Etikettarkiv: kronisk smärta

resa Skottland, resor Skottland, resa högländerna, resor högländerna, resa Isle of Skye, resor Isle of Skye, sevärdheter i Skottland, öar Skottland

Platser jag drömmer mig bort till: Isle of Skye i Skottland

Under mitt flera veckors värkskov har jag haft mycket tid att dagdrömma. Den här gången har jag låtit tankarna vandra till Isle of Skye i Skottland. Nu bara måste jag dit.

Jag har hälsomässigt lämnat några jobbiga veckor bakom mig. På grund av att jag har levt med kronisk smärta så länge blir de tuffa perioderna allt mer utdragna. Det är inget vidare roligt när värken håller i sig, men jag har min egen medicin för att hålla kämpaglöden och livsglädjen uppe trots svåra smärtor. Jag dagdrömmer. Mycket.

Många dagdrömmar förblir rena rama fantasier. Det tycker jag de kan få vara. Många andra dagdrömmar brukar jag dock förvandla till verklighet, så det är inte bara luftslott jag bygger när jag försvinner in i dagdrömmarna. Medan jag har varit mer eller mindre utslagen den här gången har Isle of Skye i Skottland varit föremål för mina drömmerier. Förra gången – i november-december någon gång – var det Kreta i Grekland, som jag även har bokat en sommarresa till. Nu ska jag alltså boka resa till den skotska huvudstaden Edinburgh och högländerna, så att jag kan rikta fokus bort från sjukdomen och mot äventyren.

Jag har varit i Skottland och högländerna förut. Men aldrig på ön Isle of Skye, som via en bro är förbunden med fastlandet. Det finns flera rundturer till de skotska högländerna och Isle of Skye, och man kan boka dem på Viator.com. De flesta av dem gör ett stopp vid sjön Loch Ness – kommer jag få en andra chans att skymta Loch Ness-odjuret?

Se hur vackert Isle of Skye i Skottland är

resa Skottland, resor Skottland, resa högländerna, resor högländerna, resa Isle of Skye, resor Isle of Skye, sevärdheter i Skottland, öar Skottland

Bild: © Nataliya Hora / Adobe Stock

Fotografiet föreställer Portree, huvudstaden på Isle of Skye. Den skotska staden må se gammal och pittoresk ut men den sägs rymma alla bekvämligheter man kan tänka sig. Jag längtar efter att få vila blicken på de underbart pastelliga husen.

resa Skottland, resor Skottland, resa högländerna, resor högländerna, resa Isle of Skye, resor Isle of Skye, sevärdheter i Skottland, öar Skottland
Bild: © alpegor / Adobe Stock

Jag är både en kultur- och naturromantiker. Därför uppskattar jag hur natur och kultur smälter samman i landskapet: Gamla broar och ruiner bland berg och dalar…

resa Skottland, resor Skottland, resa högländerna, resor högländerna, resa Isle of Skye, resor Isle of Skye, sevärdheter i Skottland, öar Skottland
Bild: © photoenthusiast / Adobe Stock

På tal om naturromantik är Old Man of Stoor, en av de populäraste sevärdheterna på Isle of Skye i Skottland, ett måste att vandra upp till.

resa Skottland, resor Skottland, resa högländerna, resor högländerna, resa Isle of Skye, resor Isle of Skye, sevärdheter i Skottland, öar Skottland
Bild: © Nataliya Hora / Adobe Stock

Jag tycker det är svårt att föreställa mig de skotska högländerna utan slott. Dunvegan Castle talar direkt till mitt romantiserande av Skottland.

resa Skottland, resor Skottland, resa högländerna, resor högländerna, resa Isle of Skye, resor Isle of Skye, sevärdheter i Skottland, öar Skottland
Bild: © e55evu / Adobe Stock

Mest av allt är jag spänd av förväntan på att få se Fairy Glen utanför staden Uig. I kombination med platsens namn – jag älskar älvor – gör dess märkliga utseende att det står skrivet ”Sandra Jönsson was here” överallt i Fairy Glen.

Bild: © mp1982_06 / Adobe Stock

Flera dagars cravings efter vegansk tunnbrödsrulle med pulvermos, vegokorv och annat mumsigt

Under flera dagar har jag inte kunnat tänka på annat än att få äta en vegansk tunnbrödsrulle…

Livet med kronisk smärta och sjukdomar suger när man hamnar i ett skov. För att kunna ta mig igenom dagarna har jag behövt proppa mig full med morfinpreparat och antiinflammatoriska värktabletter. Det är verkligen ingen bra kombination med mitt magsår och min IBS, som jag har fått på grund av att jag är kroniskt sjuk.

