Etikettarkiv: Juliet Marillier

böcker, litteratur, sommarläsning

Jag hakar på Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät”

Det här är första gången någonsin som jag deltar i ett länkparty genom att svara på en annan bloggares frågor. När jag såg Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät” tänkte jag Varför inte – jag hakar på! Jag har trots allt läst en del böcker under sommaren. Här kommer mina svar på Sofies frågor, och om du också vill delta i länkpartyt kan du klicka på länken här ovanför för att komma direkt till frågorna.  

Hur blev din lässommar?
För en gångs skull känner jag mig ganska nöjd med min lässommar. Jag har upptäckt såväl nya som gamla favoriter och fortsatt fördjupa mig i en av mina favoritsubgenrer: dystopier. Jag har även vidgat mina vyer något vad gäller så kallad världslitteratur och försökt blicka bortom den västerländska och anglosaxiska horisonten… När jag i våras var i Sydafrika slog det mig hur lite jag egentligen vet om litteraturer från till exempel den afrikanska kontinenten. Jag försöker fylla mina kunskapsluckor, och det har, som skrivet, gått framåt.

Läste du det du hade tänkt? Mer eller mindre?
I tankarna vill jag alltid läsa mer. Det är därför jag aldrig kan känna mig helt nöjd med min läsinsats. För varje ny bok jag läser vill jag läsa ytterligare tio. Situationen är hopplös, eller hur? Samtidigt som jag är nöjd med de litterära fält jag har beträtt kan jag känna en viss ånger och ångest inför att jag inte utforskade andra. Jag hade till exempel velat läsa skönlitterära böcker om sorg, ett projekt jag är ivrig att påbörja.

Vilken var den bästa boken du läste?
Framför allt fyra böcker gjorde starka intryck på mig: Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol, Juliet Marilliers Daughter of the Forest, Anne Tylers Farväl för nybörjare och så Charlotte Brontës Jane Eyre. Jane Eyre är för övrigt en av mina favoritböcker sedan länge, länge och var därför ett kärt återläsande.

Någon bok som blev en besvikelse?
Det finns faktiskt en bok som jag är riktigt besviken på: Ola Larsmos Swede Hollow. Dels tyckte jag inte om gestaltningen i boken, dels kändes boken överlag väldigt ofärdig, som om upplägget inte alls var genomarbetat. Om Swede Hollow hade varit en reportagebok och inte ett skönlitterärt verk, hade jag kanske kunnat vara mer förstående inför bokens utformning. Men nu föll den platt för mig, vilket är synd eftersom jag tycker att Swede Hollow är ett intressant komplement till Vilhelm Mobergs fantastiska Utvandrarna-serie.

Någon bok du inte hann läsa, som du tänker ta tag i snart?
I slutet på våren började jag stifta bekantskap med Rebecca Solnits författarskap. Jag hade tänkt fortsätta läsa hennes böcker Det avlägset nära (The Faraway Nearby) och Alla frågors moder (The Mother of All Questions), men böckerna hamnade i bokhyllan. Nu har jag bra höstläsning att se fram emot i stället.

Har du införskaffat några böcker inför hösten?
Jag har nyligen upptäckt hur jävla storartad boktjänsten Storytel är. Nästan alla de böcker jag vill läsa finns som e-böcker där, så just där har jag en diger läslista. Häromdagen fick jag dock hem en barnbok jag är nyfiken på: Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor. När jag själv har läst och recenserat boken här på Sandrajonsson.se ska min brorsdotter få den. Jag längtar efter att få prata om starka kvinnliga förebilder med henne.

Något annat du ser fram emot i bokväg i höst?
Min så kallade ”Reading Challenge” på Goodreads. Jag kommer alldeles säkert nå mitt mål att läsa 75 böcker – hur många fler böcker kommer det bli? Jag brukar inte ge mig hän åt trendande böcker, utan följer min egen läslust. I dagarna har jag exempelvis påbörjat Elly Griffiths deckarserie om arkeologen Ruth Galloway, och jag som inte ens gillar deckare. Plötsligt tycker jag det ska bli jättekul att få följa Ruth och hennes upptäckter i Storbritannien.

Något annat du ser fram emot i höst?
Att få ett mer aktivt liv igen, som att gå på föreläsningar och evenemang. Dessvärre kan min kroniska smärta hålla mig tillbaka i långa perioder, men nu har jag gett mig fan på att jag ska lämna lägenheten oftare och göra saker som jag tycker om. Jag ser också fram emot att fylla den här bloggen, som ju är ny, med massa bokrecensioner och funderingar, se om jag kan driva den lika långt som min andra blogg Bättre hälsa (vilket jag starkt betvivlar).

Vill du också svara på frågorna i Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät”? Klicka dig i så fall vidare från min blogg till hennes via denna länk: http://www.sofiesbokblogg.se/2017/08/efter-sommar-enkat.html

Bild: © Agnes / Adobe Stock

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, saga, sagor, svanar, Juliet Marillier, Kung Lirs barn, De sex svanarna, Svansjön

Bokrecension: Juliet Marilliers Daughter of the forest är en finstämd tolkning av gamla svansagor

Tack vare Juliet Marilliers i boken Daughter of the forest finstämda tolkning av gamla svansagor har jag fått en ny karaktär att älska – vilken vacker historisk fantasyroman det här är! 

