Etikettarkiv: relationer

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll till godo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort! Artikeln innehåller annonslänkar till Bokus. 

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock. 

bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol, Nigeria, Biafra, Biafrakriget

Bokrecension: Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol är en smärtsam, hemsk och vacker skildring av Biafrakriget

Det är smärtsamt, hemskt och vackert när den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie målar upp sin berättelserika skildring av Biafrakriget i romanen En halv gul sol. Läs min recension av boken!

Chimamanda Ngozi AdichieTitel: En halv gul sol
Originaltitel: Half of a Yellow Sun
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Översättare: Joakim Sundström
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2008 (boken utkom på svenska 2007)
Sidantal: 682

I en av sina TED-talks* berättar den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie att hon växte upp med en enda berättelse, den som brittiska och amerikanska barnböcker förtäljde. Som barn kunde hon därför bara föreställa sig blonda och blåögda karaktärer som levde i England eller USA. När Adichie gjorde sina första trevande författarförsök imiterade hon de barnböcker hon läst – för visst fanns det inget att berätta om den värld hon växte upp i? Det var trots allt få nigerianer som fick sina berättelser om Nigeria hörda.

När Ngozi, vad man kan anta, upptäckte Chinua Achebes* författarskap och blev mer samhällsmedveten – vilket hon för övrigt blev i tidig ålder – insåg hon att det inte finns en berättelse. Hela världen kryllar av berättelser i plural, och hennes hemland är inget undantag från detta. Sedan dess har hennes litterära visioner präglats av en vilja att med ord skapa mosaiker av hur det kan – notera ordet kan – vara att leva i Nigeria. I romanen En halv gul sol lyckas hon så väl med detta att boken kan jämställas med ett modernt mästerverk.

En halv gul sol är ett porträtt av inbördeskriget i Nigeria, även känt som Biafrakriget. Kriget som varade mellan åren 1967 och 1970 skakade om hela Nigeria. De västerländska nyhetsrapporteringarna från detta inbördeskrig påverkar vår bild av Nigeria än idag. Det är exempelvis härifrån som begreppet ”Biafrabarn”* härstammar och många tror att läget i Nigeria är precis likadant nu som det var då, en syn som Adichie gärna ser att vi omförhandlar när vi läser hennes berättelse som fångar både krig och fred.

Tvillingsystrarna Olanna och Kainene är olika som dag och natt. Olanna är vacker, karismatisk och mjuk, Kainene är alldaglig, skärpt och hård. Olanna ger sig hän humanismen, Kainene slipar sina färdigheter som affärskvinna. Olanna lämnar allt för att få leva med mannen hon älskar, Odenigbo, Kainene dikterar villkoren för sitt förhållande med den brittiske skribenten Richard. På grund av olikheterna växer systrarna från varandra. Stundom upplever de båda att kärleken dem emellan haltar.

Den aktade akademikern Odenigbos liv är på väg att förändras. Dels håller han och Olanna på att skapa en gemensam tillvaro – äntligen kan de vara tillsammans varje dag – dels har han just öppnat sitt hem för bypojken Ugwu. Ugwu, som först skulle vara tjänare, blir som en i familjen och han älskar att få lyssna på när Odenigbo, Olanna och deras intellektuella gäster diskuterar allt mellan himmel och jord. Just som livet, på gott och ont, pågår, sker det som inte får hända. Nigeria står inför ett inbördeskrig.

Det spelar ingen roll om man är en rik akademiker eller en fattig bybo, kriget stormar genom allas liv. Gammal som ung tvångsvärvas till arméerna, familjer och vänkretsar splittras. Den nya tillvaron präglas av evakueringar, bombräder, massakrer, sjukdomar, svält och flyktingskap, men också av en stark framtidstro. Medan kriget rasar kring dem gör Olanna och Kainene upp med varandra och otroligt nog lyckas deras kärlek gro bland söndersprängda byar och hungriga barn med kwashiorkor*. Och det är smärtsamt, hemskt och vackert.

