Etikettarkiv: Indien

3 skönlitterära verk för oss som älskar Kate Mortons böcker

Den glömda trädgården, Dimmornas lek och Huset vid sjön. Oavsett vilken av Kate Mortons böcker du läser försvinner du in i en litterär värld där dåtid och nutid smälter samman till drama, romantik och gotik. Jag älskar hur Mortons verk innehåller allt. Spänning, mystik, historia, glädje och sorg. Det blir alltid lite tomt efter att jag har läst ut en av hennes böcker, så jag letar med ljus och lykta efter skönlitterära verk som påminner om Kate Morton-böcker. Nedanför följer några av mina bokskatter:

1. Midnattsrosen av Lucinda Riley

Lucinda RileyAri beger sig till England för att uppfylla sin gamla släkting Anahitas sista önskan. Han hamnar mitt i en filmspelning på godset Astbury Hall, en plats Anahita har en koppling till.

Hur var hennes liv där och vad hände med hennes treårige son, som försvann? Ari läser Anahitas nedskrivna berättelse för att hitta en lösning på gåtan.

Den världsberömda skådespelerskan Rebecca Bradley fascineras av såväl Ari som Anahita. Mellan filmtagningarna hjälper hon Ari i sökandet efter Anahitas förflutna. Under tiden blir hon plötsligt sjuk. Kan insjuknandet ha något att göra med det gamla herresätets historia?

Midnattsrosen av Lucinda Riley tar dig med på en resa mellan Indiens uråldriga palats och Englands aristokratiska gods.

Läs mitt utförligare boktips om Midnattsrosen här.

2. Näktergalen av Kristin Hannah

Kristin HannahÅret är 1995, platsen en vind i Oregon. En gammal kvinna förbereder sin död genom att titta på och städa undan sina gamla saker. Det är som bäddat för att minnas. Och minns gör hon. Minnena för henne till 1939 och det naziockuperade Frankrike, närmare bestämt till byn Carreveau i Loiredalen.

Systrarna Vianne och Isabelle väljer att hantera ockupationen på två olika sätt. Vianne, som måste sätta dottern Sophie i främsta rummet, öppnar motvilligt sitt hem för en naziofficer. Han inkvarteras i hennes hus.

Isabelle kan inte passivt se på när allt tas ifrån henne och de människor hon älskar far illa. Hon blir en rebell i motståndsrörelsen.

Genom den gamla kvinnans minnen vävs systrarnas öden samman till en stark berättelse om hur det är att varje dag leva med – och frukta – nazisternas förföljelser och förtryck. Näktergalen av Kristin Hannah är en skildring av hur kvinnorna drabbades av och överlevde Andra världskriget.

Läs min recension av Näktergalen här.

3. Tillbaka till Black Rabbit Hall av Eve Chase

Eve ChaseLorna ska gifta sig men hennes tankar upptag helt och hållet av det nästan förfallna godset Black Rabbit Hall i Cornwall, England. Hon förstår själv inte varför platsen har en så stark dragningskraft för henne. Hon bara måste få ha sitt bröllop där.

Fästmannen Jon är inte överförtjust. I ett sista försök att övertala honom att de ska hålla sin vigsel och bröllopsmottagning på Black Rabbit Hall bestämmer Lorna sig för att övernatta på godset över en weekend.

Under besöket på Black Rabbit Hall upptäcker Lorna godsets hemligheter, en efter en. Hon bekantar sig med den sextonåriga Amber, vars historia utspelar sig på 1960-talet. När Ambers mamma förolyckas rivs tillvaron i spillror. Pappan försvinner in i sin sorg och Amber måste ta hand om sina syskon.

När fadern efter ett års sorgeperiod gifter om sig känner Amber sig mer utsatt än någonsin.  Hennes berättelse blir inte hörd förrän flera decennier senare och Lornas ankomst till Black Rabbit Hall. Tillbaka till Black Rabbit Hall av Eve Chase är ett gripande familjedrama över tid och rum.

Läs mitt utförligare boktips om Tillbaka till Black Rabbit Hall här.

böcker, boktips, böcker om kärlek

Lucinda Rileys episka roman Midnattsrosen mixar historia, romantik och gåtfullhet

”Den episka, historiska och romantiska berättelsen, miljöerna samt nypan av gotik, spökhistoria och gåtfullhet är precis i min smak.”

