glömda trädgården och I det förflutna. Lucinda Riley har skrivit en roman med alla dessa ingredienser och även om den kanske inte är det bästa jag läst, tycker jag väldigt mycket om den. Boken heter Midnattsrosen och är uppkallad efter en ros på det fiktiva godset Astbury Hall.

Det är på Astbury Hall som dåtiden, nutiden och karaktärerna möts. Här förälskar sig den unga indiska kvinnan Anahita i godsets herre Donald Astbury före första världskrigets utbrott. Hit kommer hennes släkting Ari Malik 90 år senare. Han hoppas på att hitta svar. Hur såg Anahitas liv ut på Astbury Hall och vad var det som verkligen hände med hennes treårige son? Till sin hjälp har Ari Anahitas nedskrivna berättelse, som för mig som läsare fram och tillbaka mellan Indiens gamla palats och Englands aristokratiska herresäten.

Ari hamnar mitt i en filminspelning på Astbury Hall. Där träffar han den världsberömda skådespelerskan Rebecca Bradley. ”Hon har världen för sina fötter, men när hennes turbulenta förhållande med den lika välkände pojkvännen tar en oväntad vändning blir hon lättad när hon inser att hennes kommande filmroll där hon spelar debutant på 1920-talet för henne långt från offentlighetens ljus till ett avlägset hörn av den engelska landsbygden.”*

Mellan tagningarna är Ari och Rebecca bundsförvanter i sökandet efter Anahitas och Astbury Halls förflutna. Men skådespelerskan blir plötsligt sjuk. Kan insjuknandet ha något att göra med det gamla godsets historia?

Midnattrosen av Lucinda Riley… Var börjar jag? Med att säga att den episka, historiska och romantiska berättelsen, miljöerna samt nypan av gotik, spökhistoria och gåtfullhet är precis i min smak. Nu pågår ju en filminspelning i boken, men faktiskt hade Midnattsrosen gjort sig bra som film på riktigt. Den är sannerligen filmisk. Flera dagar efter att jag hade läst ut boken kunde jag inte släppa tankarna på den. Jag levde kvar i berättelsen. Det om något är väl ett mycket gott betyg?


Citatet är hämtat från förlagstexten om Midnattsrosen av Lucinda Riley.


Bild: © Kevin Eaves / Adobe Stock

The Shape of Water, Guillermo del Toro, filmrecension, filmtips

Guillermo del Toros The Shape of Water är en vacker och udda kärleksberättelse

”Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.”  

Guillermo del ToroRegissör: Guillermo del Toro
Manusförfattare: Guillermo del Toro; Vanessa Taylor
Skådespelare: Sally Hawkins; Doug Jones; Octavia Spencer; Richard Jenkins; Michael Shannon
Längd: 123 minuter
Årtal: 2017

När jag såg trailern till Guillermo del Toros nya succéfilm The Shape of Water visste jag att jag skulle älska filmen. Nu har jag sett den på bio. Jag blev inte besviken. Tvärtom älskar jag hur del Toro har sammanvävt saga och monsterfilm till en vacker och udda kärleksberättelse.

Jag beundrar del Toros nörderier. Regissören och manusförfattaren har en förkärlek för klassisk film, litteratur och konst, kulturyttringar han även har en stor kunskap om. Vare sig del Toro bygger upp en magisk och mörk sagovärld, som i Pans labyrint, eller romantiserar viktorianska spökhistorier, som i Crimson Peak, gör han det med stor passion och noggrannhet. Hittills har jag inte sett en del Toro-film där han inte har lyckats fånga det som är så specifikt för en viss genre eller kulturuttryck.

The Shape of Water är en intensiv flört med Warner Bros skräckklassiker Creature From the Black Lagoon (1954) – jämför filmernas vattenmonster med varandra så förstår du vad jag menar. Likheterna är slående. I 1960-talets och kalla krigets Baltimore och USA, studerar ett forskarteam en vattenvarelse, spelad av Doug Jones, som har fångats in från Amazonas och förts till ett välbevakat laboratorium.

