Etikettarkiv: Rebecca Solnit

Rebecca Solnit (född 1961)… var börjar jag? Jag tycker det är svårt att sätta ord på hur mycket jag beundrar hennes intelligenta och modiga författarskap. Jag skulle själv vilja skriva som hon. I hennes essäsamlingar tycker jag mig skönja mitt bildningsideal. Solnit väver nämligen samman en massa aspekter av kultur och samhälle till smarta resonemang, och har dessutom ett jävligt vasst språk. Framför allt böckerna Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: The history of walking) och Gå vilse: En fälthandbok (A field guide to getting lost) gjorde starka intryck på mig, då jag själv reflekterar mycket över vandringslust i både ett konkret och symboliskt perspektiv. Men för många är Rebecca Solnit nog mest känd som författaren till verken Män förklarar saker för mig (Men explain things to me) och Alla frågors moder (The mother of all questions).
Jag gillar när författare är politiska. Rebecca Solnit drivs av sitt politiska engagemang och skriver för att förändra. Därför är det kanske inte så märkligt att hon började sin skribentkarriär med att studera journalistik vid UC Berkeley i Kalifornien, som hon för övrigt är uppvuxen i. Hon tycker det är viktigt att värna miljön, man skulle kunna beskriva henne som en miljöaktivist, och att vi kritiskt granskar de samhällsstrukturer som ligger till grund för synen på ”kvinnligt” och ”manligt”. Hennes feministiska ståndpunkter präglar allt hennes skrivande, men blir särskilt påtagliga i Män förklarar saker för mig och Alla frågors moder. Det är ingen mindre än Rebecca Solnit som har myntat begreppet ”mansplaining”.
Under taggen ”Rebecca Solnit” har jag samlat allt det jag har skrivit om en av mina favoritförfattares essäer och litterära verk – ta en titt på boktipsen och -recensionerna här nedanför!

#metoo, me too sverige, samhället tystar kvinnor

Boktips: Rebecca Solnits essäsamling Alla frågors moder uppmuntrar oss att bryta tystnaden

Jag kan inte få nog av Rebecca Solnits essäsamlingar. Här tipsar jag om hennes senast utgivna bok Alla frågors moder, som ligger helt rätt i tiden.

Rebecca SolnitTitel: Alla frågors moder
Originaltitel: The mother of all questions
Författare: Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
Årtal: 2017
Sidantal: 295

Med tanke på #metoo kan jag inte tänka mig en bok som ligger mer rätt i tiden än Rebecca Solnits senast utgivna essäsamling. Boken heter Alla frågors moder, eller The mother of all questions på engelska, och uppmuntrar oss att bryta den tunga tystnad som ligger över oss likt ett kulturellt och samhälleligt tvång:

”Den längsta och nyaste essän i den här boken handlar om tystnad, och när jag började med den trodde jag att jag skrev om alla sätt som används för att tysta kvinnor. Det gick snart upp för mig att en oskiljaktig del av ämnet var de sätt som används för att tysta män och att vi alla lever i en härva av många olika sorters tystnad, inklusive de ömsesidigt verkande tystnader som vi kallar könsroller. Det här är en feministisk bok, men det är inte en bok som bara handlar om kvinnors erfarenheter, utan om oss allihop – män, kvinnor, barn och människor som trotsar det binära könssystemet och dess gränser.”

Den engelska förstautgåvan av Alla frågors moder utkom före #metoo bröt ut på allvar, under våren 2017. Ändå ringar boken in det väsentliga i de otaliga protesterna: att en person bryter skammen och återerövrar känslan av sitt egenvärde genom att tala ut, att bryta tystnaden.

Det här kan gå åt båda hållen, tolkar jag det Solnit skriver. En person som har utsatts för sexuellt våld kan bli stärkt av att äntligen, äntligen våga berätta om det. En person som gynnas av strukturerna och kanske bidrar till förtrycket kan finna en befrielse i att säga Stopp! Det jag och vi gör här är inte okej. Jag mår inte av bra av det. Men så länge ingen säger något upprätthålls strukturerna.

En essäsamling som berör ämnet vilka tystas i samhället? måste givetvis hämta tyngd i motsatsen: vilka har rätt att prata, vilkas ord väger tyngst? I Alla frågors moder exemplifierar Solnit problematiken med allt från komikers våldtäktsskämt och trakasserier på nätet till litteraturkanon vi borde bojkotta och medicinska klassifikationer av vad som är ”en kvinna”.

