Etikettarkiv: mytologi

Leda och Svanen av Michelangelo, Zeus och Leda, Jupiter och Leda, grekisk mytologi, romersk mytologi, antiken, sagor från antiken

Genom den västerländska historien har våldtäkter och sexuella övergrepp förskönats i konsten, litteraturen och kulturen

”Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.”

Ända sedan i alla fall antikens dagar har man – eller är det män (?) – romantiserat våldtäkter. Den romantiska synen på sexuella övergrepp har varit särskilt framträdande i både grekisk och romersk mytologi, där de manliga gudarnas amorösa äventyr senare har inspirerat en mängd författare och konstnärer.

I ett debattinlägg på SvD Kultur lyfter kulturvetaren Carl-Henric Malmgren hur ”den västerländska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet.” Det vore konstigt om inte detta kulturarv har påverkat kvinnosynen på ett dåligt sätt, menar han i debattinlägget som den 15 januari 2018 publicerades under rubriken ”Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?”.

Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?

Den västerländska klassiska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet är naivt att tro, menar Carl-Henric Malmgren.

Jag väljer att lyfta Malmgrens debattinlägg just för att jag själv är klassisk arkeolog och är alltför bekant med de våldsamma berättelserna ur de gamla sagorna från antikens Grekland och Rom, och hur dessa sagor sedan har levt vidare bland oss. Jag tycker att det Malmgren skriver är viktigt och vill uppmuntra alla att ta del av hans tankar och historiska exempel.

Jag ska också ge några exempel på våldsamma berättelser ur den grekiska och romerska mytologin, där manliga gudar rövar bort intet ont anande kvinnor. Fastän gudarnas illgärningar aldrig benämns som våldtäkter kvarstår ändå det faktum att de bortförda kvinnorna inte så sällan föder deras barn och att de aldrig från början valde att vara tillsammans med gudarna. Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.

I en grekisk och romersk saga får vi till exempel höra om hur guden Zeus eller Jupiter förvandlade sig till en vacker svan för att, som man ofta beskriver det, ”kunna förföra” den undersköna drottningen Leda. Hon visste inte vem det var hon låg med – och märk väl att guden ständigt smidde ränker för att få ligga med [våldföra sig på] så många vackra kvinnor som möjligt. Malmberg använder berättelsen om Leda och svanen som ett av exemplen på hur övergrepp romantiseras. Här kommer ett annat exempel!

Zeus eller Jupiter fick syn på prinsessan Europa och tänkte att henne måste jag ha. Denna gång förvandlade han sig till en tjur, och på sitt huvud bar han en ljuvlig blomsterkrans. Europa ville så gärna ha blomsterkransen att hon klättrade upp på tjurens rygg. Då satte Zeus eller Jupiter av med Europa till ön Kreta, där han låg med [tvingade sig på] henne och hon senare födde hans barn.

Det gick riktigt illa för den unga gudinnan Persefone eller Prosperina, som rövades bort av och tvingades gifta sig med underjordens härskare Hades eller Pluto. För att binda henne vid sin sida för evigt lurade den mäktige guden henne att äta av de dödas mat, ett tillsynes oskyldigt granatäpple.

När man väl hade ätit av de dödas mat kunde man aldrig återvända till livet. För att lindra hennes öde bestämde gudakungen Zeus eller Jupiter att Persefone eller Prosperina ”bara” skulle behöva stanna i underjorden vid sin makes sida under så många månader åt gången som det antal kärnor granatäpplet rymde. Det blev tre månader om året. Tre månader långt borta från sin längtande mamma och under sin makes hårda kontroll.

Det här låter väl inte som några direkt romantiska berättelser? Likväl är det just dessa sagor ur den grekiska och romerska mytologin som författare och konstnärer har använt i sina romantiserande verk. Århundrade efter århundrade. Och dessa verk skattar vi högt. De ingår i vår käraste kulturskatt. För att åter koppla till Malmbergs debattinlägg – kan man matas med sådana berättelser och budskap utan att påverkas av dem?

