Etikettarkiv: kronisk smärta

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta kunna överleva en zombieapokalyps? 10… nej, 4 sätt jag kan försöka

Det här är inget skämt. Jag menar allvar med frågan. Tänker på den ofta. Utrymmet för tankarna är stort, som du kan läsa i mitt tidigare inlägg ”Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?” Det finns hittills ingen bok, film eller teveserie som har besvarat frågan (rätta mig väldigt gärna om jag har fel). Jag känner mig som en jävla pionjär. Till The Walking Deads heder får jag väl tillstå att de har med gamlingen Hershel Greene (min favoritkaraktär i serien) – men han har mer krut i kroppen än vad jag har! Han verkar inte lida av kronisk smärta, även om han skulle kunna ha haft reumatisk artrit eller artros… I slutskedet av hans uppochnedvända liv får Hershel visserligen amputera ena benet, men han dör ganska snart därefter. Sjuklingar verkar inte vara apokalypsöverlevare. Men jag vägrar ge upp tron på att vi kan överleva, så jag har tagit mig friheten att tänka ut hur. Så länge jag inte måste använda kroppen har jag kanske en chans…

4 sätt jag som har kronisk smärta kan försöka överleva en zombieapokalyps

  1. Förutsatt att elnätet inte har stängts ner skulle jag kunna rapportera om världens undergång på radio. Jag skulle kunna varna de som hör för att gå till vissa platser såsom kannibalstäder.
  2. [Läs absolut inte här om du tycker att dåliga skämt om kannibalism är osmakliga:] På tal om kannibalism, jag skulle kunna lära mig att tillreda människokött på ett aptitligt sätt så att mina överleverkompisar kan äta. På så sätt behöver ingen av oss ge oss ut i skogen för att jaga efter mat. Kan man göra människokött aptitligt är man helt oumbärlig för gruppen.
  3. Jag skulle kunna göra mig nyttig genom att läsa Gray’s Anatomy – som jag hann packa ner i min ryggsäck före jag lämnade mitt hem – och sedan omsätta det jag lärt mig till praktik, såsom att kurera och operera sjuklingar. Det är trots allt inte säkert att det finns en läkare eller sjuksköterska i närheten av min grupp.
  4. Någon måste kunna berätta om zombieapokalypsen för eftervärlden, för det kommer väl finnas ett sedan? Denna någon skulle kunna vara jag. Jag skulle kunna bli en historieskrivare… Men vänta lite? Då måste jag få en eskort. Jag kan inte bege mig ut på vägarna själv. Om jag kan få eskort av mäktiga krigare kan jag bli historieskrivare. Och givetvis skulle jag roa människor jag möter med berättelser om stordåd. Möjligen skulle det vara svårt att övertyga andra om mitt verkliga värde. Humanistens status verkar inte bli bättre med åren.

Jag skulle ha skrivit ner tio exempel på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps. Blev helt blank efter fyra. Är jag verkligen helt körd? Fick ett råd att lägga mig ner med en gång, att låta zombierna ta mig. Aldrig! Du har säkert överlevnadstips – hjälp mig! Det är på tiden att vi med kronisk smärta – med kroniska sjukdomar överlag – skriver in oss i fiktionen.

Bild: © grandfailure / Adobe Stock. 

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?

Jag är inte den enda som tänker på hur det skulle vara om en zombieapokalyps sköljde över världen. Min bror, till exempel, är helt inställd på att en sådan apokalyps snart är här och han har svurit på att bli jävligt bra på att klättra i träd, så att han kan fly undan zombierna. Jag å min sida har redan valt ut min tillflyktsort. Platsen – aldrig i livet att jag kommer röja dess namn – ligger intill en sjö och har en välvd himmel över sig, att vara där är som att befinna sig i en blå oändlig kupol eller snöglob utan vare sig början eller slut. Jag ska lära mig massa om skogens skafferi. Jag och de mina kommer inte behöva gå hungriga. Hunnen så här långt i tankarna måste jag hejda mig: Det här, allt det jag har tänkt ut, är för idylliskt för att vara zombieapokalyps. Andra tankar smyger sig på.

