Etikettarkiv: kolonialism

bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol, Nigeria, Biafra, Biafrakriget

Bokrecension: Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol är en smärtsam, hemsk och vacker skildring av Biafrakriget

Det är smärtsamt, hemskt och vackert när den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie målar upp sin berättelserika skildring av Biafrakriget i romanen En halv gul sol. Läs min recension av boken!

Chimamanda Ngozi AdichieTitel: En halv gul sol
Originaltitel: Half of a Yellow Sun
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Översättare: Joakim Sundström
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2008 (boken utkom på svenska 2007)
Sidantal: 682

I en av sina TED-talks* berättar den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie att hon växte upp med en enda berättelse, den som brittiska och amerikanska barnböcker förtäljde. Som barn kunde hon därför bara föreställa sig blonda och blåögda karaktärer som levde i England eller USA. När Adichie gjorde sina första trevande författarförsök imiterade hon de barnböcker hon läst – för visst fanns det inget att berätta om den värld hon växte upp i? Det var trots allt få nigerianer som fick sina berättelser om Nigeria hörda.

När Ngozi, vad man kan anta, upptäckte Chinua Achebes* författarskap och blev mer samhällsmedveten – vilket hon för övrigt blev i tidig ålder – insåg hon att det inte finns en berättelse. Hela världen kryllar av berättelser i plural, och hennes hemland är inget undantag från detta. Sedan dess har hennes litterära visioner präglats av en vilja att med ord skapa mosaiker av hur det kan – notera ordet kan – vara att leva i Nigeria. I romanen En halv gul sol lyckas hon så väl med detta att boken kan jämställas med ett modernt mästerverk.

En halv gul sol är ett porträtt av inbördeskriget i Nigeria, även känt som Biafrakriget. Kriget som varade mellan åren 1967 och 1970 skakade om hela Nigeria. De västerländska nyhetsrapporteringarna från detta inbördeskrig påverkar vår bild av Nigeria än idag. Det är exempelvis härifrån som begreppet ”Biafrabarn”* härstammar och många tror att läget i Nigeria är precis likadant nu som det var då, en syn som Adichie gärna ser att vi omförhandlar när vi läser hennes berättelse som fångar både krig och fred.

Tvillingsystrarna Olanna och Kainene är olika som dag och natt. Olanna är vacker, karismatisk och mjuk, Kainene är alldaglig, skärpt och hård. Olanna ger sig hän humanismen, Kainene slipar sina färdigheter som affärskvinna. Olanna lämnar allt för att få leva med mannen hon älskar, Odenigbo, Kainene dikterar villkoren för sitt förhållande med den brittiske skribenten Richard. På grund av olikheterna växer systrarna från varandra. Stundom upplever de båda att kärleken dem emellan haltar.

Den aktade akademikern Odenigbos liv är på väg att förändras. Dels håller han och Olanna på att skapa en gemensam tillvaro – äntligen kan de vara tillsammans varje dag – dels har han just öppnat sitt hem för bypojken Ugwu. Ugwu, som först skulle vara tjänare, blir som en i familjen och han älskar att få lyssna på när Odenigbo, Olanna och deras intellektuella gäster diskuterar allt mellan himmel och jord. Just som livet, på gott och ont, pågår, sker det som inte får hända. Nigeria står inför ett inbördeskrig.

Det spelar ingen roll om man är en rik akademiker eller en fattig bybo, kriget stormar genom allas liv. Gammal som ung tvångsvärvas till arméerna, familjer och vänkretsar splittras. Den nya tillvaron präglas av evakueringar, bombräder, massakrer, sjukdomar, svält och flyktingskap, men också av en stark framtidstro. Medan kriget rasar kring dem gör Olanna och Kainene upp med varandra och otroligt nog lyckas deras kärlek gro bland söndersprängda byar och hungriga barn med kwashiorkor*. Och det är smärtsamt, hemskt och vackert.

Precis som En halv gul sol är rik på berättelser och livsöden, är Chimamanda Ngozi Adichies språk rikt på bilder, här i en fin tolkning av översättaren Joakim Sundström. Fastän Biafrakriget inträffade för ett halvt sekel sedan känns det högst aktuellt i Adichies tappning. Kanske att boken inte bara kan hjälpa oss att omförhandla vår snäva syn på Nigeria, utan även ge oss en större förståelse för det påtvingade flyktingskap många av våra medmänniskor lever i idag.

Bild: © daniel0 / Adobe Stock. 


* Klicka på föreläsningsrubriken för att komma till Chimamanda Ngozi Adichies mycket sevärda TED-talk The danger of a single story.

* Chinua Achebe (1930-2013) var en nigeriansk författare. Även han har i sina verk illustrerat Nigerias pluralism och berättelserikedom liksom skildrat Biafrakriget (1967-1970).

