Etikettarkiv: postapokalyps

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, fantastik, dystopi, dystopier, Vi, Jevgenij Zamjatin, rysk litteratur

Boktips: Jevgenij Zamjatins roman Vi är de moderna dystopiernas urskrift

Jag har läst alla moderna dystopiers urskrift: Vi. Om du gillar dystopier borde du också läsa boken – här kommer några av dess huvuddrag!

Titel: Vi
Originaltitel: My
Författare: Jevgenij Zamjatin
Översättare: Sven Vallmark
Förlag: Modernista
Årtal: 2016 (utkom på ryska 1924)
Sidantal: 217

Jag har läst en del dystopiska romaner. Dystopier är min en av mina litterära favoritsubgenrer. Men det var ganska nyligen som jag först hörde talas om den ryske författaren Jevgenij Zamjatins bok Vi. Under många års passionerat läsande av dystopier har jag alltså inte vetat om att Karin Boyes Kallocain, Aldous Huxleys Du sköna nya värld, George Orwells 1984 och många, många fler dystopiska skildringar är starkt influerade av Vi, de moderna dystopiernas urskrift. Den utkom redan 1924, i Sovjet. Och visst rymmer boken många kopplingar till sin samtid.

I en totalövervakad stat bygger matematikern och konstruktören D-503 på rymdskeppet Integral. Han kan inte tänka sig något vackrare än Den Enda Staten som är precis lika tillrättalagd som den vetenskap han ger sig hän dagligen. När Integral väl är färdigbyggd kan Den Enda Staten sprida sin skönhet till andra planeter, så du kan ju tro att D-503 fyller en viktig roll i samhället. Han skulle rentav kunna beskrivas som en mönstermedborgare.

Den Enda Staten är byggd av glas, medborgarnas aktivitet kan både spåras och styras. Ingenstans finns det möjlighet till det privatliv de allra flesta av oss värnar om. Inte ens kärleken är fri. För läsararen kan Den Enda Staten därför te sig som en mardröm, det gjorde den i alla fall för mig. Mardrömskänslan förstärks av att allt är rakt – modernitetens räta linje – och mätbart.

D-503, som tycks älska Den Enda Staten fanatiskt mycket, bryter mot en av de gyllene reglerna: han för dagbok. Som i alla totalövervakade stater är att läsa och skriva fritt strängt förbjudet. Det är genom D-503:s dagboksanteckningar som vi lär känna såväl honom själv som Den Enda Staten. Till en början är han en sann mönstermedborgare, men när han träffar och förälskar sig i revoltören I-330 kullkastas allt det han tror på. Han börjar tvivla på sig själv, sitt fram tills nu näst intill heliga rymdskeppsprojekt och på Den Enda Staten.

Du som har läst dystopierna Kallocain, Du sköna nya värld och/eller 1984 – ja, vilken dystopi som helst – vet att det inte går så bra när den lilla människan ifrågasätter samhällsordningen. I Vi får vi följa D-503:s samhälleliga ”fall” från mönstermedborgare till revolutionär till en medborgare som åter rättar in sig i ledet. Med alla de metafysiska och matematiska utläggen är Jevgenij Zamjatins Vi inte direkt någon lätt läsning. Boken är ändå intressant för mig som gillar att kunna jämföra litterära verk med varandra, så det är kanske mest tanken på att faktiskt ha läst Vi som gör mig glad snarare än att läsa boken.

Bild: © BiterBig / Adobe Stock. 

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta kunna överleva en zombieapokalyps? 10… nej, 4 sätt jag kan försöka

Det här är inget skämt. Jag menar allvar med frågan. Tänker på den ofta. Utrymmet för tankarna är stort, som du kan läsa i mitt tidigare inlägg ”Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?” Det finns hittills ingen bok, film eller teveserie som har besvarat frågan (rätta mig väldigt gärna om jag har fel). Jag känner mig som en jävla pionjär. Till The Walking Deads heder får jag väl tillstå att de har med gamlingen Hershel Greene (min favoritkaraktär i serien) – men han har mer krut i kroppen än vad jag har! Han verkar inte lida av kronisk smärta, även om han skulle kunna ha haft reumatisk artrit eller artros… I slutskedet av hans uppochnedvända liv får Hershel visserligen amputera ena benet, men han dör ganska snart därefter. Sjuklingar verkar inte vara apokalypsöverlevare. Men jag vägrar ge upp tron på att vi kan överleva, så jag har tagit mig friheten att tänka ut hur. Så länge jag inte måste använda kroppen har jag kanske en chans…