Om apokalypsen hade varit en dystopi och samhällskollaps i stil med Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, George Orwells 1984 eller Ray Bradburys Fahrenheit 451 hade jag – notera nog – klarat mig galant. Jag hade säkert gått med i ett radikalt sällskap vars uppgift hade varit att underminera makten. Men om det blev en zombieapokalyps som i The Walking Dead tror jag inte att jag hade haft så stora chanser att överleva överhuvudtaget. Min kropp, tyngd av kronisk smärta, hade liksom inte pallat att springa genom kämpig terräng, klättra i träd, få för lite sömn, slåss med tillhyggen, hoppa mellan hustak, hålla för dörrar för att stänga zombierna ute medan mina vänner flyr, trycka bort zombiernas hungriga käftar eller köra bil i ilfart – jag har inte ens ett körkort. Jag hade varit helt jävla körd. 

Jamen, tänk dig, zombierna hade kommit emot mig, en framåtdrivande klunga av förruttnelse. Billös hade jag tagit fart och börjat springa. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod. Jag hade sprungit hundra, tvåhundra, trehundra meter… Någonstans mellan dessa första hundra metrar hade jag fått en så total mjölksyra att jag hade fallit till marken. Det är det som är själva grejen med min kroniska sjukdom, musklerna får mjölksyra med en gång. Eller ännu värre: mitt gäng hade kanske lämnat mig kvar att dö i min ensamhet. I den forna tidens jägare-samlarsamhällen – alltså samhällen där människorna hela tiden rörde på sig – var det troligen så att man lämnade de sjuka bakom sig eftersom de ansågs vara en för stor belastning för gruppen. För att ha den minsta chans att klara mig genom eländet skulle jag behöva ge upp min plats i apokalypsen för att gå under jord. Kanske att jag skulle leta upp en jordkällare och fylla den med mat redan nu eller bli miljonär enbart för att kunna köpa mig ett rum i en sådan där lyxbunker?

Har du ännu fler förslag på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps? Dela gärna med dig av dem i kommentarsfältet!

Bild: © grandfailure / Adobe Stock. 

biblioterapi, läsa skönlitteratur, bra hälsa

Jag har kronisk smärta och för mig har att läsa böcker varit bättre än någon annan behandlingsmetod

”Hur dåligt jag än mår – tro mig, man kan må jävligt dålig när man har nervskador och kronisk smärta – känner jag mig ändå helt okej så länge jag får läsa en bok”

Hur dåligt jag än mår – tro mig, man kan må jävligt dålig när man har nervskador och kronisk smärta – känner jag mig ändå helt okej så länge jag får läsa en bok. Faktiskt har böcker varit bättre än någon annan behandlingsmetod jag provat under de tjugo år som smärtan har gjort sitt absolut bästa för att göra sig känd i min kropp; mörbultade muskler, inflammationer, leder som låter knak-knak, en nacke som har gett upp, fingrar som vägrar knappa på tangentbordet, ett huvud som inte orkar mer värk, ja, du fattar.*

Det kan vara väldigt ensamt att vara sjuk. Människorna i omgivningen tröttnar liksom på en vän som berättar om sitt mående eller som kanske inte orkar hålla samma tempo i vardagen som de gör. Man tröttnar själv på att bli sängliggande efter några timmars skoj med sitt älsklingsintresse. Om tre dagar i sängen är priset man måste betala för att ha dansat, stickat, lagat mat eller löptränat en liten stund är det kanske inte ens värt att klamra sig fast vid sitt intresse?

Jag är tacksam att mitt största intresse alltid har varit att läsa. Fastän jag har haft dåliga dagar har jag ändå orkat läsa några stycken och när jag har känt mig som mest ensam har jag haft sällskap av karaktärerna. Tankarna har skingrats av allt det fantastiska som finns mellan raderna – och där finns minsann massa att klura på – och jag har känt mig glad över att få vakna och vända nya blad. I mina svåraste stunder har böcker gett mig perspektiv på tillvaron: jag lever ett meningsfullt liv, trots allt.

Jag är inte ensam om att uppleva läsandet av böcker som läkande. Biblioterapi anses vara bra för hälsan och nu ska det utbildas biblioterapeuter

Ända sedan första världskriget har man i vissa kretsar använt biblioterapi för att läka kropp och psyke. På senare år har forskning uppenbarat fler och fler samband mellan läsande och välmående, och då framför allt vad gäller läsande av skönlitterära böcker. Att läsa en skönlitterär bok kan hjälpa såväl kroppen som knoppen att slappna av, så det är inte alls otänkbart att smärtpatienter kan finna lindring i en bok.

