Etikettarkiv: relationer

bokrecension

Hedningarnas förgård av Vibeke Olsson får mig att känna antikens Rom som inget annat verk gjort

”Genom hennes röst ser jag lägenhetshusen med fem sex våningar torna upp sig i det varma gatudammet, hur jobbigt det måste vara att bära upp vatten för och skura trapporna.” Vibeke Olssons Hedningarnas förgård gestaltar antikens Rom till liv.

bokrecension, boktips, böcker om Rom, böcker om RomarriketTitel: Hedningarnas förgård
Serie: Serien om Sabina/Romansvit om Romarriket
Författare: Vibeke Olsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 1982 (nyutgivning 2012)
Sidantal: 274

Jag vill berätta om något fasligt och fantastiskt jag är med om nu. Det är en resa långt bort i tid och rum. Till slavarnas tuffa tillvaro i det dammiga Trans Tiberim, på andra sidan Tibern i antikens Rom. Jag gör resan tillsammans med den svenska författarinnan Vibeke Olsson, som har skrivit en romansvit om just Romarriket, Serien om Sabina.

Den första boken i serien heter Hedningarnas förgård och handlar om den unga slavinnan Callistrate. Callistrate är knappast äldre än en tonåring men ska redan föda sitt andra barn. Det är ingen frivillig graviditet. Hon har blivit våldtagen. Som slavinna på 200-talet kan hon dock inte göra motstånd mot männen med makt, inte ens mot andra slavar som är män eller mäktigare än hon själv.

När hon får dottern Sabina blir Callistrate ännu mera utsatt. Sabina föds utan en arm och betraktas som lytt, vanskapt. I Romarriket har man för vana att ”sätta ut barn” och den nyblivna modern riskerar att förlora sin lilla bebis.* Callistrate bönar och ber om att få behålla barnet. Det får hon. Men då Callistrate har utmärglats under graviditeten och Sabina ses som mindre värd, måste modern och dottern lämna det rika patricierhushåll de tillhör.

bokrecension, boktips, böcker om Rom, böcker om Romarriket

Bild: © VitalyEdush / iStock
Fotot föreställer Trajanus forum från 100-talet i vår tid.

De säljs till Isak och Monica, två kristna som verkar i det fattiga området Trans Tiberim, av Olsson kallat Trans Tiber och Transtiber. Makarna Isak och Monica är fattiga men generösa, stränga men goda. Plötsligt får Callistrate och Sabina mänskliga värden, och Isak och Monica kommer göra allt de kan för att Sabina ska få en rättvis chans i livet. Kanske att den lilla kan få lära sig läsa latin och grekiska när hon blir äldre…?

bokrecension, boktips, böcker om Rom, böcker om Romarriket

Bild: © VitalyEdush / iStock
Fotot föreställer Trajanus forum från 100-talet i vår tid.

Callistrate dras in i de kristnas värld. Världen är inte bekymmersfri. Tvärtom är den otrygg. De kristna förföljs, torteras och dödas i 200-talets Rom. Ändå klamrar hon sig fast vid den som vore den hennes och dotterns räddning. Samtidigt som Callistrates tro på den ende guden växer sig starkare brottas hon med en nyfunnen kärlek och en hel stad som inte vill att hon ska vara kristen. Kommer Callistrate bekänna Jesus när det verkligen gäller eller falla offer för trycket?

Det är inte så många som vet det om mig. Jag är filosofie magister i antikens kultur och samhällsliv. Så jag har tillbringat många timmar med att fördjupa mig i antikens Rom. Aldrig förr har Romarriket känts så levande och nyanserat för mig som det gör i Vibeke Olssons  Hedningarnas förgård, varken i Suetonius Kejsarbiografier eller Martialis epigram. Och det säger ju inte så lite om hur bra jag tycker boken är.

