Etikettarkiv: journalistik

skriva, skrivande, starta blogg, börja blogg, starta bokblogg, blogga om böcker, recensera böcker, bli skribent, bli bloggare, skrivtips, skrivövningar, bokrecension, boktips, skriva bokrecension, recension, skriva recension

Starta en bokblogg: De stora skillnaderna mellan att skriva boktips och bokrecensioner

Vill du bli bättre på att skriva boktips och bokrecensioner till din blogg om böcker om litteratur? Missa då inte den fjärde delen i min bloggskola ”Starta en bokblogg” där du lär dig mer om de båda textformerna.

Till skillnad från vad många kanske tror finns det stora skillnader mellan ett boktips och en bokrecension. Åtminstone såsom jag definierar de två textformerna. När man skriver en bokrecension måste man väva in fler aspekter än vad man gör när man skriver ett boktips. I ett boktips räcker det att man skriver kort om bokens handling och sedan ger sitt omdöme (givetvis måste man nämna bokens titel och författare), medan man i en bokrecension låter sitt omdöme ta avstamp i ytterligare elementa – läs mer om bokrecensionens innehåll här nedanför!

Så här skriver du en bokrecension

Om du vill bli bra på att skriva bokrecensioner skulle jag först råda dig att göra två saker: (1) läsa bokrecensioner i tidningarna SvD, DN, Aftonbladet och Sydsvenskan. Lär dig helt enkelt att bli en bra litteraturkritiker av kritikerna! (2) Läsa massa, massa böcker så att du lär dig känna igen olika författarskap, skrivsätt, genrer etc. Men visst finns det även praktiska detaljer att ta hänsyn till – vilka elementa innehåller en bokrecension (förutom en ingress med bokens titel, författarens namn, översättarens namn och så vidare)?

Skriva en bokrecension – den intellektuella stilen

Recensionsstilen jag fick lära mig på utbildningen i kulturjournalistik:

  • Handling: vad handlar boken om?
  • Kontext: vilka andra böcker har författaren skrivit, vilka andra böcker påminner boken om och hur har samhället eller tidevarvet påverkat bokens utformning?
  • Stil: hur skriver författaren både vad gäller språk och komposition?
  • Analys: i analysen ska du väva samman de ovanstående aspekterna så att du kan ge ditt omdöme.
  • Omdöme: vad tycker du utifrån alla de ovanstående aspekterna om boken?

Skriva en bokrecension – den ”enklare” stilen

Recensionsstilen som exempelvis sajten Skrivtips tipsar om och som du skulle kunna förenkla något för att få en mall till ett boktips:

  • Inledning: vad heter boken, vem har skrivit den och vilken genre tillhör den?
  • Handling: vad handlar boken om?
  • Karaktärer: vilka är bokens viktigaste karaktärer, finns det en eller flera? (Skriv om deras utveckling.)
  • Miljö: vilken miljö utspelar sig boken i och hur påverkar miljön karaktärerna?
  • Språk: vilket språk använder författaren i boken?
  • Komposition: hur har författaren byggt upp boken? (Är handlingen till exempel kronologisk, är berättaren allvetande och så vidare?)
  • Budskap: vad vill författaren förmedla med sin berättelse?
  • Omdöme: analysera, diskutera och berätta vad du tycker om boken utifrån din analys och diskussion.

Du kan skippa kontext- och analysdelen i ett boktips

Det som utmärker en välskriven recension är skribentens förmåga att väva samman boken med ett tid och rum och att vidga analysen till ett ämne som är relevant för oss idag. Så långt behöver du inte gå i ditt boktips. Som skrivet bör du i ett sådant fokusera på just bokens handling – låna gärna från listan med tips på hur du skriver en recension enligt den ”enklare” stilen – och berätta vad du tycker om boken. Tanken med ett boktips är att du på några få rader ska inspirera en vän och/eller en bloggbesökare till att läsa boken, och då kan det vara bättre att du lägger ner krutet på att bygga upp en dramatisk spänning i ditt berättande om boken än att du djupdyker i filosofiska detaljer.

Din bokblogg blir intressantare om du varvar boktips med bokrecensioner

Jag vill uppmuntra dig att både ha med boktips och bokrecensioner på din bokblogg. På så sätt kan du lägga ner extra mycket tid de gånger du känner att en bok verkligen berör dig och skynda dig igenom skrivandet när du egentligen inte har så mycket att säga om ett litterärt verk men ändå vill tipsa om det. Om tanken är att du ska ”sälja böcker” via din bokblogg kan det mycket väl räcka med boktips, men om du däremot vill ge bloggen substans bör du också ta dig tid att skriva om böcker och litteratur på ett mer djuplodat sätt. De olika bokblogginläggsformerna behöver inte utesluta varandra. Här på Sandrajonsson.se har jag med såväl tips som recensioner.

Här kan du läsa de andra delarna i min bloggskola Starta en bokblogg

Bild: © Sergey Nivens / Adobe Stock

hunger, svält, världshungern, globalisering, kapitalism, orättvisor, reportage, reportagebok, journalistik, Martín Caparrós

Bokrecension: Journalisten Martín Caparrós gör upp med världshungern i reportageboken Hunger

I den ambitiösa reportageboken Hunger gör journalisten Martín Caparrós upp med världshungern – läs mer om vad jag tycker om boken i recensionen här nedanför! 