Lucinda RileyTitel: Midnattsrosen
Originaltitel: The Midnight Rose
Författare: Lucinda Riley
Översättare: Johanna Svartström
Förlag: Bazar Förlag
Årtal: 2017
Sidantal: 586

Romaner där historia, romantik och mysterier vävs samman tycks vara i ropet. Framför allt den typ av skönlitterära verk som pendlar mellan dåtid och nutid och som har gotiska inslag. Jag tänker på böcker i stil med Kate Mortons Den glömda trädgården och I det förflutna. Lucinda Riley har skrivit en roman med alla dessa ingredienser och även om den kanske inte är det bästa jag läst, tycker jag väldigt mycket om den. Boken heter Midnattsrosen och är uppkallad efter en ros på det fiktiva godset Astbury Hall.

Det är på Astbury Hall som dåtiden, nutiden och karaktärerna möts. Här förälskar sig den unga indiska kvinnan Anahita i godsets herre Donald Astbury före första världskrigets utbrott. Hit kommer hennes släkting Ari Malik 90 år senare. Han hoppas på att hitta svar. Hur såg Anahitas liv ut på Astbury Hall och vad var det som verkligen hände med hennes treårige son? Till sin hjälp har Ari Anahitas nedskrivna berättelse, som för mig som läsare fram och tillbaka mellan Indiens gamla palats och Englands aristokratiska herresäten.

Ari hamnar mitt i en filminspelning på Astbury Hall. Där träffar han den världsberömda skådespelerskan Rebecca Bradley. ”Hon har världen för sina fötter, men när hennes turbulenta förhållande med den lika välkände pojkvännen tar en oväntad vändning blir hon lättad när hon inser att hennes kommande filmroll där hon spelar debutant på 1920-talet för henne långt från offentlighetens ljus till ett avlägset hörn av den engelska landsbygden.”*

Mellan tagningarna är Ari och Rebecca bundsförvanter i sökandet efter Anahitas och Astbury Halls förflutna. Men skådespelerskan blir plötsligt sjuk. Kan insjuknandet ha något att göra med det gamla godsets historia?

Midnattrosen av Lucinda Riley… Var börjar jag? Med att säga att den episka, historiska och romantiska berättelsen, miljöerna samt nypan av gotik, spökhistoria och gåtfullhet är precis i min smak. Nu pågår ju en filminspelning i boken, men faktiskt hade Midnattsrosen gjort sig bra som film på riktigt. Den är sannerligen filmisk. Flera dagar efter att jag hade läst ut boken kunde jag inte släppa tankarna på den. Jag levde kvar i berättelsen. Det om något är väl ett mycket gott betyg?


Citatet är hämtat från förlagstexten om Midnattsrosen av Lucinda Riley.


Bild: © Kevin Eaves / Adobe Stock

hunger, svält, världshungern, globalisering, kapitalism, orättvisor, reportage, reportagebok, journalistik, Martín Caparrós

Bokrecension: Journalisten Martín Caparrós gör upp med världshungern i reportageboken Hunger

I den ambitiösa reportageboken Hunger gör journalisten Martín Caparrós upp med världshungern – läs mer om vad jag tycker om boken i recensionen här nedanför! 

Titel: Hunger
Originaltitel: El hambre
Författare: Martín Caparrós
Översättare: Annakarin Thorburn
Förlag: Natur & Kultur
Årtal: 2016 (den spanska originalutgåvan utkom 2014)
Sidantal: 763

Varje dag dör 25 000 människor av hunger. Journalisten Martín Caparrós har rest över hela världen för att prata med människor som lever under kroniska svältförhållanden. Hans reportagebok Hunger – originalversionen, som är utgiven på spanska, heter El hambre – är resultatet av denna världsomspännande resa. Som Caparrós själv skriver inledningsvis är Hunger ingen rolig läsning. Han kan förstå om man inte orkar ta sig igenom boken. Den är tung. Både i sitt omfång och i sitt innehåll. Jag tycker själv att läsningen av boken var jobbig, för medan ögonen for över de dryga sjuhundra sidorna var jag hela tiden tvungen att konfrontera min egen roll i den globala orättvisan och världshungern. Ingen människa – nej, inte en enda – behöver egentligen svälta. Det finns mat så att alla kan äta. Men på grund av den ojämlika resursfördelningen, som Caparrós blottlägger i Hunger, får vissa äta mer än andra. Vissa får inte äta alls. För att jag ska kunna vraka och välja i mataffären, köpa den mat jag är sugen på och njuta av en munsbit när jag känner för det, måste ungefär 800 till 900 miljoner människor näst intill avstå mat helt och hållet. ”Hur i helvete kan vi fortsätta leva våra liv när vi vet att det händer sådana här saker?” frågar sig Caparrós. Frågan ekar genom hela boken. Och jag känner mig svarslös, för ja, hur kan jag leva som jag gör? Det är helt oförsvarligt.

