Etikettarkiv: moderna klassiker

bokrecension

Hedningarnas förgård av Vibeke Olsson får mig att känna antikens Rom som inget annat verk gjort

”Genom hennes röst ser jag lägenhetshusen med fem sex våningar torna upp sig i det varma gatudammet, hur jobbigt det måste vara att bära upp vatten för och skura trapporna.” Vibeke Olssons Hedningarnas förgård gestaltar antikens Rom till liv.

bokrecension, boktips, böcker om Rom, böcker om RomarriketTitel: Hedningarnas förgård
Serie: Serien om Sabina/Romansvit om Romarriket
Författare: Vibeke Olsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 1982 (nyutgivning 2012)
Sidantal: 274

Jag vill berätta om något fasligt och fantastiskt jag är med om nu. Det är en resa långt bort i tid och rum. Till slavarnas tuffa tillvaro i det dammiga Trans Tiberim, på andra sidan Tibern i antikens Rom. Jag gör resan tillsammans med den svenska författarinnan Vibeke Olsson, som har skrivit en romansvit om just Romarriket, Serien om Sabina.

Den första boken i serien heter Hedningarnas förgård och handlar om den unga slavinnan Callistrate. Callistrate är knappast äldre än en tonåring men ska redan föda sitt andra barn. Det är ingen frivillig graviditet. Hon har blivit våldtagen. Som slavinna på 200-talet kan hon dock inte göra motstånd mot männen med makt, inte ens mot andra slavar som är män eller mäktigare än hon själv.

När hon får dottern Sabina blir Callistrate ännu mera utsatt. Sabina föds utan en arm och betraktas som lytt, vanskapt. I Romarriket har man för vana att ”sätta ut barn” och den nyblivna modern riskerar att förlora sin lilla bebis.* Callistrate bönar och ber om att få behålla barnet. Det får hon. Men då Callistrate har utmärglats under graviditeten och Sabina ses som mindre värd, måste modern och dottern lämna det rika patricierhushåll de tillhör.

bokrecension, boktips, böcker om Rom, böcker om Romarriket

Bild: © VitalyEdush / iStock
Fotot föreställer Trajanus forum från 100-talet i vår tid.

De säljs till Isak och Monica, två kristna som verkar i det fattiga området Trans Tiberim, av Olsson kallat Trans Tiber och Transtiber. Makarna Isak och Monica är fattiga men generösa, stränga men goda. Plötsligt får Callistrate och Sabina mänskliga värden, och Isak och Monica kommer göra allt de kan för att Sabina ska få en rättvis chans i livet. Kanske att den lilla kan få lära sig läsa latin och grekiska när hon blir äldre…?

bokrecension, boktips, böcker om Rom, böcker om Romarriket

Bild: © VitalyEdush / iStock
Fotot föreställer Trajanus forum från 100-talet i vår tid.

Callistrate dras in i de kristnas värld. Världen är inte bekymmersfri. Tvärtom är den otrygg. De kristna förföljs, torteras och dödas i 200-talets Rom. Ändå klamrar hon sig fast vid den som vore den hennes och dotterns räddning. Samtidigt som Callistrates tro på den ende guden växer sig starkare brottas hon med en nyfunnen kärlek och en hel stad som inte vill att hon ska vara kristen. Kommer Callistrate bekänna Jesus när det verkligen gäller eller falla offer för trycket?

Det är inte så många som vet det om mig. Jag är filosofie magister i antikens kultur och samhällsliv. Så jag har tillbringat många timmar med att fördjupa mig i antikens Rom. Aldrig förr har Romarriket känts så levande och nyanserat för mig som det gör i Vibeke Olssons  Hedningarnas förgård, varken i Suetonius Kejsarbiografier eller Martialis epigram. Och det säger ju inte så lite om hur bra jag tycker boken är.

Fattigdomen, smutsen, utsattheten, föraktet, gemenskapen och hjälpsamheten kryper under skinnet på mig och jag känner så starkt med Callistrate. Genom hennes röst, det är Callistrate som talar genom hela Hedningarnas förgård, inser jag att proletärerna och slavarna inte var en homogen grupp, att det fanns grader av makt och utsatthet även hos dem. Genom hennes röst ser jag lägenhetshusen – insulae –  med fem sex våningar torna upp sig i det varma gatudammet, hur jobbigt det måste vara att bära upp vatten för och skura trapporna.

Jag tror på det Vibeke Olsson skriver i Hedningarnas förgård. Genom att skriva om slavlivet som väldigt få författare gjort – det är trots allt Roms överklass som bländar – ger hon dessutom samhällets mest tystade människor en röst. Hedningarnas förgård är en mycket, mycket lovande början på ett epos. Jag längtar efter att få se varthän berättelsen i fortsättningen Kvarnen och korset för mig.