– Att inte tala om den våldskultur gentemot kvinnor som målats upp århundrade efter århundrade har skapat en acceptans i samhället. Om än en undermedveten, eller kanske omedveten, acceptans, hävdar Malmberg i debattinlägget på SvD Kultur.

Han fortsätter:

– Våldshandlingar i klassisk konst har accepterats och förlåtits då de ansetts tjäna ett högre syfte. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet genom århundradena vägrar jag tro på. Att det inte skulle ha påverkat oss män är en naiv föreställning.

In och läs artikeln på SvD Kultur för att få ännu fler belysande exempel och träffande poänger från Malmberg!

Bild: © Sailko / Wikimedia Commons (bilden föreställer Michelangelos tavla ”Leda och svanen”.)

litteratur, skönlitteratur, romance, Nora Roberts, Nyckeltrilogin, böcker, bok, Nyckeln till ljuset, Nyckeln till sanningen, Nyckeln till mod

Boktips: Mysigt, mytiskt och magiskt i Nora Roberts romantiska serie Nyckeltrilogin

Nora Roberts, Nyckeln till ljuset, Nyckeln till sanningen, Nyckeln till modTitel: Nyckeltrilogin (Nyckeln till ljuset, Nyckeln till sanningen och Nyckeln till mod)
Originaltitel: Key Trilogy (Key of Light, Key of Knowledge och Key of Valor)
Författare: Nora Roberts
Översättare: Gunilla Holm och Tove Janson Borglund
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 2016 (för den kompletta trilogin på svenska)
Sidantal: 990 (totalt)

Jag är svag för magi. Som en hängiven läsare av tantsnusk – nej, romance, menar jag (!) – är jag också svag för romantik. När jag på min BFF:s rekommendation bestämde mig för att läsa Nora Roberts bokserie Nyckeltrilogin (Key Trilogy) visste jag inte att Roberts kunde väva samman just magi och romantik till ganska fantastiska och mysiga romanceberättelser. Jag som tidigare har tyckt att de Nora Roberts-böcker jag läst har varit platta ändrade uppfattning redan ett par kapitel in i Nyckeltrilogin. Det är med andra ord med en omvänd skeptikers stora förundran jag vill tipsa om denna bokserie, som även bygger på keltisk mytologi.*

I Nyckeltrilogin ingår böckerna Nyckeln till ljuset (Key of Light), Nyckeln till sanningen (Key of Knowledge) och Nyckeln till mod (Key of Valor). Genom böckerna följer denna ramberättelse som en röd tråd: En mörk och stormig kväll för ödet samman tre kvinnor – Malory, Dana och Zoe –  vilka får i uppgift att rädda tre keltiska gudinnor från den tragedi som håller dem fångna i en evighetssömn. Om Malory, Dana och Zoe lyckas med företaget kommer de bli rikligt belönade, och var och en av dem kommer på så sätt ha möjlighet att förverkliga drömmen om en mer givande tillvaro.

Malory, Dana och Zoe måste lära känna varandra för att tillsammans kunna hitta de nycklar som ska frigöra gudinnorna från deras fångenskap. Men alla vill inte att trion ska klara uppdraget. Mörka krafter konspirerar mot och hotar att förgöra dem. Kommer deras nyfunna vänskap – och dessutom nyfunna kärlekar, det här är ju trots allt romanceböcker – och tro på sig själva vara så stark att deras ljus kan besegra mörkret?

Vill du veta mer om respektive bok i Nora Roberts Nyckeltrilogi? Läs beskrivningarna på bokomslaget!

Nyckeln till ljuset

Gallerichefen Malorys liv förändras drastiskt då hon blir inbjuden till det magnifika huset på höjden strax utanför staden. Hon upptäcker snart att hon är en av bara tre gäster – alla unga kvinnor vars liv just genomgått en förändring. Deras mystiska värdar talar om legender från svunna tider och ger de unga kvinnorna ett förslag: Om de under en viss tid lyckas finna tre nycklar kommer de att bli rika. Malory är den som ska finna den första nyckeln och nu kastas hon ut i en helt ny värld, fylld av äventyr, spänning och romantik.