Fattigdomen, smutsen, utsattheten, föraktet, gemenskapen och hjälpsamheten kryper under skinnet på mig och jag känner så starkt med Callistrate. Genom hennes röst, det är Callistrate som talar genom hela Hedningarnas förgård, inser jag att proletärerna och slavarna inte var en homogen grupp, att det fanns grader av makt och utsatthet även hos dem. Genom hennes röst ser jag lägenhetshusen – insulae –  med fem sex våningar torna upp sig i det varma gatudammet, hur jobbigt det måste vara att bära upp vatten för och skura trapporna.

Jag tror på det Vibeke Olsson skriver i Hedningarnas förgård. Genom att skriva om slavlivet som väldigt få författare gjort – det är trots allt Roms överklass som bländar – ger hon dessutom samhällets mest tystade människor en röst. Hedningarnas förgård är en mycket, mycket lovande början på ett epos. Jag längtar efter att få se varthän berättelsen i fortsättningen Kvarnen och korset för mig.


* Sätta ut barn= Under antiken, som i Athen och Rom, lade man oönskade, nyfödda barn att dö i en skog, kloakerna eller på en sophög. Om man nu inte knäckte nacken på eller kvävde dem direkt.

bokrecension, The Nightingale

Kristin Hannahs roman Näktergalen skildrar kvinnornas kamp under Andra världskriget

Mod och styrka kan ta sig många olika uttryck… 

Kristin HannahTitel: Näktergalen
Originaltitel: The Nightingale
Författare: Kristin Hannah
Översättare: Micka Andersson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 2016
Sidantal: 525

”I kärlek upptäcker vi vilka vi vill vara. I krig upptäcker vi vilka vi är.”

Så inleder Kristin Hannah sin prisade roman Näktergalen, på originalspråket engelska kallad The Nightingale. Boken är en krigsskildring. Den utspelar sig under den tyska ockupationen av Frankrike, under det Andra världskriget från 1939 till 1945. Männen i byn Carreveau i Loiredalen har tvingats ut i krig och kvinnorna måste kämpa för familjernas överlevnad på hemmaplan.

Krig drabbar alla. Varför hör vi så sällan kvinnornas, barnens eller åldringarnas upplevelser av krigstiderna? De personer som lämnas kvar att hålla vardagen samman under krisen – varför är deras perspektiv mindre viktiga? Det är de inte, och Hannah har gett de tystade rösterna åter.

Systrarna Rossignol – efternamnet betyder näktergal – lämnas kvar på den gamla släktgården Le Jardin. Vianne försöker skydda de hon älskar och Isabelle hela Frankrike. De utkämpar kriget på två olika sätt och kan inte enas om hur de ska hantera tyskarnas förtryck. Isabelle tycker att Vianne är för kuvad, för tyst. Stå upp mot tyskarna, syster!

Näktergalens sång

Det finns en vacker antik berättelse om näktergalen. En metamorfos som nedtecknades av bland andra den romerske författaren Ovidius. Den grekiska prinsessan Filomela blir våldtagen av sin svåger Tereus. För att hon inte ska kunna berätta om våldtäkten för någon skär Tereus av hennes tunga.

Med eller utan tunga, Filomela låter sig inte tystas. Hon hittar andra sätt att berätta. Hon väver in tecken i en duk. Systern Prokne kan tyda tecknen och blir rasande på maken. Tillsammans dödar systrarna Proknes och Tereus son och serverar fadern en brakmåltid. Han äter de tillagade resterna av hans mördade barn.

Utom sig jagar Tereus systrarna – som lyckas fly. Gudarna räddar dem nämligen undan Tereus vrede genom att förvandla Prokne till en svala och Filomela till en näktergal. Äntligen har Filomela fått en röst! Näktergalen sjunger ut sin sorg – eller är det glädje? För om man lyssnar riktigt, riktigt noga kan man höra hennes glada segertoner i sorgesången…

Rösterna höjs

Dagarna, månaderna och åren går. Nästan allt har tagits ifrån Vianne och Isabelle. När en tysk kapten inkvarteras på Le Jardin orkar Isabelle inte mer. Hon lämnar Le Jardin för att ansluta sig till motståndsrörelsen i Paris. Vianne stannar. Hon har barn och vänner att tänka på. Allteftersom tvingas hon uppoffra mer och mer av sig själv. Hon uthärdar. Kärleken till nära och kära är trots allt viktigare än allt annat – och vad kommer väl annars finnas kvar när kriget är över?