Vattenvarelsen är både fisk- och människolik och skulle kunna liknas vid en monsterlik version av en sjöjungfru. Men vem är det verkliga monstret? I vetenskapens och den nationella säkerhetens namn utsätts vattenvarelsen för brutal tortyr. Detta trots att han inte utgör ett hot mot någon.

Städerskan Elisa, spelad av Sally Hawkins, får en skymt av vattenvarelsen och känner genast ett band till honom. Hon är stum och upplever sig vara en ofullbordad människa. På grund av samhällets normer lever hon som en utstött, vilket späder på hennes känsla av utanförskap. Med vattenvarelsen känner hon dock samhörighet.

Elisa närmar sig vattenvarelsen. Gör försök till att bli vän med honom. Snart uppstår en ömsesidig fascination dem emellan och fascinationen blommar ut i musik och dans, kärlek och passion. När forskarteamet och säkerhetsstyrkan på laboratoriet blir allt mer brutala mot vattenvarelsen måste Elisa hitta ett sätt att rädda sin kärlek undan döden.

The Shape of Water av Guillermo del Toro är, som skrivet, en vacker och udda kärleksberättelse, inramad av en snyggt återskapad kalla kriget-miljö. Jag lämnade biosalongen med glittrande ögon och pirrande mage. Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.

Bridget Jones, vikthets, Helen Fielding

Bridget Jones dagbok – min hjältinna har dött

Farväl, Bridget Jones. Om du inte vill läsa om mitt avsked till Bridget, utan vill veta mer om boken – klicka här för att komma till boktipset

Min hjältinna har dött. Efter att i helgen ha läst klart Bridget Jones dagbok av Helen Fielding bär jag på en känsla av förlust: Bridget Jones och hennes dagbok var inte så kul. Jag har älskat Bridget ända sedan jag första gången såg filmen 2001. Kärleken har följt mig genom tonåren och in i vuxenlivet. Så förlusten känns tung.

Filmtolkningen av Bridget Jones – rollen spelas av Renée Zellweger – har helt klart sina brister. Men i filmen har Bridget försonande drag och jag tycker rentav hon är charmig. Charmig på ett klumpigt och självmedvetet sätt, som det är svårt att inte tjusas av. Och hon är varm. Oväntad. En bakvänd hjältinna – antagonist – som utmanar synen på hur en kvinnlig protagonist ska vara.

Om Bridget Jones representerar en sorglig vikthets i filmen är det inget mot hur kvinnors vikt porträtteras i boken. Nu förstår jag vad till exempel Bad Feminist-författaren Roxane Gay menar när hon skriver om fatshaming i kulturen. Så som Bridget Jones dagbok är skriven är jag övertygad om att Fielding tycker att kvinnor som väger 60 kilo är tjocka. Det är i sig skäl nog att stanna upp och tänka Vad fasen pågår här? och att bli skeptisk till boken.

Kan inte en bok vara bra även om den förmedlar en rutten syn på vissa saker? Jo, absolut (men boken är inte särskilt välskriven). Det som gör mig så besviken är att jag under alla dessa år har identifierat mig med Bridget. Oändligt många jobbiga situationer, det är trots allt inte alltid så lätt att ”mogna” och passera 30-årsstrecket, har fått mig att skratta högt av igenkänning. Det är precis det här Bridget Jones går igenom när…

I boken Bridget Jones dagbok finns det inget med Bridget jag kan identifiera mig med. Förutom åldern. Där tar igenkänningen slut. Det finns inget jag kan tycka om med hennes ytlighet och snäva syn på sig själv och sin omgivning. Tvärtom blir jag ledsen av dem och känner starkt att jag inte vill att kvinnliga bok- och filmkaraktärer ska reduceras till personer vars enda strävan är att verka snygg, perfekt och älskvärd med samhällets mått mätt.