4 sätt jag som har kronisk smärta kan försöka överleva en zombieapokalyps

  1. Förutsatt att elnätet inte har stängts ner skulle jag kunna rapportera om världens undergång på radio. Jag skulle kunna varna de som hör för att gå till vissa platser såsom kannibalstäder.
  2. [Läs absolut inte här om du tycker att dåliga skämt om kannibalism är osmakliga:] På tal om kannibalism, jag skulle kunna lära mig att tillreda människokött på ett aptitligt sätt så att mina överleverkompisar kan äta. På så sätt behöver ingen av oss ge oss ut i skogen för att jaga efter mat. Kan man göra människokött aptitligt är man helt oumbärlig för gruppen.
  3. Jag skulle kunna göra mig nyttig genom att läsa Gray’s Anatomy – som jag hann packa ner i min ryggsäck före jag lämnade mitt hem – och sedan omsätta det jag lärt mig till praktik, såsom att kurera och operera sjuklingar. Det är trots allt inte säkert att det finns en läkare eller sjuksköterska i närheten av min grupp.
  4. Någon måste kunna berätta om zombieapokalypsen för eftervärlden, för det kommer väl finnas ett sedan? Denna någon skulle kunna vara jag. Jag skulle kunna bli en historieskrivare… Men vänta lite? Då måste jag få en eskort. Jag kan inte bege mig ut på vägarna själv. Om jag kan få eskort av mäktiga krigare kan jag bli historieskrivare. Och givetvis skulle jag roa människor jag möter med berättelser om stordåd. Möjligen skulle det vara svårt att övertyga andra om mitt verkliga värde. Humanistens status verkar inte bli bättre med åren.

Jag skulle ha skrivit ner tio exempel på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps. Blev helt blank efter fyra. Är jag verkligen helt körd? Fick ett råd att lägga mig ner med en gång, att låta zombierna ta mig. Aldrig! Du har säkert överlevnadstips – hjälp mig! Det är på tiden att vi med kronisk smärta – med kroniska sjukdomar överlag – skriver in oss i fiktionen.

Bild: © grandfailure / Adobe Stock. 

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, fantastik, dystopi, dystopier, feminism, Margaret Atwood, The Handmaid's Tale, The Handmaids Tale, Tjänarinnan, feministisk litteratur, kvinnosyn, Trumps syn på kvinnor, Donald Trump, Ronald Reagan

Bokrecension: Kvinnosynen i Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale ligger kusligt nära synen på kvinnor i vår egen samtid

Margaret AtwoodTitel: The Handmaid’s Tale
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Vintage Classics
Årtal: 1985 (pocketutgåvan utkom 2016)
Sidantal: 479

Tidigare i år tolkade Hulu Margaret Atwoods 1980-talsdystopi The Handmaid’s Tale till en teveserie.* Sändningen av serien sammanföll med tumultet kring den amerikanske presidenten Donald Trump – han signerade bland annat en antiabortlag under sina första veckor som president – och därför var det många som såg paralleller mellan det dystopiska samhället Gilead och händelserna i vårt samhälle.

I den totalitära och teokratiska republiken Gilead, den nya tidens USA, är det nästan ingen som kan få barn. En katastrof har gjort såväl kvinnor som män ofruktsamma, även om kvinnorna anses vara de infertila. Men det finns fortfarande några kvinnor som tycks ha en reproduktiv förmåga. Dessa kvinnor har en alldeles särskild status i samhället: de är slavar – så kallade tjänarinnor – som för att överleva tvingas bli gravida med och föda högt uppsatta personers barn. De måste bo hemma hos gifta par, får tre försök på sig att bli gravida med ”sitt” pars barn och om de inte lyckas skickas de iväg mot en säker död.