När man driver en så stark fråga som Caparrós gör i Hunger – och dessutom har som mål att få läsaren att rannsaka sig själv – är moraliserandet oundvikligt. Hunger är i alla avseenden en hårdsmält moralkaka. Men med rätta, kan jag tycka. Det finns trots allt ingen rimlighet i att nästan en miljard människor svälter när, som Caparrós skriver, ”världens jordbruk utan problem [skulle] kunna mätta tolv miljarder människor, nästan dubbelt så många som jordens aktuella befolkning”.

Förutom att leverera djupgående reportage från Niger, Indien, Bangladesh, USA, Sydsudan, Argentina och Madagaskar, presenterar Caparrós fakta om världshungern. I boken får man veta om allt från hungerns fysionomi till kapitalismens struktur, och faktiskt blir det snart tydligt att det finns många strukturella orsaker bakom världshungern, även om några fås (jag räknar in mig själv bland dem) girighet är den främsta bakomliggande faktorn till att alla människor i världen inte kan äta sig mätta. Ordet svält framkallar bilder av så kallade ”Biafrabarn” med kwashiorkor och en ond bråd död. Visst förekommer akut svält, som i extrem torka, under krig eller vid naturkatastrofer, men många av de som lever under svältförhållanden gör det dagligen och kan göra det under många, många års tid. Den ständiga hungern är som tortyr. Kroppen bryts sakta, sakta ner och den kroniskt svältande vet inte vad det innebär att känna sig mätt. Så kommer hela livet att kretsa kring hungern. Det här är särskilt väl illustrerat i en av Caparrós intervjuer, där han frågar den nigeriska kvinnan Aisha om vad hon önskar sig mest och hon svarar:

”Jag skulle vilja ha en ko som gav mycket mjölk. Om jag sålde lite mjölk skulle jag kunna köpa ingredienser till friterade bröd som jag skulle kunna sälja på marknaden och med det skulle jag klara mig någorlunda.”
”Men jag menar att trollkarlen skulle kunna ge dig vad som helst, allt du kan önska dig.”
”Vad som helst?”
”Ja, du skulle få önska dig vad du vill.”
”Två kor?”
Hon sa det i en viskning, och förklarade:
”Med två skulle jag aldrig mer vara hungrig.”
Det var så lite, tänkte jag först.
Men det var så mycket.

Världshungern är just utbredd över hela världen, med en hel del undantag, förstås. Men till och med i länder som USA, länder med stora överflöd, finns det människor som svälter och som måste gå till soppkök för att få sig något litet att äta. I Argentina, Caparrós hemland, letar de svältande efter mat på soptippar – det är helt galet hur mycket mat som slängs (!) – och i Niger försöker de odla i den karga marken. Caparrós lyfter i Hunger flera olika exempel på vilka uttryck svält kan ta sig och vilka strategier människor skapar för att kunna mätta sina magar.

Jag har nog aldrig tidigare läst en så ambitiös reportagebok som Hunger. Att kartlägga och göra upp med världshungern är näst intill en vansinnesuppgift, som jag uppskattar att Caparrós har åtagit sig. Eftersom det är så mycket han vill säga och boken är så tjock – över sjuhundra sidor, hallå (!) – upplever jag att den är spretig, med andra ord inte särskilt tät. Stundom känns Hunger också ofärdig, som om boken skulle behöva mogna litterärt. Om jag bortser från de litterära bristerna, tycker jag ändå att Hunger ger mig mycket och att boken borde få mer uppmärksamhet här i Sverige än vad den har fått. Världshungern är allas angelägenhet, som Caparrós med klarhet visar.

Bild: © Blasius Mrowiec / Adobe Stock