Precis som En halv gul sol är rik på berättelser och livsöden, är Chimamanda Ngozi Adichies språk rikt på bilder, här i en fin tolkning av översättaren Joakim Sundström. Fastän Biafrakriget inträffade för ett halvt sekel sedan känns det högst aktuellt i Adichies tappning. Kanske att boken inte bara kan hjälpa oss att omförhandla vår snäva syn på Nigeria, utan även ge oss en större förståelse för det påtvingade flyktingskap många av våra medmänniskor lever i idag.

Bild: © daniel0 / Adobe Stock. 


* Klicka på föreläsningsrubriken för att komma till Chimamanda Ngozi Adichies mycket sevärda TED-talk The danger of a single story.

* Chinua Achebe (1930-2013) var en nigeriansk författare. Även han har i sina verk illustrerat Nigerias pluralism och berättelserikedom liksom skildrat Biafrakriget (1967-1970).

* ”Biafrabarn” är ett begrepp som syftar till att beskriva undernärda barn med uppsvällda magar. Begreppet härrör från den humanitära kris som uppstod under Biafrakriget, ett inbördeskrig i Nigeria.

* Kwashiorkor ett sjukdomstillstånd som har uppstått på grund av svält. Barn med uppsvällda magar och i övrigt tunna kroppar brukar få illustrera sjukdomstillståndet, som du kan läsa mer om på Wikipedia.

syn på mig själv, syn på sig själv, mäta sitt värde, prestation, prestationsångest, otillräcklighet, glädje, livsglädje, fina ögonblick, hälsa, psykologi

Jag är trött på att mäta mitt värde i vad jag presterar

Det känns inget vidare snällt mot mig själv att mäta mitt värde – definiera den jag är – utifrån vad jag presterar…

Minnena på Facebook ska påminna oss om allt det fina vi har upplevt, de där dyrbara ögonblicken vi tog tillvara. Visst har jag sådana stunder. Många sådana. Men jag kan inte låta bli att förfäras av hur jag genom åren har mätt både mina lyckliga stunder och mitt egenvärde i hur mycket jag presterar. Majoriteten av mina Facebook-minnen avspeglar denna skeva syn på min vardag och mig själv.

Det är inte bara Facebook jag har använt för att dokumentera hur mycket (eller hur lite) jag har åstadkommit. På sistone har jag ofta tänkt att det är mina och tjejkompisarnas prestationer som är mittpunkterna i våra samtal, och att vi alla många, många gånger känner oss otillräckliga; ”Jag skrev bara tusen ord idag”; ”Jag har bara tränat tre pass den här veckan” och så vidare.

Jag är trött på att mäta mitt värde i vad jag presterar. Det finns meningsfullare sätt att se på mig själv, till exempel hur glad jag känner mig när jag och brorsdottern kokar ihop rövarhistorier tillsammans, hur uppfylld jag känner mig när jag läser en bok som berör eller hur mitt hjärta skuttar när sambons leende bildar skrattrynkor vid ögonen. Jag tänker att jag borde skifta perspektiv och låta dessa små, men ack så betydelsefulla, ögonblick definiera den jag är.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock. 

Anne Tyler, Farväl för nybörjare, bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, sorg, sorgbearbetning, biblioterapi, sörja

Bokrecension: Anne Tylers gestaltning av sorg i Farväl för nybörjare talar direkt till mig

Varje sorg är unik. Ändå kan man få mycket stöd av andras sorgbearbetningsresa. I boken Farväl för nybörjare målar Anne Tyler ett nyanserat porträtt av hur änklingen Aaron Woolcotts sörjer hustrun Dorothy. Läs min recension av boken!

Anne TylerTitel: Farväl för nybörjare
Originaltitel: The Beginner’s Goodbye
Författare: Anne Tyler
Översättare: Ingegerd Thungström
Förlag: Ponto Pocket
Årtal: 2015
Sidantal: 224

Ända sedan jag var barn har jag föreställt mig att det värsta som skulle kunna hända mig är att jag och någon jag älskar skiljs som ovänner och att personen rycks bort från mig innan jag har fått säga förlåt, jag älskar dig. På grund av min rädsla inför detta mardrömsscenario avslutar jag alltid alla samtal med familjen med orden jag älskar dig.