Så farväl, Bridget Jones.

Bild: © Rostislav Sedlacek / Adobe Stock

böcker, feel good, feel good, skönlitteratur, kärleksböcker

Boktips: Helen Fieldings Bridget Jones dagbok skildrar en riktigt romantisk soppa till liv


Vill du veta vad jag verkligen tycker om Bridget Jones dagbok av Helen Fielding. Läs då texten ”Bridget Jones dagbok – min hjältinna har dött”. Om du vill bilda dig en egen uppfattning om boken – läs boktipset här nedanför och se om den kan vara något för dig.

Helen FieldingTitel: Bridget Jones dagbok
Originaltitel: Bridget Jones’s Diary
Författare: Helen Fielding
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Bokförlaget Forum
Årtal: 2014 (för den nya pocketutgåvan)
Sidantal: 311 

Det kan aldrig finnas för många tolkningar av Jane Austens bok Stolthet och fördom. Tycker jag. Den är trots allt tidernas bästa kärlekshistoria. I slutet på 1990-talet skrev Helen Fielding en modern tolkning av klassikern: Bridget Jones dagbok. Jag har både läst boken och sett filmen med samma namn, och gillar filmen tusen gånger mer än boken.

I Bridgets dagbok framgår det tydligt: det är inte lätt att vara Bridget Jones. Nej, det är verkligen inte enkelt att ha passerat 30-årsstrecket, vara ensam singel i vänkretsen, ha en mamma som har fler älskare än dig själv, väga – ve och fasa (!) – runt 60 kilo och hata karriären. Det är inte heller särskilt lätt, nu är jag fullt uppriktig, att vara kär i chefen, som är en douche, eller att tvingas utstå Mark Darcys kyliga bemötande. Hela världen är emot Bridget.

Men Bridget har sin dagbok. I den ventilerar hon sina dagliga vedermödor och berättar om sin strävan efter att bli en bättre version av sig själv. Varje dag kretsar kring hur mycket hon väger – jag har själv levt med en orimlig vikthets, så jag förstår vad hon går igenom – och allt det både hon och andra gör fel:

Varför måste Mark Darcy vara en sådan idiot, VARFÖR älskar chefen Daniel Cleaver inte henne och varför måste mamma vara så pinsamt självförverkligande? Varför – VARFÖR (!) – kan Bridget inte få vara modellsmal och ha låååånga ben?

Precis som Jane Austens hjältinna Elizabeth Bennet låter Bridget sig styras av fördomar, och hon fattar oräkneligt många ”dåliga” beslut, som gör hennes liv till en enda soppa. För att vara en feelgoodroman med romantiska inslag är Bridget Jones dagbok av Helen Fielding väldigt händelserik. Tempot i boken är snabbt, lite för snabbt, enligt min mening.

Genom de drygt 300 boksidorna är det Bridgets röst som hörs. Vi läser hennes hafsigt skrivna dagbok, dag för dag under ett helt år. Bridget må tycka att hennes liv är händelselöst, men så är inte fallet. Framför allt inte på kärleksplanet:

”Det varje kvinna djupt inom sig vet är att hon aldrig vet sitt eget bästa när det gäller män. Bridget har gått i fällan många gånger, men nu MÅSTE hon bara hitta den rätte, innan det är dags för pensionen. Bridgets snygge, något sliskige, men ändå attraktive chef visar sig plötsligt intresserad och Bridget vädrar morgonluft. Samtidigt slänger tråkmånsen Mr Darcy trånande blickar efter henne.”*

Ska Bridget lyckas reda upp soppan?


* Citatet är hämtat från förlagstexten om Bridget Jones dagbok av Helen Fielding.