* Sätta ut barn= Under antiken, som i Athen och Rom, lade man oönskade, nyfödda barn att dö i en skog, kloakerna eller på en sophög. Om man nu inte knäckte nacken på eller kvävde dem direkt.

böcker, litteratur, science fiction, android, robot, människa maskin, boktips

Blade runner av Philip K. Dick – är det rätt att döda androider när de är så förvillande lika människor?

Är skillnaderna mellan människa och robot verkligen så självklara som vi tror?   

Philip K. DickTitel: Blade runner
Originaltitel: Blade Runner; Do Androids Dream of Electric Sheep?
Författare: Philip K. Dick
Översättare: Roland Adlerberth
Förlag: Bakhåll
Årtal: 2012
Sidantal: 240

När inte ens androiderna själva förstår att de är robotar kan de vara väldigt övertygande. Det vet prisjägaren Rick Deckard, som genom San Francisco-polisen har som uppgift att spåra och likvidera androider. Ändå är människa och robot väsensskilda. Det tycker man i alla fall i den postapokalyptiska staden San Francisco, och Deckard är givetvis av samma uppfattning. Vad är det då som skiljer människa från robot? Empati.

I science fiction-klassikern Blade runner – eller Do Androids Dream of Electric Sheep?, som boken ursprungligen hette på engelska – ställer författaren Philip K. Dick karaktären Deckard inför en hopplöst söndertrasad värld. På grund av strålningen från Det sista världskriget kan djur och växter knappt leva på jorden. Men det finns några djur kvar. Dessa djur drömmer människorna om att få ha som husdjur och ta hand om. Faktiskt är att ha ett husdjur det yttersta tecknet på att man är en empatisk människa med fina moraliska värderingar. Det är bara det att de kvarlevande djuren är oöverkomligt dyra. När man, som Deckard, inte har råd att köpa ett riktigt djur får man skaffa ett elektriskt djur. Han har ett elektriskt får, men drömmer om att knäppa en handfull androider så att han kan köpa en livs levande varelse.

Kan androider drömma om elektriska får, om att ha husdjur? Det uppenbara svaret borde vara nej. Men kanske är hur androiderna är eller inte är inte så självklart som Deckard tror. I ett uppdrag där han ska oskadliggöra förrymda androider från den röda planeten Mars, vänds hans föreställningar om människa och robot uppochner. Implantat med falska minnen gör dessa androider förvillande lika människor.

Ju mer Deckard ser av androiderna, desto mer börjar han också tvivla på sin uppgift. Är det rätt att döda – kan man ens döda – androiderna? Jag ska inte spoila hur det går för Deckard. Jag är eld och lågor över det existentiella problemet i Blade runner av Philip K. Dick. Jag är dessutom galet imponerad av det snygga världsbygget. Medan jag läste boken genomkorsades huvudet av tankar som Wow! Dicks postapokalyptiska San Francisco kan vara den mest trovärdiga science fiction-världen någonsin. Om du tycker om dystopier, att grubbla över mänskligheten och får vånda av AI kommer du utan tvekan få sann läsglädje av Blade runner. Precis som jag har fått.

Bild: © Tatiana Shepeleva / Adobe Stock

bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol, Nigeria, Biafra, Biafrakriget

Bokrecension: Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol är en smärtsam, hemsk och vacker skildring av Biafrakriget

Det är smärtsamt, hemskt och vackert när den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie målar upp sin berättelserika skildring av Biafrakriget i romanen En halv gul sol. Läs min recension av boken!

Chimamanda Ngozi AdichieTitel: En halv gul sol
Originaltitel: Half of a Yellow Sun
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Översättare: Joakim Sundström
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2008 (boken utkom på svenska 2007)
Sidantal: 682

I en av sina TED-talks* berättar den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie att hon växte upp med en enda berättelse, den som brittiska och amerikanska barnböcker förtäljde. Som barn kunde hon därför bara föreställa sig blonda och blåögda karaktärer som levde i England eller USA. När Adichie gjorde sina första trevande författarförsök imiterade hon de barnböcker hon läst – för visst fanns det inget att berätta om den värld hon växte upp i? Det var trots allt få nigerianer som fick sina berättelser om Nigeria hörda.

När Ngozi, vad man kan anta, upptäckte Chinua Achebes* författarskap och blev mer samhällsmedveten – vilket hon för övrigt blev i tidig ålder – insåg hon att det inte finns en berättelse. Hela världen kryllar av berättelser i plural, och hennes hemland är inget undantag från detta. Sedan dess har hennes litterära visioner präglats av en vilja att med ord skapa mosaiker av hur det kan – notera ordet kan – vara att leva i Nigeria. I romanen En halv gul sol lyckas hon så väl med detta att boken kan jämställas med ett modernt mästerverk.