Mångfacetterat motstånd

Näktergalen av Kristin Hannah är en hyllning till de som utkämpar krig i vardagen, till de tysta soldaterna som gör motstånd på sina egna sätt. Jag hade väntat mig en romans, en gotisk roman i stil med Kate Mortons böcker.

Jag fann i stället ett mäktigt krigsepos, där tid och rum, Viannes och Isabelles perspektiv skickligt vävs samman till en stärkande skildring av kvinnors mod. Som jag har känt för systrarna Rossignol! Känt för dem när de har genomlevt hatet, förnedringen, förföljelserna och svälten.

Jag har även jublat med dem när de har sjungit ut upprättelsen.

Bild: © Victor Tyakht / Adobe Stock

böcker, boktips, böcker om kärlek, Me Before You, Lou Clark, aktiv dödshjälp

Jag ville inte tycka om Livet efter dig av Jojo Moyes – men gjorde det ändå

När man som läsare blir fullständigt överraskad…

Jojo MoyesTitel: Livet efter dig
Originaltitel: Me Before You
Serie: Lou Clark
Författare: Jojo Moyes
Översättare: Emö Malmberg
Förlag: Printz Publishing
Årtal: 2013
Sidantal: 397

Jag måste vara ärlig. Min utgångspunkt när jag läste Livet efter dig av Jojo Moyes var att jag en gång för alla ville bevisa för mig själv att det här verkligen inte är min typ av litteratur. Att boken är alldeles, alldeles för mainstream för att jag ska tycka om den. Jag har demonstrativt undvikit att läsa Livet efter dig tills tidens gång har gjort att ropet kring den tystnat något.

Kanske är det just därför jag föll pladask för Moyes till skyarna höjda roman och kärleksberättelse. Jag var helt oförberedd på att jag skulle tycka om den. Faktum är att jag grät mig igenom bokens slut, vilket nästan aldrig händer mig. Jag till och med fulgrät. Brölade ut mina hjärtekval.

Livet efter dig är ingen vanlig kärleksbok. Den handlar om en romans som är dömd att dö redan från början. Man vill ju tro på det omöjliga, på att kärleken övervinner allt, men det gör den inte alltid. Framför allt inte när man helt och hållet förhindras leva det liv man vill leva.

Louisa – Lou – Clark är en 26-årig arbetarklasstjej i dagens England. När hon blir av med jobbet på det café hon älskat att arbeta på, måste hon ta anställning som personlig assistent. Det är då hon möter Will Traynor. Will är 35 år, framgångsrik, förmögen, intelligent och i synnerhet väldigt, väldigt arg. Arg på livet. Arg på att han efter en tragisk olycka måste sitta i rullstol och aldrig mer kommer kunna gå.

Före Lou träffar Will har hon inte levt på riktigt. Will har verkligen levt men känner att han inte längre gör det på grund av sin (o)hälsa. Den engelska titeln Me Before You belyser denna bokens kärnpunkt mycket bättre än vad den svenska gör och ringar perfekt in bokens handling.

När Lou och Will lär känna varandra, lär de också känna sig själva bättre. De stöttar varandra till att gå vidare i livet – och det är i detta möte som kärlekens gnista tänds. Men ett förhållande omöjliggörs av att Will har bestämt sig för att ända sitt liv med aktiv dödshjälp, så kallad eutanasi.