Som i hennes tidigare essäsamlingar – se till exempel Män förklarar saker för mig – visar Rebecca Solnit även i Alla frågors moder upp en intellektuell bredd. Det, tillsammans med att hon är en vass skribent, är en av anledningarna till att jag beundrar henne så mycket. Hon tar avstamp i flera discipliner för att kunna belysa samhällsstrukturer på ett djuplodat sätt, vilket jag tycker gör Alla frågors moder till en mer samlad och träffsäker essäsamling än till exempel Bad Feminist av Roxane Gay. Jag ska avsluta detta boktips med Solnits egna ord, hämtade ur just Alla frågors moder:

”Om det är nödvändigt att ha en röst, att få lov att säga sin mening, att göra sig hörd och bli trodd för att få tillhöra den inre kretsen eller ha makt, vara en människa med fullvärdigt medlemskap, då är det viktigt att se att tystnad är den universella förutsättningen för förtryck, och det finns många slags tystnad och många slags tystade människor.”  

Bild: © Radarani / Adobe Stock

bokrecensioner, böcker, essäer, böcker om metoo, strukturellt våld mot kvinnor, mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp, våldtäkter, kvinnor talar ut, kvinnor stöttar varandra, maskulinitetsideal, mansplaining

Bokrecension: Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig handlar om män som förklarar hur det ligger till för kvinnor

Från ”mansplaining” till strukturellt våld mot kvinnor – skiljelinjen är inte så skarp som vi tror. I essäsamlingen Män förklarar saker för mig visar Rebecca Solnit, en av mina absoluta favoritförfattare, hur de hänger samman. Läs min recension av boken!

Rebecca SolnitTitel: Män förklarar saker för mig
Originaltitel: Men explain things to me
Författare: Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
Årtal: 2016
Sidantal: 182

Plötsligt fick vi ett ord för det. Ett verb som beskriver vad män gör när de förklarar hur saker ligger till för oss kvinnor: ”mansplaining”. Det var i och med Rebecca Solnits essäsamling – eller egentligen ursprungliga essä ”Men explain things to me” – Män förklarar saker för mig som vi fick nya perspektiv på de strukturer som gör att män försöker bemästra kvinnor. Solnit har själv upplevt dessa strukturer, och hon inleder essäsamlingen med ett lysande exempel på just ”mansplaining”. Solnit och hennes väninna är på en bjudning. Värden konverserar Solnit:

”Jaha? Jag har hört att du har skrivit ett par böcker.”
Jag svarade: ”Flera stycken, faktiskt.”
I samma tonfall som när man uppmuntrar en väns sjuåriga barn att beskriva hur han övar på flöjten sa han: ”Och vad handlar de om?”
Faktum var att de handlade om en rad olika saker, de sex eller sju som hade kommit ut vid det laget, men den här sommardagen 2003 började jag bara prata om den senaste, River of Shadows: Eadweard Muybridge and the Technological Wild West, min bok om utplånandet av tid och rum och industrialiseringen av vardagen.
Han avbröt mig så fort jag nämnde Muybridge. ”Och har du hört talas om den väldigt viktiga boken om Muybridge som kom ut i år?”

Värden ger, tragikomiskt nog, en föreläsning om Solnits egen bok. Hennes väninna försöker flera gånger berätta för honom att det är Solnits bok, men han maler och maler… Man hade nästan kunnat skratta åt denna form av ”mansplaining”. Men den är inte oskyldig. Om man ser den i ett större perspektiv, till helheten, värdesätts männens ord, rättigheter och åsikter oftast mer än kvinnors. När kvinnor försöker höja sina röster, kanske för att berätta om ett övergrepp de varit med om, tystas de av de strukturer som gynnar männen i samhället och som lägger grunden till strukturellt våld mot kvinnor.

Solnit ger exempel på hur maktlösa kvinnor kan vara när de ska berätta om en våldtäkt de råkat ut för, hur enkelt det är för män – för hela samhället – att ifrågasätta deras trovärdighet. Och faktiskt lyckas med det. Det är lätt att avfärda en kvinna som labil, som en hysterika. I slutänden tycker många mer synd om den anklagade mannen än om den utsatta kvinnan, som säkert bara vill ha uppmärksamhet. Det finns dock hopp; för i ett av exemplen lyfter Solnit hur en kvinna kunde sätta stopp för en av världens mäktigaste mäns förkastliga beteende. När väl en röst blir hörd vågar fler tala ut, och inte så sällan väljer kvinnor att berätta om övergrepp och våldtäkter för att stötta varandra.