Offred är en tjänarinna. Varje månad, det vill säga under den tid hon är som mest fertil, genomlider hon en ritualiserad våldtäkt. Mannen i huset för sin penis in och ut i henne – ända tills han kommer – medan hon ligger i hans hustrus knä. Offred har ingen rätt till sin egen kropp. Hon är ett kärl, ett kärl som måste bevaras. Så hon serveras en kost som stämmer överens med Gileads rekommendationer (det är förbjudet för tjänarinnor att äta sötsaker), motionerar inom angivna gränser och får varken röka eller dricka – som Offred längtar efter en cigarett! Offreds vardag kännetecknas av monotoni, och i stillsamheten tänker hon tillbaka.

En gång var Offred också gift. Och mamma. Hon hade ett jobb. Pengar. Frihet. Allt detta berövades henne, liksom alla amerikanare fick sin tillvaro kullkastad under revolutionen som utmynnade i Gilead. Vissa lyckades segla upp som makthavare, till exempel paret Offred tillhör – namnet Offred indikerar för övrigt att det är Fred som äger henne. I Gilead är det männen, inte kvinnorna, som har verklig makt. Det är ett extremt patriarkaliskt samhälle.

Flera personer uppmuntrar Offred till att bryta mot Gileads lagar. Hon blir till exempel vän med den revolutionära tjänarinnan Ofglen, som är med i ett hemligt nätverk vilket syftar till att störta Gilead, och börjar utveckla en märklig relation till ägaren Fred. Vad vill Fred henne egentligen? Först tror Offred att han vill begå ännu fler övergrepp på henne. Hon blir förvirrad när han kallar henne till sig för att spela det förbjudna brädspelet Alfapet – på engelska kallat Scrabble – och läsa gamla veckotidningar tillsammans. Fred bjuder även med henne till en nattklubb, dit makthavarna tycks gå för att bryta mot samhällets lagar.

Det är inte bra för Offred att bli sedd tillsammans med Fred, ändå måste hon lyda hans vilja, om han vill umgås med henne kan hon inte säga nej. Om de blir upptäckta kommer hon alldeles säkert avrättas. Det är inte heller en bra överlevnadsstrategi att hjälpa den revolutionära motrörelsen – men Offred vill så gärna få hålla om sitt barn igen! Att störta regimen är den enda vägen till frihet, för vad är det för ett liv att inte ens ha rätten till sin egen kropp, att hållas borta från dem man älskar?

Atwoods The Handmaid’s Tale uppmärksammades för sin träffsäkerhet redan när boken först publicerades 1985. Då hittade läsarna tydliga kopplingar mellan – och visst kritiserade boken – Ronald Reagans sexualpolitik. Reagan införde, precis som Trump, också stränga abortlagar. Det fanns likaså religiösa påtryckningar; inflytelserika evangelister ville exempelvis återupprätta det traditionella äktenskapets roll i USA. Samtidigt lyfte feminister och filosofer hur viktigt det är med samtycke vid sex. Atwood inspirerades av många samhällsdiskussioner när hon skrev The Handmaid’s Tale.

Diskussionen som Atwood för mellan raderna i The Handmaid’s Tale har inte blivit mindre relevant med decenniernas gång, en av anledningarna till att Atwoods feministiska dystopi alltid har lästs med ett stort intresse och igenkännande. Igenkänningsfaktorn blev, som skrivet, ännu högre i våras, när Trumps makttillträde sammanföll med Hulus nya teveserie. Såsom Atwood skildrar i The Handmaid’s Tale är det många kvinnor i dagens USA – och i Sverige, för den delen – som upplever att de inte har rätt till sina egna kroppar och att deras gränser för deras egna kroppar inte respekteras. Kvinnosynen i The Handmaid’s Tale ligger kusligt nära synen på kvinnor i vår egen samtid, så det är inte särskilt konstigt att Atwoods samhällskritik gör ett stort intryck på läsarna.

Bild: © JenkoAtaman / Adobe Stock.


* Teveserien The Handmaid’s Tale finns på HBO Nordic.

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?

Jag är inte den enda som tänker på hur det skulle vara om en zombieapokalyps sköljde över världen. Min bror, till exempel, är helt inställd på att en sådan apokalyps snart är här och han har svurit på att bli jävligt bra på att klättra i träd, så att han kan fly undan zombierna. Jag å min sida har redan valt ut min tillflyktsort. Platsen – aldrig i livet att jag kommer röja dess namn – ligger intill en sjö och har en välvd himmel över sig, att vara där är som att befinna sig i en blå oändlig kupol eller snöglob utan vare sig början eller slut. Jag ska lära mig massa om skogens skafferi. Jag och de mina kommer inte behöva gå hungriga. Hunnen så här långt i tankarna måste jag hejda mig: Det här, allt det jag har tänkt ut, är för idylliskt för att vara zombieapokalyps. Andra tankar smyger sig på.

