Etikettarkiv: min visdom

relationer, kommunikation, lyssna på varandra, vara en god lyssnare, bekräfta varandra

Ibland är det så enkelt att det viktigaste vi kan göra är att bara lyssna

Kan det vara så att goda lyssnare lyssnar…?

Om det är något vi kan öva oss på att är det att bekräfta varandras berättelser. Jag tror att många av oss någon gång har varit med om att vi öppnat oss och berättat hur vi verkligen mår och då har fått ett svar i stil med Ryck upp dig, Försök att vara mera positiv eller Se livet från den ljusa sidan. När man berättar om något svårt och tungt vänder man ut och in på sig själv. Man blottlägger sig, och det är då man är som mest sårbar. Uppmaningen att [sluta gnälla och] försöka vara mera positiv kan i detta läge vara direkt sårande, då den inte rymmer minsta tillstymmelse till bekräftelse eller sympati. Man hade lika gärna kunnat säga Det du säger spelar ingen roll för mig.

Men även i vår vilja att bekräfta och vara goda lyssnare kan vi förminska det någon annan känner och berättar. Jag ska ge ett exempel på en tendens jag märker hos mig själv, kanske att ni andra också känner igen er i detta. När någon inte mår bra eller är ledsen, och delar med sig av sina känslor till mig, kan jag känna ett starkt behov av att hitta en lösning på situationen. Snarare än att stanna upp och säga Jag tycker det är tråkigt att du mår som du gör – ett toppenbra sätt att bekräfta på – försöker jag 1) muntra upp personen och 2) brainstorma möjliga lösningar på situationen. Det har tagit mig ganska länge att förstå att man stundom vill tillåtas må dåligt en dag eller två, utan att få oombedda goda råd.

Ibland är det så enkelt att det viktigaste vi kan göra för en annan är att stanna upp och bara lyssna.

Bild: © freshidea / Adobe Stock

språkpoliser, det svenska språket, dålig stavning, stav ord rätt, troll på Facebook, språkpoliser på Facebook

Vad får man ut av att vara språkpolis?

Dagens behov av att psykologisera andras beteende:

I en bokgrupp på Facebook ber en person om de andra medlemmarnas ”bästa tips på triologier”. Genast är en person framme med pekpinnen: ”Tri-logi”. Ingen inlindad kommentar i stil med ”Mitt bästa tips på en trilogi är…”, utan kort och gott och rätt och slätt ”Tri-logi”. Hallå, där! Personen bad om boktips och du svarade inte ens på frågan.

I en annan Facebook-grupp bemödar sig en medlem om att skriva ett helt inlägg om de andra medlemmarnas dåliga stavning. Sex-sju rader om hur ett ord borde stavas och skrivas och hur jävla usla de är på att göra just detta.

Jag är en passionerad läsare av böcker. Jag är en hängiven skribent av texter, som publiceras i alla tänkbara sammanhang. Jag älskar ordning och reda i texter. Jag blir rentav kär och kåt när jag läser en välskriven text.

Ändå kan jag inte låta bli att förundras av språkpoliser, att man bara sådär och utan att känna människan bakom orden tar sig rätten att korrigera det någon annan skriver. Att man någonstans tycker det är okej att idiotförklara en okänd person för att hen skriver ”triologi” istället för ”trilogi” på Facebook. Det måste väl ändå finnas andra sätt – jamen som en snäll, hjälpsam och, om det nu är så viktigt, rättstavad kommentar – att värna språket?

Jag kan inte heller låta bli att undra: vad får man ut av att vara språkpolis? Man måste väl kunna älska språket passionerat utan att rätta andra? Åtminstone när korrigeringen sker helt utan omsvep och en föresats att vara konstruktiv.

Känner man sig mäktig när man har rätt och någon annan har fel, som att man växer en eller två meter medan man förminskar en annan person inför 10 000 gruppmedlemmar? Kanske. Eller är det en kul grej att leka språkpolis, som att man roar sig med trollning på Facebook?