Nyckeln till sanningen

Danas stora passion i livet är böcker och hon är övertygad om att det är här hon ska söka nyckeln till sanningen. Hon arbetar som bibliotekarie, men har tillsammans med Malory och Zoe köpt ett hus, där de planerar att tillsammans öppna en liten bokhandel, ett konstgalleri och en skönhetssalong. I hennes närhet finns hela tiden Jordan Hawke, en gammal ungdomskärlek som en gång krossade hennes hjärta. Är det han som ska föra henne till gåtans lösning?

Nyckeln till mod

Nu är det Zoes tur. Hon är ensamstående mamma till Simon och har fullt upp med att inreda sin nya skönhetssalong. Under tiden uppvaktas hon intensivt av Bradley Vane, arvtagare och chef för ett stort inredningsföretag. Men Zoe är van att klara sig själv och nu måste hon koncentrera sig på att finna nyckeln – det krävs list, styrka och framför allt mod.

Köp Nyckeltrilogin på loppisar, lyssna på böckerna som ljudböcker eller läs dem på originalspråket engelska

Dessvärre trycker Albert Bonniers Förlag inte längre Nora Roberts Nyckeltrilogin, men om du gärna vill läsa böckerna på svenska kan du köpa samlingsboken på antikvariat eller loppisar alternativt lyssna på dem som ljudböcker. På Storytel finns Nyckeln till ljuset, Nyckeln till sanningen och Nyckeln till mod. Du kan även köpa de tre Nora Roberts-böckerna på engelska. På engelska heter trilogin Key Trilogy och böckerna har namnen Key of Light, Key of Knowledge och Key of Valor.

Bild: © Africa Studio / Adobe Stock


* Keltisk mytologi i Nyckeltrilogin= Nora Roberts egen tolkning av mytologi.

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, saga, sagor, svanar, Juliet Marillier, Kung Lirs barn, De sex svanarna, Svansjön

Bokrecension: Juliet Marilliers Daughter of the forest är en finstämd tolkning av gamla svansagor

Tack vare Juliet Marilliers i boken Daughter of the forest finstämda tolkning av gamla svansagor har jag fått en ny karaktär att älska – vilken vacker historisk fantasyroman det här är! 

Juliet Marillier, Sevenwaters trilogyTitel: Daughter of the forest
Författare: Juliet Marillier
Förlag: Tor Books
Årtal: 1999 (pocketutgåvan utkom 2002)
Sidantal: 544

När jag var barn var sagor om svanar min grej. Som jag älskade Pjotr Tjajkovskijs outsägligt vackra balett Svansjön! Min kärlek till den irländska legenden Children of Lir och Bröderna Grimms saga Die sechs schwäne – på svenska kallade Kung Lirs barn* respektive De sex svanarna* – kunde nästan mäta sig med mina svallande känslor för Svansjön. Du kan ju ana min lycka när jag upptäckte den moderna fantasyklassikern Daughter of the forest, skriven av den australiska författarinnan Juliet Marillier år 1999, som bygger på såväl Kung Lirs barn som på De sex svanarna. Jag hade skyhöga förväntningar på boken (och var väldigt rädd för att bli besviken, ska det tilläggas).

Änkemannen Lord Colum av Sevenwaters har välsignats med sju barn: sex söner och en dotter. Liam, den äldste sonen, är född till att vara ledare, Diarmid, som kommer därnäst, älskar äventyr, tvillingarna Cormack och Conor har var och en ett viktigt kall, Finbar är begåvad med synskhet, Padriac med medkänsla och det yngsta barnet, dottern Sorcha, med en obändig kärlek och vilja.