Men så kan jag få små, små glimtar av mindre magont och illamående. Då inser jag hur lite jag har ätit på sistone och jag får plötsliga cravings. Så var det för mig förrgår. Någon gång på kvällen började jag känna ett sug efter en vegansk tunnbrödsrulle med pulvermos, vegokorv och annat mumsigt, som massor av ketchup och senap.

Det var först idag jag kunde smaska i mig den efterlängtade veganska tunnbrödsrullen. Okej, så en tunnbrödsrulle med pulvermos och vegokorv är kanske inte höjden av en kulinarisk upplevelse, men jag fick chansen att prova en ny produkt (veganskt pulvermos) och att äta tunnbröd, som jag inte har ätit på flera år.

De här matprodukterna använde jag till min veganska tunnbrödsrulle

Så förutom massor av ketchup och senap – vilka matprodukter använde jag till min veganska tunnbrödsrulle?

Abisko tunnbröd från Polarbröd

Det går inte att göra en tunnbrödsrulle utan tunnbröd. En gång i tiden slutade jag äta Polarbrödet Sarek, då jag misstänkte att det inte ens var vegetariskt. Det var för länge sedan och numera finns det faktiskt en vegansk tunnbrödssort från Polarbröd. Tunnbrödet heter Abisko och är gjort på surdeg.

Potatismos från ICA Basic

Pulvermoset från ICA Basic är veganskt och innehåller 99 procent potatis. Jag blev nästan chockad över hur lite moset smakar. Det gick att boosta smaken med hjälp av en skvätt Carlshamns mjölkfria flytande margarin, nypa salt och vitpeppar. Jag hällde i ganska mycket vitpeppar, då jag gärna vill ha ett litet sting i min mat.

Vegokorv från Anamma

Jag tycker i ärlighetens namn att sojakorven från Hälsans kök är godare än Anammas vegokorv, men då jag har en vegansk kosthållning äter jag just vegokorven från Anamma. Den är okej – jag vet att många föredrar den framför många andra sojakorvar – och blev som pricken över i:et i min veganska tunnbrödsrulle.

svårt att orka när man är sjuk, kronisk smärta, kronisk sjukdom, livet med smärta, livet med värk, fibromyalgi

Övervann smärtan och tröttheten för besök hos frisören och optikern

Smärtan och tröttheten får mig att skjuta på viktiga saker…

Jag har laddat i en vecka inför idag. Eller egentligen ett halvår. Jag har både klippt håret och varit på synundersökning. Om man inte själv lever med kronisk smärta kan det vara svårt att förstå att man kan skjuta på så grundläggande saker.

Visst, en hårklippning kan man väl leva utan, men att gå på synundersökning är faktiskt viktigt. Jag tenderar att skjuta upp viktigare saker än så, som mina läkarbesök. Vilken är min ursäkt?

Det är jobbigt att vara sjuk och ha en vardag. Efter jobb, träning (som jag måste göra för att minska värken), hemmabestyr och umgänge är jag helt slutkörd. Jag orkar helt enkelt inte klämma in fler saker i mina veckoscheman. Jag slår alla måsten ifrån mig.

Men idag hände det. Jag var och klippte mig. Plockade ögonbrynen. Jag gillar när jag ser prydlig och vårdad ut. Håret har varit en trollman de senaste sex månaderna eller så. Jag känner mig som Sandra igen. Ack, mitt fina, lockiga hår och mina vackert välvda ögonbryn!

Sedan gick jag på synundersökning och beställde nya glasögon. Det var jävligt passande att mina gamla glasögon gick sönder. Jag var så illa tvungen att gå till optikern, om nu suddig syn inte var tillräckligt motiverande.

Jag känner mig alltid lika lättad när jag har övervunnit smärtan och tröttheten och gjort saker för mig själv, saker som kräver att jag lämnar hemmets trygga vrå. Jag vill inte vara på det här sättet. Jag vill orka. Vill vara handlingskraftig. Dessvärre kan man inte alltid välja.

Bild: © enrico113 / Adobe Stock

kronisk smärta, fibromyalgi, kronisk sjukdom, kroppstemperaturen, värk på vintern

Det har tagit över halva dagen att bli någorlunda varm igen

”Jag har invärtes gåshud och kylan drar i ryggraden, får kroppen att skaka.”