Om det inte hade varit för att Livet efter dig av Jojo Moyes hade belyst problematiken kring just eutanasi, hade den varit en ordinär kärlekssaga: rik man träffar fattig flicka och tar sig an henne, som i en klassisk Askungesaga. Med andra ord hade boken varit banal och inte varit särskilt minnesvärd. Eftersom Moyes inte väjer för svåra frågor får kärleksberättelsen ett nästan magiskt lyft, som om varje sida med Lou och Will är dyrbar tid. Denna komplicerade kärleksbok har helt klart skrivit in sig i mitt minne. För alltid.

Bild: © phpetrunina14 / Adobe Stock

böcker, boktips, böcker av Lucy Dillon, böcker om sorg, hundvakt, vakta hundar, böcker med hundar

Lucy Dillons feelgood-roman Hundar, hus och hjärtats längtan handlar om vägen tillbaka efter förlusten av en älskad

Lucy Dillon skildrar sorgens komplexitet i feelgood-romanen Hundar, hus och hjärtats längtan, en bok jag tyckte mycket om att läsa.  

Lucy DillonTitel: Hundar, hus och hjärtats längtan
Originaltitel: Walking back to happiness
Författare: Lucy Dillon
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2012
Sidantal: 429

Ben finns inte kvar. Det suger. Endast strax över de trettio har Juliet blivit änka. Hon är lämnad med ett viktoriansk hus, som är i stort behov av renovering, och den lille terriern Minton. Efter åtta månaders tung sorg tycker Juliets familj att det är dags för henne att rycka upp sig och gå vidare i livet. Bli gladare igen. Men Juliet vill helst av allt sitta hemma tillsammans med Minton och titta på den brittiska versionen av Antikrundan. Hon vill sörja ifred.

Familjen ger sig inte. Utan att Juliet förstår hur – men mamma Diane har definitivt ett finger med i spelet – uppfylls hennes dagar plötsligt av husrenoveringar och hundpromenader. Till en början är det bara Juliet och Minton, men snart hjälper hon till att rasta grannskapets hundar.

Juliet behöver inte renovera huset på egen hand. ”Med hjälp av Lorcan, en god vän till den stökiga men trevliga rockmusikälskande storfamiljen i huset intill, tar Juliet tag i ett rum i sänder – något som verkar ha samma terapeutiska inverkan på hennes liv som hundpromenaderna har.”*

Livet utan Ben är fortfarande tufft och ensamt. Men Juliet inser att hon måste försöka orka livet och vardagen i alla fall. Lucy Dillons charmiga feelgood-roman Hundar, hus och hjärtats längtan är en fin skildring av att skapa sig en ny tillvaro efter en svår förlust. Den mysiga feelgood-stämningen till trots bagatelliserar Dillon inte det Juliet går igenom – tvärtom. Sorgen är närvarande i hela boken. Därmed gestaltar Dillon dess olika faser och komplexitet.

Mixen av feelgood och gripande drama, gör att många som själva har förlorat en älskad kan läsa och identifiera sig med karaktären Juliet, utan att knockas av sorgen. Jag tyckte mycket om Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon och har fått mersmak. Efter denna fina läsupplevelse kommer jag garanterat frossa i hennes andra feelgood-böcker framöver.


* Citatet är hämtat från förlagstexten om Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon.


Bild: © highwaystarz / Adobe Stock

boktips, böcker, boklistor, listor, böcker om sorg, böcker om avsked, litteratur, skönlitteratur

3 skönlitterära böcker om att ta farväl av någon man älskar

Jag läser böcker om sorg och avsked i ett biblioterapeutiskt syfte. Det är inget unikt. Tvärtom har man länge vetat att biblioterapi kan hjälpa människor att ta sig igenom svåra förluster och känslor och stärka välbefinnandet hos den som läser dem. I den här artikeln har jag samlat tre skönlitterära böcker som hjälper mig att sörja – här kommer mina bästa tips på böcker om att ta farväl av någon man älskar!

