Etikettarkiv: Men explain things to me

bokrecensioner, böcker, essäer, böcker om metoo, strukturellt våld mot kvinnor, mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp, våldtäkter, kvinnor talar ut, kvinnor stöttar varandra, maskulinitetsideal, mansplaining

Bokrecension: Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig handlar om män som förklarar hur det ligger till för kvinnor

Från ”mansplaining” till strukturellt våld mot kvinnor – skiljelinjen är inte så skarp som vi tror. I essäsamlingen Män förklarar saker för mig visar Rebecca Solnit, en av mina absoluta favoritförfattare, hur de hänger samman. Läs min recension av boken!

Rebecca SolnitTitel: Män förklarar saker för mig
Originaltitel: Men Eplain Things to Me
Författare: Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
Årtal: 2016
Sidantal: 182

Plötsligt fick vi ett ord för det. Ett verb som beskriver vad män gör när de förklarar hur saker ligger till för oss kvinnor: ”mansplaining”. Det var i och med Rebecca Solnits essäsamling – eller egentligen ursprungliga essä ”Men Explain Things to Me” – Män förklarar saker för mig som vi fick nya perspektiv på de strukturer som gör att män försöker bemästra kvinnor. Solnit har själv upplevt dessa strukturer, och hon inleder essäsamlingen med ett lysande exempel på just ”mansplaining”. Solnit och hennes väninna är på en bjudning. Värden konverserar Solnit:

”Jaha? Jag har hört att du har skrivit ett par böcker.”
Jag svarade: ”Flera stycken, faktiskt.”
I samma tonfall som när man uppmuntrar en väns sjuåriga barn att beskriva hur han övar på flöjten sa han: ”Och vad handlar de om?”
Faktum var att de handlade om en rad olika saker, de sex eller sju som hade kommit ut vid det laget, men den här sommardagen 2003 började jag bara prata om den senaste, River of Shadows: Eadweard Muybridge and the Technological Wild West, min bok om utplånandet av tid och rum och industrialiseringen av vardagen.
Han avbröt mig så fort jag nämnde Muybridge. ”Och har du hört talas om den väldigt viktiga boken om Muybridge som kom ut i år?”

Värden ger, tragikomiskt nog, en föreläsning om Solnits egen bok. Hennes väninna försöker flera gånger berätta för honom att det är Solnits bok, men han maler och maler… Man hade nästan kunnat skratta åt denna form av ”mansplaining”. Men den är inte oskyldig. Om man ser den i ett större perspektiv, till helheten, värdesätts männens ord, rättigheter och åsikter oftast mer än kvinnors. När kvinnor försöker höja sina röster, kanske för att berätta om ett övergrepp de varit med om, tystas de av de strukturer som gynnar männen i samhället och som lägger grunden till strukturellt våld mot kvinnor.

Solnit ger exempel på hur maktlösa kvinnor kan vara när de ska berätta om en våldtäkt de råkat ut för, hur enkelt det är för män – för hela samhället – att ifrågasätta deras trovärdighet. Och faktiskt lyckas med det. Det är lätt att avfärda en kvinna som labil, som en hysterika. I slutänden tycker många mer synd om den anklagade mannen än om den utsatta kvinnan, som säkert bara vill ha uppmärksamhet. Det finns dock hopp; för i ett av exemplen lyfter Solnit hur en kvinna kunde sätta stopp för en av världens mäktigaste mäns förkastliga beteende. När väl en röst blir hörd vågar fler tala ut, och inte så sällan väljer kvinnor att berätta om övergrepp och våldtäkter för att stötta varandra.

Det fina med Rebecca Solnit är att hon skriver utan pekpinnar, utan att skuldbelägga någon. Hon menar att det inte bara är vi kvinnor som drabbas av dessa orättvisa patriarkala strukturer. Männen måste leva efter tuffa maskulinitetsideal, som stundom uppmuntrar dem att ta plats, trycka ner och att vara våldsamma. Det är till exempel tufft att leva upp till idealbilden av en man när man hamnar utanför arbetsmarknaden och/eller drabbas av psykisk ohälsa. Då kan pressen bli så stor att man väljer att begå självmord.*

Som i Solnits andra essäsamlingar väver hon i Män förklarar saker för mig samman etik, politik, kultur och historia för att kunna fånga komplexiteten och nyanserna i vårt moderna samhälle, och i det här fallet med fokus på genus. Varje argument bygger hon upp kring grundlig research, så hennes iakttagelser är aldrig bara tyckande och tänkande. Män förklarar saker för mig är en av Solnits mest lättlästa skrifter, och i Helena Hanssons översättning kommer hennes språkliga träffsäkerhet till sin rätt. Rebecca Solnit är en av mina absoluta favoritförfattare – läs Män förklarar saker för mig så förstår du varför.