Idag har mormor varit död i ett år. Jag tänker på henne varje dag. På hur mycket jag alltid kommer älska henne. För mormor var det viktigt att gravarna sköts med mycken kärlek och omsorg, så givetvis gick jag och mamma upp i ottan för att åka och lägga en bukett blommor och tända ett ljus på mormors grav. Jag är säker på att hon blir glad, var hon än befinner sig.

Allt som allt tillbringade vi kanske en halvtimme utomhus, i den bistra vinterkylan på västkusten. Den korta tiden räckte för att få kroppens förmåga till temperaturreglering att haverera. När man har kronisk smärta och fibromyalgi, som jag har, kan kyla och värme ställa till det rejält. Detta för att ett vanligt – men ack så udda symptom – är att kroppen får svårt att reglera kroppstemperaturen när det är kallt och varmt ute.

Jag kraschade i sängen. Under täcket. Med både fulkoftan och en värmekudde, mikrad i fem minuter. Det har nu gått fyra-fem timmar sedan besöket på kyrkogården, och inte ens nu, efter en halv dag, har jag fått upp kroppstemperaturen till en hundra procent uthärdlig nivå. Jag har invärtes gåshud och kylan drar i ryggraden, får kroppen att skaka.

Att det ska behöva ta över halva dagen att bli varm igen efter en utomhusvistelse. Visst låter det otroligt?! I en artikel på min sajt Kronisksmarta.se ”10 oväntade fibromyalgisymptom som du kanske inte känner till” – skriver jag just om hur svårt det kan vara för fibromyalgikroppen att reglera temperaturen och förklarar varför det är så, om än i svepande drag. Läs gärna artikeln för att få bättre koll på fibromyalgi och några av dess många märkliga symptom.

10 oväntade fibromyalgisymptom som du kanske inte känner till

Från smärtor i bröstet till restless legs – den kroniska smärtsjukdomen fibromyalgi är en komplex diagnos som rymmer oändligt många fler symptom än muskelsmärtor. Här kommer tio oväntade fibromyalgisymptom som du kanske inte känner till! Många fibromyalgiker upplever kraftiga bröstsmärtor, ett fibromyalgisymptom som kan oroa eftersom det också kan ha att göra med annan ohälsa.

Bild: © Images by Jefunne / Adobe Stock

träna på att slappna av, stress, kreativ stress

Det svåra med att komma till ro och vila

Jag är inget vidare bra på att komma till ro och vila. Måste börja träna mer på det.

För fyra fem sex år sedan tyckte jag på riktigt att det var coolt att hålla igång hela tiden. Jag varvade studier, kursledande, utveckling av kurser, skrivande och jobb som lärarvikarie med en aktiv fritid. När folk frågade om jag någonsin vilar, skrattade jag lite generat och stolt: Nej. Kanske inte så mycket som jag borde. På många sätt tyckte jag att det var fint att ha många bollar i luften, att alltid vara involverad i nya projekt och att arbeta, arbeta, arbeta.

Jag varken tycker eller känner så idag, och det är jag glad för. Att vila är absolut nödvändigt för att jag ska kunna känna livsglädje trots svår kronisk smärta och för att jag ska orka engagera mig i mina nya idéer.

På grund av min sjukdomsbild har jag svårt att komma till ro. Så har det varit ända sedan jag var barn och blev sjuk. Det är liksom inte så lätt att slappna av när jag upplever att min nacke är avbruten och att jag har knivar rakt in skulderbladen – ska jag sitta, ligga eller stå? Smärtan stressar mig. Och sedan; du vet ju att man säger att man får sina bästa idéer när man vilar? Idéerna kommer ständigt till mig, vare sig jag vilar eller inte.

För varje ny idé jag får och skriver ner på mina listor över idéer att ta tag i, får jag tio nya idéer. När jag väl vilar förstärks tillströmningen ännu mera och till slut upptas mina tankar av till exempel alla artiklar eller blogginlägg jag borde skriva.

Till och med idag när att försöka komma till ro och vila är den viktigaste punkten på schemat – jag kan vila hur mycket jag vill – känner jag ett nästan desperat behov av att gå upp och sätta mig och skriva det där j*vla blogginlägget om hur svårt jag har för att just komma till ro och vila, bara för att jag inte kan släppa tankarna på att det är ett viktigt ämne att ta upp. Jag som verkligen har gjort ett tappert försök, laddat upp med bra böcker att läsa.

