Etikettarkiv: klassisk litteratur

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, fantastik, dystopi, dystopier, Vi, Jevgenij Zamjatin, rysk litteratur

Boktips: Jevgenij Zamjatins roman Vi är de moderna dystopiernas urskrift

Jag har läst alla moderna dystopiers urskrift: Vi. Om du gillar dystopier borde du också läsa boken – här kommer några av dess huvuddrag!

Titel: Vi
Originaltitel: My
Författare: Jevgenij Zamjatin
Översättare: Sven Vallmark
Förlag: Modernista
Årtal: 2016 (utkom på ryska 1924)
Sidantal: 217

Jag har läst en del dystopiska romaner. Dystopier är min en av mina litterära favoritsubgenrer. Men det var ganska nyligen som jag först hörde talas om den ryske författaren Jevgenij Zamjatins bok Vi. Under många års passionerat läsande av dystopier har jag alltså inte vetat om att Karin Boyes Kallocain, Aldous Huxleys Du sköna nya värld, George Orwells 1984 och många, många fler dystopiska skildringar är starkt influerade av Vi, de moderna dystopiernas urskrift. Den utkom redan 1924, i Sovjet. Och visst rymmer boken många kopplingar till sin samtid.

I en totalövervakad stat bygger matematikern och konstruktören D-503 på rymdskeppet Integral. Han kan inte tänka sig något vackrare än Den Enda Staten som är precis lika tillrättalagd som den vetenskap han ger sig hän dagligen. När Integral väl är färdigbyggd kan Den Enda Staten sprida sin skönhet till andra planeter, så du kan ju tro att D-503 fyller en viktig roll i samhället. Han skulle rentav kunna beskrivas som en mönstermedborgare.

Den Enda Staten är byggd av glas, medborgarnas aktivitet kan både spåras och styras. Ingenstans finns det möjlighet till det privatliv de allra flesta av oss värnar om. Inte ens kärleken är fri. För läsararen kan Den Enda Staten därför te sig som en mardröm, det gjorde den i alla fall för mig. Mardrömskänslan förstärks av att allt är rakt – modernitetens räta linje – och mätbart.

D-503, som tycks älska Den Enda Staten fanatiskt mycket, bryter mot en av de gyllene reglerna: han för dagbok. Som i alla totalövervakade stater är att läsa och skriva fritt strängt förbjudet. Det är genom D-503:s dagboksanteckningar som vi lär känna såväl honom själv som Den Enda Staten. Till en början är han en sann mönstermedborgare, men när han träffar och förälskar sig i revoltören I-330 kullkastas allt det han tror på. Han börjar tvivla på sig själv, sitt fram tills nu näst intill heliga rymdskeppsprojekt och på Den Enda Staten.

Du som har läst dystopierna Kallocain, Du sköna nya värld och/eller 1984 – ja, vilken dystopi som helst – vet att det inte går så bra när den lilla människan ifrågasätter samhällsordningen. I Vi får vi följa D-503:s samhälleliga ”fall” från mönstermedborgare till revolutionär till en medborgare som åter rättar in sig i ledet. Med alla de metafysiska och matematiska utläggen är Jevgenij Zamjatins Vi inte direkt någon lätt läsning. Boken är ändå intressant för mig som gillar att kunna jämföra litterära verk med varandra, så det är kanske mest tanken på att faktiskt ha läst Vi som gör mig glad snarare än att läsa boken.

Bild: © BiterBig / Adobe Stock

bokrecension, Dr Jekyll och Mr Hyde, The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, Robert Louis Stevenson, galen doktor, litteratur, skräck, skräcklitteratur, skräckbok, bok, skräckböcker, skräck böcker

Bokrecension: Robert Louis Stevensons fasliga berättelse Dr Jekyll och Mr Hyde är inte bara fiktion

Kan det finnas ett visst mått sanning i Robert Louis Stevensons fasliga klassiker Dr Jekyll och Mr Hyde? 

