Etikettarkiv: historiska romaner

boktips, litteratur, historisk roman, The Tea Planter's Wife, Teodlarens hustru, Dinah Jefferies, Sri Lanka, Ceylon

Boktips: Dinah Jefferies historiska roman Teodlarens hustru utspelar sig på en teplantage i det koloniala Ceylon

Den historiska romanen Teodlarens hustru av Dinah Jefferies bjuder på en ganska så otrolig och romantisk berättelse att drömma sig bort i.   

Dinah JefferiesTitel: Teodlarens hustru
Originaltitel: The Tea Planter’s Wife
Författare: Dina Jefferies
Översättare: Ann-Christine Relander
Förlag: Lind & Co
Årtal: 2016
Sidantal: 430

Dinah Jefferies historiska roman Teodlarens hustru – på engelska The Tea Planter’s Wife – är inte den bästa bok jag läst. Tvärtom tycker jag att boken är ännu ett verk med en exotifierande och romantiserande bild av fjärran länder och kolonialismen. Jag tycker hjälplöst mycket om boken i alla fall. Mycket på grund av de drömska miljöskildringarna av kolonialtidens Ceylon*, det land vi idag kallar Sri Lanka. Jag ville ha eskapism. Teodlarens hustru gav mig efterlängtad verklighetsflykt. Det är en ganska så otrolig och romantisk berättelse att försvinna i:

Det är 1920-tal. Den nittonåriga Gwendolyn Hooper reser på egen hand från den trygga tillvaron i England till det nya livet i Ceylon. Där väntar hennes nyblivna make Laurence. Han driver flera teplantager och tillhör eliten i Ceylon. Redan när Gwendolyn stiger av ångbåten möts hon av en främmande värld. Den doftar mustigt, en blandning av starka kryddor, salt fisk och gammalt damm. Så spännande! Det här är hennes stora äventyr. Kärleksäventyr.

Men väl kommen till teplantagen, som ska bli Gwendolyns nya hem, blir hon genast besviken. Varför är Laurent så distanserad, svår att nå fram till? Han verkar inte vara det minsta intresserad av att tillbringa tid med henne. Hon tänker inte låta äventyret vänta på Laurence och ger sig av på egna upptäcktsfärder på teplantagen.

Gwendolyn förälskar sig i den storslagna naturen: den varma fylliga luften, de dimhöljda vattendragen, frodiga skogarna och blomsterprakten som följer henne överallt. Hon behöver bara blicka ut från sovrumsfönstret för att uppleva den vackra grönskan. Upptäcktsfärderna väcker också hennes nyfikenhet. Hon vill veta mer om kvinnorna i de färgglada sarierna, det vill säga arbetarna som plockar teblad. Gwendolyn börjar engagera sig i arbetarna på teplantagen, vilket inte alla tycker om. Många av de priviligierade vill inte röra om i grytan, för missnöjet på plantagen sjuder redan. Vad händer om det kokar över?

Samtidigt som Gwendolyn försöker finna sig tillrätta på teplantagen i Ceylon och navigera sig fram i ett tufft socialt landskap, med en förlegad och orättvis syn på urinvånarna, ställs hon inför gamla hemligheter och svåra förluster: Teplantagen är en ”plats fylld av mystiska ledtrådar till det förflutna låsta dörrar, en gulnad bröllopsklänning i en koffert och en överväxt grav som är undangömd på ägorna. Snart blir Gwendolyn gravid, men lyckan över det nya livet blir inte långvarig och i förlossningsrummet tvingas hon ta ett beslut som kommer att påverka hennes liv för all framtid.”*


* Under den brittiska kolonialtiden kallades ön och landet Sri Lanka för Ceylon. Man använder sällan det gamla namnet idag, även om benämningen fortfarande kan förekomma. Ceylon var en brittisk koloni mellan åren 1796 och 1948. Landet blev en republik 1972 och fick då namnet Sri Lanka. Läs mer om Ceylon och Sri Lanka på Wikipedia.

* Citatet är hämtat från baksidetexten på omslaget till Teodlarens hustru av Dinah Jefferies.

Bild: © Goinyk / Adobe Stock

böcker, boktips, Kazuo Ishiguro, nobelpriset i litteratur, butler

Boktips: Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen växer, växer och växer

Vad var det som fick mig att fortsätta läsa nobelpristagaren Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen?  

Kazuo IshiguroTitel: Återstoden av dagen
Originaltitel: The Remains of the Day
Författare: Kazuo Ishiguro
Översättare: Annika Preiss
Förlag: Wahlström & Widstrand
Årtal: 2017
Sidantal: 297

Händelsen i Återstoden av dagen av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro är egentligen ganska alldaglig; mönsterbutlern Stevens åker på sitt livs första semester i sin husbondes bil. Som läsare får vi följa med honom på en roadtrip genom England. Är boken kanske för alldaglig för mig? tänkte jag mellan de första femtio hundra sidorna i boken. Jag övervägde att lägga ner den, att rikta blicken mot intressantare läsning. Men jag var inte redo att ge upp ännu. Jag hade nämligen hört att Återstoden av dagen växer, växer och växer, att man bara måste ge den ärlig chans. Så jag gjorde det. Blev jag besviken. Nej, tvärtom. Jag blev överväldigad av kraften i Ishiguros visserligen vardagliga men mäktiga roman.