Bild: © mbolina / Adobe Stock


* Statistiskt sett begår fler män än kvinnor självmord. Att män sällan ”får” visa smärta och lidande för andra och därför tror att de måste må dåligt i det tysta, kan vara en anledning till högre självmordstal.

böcker, litteratur, essäer, favoritförfattare

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie

Brené Browns, Rebecca Solnits och Chimananda Ngozi Adichies författarskap lär mig viktiga och djupa saker såväl om mig själv som om samhället. Läs om varför jag värdesätter deras författarskap så högt som jag gör. 

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie. Jag är glad att jag har hittat till tre starka kvinnliga författare och inte till ännu fler män. Trots att jag försöker undvika litterära kanon, som ju ofta framlyfter mäns författarskap, blir det lätt så att jag läser gamla gubbars verk i alla fall.

Jag slås av hur häftigt det är att kunna ha Brené Browns böcker som bollplank

Brown, Solnit och Adichie talar alla till mig, men på olika sätt. Brown är en doktor i sociologi och skriver om mellanmänskliga relationer på ett väldigt personligt och träffsäkert vis. Böckerna hon skriver – de handlar om allt från att känna skam när man känner sig otillräcklig till det mod som krävs för att resa sig efter nederlag – skulle kunna handla om mig, om min kamp för att kunna känna acceptans. Faktiskt har Brown gjort ett så starkt intryck på mig att jag när jag hamnar i jobbiga sociala situationer numera brukar fråga mig själv Vad skulle Brené Brown göra? och därefter agera på ett, vad jag hoppas och tror, trevligare sätt än vad jag gjorde för bara ett halvår sedan. När jag tänker på det hela, slås jag av hur häftigt det är att kunna ha böcker som bollplank.

Rebecca Solnit placerar synen på kvinnligt respektive manligt i historiska kontexter

Solnit kan vara en av de mest bildade författare jag vet. Du som känner mig vet hur mycket jag värdesätter kunskap och bildning. Hon är också en lysande essäist som mixar frågor rörande historia, konst, litteratur och genus till upplysande texter. Hennes författarskap är särskilt fokuserat på vandringslusten genom tiderna, hur våra värderingar skapar och begränsar fysiska rum samt på vilken syn olika samhällen har på manligt och kvinnligt. För några år sedan lyckades Solnit skapa debatt om ”mansplaining”, ett begrepp hon myntade i essän Män förklarar saker för mig (Men explain things to me). Med sina ambitiösa ”försök” – essä kommer från franskans essai som betyder försök – att placera genuskonstruktioner i historiska kontexter tycker jag att Solnit lyckas få mig att förstå hur konstruerade våra människobilder är.

Oftast förbisedda människor får en röst i Chimamanda Ngozi Adichies böcker

Jag är antropolog och borde därför veta att man inte kan bunta samman länder till ett stort fantasiland, jamen, så som många av oss gör med ”Afrika”. Jag har själv tänkt på Afrika som homogent och därmed inte sett kontinentens pluralism. Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie visar Nigerias mångsidighet. Där finns lika många berättelser som där finns människor, precis som det finns i alla länder. Adichie ger oftast förbisedda människor deras röster och berättelser åter. Hon berikar också världslitteraturen med nya perspektiv, och med tanke på hur erkänd hon är redan nu har hon säkert redan skrivit in sig i litteraturhistorien. Adichie värjer inte för att skriva om svåra ämnen som utanförskap och hustrumisshandel, men det finns alltid ljus i mörkret. Berättelser blir knappast rikare än hennes.

Bild: © pirotehnic / Adobe Stock