Denna rastlöshet kan jag känna månader i stöten. Jag måste verkligen börja träna på att komma till ro och vila, att stänga av tankeflödet. Jag är övertygad om att mitt välmående hänger på det och beundrar alla som har hittat sitt knep att varva ner.

Bild: © ijeab / Adobe Stock

vara med om en bilolycka, råka ut för ett trauma, sjuk på grund av trauma, acceptera sjukdom

”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3 handlar om den långa vägen tillbaka efter ett trauma

Jag blir alltid lika berörd av andras trauman…

Det gråa januarivädret med fukt i luften och töande snö förstärker den tunga känslan. Snart brister det. Jag kommer börja fulgråta. Mitt på motionsspåret i Påskbergsskogen. Samma sak händer varje gång jag ser någon annan råka ut för ett eller hör någon berätta om sitt trauma. Jag får en flashback till mitt eget trauma. Ett trauma som har gjort mig kroniskt sjuk och lett till att jag varje dag måste leva med en fysisk smärta som överstiger mitt förstånd.

Jag lyssnar på radio- eller poddavsnittet ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Sveriges Radio-programmet Verkligheten i P3. Om jag hade vetat att jag skulle slungas rakt in i den 30-åriga Malins trauma hade jag väntat att lyssna tills jag hade varit och handlat på Willys och kommit hem till min ensliga skrivlya, där tårarna kan flöda ostörda. Nu traskar jag fram och tillbaka medan ögonen bränner och svider.

skog i Varberg

Det här handlar ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3 om

Cykelolyckan & offerkoftan – Verkligheten i P3

Malin cyklar rakt in i en 18 meter lång lastbil. Hon får men för livet. Men hon vägrar acceptera sitt tillstånd. Till slut får sambon nog.

Snart är husrenoveringen och examensarbetet klart och Malin kan äntligen andas ut. Det är då det händer. Hon och kompisen cyklar in i en 18 meter lång lastbil.

När Malin vaknar upp på sjukhuset får hon reda på att hennes ena ben kanske måste amputeras, då huden och köttet i och med olyckan har skalats bort från det. Eftersom benet är ett öppet sår har det börjat ruttna.

Tack och lov går det att rädda Malins ben. Först är hon euforisk. Därefter blir hon arg och ledsen. Hon lämnar inte sjukhuset i samma skick som hon var före olyckan. Dessutom har man behövt plastikoperera benet, som nertill ser ut som ett enda lapptäcke.

Samtidigt som Malins liv kretsar kring sjukhusbesök och sjukgymnastik blir hon bara argare och argare. Hon beskriver det själv som att hon tar på sig ”offerkoftan” och glömmer bort att hon inte är ensam om sitt mående. Föräldrarna och sambon är också drabbade.

En dag säger sambon att Nu räcker det. Han ber henne att samla sig. För Malin blir det en brytpunkt. Hon känner själv att det får räcka, att det är dags att försöka hitta tillbaka.

Hon vet att det är en lång process, både fysiskt, psykiskt och administrativt. Men hon bestämmer sig där och då att hon ska vända det, att hon ska ta tag i besök hos kuratorn och lära sig tycka om sjukgymnastiken.

Efter nästan ett års rehab börjar Malin märka en skillnad i kroppen. Sakta men säkert återfår hon lite av rörligheten i benet. Hon sätter hela tiden upp nya mål för att må bättre i det.

Till slut tröttnar hon också på att sitta hemma. Hon väljer att börja jobba 25 procent, och för henne blir det ett sätt att slippa tänka på hur dåligt hon mår. Hon blir gladare.

”När man väljer att prata om sitt trauma kan man bli hjälpt att komma vidare”

Jag tycker att Malin säger något väldigt viktigt i ”Cykelolyckan & offerkoftan”. Hon säger ungefär När man väljer att prata om sitt trauma kan man bli hjälpt att komma vidare. Även om man ibland inte kan sätta ord på smärtan och det man går igenom kan det vara så otroligt stärkande när man väl hittar orden. Att kunna och sedan få berätta om det (alltså att ha någon som lyssnar), är ett sätt att börja läka.