Jag har inget svar. Det här inlägget är ännu bara ett uttryck för ett annat av mina intressen. Nämligen att psykologisera mänskligt beteende. Det behovet är en annan given diskussion om möjligen ett osunt beteende. Men inte i detta blogginlägg.

Bild: © darkbird / Adobe Stock

syn på mig själv, syn på sig själv, mäta sitt värde, prestation, prestationsångest, otillräcklighet, glädje, livsglädje, fina ögonblick, hälsa, psykologi

Jag är trött på att mäta mitt värde i vad jag presterar

Det känns inget vidare snällt mot mig själv att mäta mitt värde – definiera den jag är – utifrån vad jag presterar…

Minnena på Facebook ska påminna oss om allt det fina vi har upplevt, de där dyrbara ögonblicken vi tog tillvara. Visst har jag sådana stunder. Många sådana. Men jag kan inte låta bli att förfäras av hur jag genom åren har mätt både mina lyckliga stunder och mitt egenvärde i hur mycket jag presterar. Majoriteten av mina Facebook-minnen avspeglar denna skeva syn på min vardag och mig själv.

Det är inte bara Facebook jag har använt för att dokumentera hur mycket (eller hur lite) jag har åstadkommit. På sistone har jag ofta tänkt att det är mina och tjejkompisarnas prestationer som är mittpunkterna i våra samtal, och att vi alla många, många gånger känner oss otillräckliga; ”Jag skrev bara tusen ord idag”; ”Jag har bara tränat tre pass den här veckan” och så vidare.

Jag är trött på att mäta mitt värde i vad jag presterar. Det finns meningsfullare sätt att se på mig själv, till exempel hur glad jag känner mig när jag och brorsdottern kokar ihop rövarhistorier tillsammans, hur uppfylld jag känner mig när jag läser en bok som berör eller hur mitt hjärta skuttar när sambons leende bildar skrattrynkor vid ögonen. Jag tänker att jag borde skifta perspektiv och låta dessa små, men ack så betydelsefulla, ögonblick definiera den jag är.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock

Sydafrika, Kapstaden, svält, hunger, världshungern

Det går inte en dag utan att jag tänker på den svältande pojken

[Det går väl knappast att skriva om globala orättvisor, världshungern och sin egen roll i dem utan att verka pretentiös. Jag tänker göra det i alla fall. Varför? För att på sistone har jag tänkt mycket på hur mina små som stora val påverkar andra människor, både i min närhet och långt borta, och om det borde finnas gränser för hur mycket man kan hjälpa andra. Om jag hade vetat hade jag antagligen inte behövt skriva ner mina tankar så här:]

Jag åkte till Sydafrika för att få se och röra vid elefanter. För att få paddla kanot i regnskog, vandra i berg och leva ut min trettioårskris. Jag ville ha ett äventyr. Göra saker som skulle få mig själv att häpna över min egen fantastiska äventyrlighet. Jag ville leva upp till min idealbild av mig själv: Sandra Indiana Jones. Visst fick jag mitt äventyr! Men det är inte äventyrsupplevelserna jag bär med mig hem från Sydafrika. Det resan gav mig var något mycket djupare än så: den globala orättvisan har aldrig varit så tydlig för mig som den var i Sydafrika. Och jag känner mig skyldig, förstår min del i den. Skit i Indiana Jones, jag hade mycket hellre velat vara en bra medmänniska. I stället känner jag mig jävligt usel, som om jag varken kan eller vill stå för mitt val att vilja vara lite äventyrlig när det till exempel är så oändligt många människor som lever under kroniska svältförhållanden.

Sydafrika är ett av de rikaste länderna på kontinenten Afrika. Där finns många som lever under goda ekonomiska förhållanden. Men där finns även många, många som bor i kåkstäder, som inte har en inkomst, som om de har en inkomst knappt tjänar ett par tusingar i månaden – tänk dig att leva på ett par tre tusen kronor i Sverige så får du en rättvis bild av de förhållanden många i Sydafrika lever under – och som helt enkelt inte har råd att äta.