1. Farväl för nybörjare av Anne Tyler

Anne TylerMitt under ett av paret Woolcotts vanliga, meningslösa gräl faller ett träd ner på huset. Hustrun Dorothy skadas så allvarligt att hon senare avlider på sjukhuset. Maken Aaron lämnas i chock. Men hans sätt att hantera den svåra förlusten är att fortsätta leva som vanligt. Omgivningen har svårt att hantera det faktum att han inte pratar om sina känslor, gråter ut. Men vad ingen förstår är att Dorothy finns med Aaron, i hans vardag. Hon visar sig då och då, och på grund av detta får han en chans till försoning, att på riktigt ta farväl av henne och inse att det är okej att vara arg och sur på de man älskar. Man kan älska dem ändå. Jag blev riktigt berörd av Anne Tylers täta roman Farväl för nybörjare, som trots det korta formatet och den vardagliga handlingen lyfter viktiga frågor om sorg och sörjande. Läs min mer utförliga recension av Farväl för nybörjare av Anne Tyler här.

2. Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe

Will SchwalbeWills mamma tynar bort mitt framför ögonen på honom. Hon är obotligt sjuk i cancer. När det så börjar bli dags för Will och modern att ta farväl av varandra, startar de en bokklubb tillsammans. De läser bok efter bok och samtalar om böckerna, och detta medan tiden tickar iväg och döden knackar på dörren. Genom läsandet lyckas mor och son förhålla sig till döden på ett för dem stärkande sätt: de lever tack vare böckerna och boksamtalen. Tack vare böckerna är de inte heller bara ”den sjuka modern” och ”den friska sonen”, de är två nyfikna personer som upptäcker såväl nya världar som varandra på nytt. Will Schwalbes självbiografiska litterära verk Bokklubben vid livets slut är en kärleksförklaring till den nu döda mamman, litteraturen och till livet. Avsked kan vara vackra.

3. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

böcker om sorg, biblioterapi, skönlitteratur, litteratur, sorg, sörjande, sorgbearbetning, John Dunne, The Year of Magical ThinkingEtt år av magiskt tänkande av Joan Didion har blivit ett slags standardverk för sörjande. Essän och memoaren är både en allmänmänsklig och personlig skildring av hur man kan leva med sorg och hur plötsligt livet kan förändras. Didion erfar denna plötslighet när den sedan fyrtio år tillbaka maken och bästa vännen John Dunne dör i en hjärtattack. Medan hon sörjer honom börjar hon leta efter tecken på att han skulle dö – varför sa John si eller så före han dog (?) – och hon gör allt för att hålla honom kvar hos sig. Hon kan exempelvis inte slänga hans skor eftersom han inte skulle ha något att promenera i, det vill säga om han nu kommer tillbaka. Än värre vore att donera hans organ till forskning: Hur skulle han kunna komma tillbaka om han inte hade alla sina organ?” Både Didion och Dunne har levt som berömda författare under decennier, och för Didion var att fatta pennan och skriva om sin sorgeresa hennes sätt att sörja Dunne. Läs min mer utförliga recension av Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion här.

Fyll gärna på med dina bästa tips på böcker om avsked och sorg i kommentarsfältet här nedanför!

Bild: © Yvonne Weis / Adobe Stock

Bokrecension: Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande ställer viktiga frågor om sorg och sörjande

Joan Didion ställer så många viktiga frågor om sorg och sörjande i Ett år av magiskt tänkande att boken nästan har blivit ett ABC för människor med sorg – läs mer om boken här!

böcker om sorg, biblioterapi, skönlitteratur, litteratur, sorg, sörjande, sorgbearbetning, John Dunne, The Year of Magical ThinkingTitel: Ett år av magiskt tänkande
Originaltitel: The Year of Magical Thinking
Författare: Joan Didion
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Bokförlaget Atlas
Årtal: 2007
Sidantal: 254

Den världsberömda författaren Joan Didion ska ha sagt att hon skriver för att kunna [över]leva. Mycket riktigt blir att fatta pennan hennes sätt att hitta tillbaka till livet efter att hennes sedan fyrtio år tillbaka make och bästa vän, författaren John Dunne, dör i en hjärtattack, och detta samtidigt som dottern ligger i koma på sjukhus.