Det betyder inte att den fysiska och psykiska smärtan eller traumat kommer bli mindre. Snarare innebär det både att man själv tillåter sig att inte må bra och att andra tillåter en att vara sjuk, att ha en tung berättelse. Det innebär även att man tillåter sig att fortsätta sin berättelse, att bygga vidare på den. Och vem vet vad livet bär med sig? Känslan av att det finns en fortsättning kan i sig vara befriande. Så är det i alla fall för mig.

In och lyssna på ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3!

Bild: © Paolese / Adobe Stock

kronisk smärta, kronisk sjukdom, hjärndimma, utmattnings på grund av sjukdom

Efter flera år av utmattning och hjärndimma vaknade jag och kände mig pigg

”Det här med kronisk smärta och kroniska sjukdomar är bokstavligen helt sjukt – snacka om att livet är en bergochdalbana med bråddjup och hisnande toppar.”

I två och ett halvt år har jag dagligen önskat ett mirakel. Att om så för blott en dag få vakna upp och känna mig pigg och energisk, som mitt vanliga jag, och att inte vara nedtyngd av den utmattning och hjärndimma kronisk smärta kan ge upphov till. Varje dag under dessa år har jag gått till sängs med denna innerliga önskan. Det har aldrig funnits en brist på vilja. Men utmattningen och hjärndimman har hängt kvar, som ett tjockt och raserande töcken vilket det är omöjligt att finna en väg genom och som har slagit min vardag i spillror.

Så, om det var i slutet på november eller början på december, kom förändringen, den där plötsliga känslan av att trots smärtan ha en massa, massa energi (”en massa” kan låta mycket, men tänk på att jag har befunnit mig på en energimässig botten). Jag fick mycket av min ork åter över en natt. Det här med kronisk smärta och kroniska sjukdomar är bokstavligen helt sjukt – snacka om att livet är en bergochdalbana med bråddjup och hisnande toppar.

Det lustiga med förändringen är att jag egentligen inte har gjort en plötslig förändring själv. Missförstå mig inte. Jag har provat ALLT för att må bättre. Jag tränar och motionerar nästan varje av veckans sju dagar. Jag varken röker eller dricker och äter vegankost. Hela 2017 har jag tagit min vila på större allvar genom att läsa oftare. Jag har bestämt mig för att inte fortsätta överanalysera det faktum att jag mår förhållandevis bra, utan bara känna mig tacksam för att jag efter så lång tid äntligen har fått ha den vardag jag vill ha och tycker att jag förtjänar.

För mig var detta den bästa julklappen och slutet på 2017 jag kunde få.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta kunna överleva en zombieapokalyps? 10… nej, 4 sätt jag kan försöka

Det här är inget skämt. Jag menar allvar med frågan. Tänker på den ofta. Utrymmet för tankarna är stort, som du kan läsa i mitt tidigare inlägg ”Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?” Det finns hittills ingen bok, film eller teveserie som har besvarat frågan (rätta mig väldigt gärna om jag har fel). Jag känner mig som en jävla pionjär. Till The Walking Deads heder får jag väl tillstå att de har med gamlingen Hershel Greene (min favoritkaraktär i serien) – men han har mer krut i kroppen än vad jag har! Han verkar inte lida av kronisk smärta, även om han skulle kunna ha haft reumatisk artrit eller artros… I slutskedet av hans uppochnedvända liv får Hershel visserligen amputera ena benet, men han dör ganska snart därefter. Sjuklingar verkar inte vara apokalypsöverlevare. Men jag vägrar ge upp tron på att vi kan överleva, så jag har tagit mig friheten att tänka ut hur. Så länge jag inte måste använda kroppen har jag kanske en chans…

4 sätt jag som har kronisk smärta kan försöka överleva en zombieapokalyps

  1. Förutsatt att elnätet inte har stängts ner skulle jag kunna rapportera om världens undergång på radio. Jag skulle kunna varna de som hör för att gå till vissa platser såsom kannibalstäder.
  2. [Läs absolut inte här om du tycker att dåliga skämt om kannibalism är osmakliga:] På tal om kannibalism, jag skulle kunna lära mig att tillreda människokött på ett aptitligt sätt så att mina överleverkompisar kan äta. På så sätt behöver ingen av oss ge oss ut i skogen för att jaga efter mat. Kan man göra människokött aptitligt är man helt oumbärlig för gruppen.
  3. Jag skulle kunna göra mig nyttig genom att läsa Gray’s Anatomy – som jag hann packa ner i min ryggsäck före jag lämnade mitt hem – och sedan omsätta det jag lärt mig till praktik, såsom att kurera och operera sjuklingar. Det är trots allt inte säkert att det finns en läkare eller sjuksköterska i närheten av min grupp.
  4. Någon måste kunna berätta om zombieapokalypsen för eftervärlden, för det kommer väl finnas ett sedan? Denna någon skulle kunna vara jag. Jag skulle kunna bli en historieskrivare… Men vänta lite? Då måste jag få en eskort. Jag kan inte bege mig ut på vägarna själv. Om jag kan få eskort av mäktiga krigare kan jag bli historieskrivare. Och givetvis skulle jag roa människor jag möter med berättelser om stordåd. Möjligen skulle det vara svårt att övertyga andra om mitt verkliga värde. Humanistens status verkar inte bli bättre med åren.