Titel: Hunger
Originaltitel: El hambre
Författare: Martín Caparrós
Översättare: Annakarin Thorburn
Förlag: Natur & Kultur
Årtal: 2016 (den spanska originalutgåvan utkom 2014)
Sidantal: 763

Varje dag dör 25 000 människor av hunger. Journalisten Martín Caparrós har rest över hela världen för att prata med människor som lever under kroniska svältförhållanden. Hans reportagebok Hunger – originalversionen, som är utgiven på spanska, heter El hambre – är resultatet av denna världsomspännande resa. Som Caparrós själv skriver inledningsvis är Hunger ingen rolig läsning. Han kan förstå om man inte orkar ta sig igenom boken. Den är tung. Både i sitt omfång och i sitt innehåll. Jag tycker själv att läsningen av boken var jobbig, för medan ögonen for över de dryga sjuhundra sidorna var jag hela tiden tvungen att konfrontera min egen roll i den globala orättvisan och världshungern. Ingen människa – nej, inte en enda – behöver egentligen svälta. Det finns mat så att alla kan äta. Men på grund av den ojämlika resursfördelningen, som Caparrós blottlägger i Hunger, får vissa äta mer än andra. Vissa får inte äta alls. För att jag ska kunna vraka och välja i mataffären, köpa den mat jag är sugen på och njuta av en munsbit när jag känner för det, måste ungefär 800 till 900 miljoner människor näst intill avstå mat helt och hållet. ”Hur i helvete kan vi fortsätta leva våra liv när vi vet att det händer sådana här saker?” frågar sig Caparrós. Frågan ekar genom hela boken. Och jag känner mig svarslös, för ja, hur kan jag leva som jag gör? Det är helt oförsvarligt.

När man driver en så stark fråga som Caparrós gör i Hunger – och dessutom har som mål att få läsaren att rannsaka sig själv – är moraliserandet oundvikligt. Hunger är i alla avseenden en hårdsmält moralkaka. Men med rätta, kan jag tycka. Det finns trots allt ingen rimlighet i att nästan en miljard människor svälter när, som Caparrós skriver, ”världens jordbruk utan problem [skulle] kunna mätta tolv miljarder människor, nästan dubbelt så många som jordens aktuella befolkning”.

Förutom att leverera djupgående reportage från Niger, Indien, Bangladesh, USA, Sydsudan, Argentina och Madagaskar, presenterar Caparrós fakta om världshungern. I boken får man veta om allt från hungerns fysionomi till kapitalismens struktur, och faktiskt blir det snart tydligt att det finns många strukturella orsaker bakom världshungern, även om några fås (jag räknar in mig själv bland dem) girighet är den främsta bakomliggande faktorn till att alla människor i världen inte kan äta sig mätta. Ordet svält framkallar bilder av så kallade ”Biafrabarn” med kwashiorkor och en ond bråd död. Visst förekommer akut svält, som i extrem torka, under krig eller vid naturkatastrofer, men många av de som lever under svältförhållanden gör det dagligen och kan göra det under många, många års tid. Den ständiga hungern är som tortyr. Kroppen bryts sakta, sakta ner och den kroniskt svältande vet inte vad det innebär att känna sig mätt. Så kommer hela livet att kretsa kring hungern. Det här är särskilt väl illustrerat i en av Caparrós intervjuer, där han frågar den nigeriska kvinnan Aisha om vad hon önskar sig mest och hon svarar:

”Jag skulle vilja ha en ko som gav mycket mjölk. Om jag sålde lite mjölk skulle jag kunna köpa ingredienser till friterade bröd som jag skulle kunna sälja på marknaden och med det skulle jag klara mig någorlunda.”
”Men jag menar att trollkarlen skulle kunna ge dig vad som helst, allt du kan önska dig.”
”Vad som helst?”
”Ja, du skulle få önska dig vad du vill.”
”Två kor?”
Hon sa det i en viskning, och förklarade:
”Med två skulle jag aldrig mer vara hungrig.”
Det var så lite, tänkte jag först.
Men det var så mycket.

Världshungern är just utbredd över hela världen, med en hel del undantag, förstås. Men till och med i länder som USA, länder med stora överflöd, finns det människor som svälter och som måste gå till soppkök för att få sig något litet att äta. I Argentina, Caparrós hemland, letar de svältande efter mat på soptippar – det är helt galet hur mycket mat som slängs (!) – och i Niger försöker de odla i den karga marken. Caparrós lyfter i Hunger flera olika exempel på vilka uttryck svält kan ta sig och vilka strategier människor skapar för att kunna mätta sina magar.

Jag har nog aldrig tidigare läst en så ambitiös reportagebok som Hunger. Att kartlägga och göra upp med världshungern är näst intill en vansinnesuppgift, som jag uppskattar att Caparrós har åtagit sig. Eftersom det är så mycket han vill säga och boken är så tjock – över sjuhundra sidor, hallå (!) – upplever jag att den är spretig, med andra ord inte särskilt tät. Stundom känns Hunger också ofärdig, som om boken skulle behöva mogna litterärt. Om jag bortser från de litterära bristerna, tycker jag ändå att Hunger ger mig mycket och att boken borde få mer uppmärksamhet här i Sverige än vad den har fått. Världshungern är allas angelägenhet, som Caparrós med klarhet visar.

Bild: © Blasius Mrowiec / Adobe Stock