Det fina med Rebecca Solnit är att hon skriver utan pekpinnar, utan att skuldbelägga någon. Hon menar att det inte bara är vi kvinnor som drabbas av dessa orättvisa patriarkala strukturer. Männen måste leva efter tuffa maskulinitetsideal, som stundom uppmuntrar dem att ta plats, trycka ner och att vara våldsamma. Det är till exempel tufft att leva upp till idealbilden av en man när man hamnar utanför arbetsmarknaden och/eller drabbas av psykisk ohälsa. Då kan pressen bli så stor att man väljer att begå självmord.*

Som i Solnits andra essäsamlingar väver hon i Män förklarar saker för mig samman etik, politik, kultur och historia för att kunna fånga komplexiteten och nyanserna i vårt moderna samhälle, och i det här fallet med fokus på genus. Varje argument bygger hon upp kring grundlig research, så hennes iakttagelser är aldrig bara tyckande och tänkande. Män förklarar saker för mig är en av Solnits mest lättlästa skrifter, och i Helena Hanssons översättning kommer hennes språkliga träffsäkerhet till sin rätt. Rebecca Solnit är en av mina absoluta favoritförfattare – läs Män förklarar saker för mig så förstår du varför.

Bild: © mbolina / Adobe Stock


* Statistiskt sett begår fler män än kvinnor självmord. Att män sällan ”får” visa smärta och lidande för andra och därför tror att de måste må dåligt i det tysta, kan vara en anledning till högre självmordstal.

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll tillgodo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort!

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock

böcker, litteratur, essäer, favoritförfattare

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie

Brené Browns, Rebecca Solnits och Chimananda Ngozi Adichies författarskap lär mig viktiga och djupa saker såväl om mig själv som om samhället. Läs om varför jag värdesätter deras författarskap så högt som jag gör. 

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie. Jag är glad att jag har hittat till tre starka kvinnliga författare och inte till ännu fler män. Trots att jag försöker undvika litterära kanon, som ju ofta framlyfter mäns författarskap, blir det lätt så att jag läser gamla gubbars verk i alla fall.

Jag slås av hur häftigt det är att kunna ha Brené Browns böcker som bollplank

Brown, Solnit och Adichie talar alla till mig, men på olika sätt. Brown är en doktor i sociologi och skriver om mellanmänskliga relationer på ett väldigt personligt och träffsäkert vis. Böckerna hon skriver – de handlar om allt från att känna skam när man känner sig otillräcklig till det mod som krävs för att resa sig efter nederlag – skulle kunna handla om mig, om min kamp för att kunna känna acceptans. Faktiskt har Brown gjort ett så starkt intryck på mig att jag när jag hamnar i jobbiga sociala situationer numera brukar fråga mig själv Vad skulle Brené Brown göra? och därefter agera på ett, vad jag hoppas och tror, trevligare sätt än vad jag gjorde för bara ett halvår sedan. När jag tänker på det hela, slås jag av hur häftigt det är att kunna ha böcker som bollplank.

Rebecca Solnit placerar synen på kvinnligt respektive manligt i historiska kontexter

Solnit kan vara en av de mest bildade författare jag vet. Du som känner mig vet hur mycket jag värdesätter kunskap och bildning. Hon är också en lysande essäist som mixar frågor rörande historia, konst, litteratur och genus till upplysande texter. Hennes författarskap är särskilt fokuserat på vandringslusten genom tiderna, hur våra värderingar skapar och begränsar fysiska rum samt på vilken syn olika samhällen har på manligt och kvinnligt. För några år sedan lyckades Solnit skapa debatt om ”mansplaining”, ett begrepp hon myntade i essän Män förklarar saker för mig (Men explain things to me). Med sina ambitiösa ”försök” – essä kommer från franskans essai som betyder försök – att placera genuskonstruktioner i historiska kontexter tycker jag att Solnit lyckas få mig att förstå hur konstruerade våra människobilder är.

Oftast förbisedda människor får en röst i Chimamanda Ngozi Adichies böcker

Jag är antropolog och borde därför veta att man inte kan bunta samman länder till ett stort fantasiland, jamen, så som många av oss gör med ”Afrika”. Jag har själv tänkt på Afrika som homogent och därmed inte sett kontinentens pluralism. Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie visar Nigerias mångsidighet. Där finns lika många berättelser som där finns människor, precis som det finns i alla länder. Adichie ger oftast förbisedda människor deras röster och berättelser åter. Hon berikar också världslitteraturen med nya perspektiv, och med tanke på hur erkänd hon är redan nu har hon säkert redan skrivit in sig i litteraturhistorien. Adichie värjer inte för att skriva om svåra ämnen som utanförskap och hustrumisshandel, men det finns alltid ljus i mörkret. Berättelser blir knappast rikare än hennes.

Bild: © pirotehnic / Adobe Stock