Jag skulle ha skrivit ner tio exempel på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps. Blev helt blank efter fyra. Är jag verkligen helt körd? Fick ett råd att lägga mig ner med en gång, att låta zombierna ta mig. Aldrig! Du har säkert överlevnadstips – hjälp mig! Det är på tiden att vi med kronisk smärta – med kroniska sjukdomar överlag – skriver in oss i fiktionen.

Bild: © grandfailure / Adobe Stock

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?

Jag är inte den enda som tänker på hur det skulle vara om en zombieapokalyps sköljde över världen. Min bror, till exempel, är helt inställd på att en sådan apokalyps snart är här och han har svurit på att bli jävligt bra på att klättra i träd, så att han kan fly undan zombierna. Jag å min sida har redan valt ut min tillflyktsort. Platsen – aldrig i livet att jag kommer röja dess namn – ligger intill en sjö och har en välvd himmel över sig, att vara där är som att befinna sig i en blå oändlig kupol eller snöglob utan vare sig början eller slut. Jag ska lära mig massa om skogens skafferi. Jag och de mina kommer inte behöva gå hungriga. Hunnen så här långt i tankarna måste jag hejda mig: Det här, allt det jag har tänkt ut, är för idylliskt för att vara zombieapokalyps. Andra tankar smyger sig på.

Om apokalypsen hade varit en dystopi och samhällskollaps i stil med Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, George Orwells 1984 eller Ray Bradburys Fahrenheit 451 hade jag – notera nog – klarat mig galant. Jag hade säkert gått med i ett radikalt sällskap vars uppgift hade varit att underminera makten. Men om det blev en zombieapokalyps som i The Walking Dead tror jag inte att jag hade haft så stora chanser att överleva överhuvudtaget. Min kropp, tyngd av kronisk smärta, hade liksom inte pallat att springa genom kämpig terräng, klättra i träd, få för lite sömn, slåss med tillhyggen, hoppa mellan hustak, hålla för dörrar för att stänga zombierna ute medan mina vänner flyr, trycka bort zombiernas hungriga käftar eller köra bil i ilfart – jag har inte ens ett körkort. Jag hade varit helt jävla körd. 

Jamen, tänk dig, zombierna hade kommit emot mig, en framåtdrivande klunga av förruttnelse. Billös hade jag tagit fart och börjat springa. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod. Jag hade sprungit hundra, tvåhundra, trehundra meter… Någonstans mellan dessa första hundra metrar hade jag fått en så total mjölksyra att jag hade fallit till marken. Det är det som är själva grejen med min kroniska sjukdom, musklerna får mjölksyra med en gång. Eller ännu värre: mitt gäng hade kanske lämnat mig kvar att dö i min ensamhet. I den forna tidens jägare-samlarsamhällen – alltså samhällen där människorna hela tiden rörde på sig – var det troligen så att man lämnade de sjuka bakom sig eftersom de ansågs vara en för stor belastning för gruppen. För att ha den minsta chans att klara mig genom eländet skulle jag behöva ge upp min plats i apokalypsen för att gå under jord. Kanske att jag skulle leta upp en jordkällare och fylla den med mat redan nu eller bli miljonär enbart för att kunna köpa mig ett rum i en sådan där lyxbunker?

Har du ännu fler förslag på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps? Dela gärna med dig av dem i kommentarsfältet!

Bild: © grandfailure / Adobe Stock

biblioterapi, läsa skönlitteratur, bra hälsa

Jag har kronisk smärta och för mig har att läsa böcker varit bättre än någon annan behandlingsmetod

”Hur dåligt jag än mår – tro mig, man kan må jävligt dålig när man har nervskador och kronisk smärta – känner jag mig ändå helt okej så länge jag får läsa en bok.”