En halv gul sol är ett porträtt av inbördeskriget i Nigeria, även känt som Biafrakriget. Kriget som varade mellan åren 1967 och 1970 skakade om hela Nigeria. De västerländska nyhetsrapporteringarna från detta inbördeskrig påverkar vår bild av Nigeria än idag. Det är exempelvis härifrån som begreppet ”Biafrabarn”* härstammar och många tror att läget i Nigeria är precis likadant nu som det var då, en syn som Adichie gärna ser att vi omförhandlar när vi läser hennes berättelse som fångar både krig och fred.

Tvillingsystrarna Olanna och Kainene är olika som dag och natt. Olanna är vacker, karismatisk och mjuk, Kainene är alldaglig, skärpt och hård. Olanna ger sig hän humanismen, Kainene slipar sina färdigheter som affärskvinna. Olanna lämnar allt för att få leva med mannen hon älskar, Odenigbo, Kainene dikterar villkoren för sitt förhållande med den brittiske skribenten Richard. På grund av olikheterna växer systrarna från varandra. Stundom upplever de båda att kärleken dem emellan haltar.

Den aktade akademikern Odenigbos liv är på väg att förändras. Dels håller han och Olanna på att skapa en gemensam tillvaro – äntligen kan de vara tillsammans varje dag – dels har han just öppnat sitt hem för bypojken Ugwu. Ugwu, som först skulle vara tjänare, blir som en i familjen och han älskar att få lyssna på när Odenigbo, Olanna och deras intellektuella gäster diskuterar allt mellan himmel och jord. Just som livet, på gott och ont, pågår, sker det som inte får hända. Nigeria står inför ett inbördeskrig.

Det spelar ingen roll om man är en rik akademiker eller en fattig bybo, kriget stormar genom allas liv. Gammal som ung tvångsvärvas till arméerna, familjer och vänkretsar splittras. Den nya tillvaron präglas av evakueringar, bombräder, massakrer, sjukdomar, svält och flyktingskap, men också av en stark framtidstro. Medan kriget rasar kring dem gör Olanna och Kainene upp med varandra och otroligt nog lyckas deras kärlek gro bland söndersprängda byar och hungriga barn med kwashiorkor*. Och det är smärtsamt, hemskt och vackert.

Precis som En halv gul sol är rik på berättelser och livsöden, är Chimamanda Ngozi Adichies språk rikt på bilder, här i en fin tolkning av översättaren Joakim Sundström. Fastän Biafrakriget inträffade för ett halvt sekel sedan känns det högst aktuellt i Adichies tappning. Kanske att boken inte bara kan hjälpa oss att omförhandla vår snäva syn på Nigeria, utan även ge oss en större förståelse för det påtvingade flyktingskap många av våra medmänniskor lever i idag.

Bild: © daniel0 / Adobe Stock


* Klicka på föreläsningsrubriken för att komma till Chimamanda Ngozi Adichies mycket sevärda TED-talk The danger of a single story.

* Chinua Achebe (1930-2013) var en nigeriansk författare. Även han har i sina verk illustrerat Nigerias pluralism och berättelserikedom liksom skildrat Biafrakriget (1967-1970).

* ”Biafrabarn” är ett begrepp som syftar till att beskriva undernärda barn med uppsvällda magar. Begreppet härrör från den humanitära kris som uppstod under Biafrakriget, ett inbördeskrig i Nigeria.

* Kwashiorkor ett sjukdomstillstånd som har uppstått på grund av svält. Barn med uppsvällda magar och i övrigt tunna kroppar brukar få illustrera sjukdomstillståndet, som du kan läsa mer om på Wikipedia.

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, fantastik, dystopi, dystopier, feminism, Margaret Atwood, The Handmaid's Tale, The Handmaids Tale, Tjänarinnan, feministisk litteratur, kvinnosyn, Trumps syn på kvinnor, Donald Trump, Ronald Reagan

Bokrecension: Kvinnosynen i Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale ligger kusligt nära synen på kvinnor i vår egen samtid

Margaret Atwoods moderna klassiker och dystopi The Handmaid’s Tale gjorde mig rädd på allvar – läs mer om vad jag tycker om boken i recensionen här nedanför! 

Margaret AtwoodTitel: The Handmaid’s Tale
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Vintage Classics
Årtal: 1985 (pocketutgåvan utkom 2016)
Sidantal: 479

Tidigare i år tolkade Hulu Margaret Atwoods 1980-talsdystopi The Handmaid’s Tale till en teveserie.* Sändningen av serien sammanföll med tumultet kring den amerikanske presidenten Donald Trump – han signerade bland annat en antiabortlag under sina första veckor som president – och därför var det många som såg paralleller mellan det dystopiska samhället Gilead och händelserna i vårt samhälle.