* ”Biafrabarn” är ett begrepp som syftar till att beskriva undernärda barn med uppsvällda magar. Begreppet härrör från den humanitära kris som uppstod under Biafrakriget, ett inbördeskrig i Nigeria.

* Kwashiorkor ett sjukdomstillstånd som har uppstått på grund av svält. Barn med uppsvällda magar och i övrigt tunna kroppar brukar få illustrera sjukdomstillståndet, som du kan läsa mer om på Wikipedia.

böcker, litteratur, essäer, favoritförfattare

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie

Brené Browns, Rebecca Solnits och Chimananda Ngozi Adichies författarskap lär mig viktiga och djupa saker såväl om mig själv som om samhället. Läs om varför jag värdesätter deras författarskap så högt som jag gör. 

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie. Jag är glad att jag har hittat till tre starka kvinnliga författare och inte till ännu fler män. Trots att jag försöker undvika litterära kanon, som ju ofta framlyfter mäns författarskap, blir det lätt så att jag läser gamla gubbars verk i alla fall.

Jag slås av hur häftigt det är att kunna ha Brené Browns böcker som bollplank

Brown, Solnit och Adichie talar alla till mig, men på olika sätt. Brown är en doktor i sociologi och skriver om mellanmänskliga relationer på ett väldigt personligt och träffsäkert vis. Böckerna hon skriver – de handlar om allt från att känna skam när man känner sig otillräcklig till det mod som krävs för att resa sig efter nederlag – skulle kunna handla om mig, om min kamp för att kunna känna acceptans. Faktiskt har Brown gjort ett så starkt intryck på mig att jag när jag hamnar i jobbiga sociala situationer numera brukar fråga mig själv Vad skulle Brené Brown göra? och därefter agera på ett, vad jag hoppas och tror, trevligare sätt än vad jag gjorde för bara ett halvår sedan. När jag tänker på det hela, slås jag av hur häftigt det är att kunna ha böcker som bollplank.

Rebecca Solnit placerar synen på kvinnligt respektive manligt i historiska kontexter

Solnit kan vara en av de mest bildade författare jag vet. Du som känner mig vet hur mycket jag värdesätter kunskap och bildning. Hon är också en lysande essäist som mixar frågor rörande historia, konst, litteratur och genus till upplysande texter. Hennes författarskap är särskilt fokuserat på vandringslusten genom tiderna, hur våra värderingar skapar och begränsar fysiska rum samt på vilken syn olika samhällen har på manligt och kvinnligt. För några år sedan lyckades Solnit skapa debatt om ”mansplaining”, ett begrepp hon myntade i essän Män förklarar saker för mig (Men explain things to me). Med sina ambitiösa ”försök” – essä kommer från franskans essai som betyder försök – att placera genuskonstruktioner i historiska kontexter tycker jag att Solnit lyckas få mig att förstå hur konstruerade våra människobilder är.

Oftast förbisedda människor får en röst i Chimamanda Ngozi Adichies böcker

Jag är antropolog och borde därför veta att man inte kan bunta samman länder till ett stort fantasiland, jamen, så som många av oss gör med ”Afrika”. Jag har själv tänkt på Afrika som homogent och därmed inte sett kontinentens pluralism. Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie visar Nigerias mångsidighet. Där finns lika många berättelser som där finns människor, precis som det finns i alla länder. Adichie ger oftast förbisedda människor deras röster och berättelser åter. Hon berikar också världslitteraturen med nya perspektiv, och med tanke på hur erkänd hon är redan nu har hon säkert redan skrivit in sig i litteraturhistorien. Adichie värjer inte för att skriva om svåra ämnen som utanförskap och hustrumisshandel, men det finns alltid ljus i mörkret. Berättelser blir knappast rikare än hennes.

Bild: © pirotehnic / Adobe Stock. 

hunger, svält, världshungern, globalisering, kapitalism, orättvisor, reportage, reportagebok, journalistik, Martín Caparrós

Bokrecension: Journalisten Martín Caparrós gör upp med världshungern i reportageboken Hunger

Titel: Hunger
Originaltitel: El hambre
Författare: Martín Caparrós
Översättare: Annakarin Thorburn
Förlag: Natur & Kultur
Årtal: 2016 (den spanska originalutgåvan utkom 2014)
Sidantal: 763