Hur dåligt jag än mår – tro mig, man kan må jävligt dålig när man har nervskador och kronisk smärta – känner jag mig ändå helt okej så länge jag får läsa en bok. Faktiskt har böcker varit bättre än någon annan behandlingsmetod jag provat under de tjugo år som smärtan har gjort sitt absolut bästa för att göra sig känd i min kropp; mörbultade muskler, inflammationer, leder som låter knak-knak, en nacke som har gett upp, fingrar som vägrar knappa på tangentbordet, ett huvud som inte orkar mer värk, ja, du fattar.*

Det kan vara väldigt ensamt att vara sjuk. Människorna i omgivningen tröttnar liksom på en vän som berättar om sitt mående eller som kanske inte orkar hålla samma tempo i vardagen som de gör. Man tröttnar själv på att bli sängliggande efter några timmars skoj med sitt älsklingsintresse. Om tre dagar i sängen är priset man måste betala för att ha dansat, stickat, lagat mat eller löptränat en liten stund är det kanske inte ens värt att klamra sig fast vid sitt intresse?

Jag är tacksam att mitt största intresse alltid har varit att läsa. Fastän jag har haft dåliga dagar har jag ändå orkat läsa några stycken och när jag har känt mig som mest ensam har jag haft sällskap av karaktärerna. Tankarna har skingrats av allt det fantastiska som finns mellan raderna – och där finns minsann massa att klura på – och jag har känt mig glad över att få vakna och vända nya blad. I mina svåraste stunder har böcker gett mig perspektiv på tillvaron: jag lever ett meningsfullt liv, trots allt.

Jag är inte ensam om att uppleva läsandet av böcker som läkande. Biblioterapi anses vara bra för hälsan och nu ska det utbildas biblioterapeuter

Ända sedan första världskriget har man i vissa kretsar använt biblioterapi för att läka kropp och psyke. På senare år har forskning uppenbarat fler och fler samband mellan läsande och välmående, och då framför allt vad gäller läsande av skönlitterära böcker. Att läsa en skönlitterär bok kan hjälpa såväl kroppen som knoppen att slappna av, så det är inte alls otänkbart att smärtpatienter kan finna lindring i en bok.

– Det var en kvinna som berättade om hur hon slappnade av när hon läste, så att smärtan försvann. Om man baserar sig på den empiri jag har så finns faktiskt flera exempel på att läsning av skönlitteratur kan påverka både det fysiska och det psykiska. De som deltog berättade att de orkade mer efter att de läst. Läsningen blev ett andningshål där man kunde försjunka i litteraturen och sen komma tillbaka och ha fått lite input, lite energi, säger litteraturvetaren Cecilia Pettersson i en intervju på Sveriges Radios program Kulturnytt.*

Forskning tyder även på att många som läser skönlitterära böcker kan leva sig in så till fullo i handlingen att de blir ett med karaktärerna. Effekten kan hålla i sig flera dagar efteråt och göra så att man känner sig stärkt och tämligen handlingskraftig. Just för att man sympatiserar så starkt med en viss karaktär kan man till och med i en positiv mening göra saker som man inte annars skulle göra.

Som skrivet, biblioterapin har funnits i ungefär hundra år, men det är först nu som terapiformen håller på att få fäste i Sverige. Hösten 2017 kommer, som Kulturnytt rapporterar, Ersta Sköndal Bräcke högskola erbjuda den första svenska akademiska kursen i biblioterapi någonsin.
– Utbildningen kommer att handla om texter, ord och vad orden gör med oss, med fokus på de terapeutiska effekterna. Och hur vi med hjälp av andras ord kanske lättare hittar fram till egna ord, berättar socionomen Pia Bergström för Kulturnytt.

Källor: Kulturnytt; Science Daily; Journal of Personality and Social Psychology; Tolstoy Therapy
Bild: © okalinichenko / Adobe Stock


*Jag föreslår inte att du ska sluta med mediciner eller behandlingar och i stället enbart läsa böcker för att få bukt med din kroniska smärta. Jag skriver om en lindringsform som fungerar för mig och vill uppmuntra dig att försöka komma till ro med en skönlitterär bok, för att se om det kan hjälpa dig att må bättre.

* Intervjun förekommer i Sveriges Radios program Kulturnytt och finns med i artikeln ”Biblioterapin slår igenom i Sverige”  från den 26:e april 2017.