Det Didion skriver under sorgeprocessen utmynnar i den moderna klassikern Ett år av magiskt tänkande, som nästan har blivit ett slags ABC för människor med sorg. Boken är full av igenkänning, men också lika mycket en väldigt personlig skildring av hur Didion och ingen annan förhåller sig till hennes svåra förlust, ett förhållningssätt som kännetecknas av just ett magiskt tänkande:

Jag tänkte så som små barn tänker, det var som om mina tankar eller önskningar hade skett i smyg, och jag tror inte att någon annan hade lagt märke till det, jag hade till och med dolt det för mig själv, men nu när jag ser tillbaka inser jag att det också hade varit både påträngande och ihållande.

Den chockade Didion börjar leta varsel, se tecken. Vad hade John till exempel menat när han bara ett par veckor före hans död hade sagt till henne att ”Du kan använda det om du vill” om de anteckningar hon hade hjälpt honom med inför skrivandet av hans nya bok? Hennes i sorgen irrationella slutsats blir att John visste om att han skulle dö. Och varför kan ingen förstå att skriva en dödsruna över John gör hans död så definitiv, som att den verkligen har hänt?

Didion gör allt för att hålla kvar maken. Den första tiden efter hans död vill hon vara ensam så att han ska komma tillbaka till henne, men hon lämnas såklart inte ensam av sina omsorgsfulla nära. Hon väljer att spara hans kavajer och skor – för tänk om han faktiskt kommer behöva dem, om han kommer tillbaka och sedan känner för att ta en promenad? Hon funderar även mycket på det här med att donera Johns organ till forskning:

Hur skulle han kunna komma tillbaka om han inte hade alla sina organ?

I Ett år av magiskt tänkande skiljer Didion på sorg och sörjande. Sorg är den första lamslående chocken, ett passivt tillstånd. Sörjande är det aktiva arbetet med att ta sig genom förlusten, men därmed är det inte sagt att man någonsin slutar sörja. Didions sätt att sörja är genom skrivandet.

På många sätt är att skriva en essä och memoar över sitt liv med maken John Dunne ännu en aspekt av ett magiskt tänkande. Genom orden – minnena – håller hon honom nära och kan glädjas åt det liv de levt tillsammans. Samtidigt är Ett år av magiskt tänkande ett slags utforskande av hennes egna rädslor och känslor inför döden, ett sätt att försöka förstå hur plötsligt livet kan förändras:

Detta är mitt försök att förstå den period som följde, veckor och sedan månader, som vände upp och ner på alla de föreställningar jag någonsin haft om döden, om sjukdomar, om sannolikhet och slump, om tur och otur, om äktenskap och barn och minnet, om sorg, om hur människor handskas med det faktum att livet tar slut, om hur ytlig den mentala hälsan är och om livet självt.

Det är just detta utforskande och försök att förstå våra mest allmänmänskliga och existentiella frågor som gör att Ett år av magiskt tänkande genremässigt kan beskrivas som inte bara en memoar, utan även som en essä. Liksom en välbevandrad essäist låter Joan Didion sig inspireras av litteratur och forskning – helt enkelt av andras erfarenheter – för att göra boken till en nyanserad och betydelsefull läsning för alla som brottas med frågor om liv, död och allt däremellan.

Bild: © Jamrooferpix / Adobe Stock

relationer, kommunikation, lyssna på varandra, vara en god lyssnare, bekräfta varandra

Ibland är det så enkelt att det viktigaste vi kan göra är att bara lyssna

Kan det vara så att goda lyssnare lyssnar…?