Robert Louis StevensonTitel: Dr Jekyll och Mr Hyde
Originaltitel: The strange case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde
Författare: Robert Louis Stevenson
Översättare: Sam J. Lundwall
Förlag: Trut Publishing
Årtal: 1886 (i svensk översättning 1887, och den här pocketutgåvan med en nyöversättning utkom 2014)
Sidantal: 127

För somliga medicinare var 1800-talet en idel smärtsam upptäckt av narkos. Tandläkaren Horace Wells (1815 till 1848) var särdeles hängiven uppgiften att ge sina patienter smärtlindring. Att få en tand utdragen var ett helt företag på den tiden. Det var plågsamt och kunde gå illa för patienten. Det är väl ingen som skulle välja att dra ut en tand utan bedövning idag (?)… När Wells av en slump upptäckte att lustgas kan minska upplevelsen av smärta var narkosens tid kommen.*

Dessvärre försökte flera medicinare göra anspråk på uppfinningen och Wells fick därför erkännandet som narkosens upphovsman först efter sin tragiska död. Han var så dedikerad narkosen att han i slutskedet av sitt liv började experimentera med och inhalera kloroform. Inhalationerna ledde till personlighetsförändringar. När han var påverkad av kloroformen kunde han ta sig till förkastliga saker, såsom att kasta syra på, och därmed vanställa, ett par kvinnor. Wells var så förfärad över den person experimenten hade gjort honom till att han begick självmord.

Många menar att Robert Louis Stevenson var tämligen inspirerad av möbelsnickaren William Brodie när han skrev den gotiska kortromanen Dr Jekyll och Mr Hyde, på engelska kallad The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Brodie var en verklig person som levde ett dubbelliv: på dagarna var han en snäll och skötsam möbelsnickare och på nätterna ledare för ett bankrånargäng. Denna intressanta dubbelnatur kan förstås ha varit en källa till inspiration, men framför allt hela historien om Horace Wells tragiska öde och skrämmande tilltag tycks ha gjort ett starkt intryck på Stevenson.

I Dr Jekyll och Mr Hyde oroar sig Dr Jekylls vänner. Den fine doktorn tycks besväras av den otrevlige Mr Hyde, en beryktad person som ingen vill ha något att göra med – förutom doktorn! Men vad vännerna inte vet är att Dr Jekyll och Mr Hyde egentligen är en och samma person. Genom ett experiment har Dr Jekyll lyckats klyva sin person – eller kalla det personlighet, om du så vill – i två delar: den gode och naive Dr Jekyll och den onde och illvillige Mr Hyde.

Till en början är Dr Jekyll förtjust i experimentet. Han mår som bäst när var och en av personligheterna får göra precis så som de vill; helt utan att drabbas av ett slags inre konflikt. Snart går experimentet dock överstyr och Dr Jekyll känner hur Mr Hyde tar över mer och mer. Han befarar att hans verkliga jag – Dr Jekyll – är på väg att försvinna helt och hållet och behöver sina vänners hjälp för att bli sitt sansade och balanserade jag igen. Precis som för Horace Wells slutar det inget vidare för Dr Jekyll.

Det goda och det onda i människan är något som fascinerar oss, och kanske finns det inget annat litterärt verk än just Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde som illustrerar dikotomin så träffande. För doktorn var tillvaron som minst besvärligast när de båda sida fick samexistera i hans person, vilket han upptäcker för sent.

Numera är tragedin med Wells bortglömd, men när Stevenson skrev kortromanen 1886 var den faktiska händelsen ett färskt mannaminne. Det var inte svårt för den tidens läsare att koppla berättelsens innehåll till händelsen. Säkerligen blev skräckberättelsen ännu mer faslig av den anledningen.

Inte heller läser vi nuförtiden in verkliga händelser i Dr Jekyll och Mr Hyde. Den gotiska skräckberättelsen står för sig själv och är en av få skräckböcker som trots sin digra ålder håller måttet än idag. Det är inte nödvändigtvis spöken, demoner och hemsökelser som gör oss livrädda, utan det mänskliga psykets dolda djup. Berättelsen är inte tillräckligt otrolig för att kunna avfärdas som osanning, och det, om något, skrämmer.

Bild: © weedezign / Adobe Stock


* Läs mer om Horace Wells och narkosens uppkomst i min artikel ”En smärtsam upptäckt av narkos”. Denna populärhistoriska artikel publicerades i tidskriften Teknikhistoria mars 2016.