Martín Caparrós, El hambreVarje dag dör 25 000 människor av hunger. Journalisten Martín Caparrós har rest över hela världen för att prata med människor som lever under kroniska svältförhållanden. Hans reportagebok Hunger – originalversionen, som är utgiven på spanska, heter El hambre – är resultatet av denna världsomspännande resa. Som Caparrós själv skriver inledningsvis är Hunger ingen rolig läsning. Han kan förstå om man inte orkar ta sig igenom boken. Den är tung. Både i sitt omfång och i sitt innehåll. Jag tycker själv att läsningen av boken var jobbig, för medan ögonen for över de dryga sjuhundra sidorna var jag hela tiden tvungen att konfrontera min egen roll i den globala orättvisan och världshungern. Ingen människa – nej, inte en enda – behöver egentligen svälta. Det finns mat så att alla kan äta. Men på grund av den ojämlika resursfördelningen, som Caparrós blottlägger i Hunger, får vissa äta mer än andra. Vissa får inte äta alls. För att jag ska kunna vraka och välja i mataffären, köpa den mat jag är sugen på och njuta av en munsbit när jag känner för det, måste ungefär 800 till 900 miljoner människor näst intill avstå mat helt och hållet. ”Hur i helvete kan vi fortsätta leva våra liv när vi vet att det händer sådana här saker?” frågar sig Caparrós. Frågan ekar genom hela boken. Och jag känner mig svarslös, för ja, hur kan jag leva som jag gör? Det är helt oförsvarligt.

När man driver en så stark fråga som Caparrós gör i Hunger – och dessutom har som mål att få läsaren att rannsaka sig själv – är moraliserandet oundvikligt. Hunger är i alla avseenden en hårdsmält moralkaka. Men med rätta, kan jag tycka. Det finns trots allt ingen rimlighet i att nästan en miljard människor svälter när, som Caparrós skriver, ”världens jordbruk utan problem [skulle] kunna mätta tolv miljarder människor, nästan dubbelt så många som jordens aktuella befolkning”.

Förutom att leverera djupgående reportage från Niger, Indien, Bangladesh, USA, Sydsudan, Argentina och Madagaskar, presenterar Caparrós fakta om världshungern. I boken får man veta om allt från hungerns fysionomi till kapitalismens struktur, och faktiskt blir det snart tydligt att det finns många strukturella orsaker bakom världshungern, även om några fås (jag räknar in mig själv bland dem) girighet är den främsta bakomliggande faktorn till att alla människor i världen inte kan äta sig mätta. Ordet svält framkallar bilder av så kallade ”Biafrabarn” med kwashiorkor och en ond bråd död. Visst förekommer akut svält, som i extrem torka, under krig eller vid naturkatastrofer, men många av de som lever under svältförhållanden gör det dagligen och kan göra det under många, många års tid. Den ständiga hungern är som tortyr. Kroppen bryts sakta, sakta ner och den kroniskt svältande vet inte vad det innebär att känna sig mätt. Så kommer hela livet att kretsa kring hungern. Det här är särskilt väl illustrerat i en av Caparrós intervjuer, där han frågar den nigeriska kvinnan Aisha om vad hon önskar sig mest och hon svarar:

”Jag skulle vilja ha en ko som gav mycket mjölk. Om jag sålde lite mjölk skulle jag kunna köpa ingredienser till friterade bröd som jag skulle kunna sälja på marknaden och med det skulle jag klara mig någorlunda.”
”Men jag menar att trollkarlen skulle kunna ge dig vad som helst, allt du kan önska dig.”
”Vad som helst?”
”Ja, du skulle få önska dig vad du vill.”
”Två kor?”
Hon sa det i en viskning, och förklarade:
”Med två skulle jag aldrig mer vara hungrig.”
Det var så lite, tänkte jag först.
Men det var så mycket.

Världshungern är just utbredd över hela världen, med en hel del undantag, förstås. Men till och med i länder som USA, länder med stora överflöd, finns det människor som svälter och som måste gå till soppkök för att få sig något litet att äta. I Argentina, Caparrós hemland, letar de svältande efter mat på soptippar – det är helt galet hur mycket mat som slängs (!) – och i Niger försöker de odla i den karga marken. Caparrós lyfter i Hunger flera olika exempel på vilka uttryck svält kan ta sig och vilka strategier människor skapar för att kunna mätta sina magar.

Jag har nog aldrig tidigare läst en så ambitiös reportagebok som Hunger. Att kartlägga och göra upp med världshungern är näst intill en vansinnesuppgift, som jag uppskattar att Caparrós har åtagit sig. Eftersom det är så mycket han vill säga och boken är så tjock – över sjuhundra sidor, hallå (!) – upplever jag att den är spretig, med andra ord inte särskilt tät. Stundom känns Hunger också ofärdig, som om boken skulle behöva mogna litterärt. Om jag bortser från de litterära bristerna, tycker jag ändå att Hunger ger mig mycket och att boken borde få mer uppmärksamhet här i Sverige än vad den har fått. Världshungern är allas angelägenhet, som Caparrós med klarhet visar.

Bild: © Blasius Mrowiec / Adobe Stock.