De första dagarna i Kapstaden, en av Sydafrikas tre huvudstäder,* slogs jag av hur många det var som hade stannat i växten och hade deformerade skelett, benen var liksom krokiga och inåtböjda. Vilken märklig slump, tänkte jag först. Det var förstås ingen slump. När man inte kan äta kan kroppen inte växa, precis som resten av kroppen tar skelettet skada. Många av människorna som bodde i Kapstaden var så hungriga att de inte ens bad om pengar, de bad om mat och vatten: Snälla, ge mig en bit bröd. Kan jag få lite vatten? Kan du, snälla, ge mig mat? Vad som helst. Jag ber dig. Om du vill göra en riktigt god gärning, öppna ett soppkök i Kapstaden! Jag som rynkade på näsan åt maten som serverades mig på restaurangerna (har en vegansk kosthållning, vilket inte var det lättaste i ett land där man äter mycket kött) och slängde portion efter portion. Det är så jävla skevt. I Kapstaden fattade jag ett av mina sämsta beslut någonsin. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på det.

Jag förstår att jag inte kan stilla världshungern. Att lilla jag omöjligt kan hjälpa alla de svältande människor som bor i Sydafrika. Jag må vilja vara Indiana Jones men jag förstår att jag inte kan vara Jesus eller Gud. Men jag tror verkligen att små gärningar kan göra skillnad för människor, att man inte ska undvika att ge och hjälpa för att man inte kan ge till eller hjälpa alla. Det kom fram en pojke – eller man (?) – till mig i Kapstaden. Som så många andra bad han om mat, en smörgås. Bara något litet. Jag försökte få fatt på mat vid det stora torget. Ingen av de många restaurangerna ville sälja mat till mig att ge till honom. Då visade han i stället vägen till en mataffär ett eller två kvarter bort.

Jag var livrädd för att följa med honom, men gjorde det i alla fall. Han ville ju bara ha en bit mat. Väl i mataffären började han plocka på sig saker. Jag tror att jag upplevde att jag tappade kontrollen över situationen och att en neslig sida i mig inte tyckte om att någon annan bestämde över mina pengar – tänk om jag inte skulle ha råd att ta taxin tillbaka hem!? Jag vet inte… Jag tänkte säkert katastroftankar utifrån mitt eget själviska perspektiv. Han ville ha ett storpack med havresnacks – javisst, sa jag – och sedan något som jag då inte visste vad det var men som jag i efterhand har förstått var torrmjölk.* Jag köpte honom storpacket med havresnacks men inte torrmjölken. Jag önskar att jag hade gjort annorlunda. I det långa loppet hade några hundralappar inte spelat någon roll för mig, men i mitt huvud – och jag vet, nu gör jag det stort – hade det för honom kunnat vara skillnaden mellan liv och död.

Sedan jag kom hem från Sydafrika har det, som jag har nämnt, inte gått en enda dag utan att jag har tänkt på den svältande pojken och hur mina egna handlingar kan påverka andra människors liv. Det har heller inte gått en dag utan att jag har tänkt på hur orättvist det är att jag kan förverkliga mig själv medan många människor bara vill kunna äta sig mätta. Det här har påverkat mig så djupt att jag också varje dag har försökt att lära mig mer om globala orättvisor. Än så länge känner jag mig inte så lite maktlös inför det enorma med exempelvis världshungern, men jag hoppas verkligen att jag en dag – hellre förr än senare – ska kunna göra verklig skillnad för någon, en liten handling i taget.

Bild: © mantinov / Adobe Stock.


* Sydafrika har tre huvudstäder: Kapstaden, Pretoria och Bloemfontein.

* Torrmjölk är ett mjölkpulver man blandar med vatten. På grund av att vattnet inte alltid är rent kan torrmjölk göra mer skada än nytta och därför har många hjälporganisationer övergått till att behandla svält med en särskild nötkräm, menar Martín Caparrós i boken Hunger. Läs min recension av Hunger här!