Om det är något vi kan öva oss på att är det att bekräfta varandras berättelser. Jag tror att många av oss någon gång har varit med om att vi öppnat oss och berättat hur vi verkligen mår och då har fått ett svar i stil med Ryck upp dig, Försök att vara mera positiv eller Se livet från den ljusa sidan. När man berättar om något svårt och tungt vänder man ut och in på sig själv. Man blottlägger sig, och det är då man är som mest sårbar. Uppmaningen att [sluta gnälla och] försöka vara mera positiv kan i detta läge vara direkt sårande, då den inte rymmer minsta tillstymmelse till bekräftelse eller sympati. Man hade lika gärna kunnat säga Det du säger spelar ingen roll för mig.

Men även i vår vilja att bekräfta och vara goda lyssnare kan vi förminska det någon annan känner och berättar. Jag ska ge ett exempel på en tendens jag märker hos mig själv, kanske att ni andra också känner igen er i detta. När någon inte mår bra eller är ledsen, och delar med sig av sina känslor till mig, kan jag känna ett starkt behov av att hitta en lösning på situationen. Snarare än att stanna upp och säga Jag tycker det är tråkigt att du mår som du gör – ett toppenbra sätt att bekräfta på – försöker jag 1) muntra upp personen och 2) brainstorma möjliga lösningar på situationen. Det har tagit mig ganska länge att förstå att man stundom vill tillåtas må dåligt en dag eller två, utan att få oombedda goda råd.

Ibland är det så enkelt att det viktigaste vi kan göra för en annan är att stanna upp och bara lyssna.

Bild: © freshidea / Adobe Stock

språkpoliser, det svenska språket, dålig stavning, stav ord rätt, troll på Facebook, språkpoliser på Facebook

Vad får man ut av att vara språkpolis?

Dagens behov av att psykologisera andras beteende:

I en bokgrupp på Facebook ber en person om de andra medlemmarnas ”bästa tips på triologier”. Genast är en person framme med pekpinnen: ”Tri-logi”. Ingen inlindad kommentar i stil med ”Mitt bästa tips på en trilogi är…”, utan kort och gott och rätt och slätt ”Tri-logi”. Hallå, där! Personen bad om boktips och du svarade inte ens på frågan.

I en annan Facebook-grupp bemödar sig en medlem om att skriva ett helt inlägg om de andra medlemmarnas dåliga stavning. Sex-sju rader om hur ett ord borde stavas och skrivas och hur jävla usla de är på att göra just detta.

Jag är en passionerad läsare av böcker. Jag är en hängiven skribent av texter, som publiceras i alla tänkbara sammanhang. Jag älskar ordning och reda i texter. Jag blir rentav kär och kåt när jag läser en välskriven text.

Ändå kan jag inte låta bli att förundras av språkpoliser, att man bara sådär och utan att känna människan bakom orden tar sig rätten att korrigera det någon annan skriver. Att man någonstans tycker det är okej att idiotförklara en okänd person för att hen skriver ”triologi” istället för ”trilogi” på Facebook. Det måste väl ändå finnas andra sätt – jamen som en snäll, hjälpsam och, om det nu är så viktigt, rättstavad kommentar – att värna språket?

Jag kan inte heller låta bli att undra: vad får man ut av att vara språkpolis? Man måste väl kunna älska språket passionerat utan att rätta andra? Åtminstone när korrigeringen sker helt utan omsvep och en föresats att vara konstruktiv.

Känner man sig mäktig när man har rätt och någon annan har fel, som att man växer en eller två meter medan man förminskar en annan person inför 10 000 gruppmedlemmar? Kanske. Eller är det en kul grej att leka språkpolis, som att man roar sig med trollning på Facebook?

Jag har inget svar. Det här inlägget är ännu bara ett uttryck för ett annat av mina intressen. Nämligen att psykologisera mänskligt beteende. Det behovet är en annan given diskussion om möjligen ett osunt beteende. Men inte i detta blogginlägg.