Juliet Marillier, Sevenwaters trilogyTitel: Daughter of the forest
Författare: Juliet Marillier
Förlag: Tor Books
Årtal: 1999 (pocketutgåvan utkom 2002)
Sidantal: 544

När jag var barn var sagor om svanar min grej. Som jag älskade Pjotr Tjajkovskijs outsägligt vackra balett Svansjön! Min kärlek till den irländska legenden Children of Lir och Bröderna Grimms saga Die sechs schwäne – på svenska kallade Kung Lirs barn* respektive De sex svanarna* – kunde nästan mäta sig med mina svallande känslor för Svansjön. Du kan ju ana min lycka när jag upptäckte den moderna fantasyklassikern Daughter of the forest, skriven av den australiska författarinnan Juliet Marillier år 1999, som bygger på såväl Kung Lirs barn som på De sex svanarna. Jag hade skyhöga förväntningar på boken (och var väldigt rädd för att bli besviken, ska det tilläggas).

Änkemannen Lord Colum av Sevenwaters har välsignats med sju barn: sex söner och en dotter. Liam, den äldste sonen, är född till att vara ledare, Diarmid, som kommer därnäst, älskar äventyr, tvillingarna Cormack och Conor har var och en ett viktigt kall, Finbar är begåvad med synskhet, Padriac med medkänsla och det yngsta barnet, dottern Sorcha, med en obändig kärlek och vilja.

När fadern gifter om sig med en häxa och den nya styvmodern på grund av avundsjuka, makthunger och illvilja förvandlar Sorchas sex bröder till svanar är det Sorcha och ingen annan som kan bryta förbannelsen. Men för att kunna göra detta måste hon väva sex skjortor av en hård och taggig växt, och vara beredd på en fruktansvärd smärta i händerna, trä skjortorna över sina svanbröders huvuden och vara stum. Oavsett vad som händer måste hon förbli tyst, om hon inte förmår detta kommer hennes bröder vara svanar för alltid. Sorcha råkar ut för än det ena än det andra missödet och till slut möter hon sitt livs kärlek. Det är verkligen inte lätt för henne att vara stum, försöka bryta förbannelsen och vara kär. Missförstånden hopar sig och såväl hennes eget som brödernas liv sätts på spel.

Som läsare tycker jag att det är befriande att en ung kvinna, knappt mer än en flicka, får förtroendet att rädda sina bröder och sin fars rike undan mörka krafter – och inte tvärtom. Jag är trött på jungfrur i nöd. Sorchas handlingsförmåga bär genom hela Daughter of the forest och Marillier visar med trovärdig gestaltning att tystnad stundom är mycket, mycket mer talande än ord. Jag skulle dock, och om jag ska vara kritisk, inte råda någon att tiga om de oförätter som begås mot en och vill inte heller glorifiera det faktum att Sorcha i tystnad exempelvis uthärdar övergrepp (om jag berättar mer om saken röjer jag en viktig del i bokens handling).

Jag började läsa Daughter of the forest för att få ta del av ett storslaget kärleksepos, du vet en sådan där kärlek som bara existerar i sagornas värld. Kärlekssagan i boken får visserligen min maggrop att pirra och mitt hjärta att göra flera volter. Men vad boken framför allt har gett mig är en karaktär att älska: Sorcha. Hennes tystnad, och därmed inre monolog, gör porträttet intimt, närgånget. Just för att jag som läsare får följa Sorcha under hennes rite de passage från barn till vuxen kommer jag att tänka på Daughter of the forest som en bildningsroman. Kanske är det bara i sagornas värld som någon kan fatta ett beslut med en sådan övertygelse; att oavsett vad som händer kommer hon att fullfölja det hon har företagit sig att göra. När huvudkaraktärens övertygelse är så stark är väl handlingens utgång given, men det finns detta till trots inget förutsägbart med den djupt personliga livsresa Sorcha gör.

Med boken Daughter of the forest visar Marillier vidare att kärlek finns i många nyanser. Sorchas drivkraft är kärleken till hennes bröder, som har varit hennes bästa vänner under hennes hittills levda år. Fastän det hade varit betydligt lättare för henne att gå vidare i livet – faktiskt vill hennes bröder att hon ska göra detta – väljer hon att med värkande händer och rinnande tårar väva skjorta efter skjorta. Skjortorna kanske inte ser så mycket ut för världen, men i dem finns den sanna kärlekens kraft, kraften som i sagornas värld åstadkommer underverk. Visst är Daughter of the forest ett kärleksepos, om än av ett annat slag än vad jag först hade väntat mig.

I egenskap av både sago- och svanfantast tycker jag att Marillier i och med Daughter of the forest har väckt nytt liv i Kung Lirs barn och De sex svanarna, och detta på både ett finstämt och spännande sätt. När gamla sagor får så här mycket omsorg, djup och känsla har jag inte alls något emot att de berättas om och om igen.

Bild: © gekata1989 / Adobe Stock


* Om du inte har något emot att läsa på engelska rekommenderar jag dig att ta del av Wikipedias sammanfattning av legenden Children of Lir eller Kung Lirs barn, som vi kallar legenden på svenska.

* På den engelska versionen av Wikipedia kan du även läsa mer om Bröderna Grimms saga Die sechs schwäne, på svenska kallad De sex svanarna. Du hittar informationen på sökordet ”The Six Swans”. Observera att H.C. Andersen också har tolkat svansagan. Hans variant på berättelsen heter De vilde svaner, alltså De vilda svanarna.