När fadern gifter om sig med en häxa och den nya styvmodern på grund av avundsjuka, makthunger och illvilja förvandlar Sorchas sex bröder till svanar är det Sorcha och ingen annan som kan bryta förbannelsen. Men för att kunna göra detta måste hon väva sex skjortor av en hård och taggig växt, och vara beredd på en fruktansvärd smärta i händerna, trä skjortorna över sina svanbröders huvuden och vara stum. Oavsett vad som händer måste hon förbli tyst, om hon inte förmår detta kommer hennes bröder vara svanar för alltid. Sorcha råkar ut för än det ena än det andra missödet och till slut möter hon sitt livs kärlek. Det är verkligen inte lätt för henne att vara stum, försöka bryta förbannelsen och vara kär. Missförstånden hopar sig och såväl hennes eget som brödernas liv sätts på spel.

Som läsare tycker jag att det är befriande att en ung kvinna, knappt mer än en flicka, får förtroendet att rädda sina bröder och sin fars rike undan mörka krafter – och inte tvärtom. Jag är trött på jungfrur i nöd. Sorchas handlingsförmåga bär genom hela Daughter of the forest och Marillier visar med trovärdig gestaltning att tystnad stundom är mycket, mycket mer talande än ord. Jag skulle dock, och om jag ska vara kritisk, inte råda någon att tiga om de oförätter som begås mot en och vill inte heller glorifiera det faktum att Sorcha i tystnad exempelvis uthärdar övergrepp (om jag berättar mer om saken röjer jag en viktig del i bokens handling).

Jag började läsa Daughter of the forest för att få ta del av ett storslaget kärleksepos, du vet en sådan där kärlek som bara existerar i sagornas värld. Kärlekssagan i boken får visserligen min maggrop att pirra och mitt hjärta att göra flera volter. Men vad boken framför allt har gett mig är en karaktär att älska: Sorcha. Hennes tystnad, och därmed inre monolog, gör porträttet intimt, närgånget. Just för att jag som läsare får följa Sorcha under hennes rite de passage från barn till vuxen kommer jag att tänka på Daughter of the forest som en bildningsroman. Kanske är det bara i sagornas värld som någon kan fatta ett beslut med en sådan övertygelse; att oavsett vad som händer kommer hon att fullfölja det hon har företagit sig att göra. När huvudkaraktärens övertygelse är så stark är väl handlingens utgång given, men det finns detta till trots inget förutsägbart med den djupt personliga livsresa Sorcha gör.

Med boken Daughter of the forest visar Marillier vidare att kärlek finns i många nyanser. Sorchas drivkraft är kärleken till hennes bröder, som har varit hennes bästa vänner under hennes hittills levda år. Fastän det hade varit betydligt lättare för henne att gå vidare i livet – faktiskt vill hennes bröder att hon ska göra detta – väljer hon att med värkande händer och rinnande tårar väva skjorta efter skjorta. Skjortorna kanske inte ser så mycket ut för världen, men i dem finns den sanna kärlekens kraft, kraften som i sagornas värld åstadkommer underverk. Visst är Daughter of the forest ett kärleksepos, om än av ett annat slag än vad jag först hade väntat mig.

I egenskap av både sago- och svanfantast tycker jag att Marillier i och med Daughter of the forest har väckt nytt liv i Kung Lirs barn och De sex svanarna, och detta på både ett finstämt och spännande sätt. När gamla sagor får så här mycket omsorg, djup och känsla har jag inte alls något emot att de berättas om och om igen.

Bild: © gekata1989 / Adobe Stock


* Om du inte har något emot att läsa på engelska rekommenderar jag dig att ta del av Wikipedias sammanfattning av legenden Children of Lir eller Kung Lirs barn, som vi kallar legenden på svenska.

* På den engelska versionen av Wikipedia kan du även läsa mer om Bröderna Grimms saga Die sechs schwäne, på svenska kallad De sex svanarna. Du hittar informationen på sökordet ”The Six Swans”. Observera att H.C. Andersen också har tolkat svansagan. Hans variant på berättelsen heter De vilde svaner, alltså De vilda svanarna.