Bild: © darkbird / Adobe Stock

fabler, boktips, böcker från Sydkorea, böcker med djur, böcker från djurs perspektiv, skönlitteratur, litteratur

Boktips: Sun-Mi Hwangs Hönan som drömde om att flyga är en hyllning till friheten, moderskapet och kärleken som är tjockare än blod

En berättelse som är skriven utifrån ett djurs perspektiv och med slagord som frihet, moderskap och kärlek är tjockare än blod – vad tycker jag egentligen om Sun-Mi Hwangs moderna fabel Hönan som drömde om att flyga?

Sun-Mi HwangTitel: Hönan som drömde om att flyga
Originaltitel: The hen who dreamed she could fly
Författare: Sun-Mi Hwang
Översättare: Ninni Holmqvist
Förlag: Norstedts
Årtal: 2016
Sidantal: 161

Jag tycker om fabler. I tonåren var jag särdeles förtjust i Aisopos och Jean de La Fontaines djurberättelser och jag jobbade hårt med att imitera dem. Så när jag tidigare i år hörde talas om den sydkoreanska författaren Sun-Mi Hwangs romaner, som är skrivna utifrån djurs perspektiv, blev jag nyfiken. Jag bara måste läsa hennes berättelser.

Jag laddade ner Hönan som drömde om att flyga på Storytel och läste boken i ett rasande tempo, för det är en kort och lättläst roman. Det korta och lättfattliga formatet till trots är Hönan som drömde om att flyga packad med viktiga budskap, som en bra fabel ska vara.

Knopp är trött på att vara en värphöna. Gång på gång måste hon lägga ägg, bara för att se dem forslas iväg till marknaden. Och hon är trött på hönsgården. Hon vill sprätta fritt ute på gården som de andra djuren – eller varför inte flyga som änderna?

En dag lyckas hon rymma från hönsgården. Hon tror att hon ska finna värme och gemenskap på gården hon har längtat till, men de andra djuren vill inte veta av henne. Det vill säga alla andra djur förutom en gräsand, som blir hennes vän.

Till Knopps stora lycka hittar hon ett ägg, ett ägg som verkar behöva lika mycket kärlek och omsorg som hon gör. Hon bestämmer sig för att ruva på ägget, att bli mamma. Modersrollen innebär faror. En vessla vill lägga beslag på ägget och äta dess innehåll. Tack vare hjälpen från sin vän gräsanden förmår Knopp skydda ägget, så att det till slut kläcks.

Det är inte en kycklingunge Knopp har ruvat fram. Hennes lilla, lilla fågelunge är en gräsand. Men det är det här som är det fina med Hönan som drömde om att flyga. Kyckling eller ankunge – det spelar ingen roll. Knopp har gett ägget och nu ungen all sin kärlek och omsorg, och det är det som räknas. Kärleken och omsorgen är tjockare än allt blod i världen.

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang är en hyllning till friheten, moderskapet och till kärleken som är tjockare än blod. Om jag ska vara ärlig har jag svårt att relatera till besattheten av att få vara mamma och jag kan ställa mig kritisk till hur ivrigt Hwang framlyfter moderskapet som det viktigaste i en hönas liv.

Jag frågar mig nämligen om hon tycker att den innerliga önskan att få bli mamma är allmänmänsklig, något som varje kvinna önskar sig? Men jag vet inte. Kanske att jag läser in för mycket i Hwangs ord.

Något som jag däremot uppskattar med Hönan som drömde om att flyga är hur vackert Hwang skildrar det starka kärleksband som växer fram när vi ger kärlek och omsorg till varandra; ”nurture” framför ”nature”.

Visst är det därtill spännande att få läsa en bok som är skriven helt utifrån ett djurs – eller som i det här fallet en hönas – perspektiv, även om Knopp har fått mest mänskliga drag. Men så är det ju med fabler. De verkar handla om djur när de egentligen handlar om oss människor.

Bild: © typau / Adobe Stock

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll tillgodo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort!

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock