Etikettarkiv: Indien

hunger, svält, världshungern, globalisering, kapitalism, orättvisor, reportage, reportagebok, journalistik, Martín Caparrós

Bokrecension: Journalisten Martín Caparrós gör upp med världshungern i reportageboken Hunger

I den ambitiösa reportageboken Hunger gör journalisten Martín Caparrós upp med världshungern – läs mer om vad jag tycker om boken i recensionen här nedanför! 

Titel: Hunger
Originaltitel: El hambre
Författare: Martín Caparrós
Översättare: Annakarin Thorburn
Förlag: Natur & Kultur
Årtal: 2016 (den spanska originalutgåvan utkom 2014)
Sidantal: 763

Varje dag dör 25 000 människor av hunger. Journalisten Martín Caparrós har rest över hela världen för att prata med människor som lever under kroniska svältförhållanden. Hans reportagebok Hunger – originalversionen, som är utgiven på spanska, heter El hambre – är resultatet av denna världsomspännande resa. Som Caparrós själv skriver inledningsvis är Hunger ingen rolig läsning. Han kan förstå om man inte orkar ta sig igenom boken. Den är tung. Både i sitt omfång och i sitt innehåll. Jag tycker själv att läsningen av boken var jobbig, för medan ögonen for över de dryga sjuhundra sidorna var jag hela tiden tvungen att konfrontera min egen roll i den globala orättvisan och världshungern. Ingen människa – nej, inte en enda – behöver egentligen svälta. Det finns mat så att alla kan äta. Men på grund av den ojämlika resursfördelningen, som Caparrós blottlägger i Hunger, får vissa äta mer än andra. Vissa får inte äta alls. För att jag ska kunna vraka och välja i mataffären, köpa den mat jag är sugen på och njuta av en munsbit när jag känner för det, måste ungefär 800 till 900 miljoner människor näst intill avstå mat helt och hållet. ”Hur i helvete kan vi fortsätta leva våra liv när vi vet att det händer sådana här saker?” frågar sig Caparrós. Frågan ekar genom hela boken. Och jag känner mig svarslös, för ja, hur kan jag leva som jag gör? Det är helt oförsvarligt.

När man driver en så stark fråga som Caparrós gör i Hunger – och dessutom har som mål att få läsaren att rannsaka sig själv – är moraliserandet oundvikligt. Hunger är i alla avseenden en hårdsmält moralkaka. Men med rätta, kan jag tycka. Det finns trots allt ingen rimlighet i att nästan en miljard människor svälter när, som Caparrós skriver, ”världens jordbruk utan problem [skulle] kunna mätta tolv miljarder människor, nästan dubbelt så många som jordens aktuella befolkning”.

Förutom att leverera djupgående reportage från Niger, Indien, Bangladesh, USA, Sydsudan, Argentina och Madagaskar, presenterar Caparrós fakta om världshungern. I boken får man veta om allt från hungerns fysionomi till kapitalismens struktur, och faktiskt blir det snart tydligt att det finns många strukturella orsaker bakom världshungern, även om några fås (jag räknar in mig själv bland dem) girighet är den främsta bakomliggande faktorn till att alla människor i världen inte kan äta sig mätta. Ordet svält framkallar bilder av så kallade ”Biafrabarn” med kwashiorkor och en ond bråd död. Visst förekommer akut svält, som i extrem torka, under krig eller vid naturkatastrofer, men många av de som lever under svältförhållanden gör det dagligen och kan göra det under många, många års tid. Den ständiga hungern är som tortyr. Kroppen bryts sakta, sakta ner och den kroniskt svältande vet inte vad det innebär att känna sig mätt. Så kommer hela livet att kretsa kring hungern. Det här är särskilt väl illustrerat i en av Caparrós intervjuer, där han frågar den nigeriska kvinnan Aisha om vad hon önskar sig mest och hon svarar:

”Jag skulle vilja ha en ko som gav mycket mjölk. Om jag sålde lite mjölk skulle jag kunna köpa ingredienser till friterade bröd som jag skulle kunna sälja på marknaden och med det skulle jag klara mig någorlunda.”
”Men jag menar att trollkarlen skulle kunna ge dig vad som helst, allt du kan önska dig.”
”Vad som helst?”
”Ja, du skulle få önska dig vad du vill.”
”Två kor?”
Hon sa det i en viskning, och förklarade:
”Med två skulle jag aldrig mer vara hungrig.”
Det var så lite, tänkte jag först.
Men det var så mycket.

Världshungern är just utbredd över hela världen, med en hel del undantag, förstås. Men till och med i länder som USA, länder med stora överflöd, finns det människor som svälter och som måste gå till soppkök för att få sig något litet att äta. I Argentina, Caparrós hemland, letar de svältande efter mat på soptippar – det är helt galet hur mycket mat som slängs (!) – och i Niger försöker de odla i den karga marken. Caparrós lyfter i Hunger flera olika exempel på vilka uttryck svält kan ta sig och vilka strategier människor skapar för att kunna mätta sina magar.

Jag har nog aldrig tidigare läst en så ambitiös reportagebok som Hunger. Att kartlägga och göra upp med världshungern är näst intill en vansinnesuppgift, som jag uppskattar att Caparrós har åtagit sig. Eftersom det är så mycket han vill säga och boken är så tjock – över sjuhundra sidor, hallå (!) – upplever jag att den är spretig, med andra ord inte särskilt tät. Stundom känns Hunger också ofärdig, som om boken skulle behöva mogna litterärt. Om jag bortser från de litterära bristerna, tycker jag ändå att Hunger ger mig mycket och att boken borde få mer uppmärksamhet här i Sverige än vad den har fått. Världshungern är allas angelägenhet, som Caparrós med klarhet visar.

Bild: © Blasius Mrowiec / Adobe Stock