Bild: © Rostislav Sedlacek / Adobe Stock

boktips, litteratur, historisk roman, The Tea Planter's Wife, Teodlarens hustru, Dinah Jefferies, Sri Lanka, Ceylon

Boktips: Dinah Jefferies historiska roman Teodlarens hustru utspelar sig på en teplantage i det koloniala Ceylon

Den historiska romanen Teodlarens hustru av Dinah Jefferies bjuder på en ganska så otrolig och romantisk berättelse att drömma sig bort i.   

Dinah JefferiesTitel: Teodlarens hustru
Originaltitel: The Tea Planter’s Wife
Författare: Dina Jefferies
Översättare: Ann-Christine Relander
Förlag: Lind & Co
Årtal: 2016
Sidantal: 430

Dinah Jefferies historiska roman Teodlarens hustru – på engelska The Tea Planter’s Wife – är inte den bästa bok jag läst. Tvärtom tycker jag att boken är ännu ett verk med en exotiserande och romantiserande bild av fjärran länder och kolonialismen. Jag tycker hjälplöst mycket om boken i alla fall. Mycket på grund av de drömska miljöskildringarna av kolonialtidens Ceylon*, det land vi idag kallar Sri Lanka. Jag ville ha eskapism. Teodlarens hustru gav mig efterlängtad verklighetsflykt. Det är en ganska så otrolig och romantisk berättelse att försvinna i:

Det är 1920-tal. Den nittonåriga Gwendolyn Hooper reser på egen hand från den trygga tillvaron i England till det nya livet i Ceylon. Där väntar hennes nyblivna make Laurence. Han driver flera teplantager och tillhör eliten i Ceylon. Redan när Gwendolyn stiger av ångbåten möts hon av en främmande värld. Den doftar mustigt, en blandning av starka kryddor, salt fisk och gammalt damm. Så spännande! Det här är hennes stora äventyr. Kärleksäventyr.

Men väl kommen till teplantagen, som ska bli Gwendolyns nya hem, blir hon genast besviken. Varför är Laurent så distanserad, svår att nå fram till? Han verkar inte vara det minsta intresserad av att tillbringa tid med henne. Hon tänker inte låta äventyret vänta på Laurence och ger sig av på egna upptäcktsfärder på teplantagen.

Gwendolyn förälskar sig i den storslagna naturen: den varma fylliga luften, de dimhöljda vattendragen, frodiga skogarna och blomsterprakten som följer henne överallt. Hon behöver bara blicka ut från sovrumsfönstret för att uppleva den vackra grönskan. Upptäcktsfärderna väcker också hennes nyfikenhet. Hon vill veta mer om kvinnorna i de färgglada sarierna, det vill säga arbetarna som plockar teblad. Gwendolyn börjar engagera sig i arbetarna på teplantagen, vilket inte alla tycker om. Många av de priviligierade vill inte röra om i grytan, för missnöjet på plantagen sjuder redan. Vad händer om det kokar över?

Samtidigt som Gwendolyn försöker finna sig tillrätta på teplantagen i Ceylon och navigera sig fram i ett tufft socialt landskap, med en förlegad och orättvis syn på urinvånarna, ställs hon inför gamla hemligheter och svåra förluster: Teplantagen är en ”plats fylld av mystiska ledtrådar till det förflutna låsta dörrar, en gulnad bröllopsklänning i en koffert och en överväxt grav som är undangömd på ägorna. Snart blir Gwendolyn gravid, men lyckan över det nya livet blir inte långvarig och i förlossningsrummet tvingas hon ta ett beslut som kommer att påverka hennes liv för all framtid.”*


* Under den brittiska kolonialtiden kallades ön och landet Sri Lanka för Ceylon. Man använder sällan det gamla namnet idag, även om benämningen fortfarande kan förekomma. Ceylon var en brittisk koloni mellan åren 1796 och 1948. Landet blev en republik 1972 och fick då namnet Sri Lanka. Läs mer om Ceylon och Sri Lanka på Wikipedia.

* Citatet är hämtat från förlagstexten om Teodlarens hustru av Dinah Jefferies.


Bild: © Goinyk / Adobe Stock