I den totalitära och teokratiska republiken Gilead, den nya tidens USA, är det nästan ingen som kan få barn. En katastrof har gjort såväl kvinnor som män ofruktsamma, även om kvinnorna anses vara de infertila. Men det finns fortfarande några kvinnor som tycks ha en reproduktiv förmåga. Dessa kvinnor har en alldeles särskild status i samhället: de är slavar – så kallade tjänarinnor – som för att överleva tvingas bli gravida med och föda högt uppsatta personers barn. De måste bo hemma hos gifta par, får tre försök på sig att bli gravida med ”sitt” pars barn och om de inte lyckas skickas de iväg mot en säker död.

Offred är en tjänarinna. Varje månad, det vill säga under den tid hon är som mest fertil, genomlider hon en ritualiserad våldtäkt. Mannen i huset för sin penis in och ut i henne – ända tills han kommer – medan hon ligger i hans hustrus knä. Offred har ingen rätt till sin egen kropp. Hon är ett kärl, ett kärl som måste bevaras. Så hon serveras en kost som stämmer överens med Gileads rekommendationer (det är förbjudet för tjänarinnor att äta sötsaker), motionerar inom angivna gränser och får varken röka eller dricka – som Offred längtar efter en cigarett! Offreds vardag kännetecknas av monotoni, och i stillsamheten tänker hon tillbaka.

En gång var Offred också gift. Och mamma. Hon hade ett jobb. Pengar. Frihet. Allt detta berövades henne, liksom alla amerikanare fick sin tillvaro kullkastad under revolutionen som utmynnade i Gilead. Vissa lyckades segla upp som makthavare, till exempel paret Offred tillhör – namnet Offred indikerar för övrigt att det är Fred som äger henne. I Gilead är det männen, inte kvinnorna, som har verklig makt. Det är ett extremt patriarkaliskt samhälle.

Flera personer uppmuntrar Offred till att bryta mot Gileads lagar. Hon blir till exempel vän med den revolutionära tjänarinnan Ofglen, som är med i ett hemligt nätverk vilket syftar till att störta Gilead, och börjar utveckla en märklig relation till ägaren Fred. Vad vill Fred henne egentligen? Först tror Offred att han vill begå ännu fler övergrepp på henne. Hon blir förvirrad när han kallar henne till sig för att spela det förbjudna brädspelet Alfapet – på engelska kallat Scrabble – och läsa gamla veckotidningar tillsammans. Fred bjuder även med henne till en nattklubb, dit makthavarna tycks gå för att bryta mot samhällets lagar.

Det är inte bra för Offred att bli sedd tillsammans med Fred, ändå måste hon lyda hans vilja, om han vill umgås med henne kan hon inte säga nej. Om de blir upptäckta kommer hon alldeles säkert avrättas. Det är inte heller en bra överlevnadsstrategi att hjälpa den revolutionära motrörelsen – men Offred vill så gärna få hålla om sitt barn igen! Att störta regimen är den enda vägen till frihet, för vad är det för ett liv att inte ens ha rätten till sin egen kropp, att hållas borta från dem man älskar?

Atwoods The Handmaid’s Tale uppmärksammades för sin träffsäkerhet redan när boken först publicerades 1985. Då hittade läsarna tydliga kopplingar mellan – och visst kritiserade boken – Ronald Reagans sexualpolitik. Reagan införde, precis som Trump, också stränga abortlagar. Det fanns likaså religiösa påtryckningar; inflytelserika evangelister ville exempelvis återupprätta det traditionella äktenskapets roll i USA. Samtidigt lyfte feminister och filosofer hur viktigt det är med samtycke vid sex. Atwood inspirerades av många samhällsdiskussioner när hon skrev The Handmaid’s Tale.

Diskussionen som Atwood för mellan raderna i The Handmaid’s Tale har inte blivit mindre relevant med decenniernas gång, en av anledningarna till att Atwoods feministiska dystopi alltid har lästs med ett stort intresse och igenkännande. Igenkänningsfaktorn blev, som skrivet, ännu högre i våras, när Trumps makttillträde sammanföll med Hulus nya teveserie. Såsom Atwood skildrar i The Handmaid’s Tale är det många kvinnor i dagens USA – och i Sverige, för den delen – som upplever att de inte har rätt till sina egna kroppar och att deras gränser för deras egna kroppar inte respekteras. Kvinnosynen i The Handmaid’s Tale ligger kusligt nära synen på kvinnor i vår egen samtid, så det är inte särskilt konstigt att Atwoods samhällskritik gör ett stort intryck på läsarna.

Bild: © JenkoAtaman / Adobe Stock


* Teveserien The Handmaid’s Tale finns på HBO Nordic.