Jag fasar för vad Aaron Woolcott måste gå igenom i Anne Tylers bok Farväl för nybörjare (The Beginner’s Goodbye). Under ett av hans och hustrun Dorothys meningslösa gräl faller ett träd ned på huset, och Dorothy skadas så allvarligt att hon senare avlider. Aaron har knappt hunnit passera 35-årsstrecket när han så blir änkling.

Systern Nandina, grannarna, vännerna och kollegorna på jobbet har alla en uppfattning om hur Aaron borde hantera förlusten. Han borde prata om sina känslor, gråta oftare och gå vidare – en så snygg och ung man som han skulle väl knappast ha några problem att börja om på nytt, att hitta en ny kärlek.

Relationen till Dorothy var dock mycket speciell. Aaron blev sjuk som barn och till följd av detta försämrades rörelseförmågan i högerarmen och -benet drastiskt. Både mamman – och senare systern – pjoskade med honom något alldeles förskräckligt. Ingen tycktes kunna se bortom hans funktionsnedsättning. Förutom den åtta år äldre läkaren Dorothy Rosales.

Dorothy är trygg, självständig och spännande, och hon pjoskar inte med Aaron. Efter att ha dejtat under bara några månader gifter de sig. De håller också ihop genom åren. Detta trots att äktenskapet, som Tyler skildrar i Aarons tillbakablickar, inte alltid var ett rosaskimmer. De var exempelvis inget vidare bra på att kommunicera med varandra.

Sorgen, saknaden och längtan Aaron känner efter Dorothy blandas med tankarna på hur han ibland kunde känna inför henne när hon levde: en viss irritation. De blandade känslorna och det tragiska slutet gör hans sörjande komplext. Så en dag visar sig Dorothy för honom (och det är faktiskt med dessa rader boken börjar):

Det konstigaste med min frus återuppståndelse var omgivningens reaktioner.

Det är ingen i Aarons omgivning som förstår att Dorothy är där. Bara för att de inte kan se henne betyder det inte att hon inte finns där. Med honom. Tack vare hennes så kallade ”återuppståndelse” får Aaron en chans till försoning och att säga farväl på riktigt. Sorgen börjar sakta ändra karaktär:

”På ett sätt”, sa jag till Peggy ”är det som om sorgen har täckts över av en filt eller nåt. Den finns där, men de vassaste kanterna är … liksom inlindade. Men då och då lyfter jag ett hörn på filten, bara för att kolla och … Aj! Som ett knivstick!”

Jag är helt såld på Anne Tylers Farväl för nybörjare. Jag ska berätta varför: visst grät jag när jag läste vissa passager i boken, men jag skulle inte beskriva Farväl för nybörjare som sentimental, än mindre anklaga boken för att bedriva känslomässig utpressning mot läsaren. Det är en bok som talar direkt till läsaren, som en vän talar till en vän.

På drygt 200 sidor lyckas Tyler gestalta sorg utifrån en individs perspektiv, vilket jag tycker är viktigt eftersom vi alla sörjer på vårt eget sätt. Som hon så skickligt visar kan omgivningen inte definiera den sörjandes sorg; vad en person finner läkande kan riva upp såren hos en annan. Läkandet tar obestämt lång tid och kanske är det så att sorgen aldrig försvinner helt.

Författarinnan räds inte att nyansera relationen mellan änklingen och hans avlidna hustru. Det här är ett ärligt porträtt av – läs ett – äktenskap. Man kan älska och störa sig på en person samtidigt. Kärleken är inte nödvändigtvis enkel. Precis som man kan upptäcka nya sidor hos sig själv när man träffar sin kärlek, kan förlusten av personen leda till insikt:

Jag brukade leka med tanken att vi efter döden äntligen får reda på vad våra liv har gått ut på. Men att en annan människas död skulle kunna ge samma kunskap, det hade jag aldrig anat.

Ett sätt att bearbeta sorg kan vara att läsa böcker som ger nya perspektiv, som ett slags biblioterapi. Farväl för nybörjare av Anne Tyler är just en sådan bok som kan fungera som ett stöd längs resan. Man behöver inte känna igen sig i allt, men man kan säkert hitta något i boken som sätter ord på de svåra känslor man brottas med.

Bild: © Sergey Nivens / Adobe Stock.