Om apokalypsen hade varit en dystopi och samhällskollaps i stil med Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, George Orwells 1984 eller Ray Bradburys Fahrenheit 451 hade jag – notera nog – klarat mig galant. Jag hade säkert gått med i ett radikalt sällskap vars uppgift hade varit att underminera makten. Men om det blev en zombieapokalyps som i The Walking Dead tror jag inte att jag hade haft så stora chanser att överleva överhuvudtaget. Min kropp, tyngd av kronisk smärta, hade liksom inte pallat att springa genom kämpig terräng, klättra i träd, få för lite sömn, slåss med tillhyggen, hoppa mellan hustak, hålla för dörrar för att stänga zombierna ute medan mina vänner flyr, trycka bort zombiernas hungriga käftar eller köra bil i ilfart – jag har inte ens ett körkort. Jag hade varit helt jävla körd. 

Jamen, tänk dig, zombierna hade kommit emot mig, en framåtdrivande klunga av förruttnelse. Billös hade jag tagit fart och börjat springa. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod. Jag hade sprungit hundra, tvåhundra, trehundra meter… Någonstans mellan dessa första hundra metrar hade jag fått en så total mjölksyra att jag hade fallit till marken. Det är det som är själva grejen med min kroniska sjukdom, musklerna får mjölksyra med en gång. Eller ännu värre: mitt gäng hade kanske lämnat mig kvar att dö i min ensamhet. I den forna tidens jägare-samlarsamhällen – alltså samhällen där människorna hela tiden rörde på sig – var det troligen så att man lämnade de sjuka bakom sig eftersom de ansågs vara en för stor belastning för gruppen. För att ha den minsta chans att klara mig genom eländet skulle jag behöva ge upp min plats i apokalypsen för att gå under jord. Kanske att jag skulle leta upp en jordkällare och fylla den med mat redan nu eller bli miljonär enbart för att kunna köpa mig ett rum i en sådan där lyxbunker?

Har du ännu fler förslag på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps? Dela gärna med dig av dem i kommentarsfältet!

Bild: © grandfailure / Adobe Stock. 

Bite, action, fantasy, bok, böcker, litteratur, YA, K.S. Merbeth, Mad Max, postapokalyps, världens undergång

Boktips: Jag är själv förvånad över hur mycket jag tycker om K.S. Merbeths actionbok Bite

Titel: Bite
Författare: K.S. Merbeth
Förlag: Orbit
Årtal: 2016
Sidantal: 376

BiteMad Max. Den ikoniska actionfilmserien med 1980-tals- och postapokalypsvibbar är den måttstock som passar K.S. Merbeths bok Bite allra bäst. Mellan bokens pärmar ryms nämligen en värld i spillror, vansinnesfärder genom öknen och antihjältar med mycket stora vapen. I handlingens centrum finns Kid. Hon må se liten och klen ut men hon är tillräckligt tuff för att bli upplockad av och att få åka med öknens mest härdade gäng: de laglösa Wolf, Dolly, Tank och Pretty Boy. Ödelandet breder ut sig. De människor som har överlevt har bosatt sig tillsammans i småsamhällen. Det är verkligen inte lätt att hitta mat och vatten i den här världen och många finner ingen annan utväg än att sälla sig till de mest förhatliga människorna av dem alla – kannibalerna, eller de så kallade ”hajarna”. Snart upptäcker Kid att hennes nya vänner just är kannibaler och den stora frågan är hur länge hon ska orka gå hungrig förrän hon väljer att göra som de. Samtidigt som hon brottas med detta dilemma massakrerar hon – helt i enlighet med sann actionanda – tillsammans med gänget sig genom ödelandet. Ja, Bite är en våldsam bok. Jag är själv förvånad över hur bra och spännande jag tycker att denna actionbok är. Har aldrig läst något liknande förut och är inte ens säker på att jag kommer göra det igen – men Bite ftw!

Bild: © mbonaparte / Adobe Stock.