– Det var en kvinna som berättade om hur hon slappnade av när hon läste, så att smärtan försvann. Om man baserar sig på den empiri jag har så finns faktiskt flera exempel på att läsning av skönlitteratur kan påverka både det fysiska och det psykiska. De som deltog berättade att de orkade mer efter att de läst. Läsningen blev ett andningshål där man kunde försjunka i litteraturen och sen komma tillbaka och ha fått lite input, lite energi, säger litteraturvetaren Cecilia Pettersson i en intervju på Sveriges Radios program Kulturnytt.*

Forskning tyder även på att många som läser skönlitterära böcker kan leva sig in så till fullo i handlingen att de blir ett med karaktärerna. Effekten kan hålla i sig flera dagar efteråt och göra så att man känner sig stärkt och tämligen handlingskraftig. Just för att man sympatiserar så starkt med en viss karaktär kan man till och med i en positiv mening göra saker som man inte annars skulle göra.

Som skrivet, biblioterapin har funnits i ungefär hundra år, men det är först nu som terapiformen håller på att få fäste i Sverige. Hösten 2017 kommer, som Kulturnytt rapporterar, Ersta Sköndal Bräcke högskola erbjuda den första svenska akademiska kursen i biblioterapi någonsin.
– Utbildningen kommer att handla om texter, ord och vad orden gör med oss, med fokus på de terapeutiska effekterna. Och hur vi med hjälp av andras ord kanske lättare hittar fram till egna ord, berättar socionomen Pia Bergström för Kulturnytt.

Källor: Kulturnytt; Science Daily; Journal of Personality and Social Psychology; Tolstoy Therapy.
Bild: © okalinichenko / Adobe Stock. 


*Jag föreslår inte att du ska sluta med mediciner eller behandlingar och i stället enbart läsa böcker för att få bukt med din kroniska smärta. Jag skriver om en lindringsform som fungerar för mig och vill uppmuntra dig att försöka komma till ro med en skönlitterär bok, för att se om det kan hjälpa dig att må bättre.

* Intervjun förekommer i Sveriges Radios program Kulturnytt och finns med i artikeln ”Biblioterapin slår igenom i Sverige”  från den 26:e april 2017.

skribent, frilansare, frilansskribent, blogg, starta blogg

Jag vill skriva om saker som är viktiga för mig

Många skulle nog tycka att det går bra för mig. Det senaste året har min frilanskarriär fått sig ett rejält lyft och jag känner mig själv glad att jag kan leva på mitt skrivande. Numera är det bara min egen ork och drivkraft som sätter gränserna för vad jag kan göra som skribent. Jag antar att mina grubblerier det senaste halvåret är ett slags lyxproblem. Jag har insett att jag vill skriva om saker som är viktiga för mig – och som den storhetsvansinniga person jag är: för andra. Om saker som kan göra skillnad för människor, för samhället. När jag började min karriär hade jag tänkt mig att jag skulle skriva vassa och insiktsfulla krönikor liksom djupsinniga och blottläggande essäer om utsatthet, feminism, rasism och om hur det är att vara osynligt sjuk i ett samhälle som lever efter devisen Det som inte syns finns inte. På min hälso- och livsstilssajt Bättre hälsa* har jag väl skrivit en hel del om det sistnämnda och med ganska stor framgång, men jag känner att jag kan och vill göra mycket, mycket mer, att jag vill ta mig själv och det jag gör på större allvar.

Jag hade också tänkt mig att jag skulle skriva recensioner om böcker som engagerar mig, att jag skulle återuppta mitt diktande och novellskrivande, kanske till och med skriva en barnbok. Jag hade, som du märker, tänkt mig väldigt många saker. Att skapa mig en skribentkarriär har varit så energi- och tidskrävande att det jag verkligen ville, och fortfarande vill, göra har åsidosatts. Det är inget jag kan ångra. Däremot kan jag från och med nu försöka skriva om det jag vill skriva, att sakta men säkert närma mig såväl mina mål som mina drömmar. Och jag kan börja med det här. På min egen blogg. För här kan jag skriva om vad jag vill. Jag hoppas förstås att det inte bara är jag som ska ha glädje av det som jag skriver här, utan att även du kan inspireras till att exempelvis läsa en ny bok – räkna med att jag kommer skriva massa bokrecensioner! Mycket av det jag skriver, skriver jag i ett slags terapeutiskt syfte. Jag är sjuk, har nervskador och kronisk smärta, och för mig är skrivande (och läsande) som världens bästa balsam.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock.


*Bättre hälsa är min alldeles egen hälso- och inspirationssajt med över 100 000 besökare i månaden och där jag lyfter frågor som intresserar och engagerar mig. En stor del av sajten är tillägnad livet med kroniska sjukdomar, såsom kronisk smärta, och kreativitet.