Året är 1956 och Stevens befinner sig vid den historiska brytpunkten mellan den gamla och den nya tiden. De gamla värdena han håller så högt är på väg att ersättas av nya ideal, och få lever det liv han levt som butler i det aristokratiska hemmet Darlington Hall. Medan Stevens stannar i staden Salisbury, vid Mortimer’s Pond i Dorset, Taunton i Somerset och så vidare, tänker han tillbaka på det han varit med om i livet och begrundar vilka värden man fortfarande borde kämpa för. Frågan om vad som är en bra butler är ett återkommande tema i Stevens funderingar.

Stevens roadtrip är som en fantastisk madeleinekaka. Den öppnar dörrarna till en hel värld. Som Butler på Darlington Hall har Stevens varit med om ögonblick som har format världshistorien. Till synes oskyldiga salongsdiskussioner har lett till pogromer och andra världskriget. Det ”lilla” kan vara avgörande, vara stort. På grund av att Stevens värdesätter sina butlerideal högre än allt annat går han miste om saker, som djupa relationer. Relationen till pappan, som också var butler, är distanserat respektfull, nästan kylig. Han är så inne i sig själv och det han gör, att han inte inser att hushållerskan och vännen miss Kenton älskar honom hjärtskärande mycket. Det är sorgligt att läsa hur Stevens försakar relation efter relation, bara för att vara en så bra butler som möjligt på Darlington Hall.

Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen som jag alltså först tyckte var alldaglig – kanske rentav liten – växer sida för sida till en skildring av de stora frågorna om livet, döden, kärleken samt människans roll i samhället och tiden. Vad händer när vi är så halsstarriga att vi inte tar de finaste ögonblicken tillvara?

Bild: © BillionPhotos.com / Adobe Stock

boktips, Andra världskriget, Saint-Malo, Anthony Doerr, Ljuset vi inte ser, All the Light We Cannot See, krigsskildringar, böcker, litteratur

Boktips: I Ljuset vi inte ser illustrerar Anthony Doerr att förövare också kan vara offer

Jag gillar när författare problematiserar vår syn på ljus och mörker, godhet och ondska. I sin historiska roman Ljuset vi inte ser lyckas Anthony Doerr särskilt väl med denna problematisering, en av många anledningar till varför jag tycker mycket boken.

Anthony DoerrTitel: Ljuset vi inte ser
Originaltitel: All the Light We Cannot See
Författare: Anthony Doerr
Översättare: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark Förlag
Årtal: 2014 (pocketutgåvan utkom först 2016)
Sidantal: 598

Det föräldralösa underbarnet Werner har ingen framtid. Hur begåvad han än är på teknik kommer han på grund av den tyska regeringens beslut tvingas ner i kolgruvorna, samma öde som drabbar alla fattiga pojkar när de väl når tonåren. Han och den älskade lillasystern Jutta bor på ett barnhem. Där tillåter de sig drömma om en annan tillvaro medan de lyssnar på en mystisk radiopratare. Werner tycker om radioapparater. Framför allt att laga dem. Tack vare hans tekniska talang får han sitt livs chans.

1939 träffar Werner av en händelse en tysk officer. Officeraren anar sig till Werners tekniska talang och låter honom på prov laga radion hemma hos ett förmöget, inflytelserikt par. Werner lyckas mycket bra. Officeraren bestämmer sig för att rädda underbarnet undan ödet i kolgruvorna. Detta innebär att Werner sätts i en elitnazistskola, där personalen mäter nyanserna på hans ljust, ljust blonda hår och oändligt blåa ögon. De drillar honom även till att anamma det nazistiska gruppbeteendet.

Samtidigt i den franska kuststaden Saint-Malo: Marie-Laure väntar på att hennes pappa ska komma tillbaka. Han är försvunnen. Under tiden bor hon tillsammans med sin pappas farbror och hans hushållerska. De är alla rädda för nazisterna som har ockuperat staden. Marie-Laure stannar mest inomhus, förutom när hon följer med hushållerskan till stranden för att samla snäckor eller hälsa på väninnorna. Hon är blind. Hemma i Paris hittade hon bra. Pappan, som är låssmed på det nationalhistoriska museet, byggde henne en gång i tiden en miniatyr av hemmakvarteren. På så sätt lärde hon sig att hitta. Nu sitter hon vid sin miniatyr och väntar… det vill säga när hon och gammelfarbrorn inte läser ur Jules Vernes En världsomsegling under haven.

Man skulle ju kunna tro att Werners och Marie-Laures liv är varandra för fjärran för att de överhuvudtaget skulle kunna mötas. I Anthony Doerrs Ljuset vi inte ser (på engelska Allt the Light We Cannot See) leder dock varje ord fram till deras korta men betydelsefulla möte i Saint-Malo. Vad Doerr så skickligt illustrerar i sin skildring av Andra världskriget är att också en förövare – i det här fallet nazisterna – kan vara offer för ett grymt samhällspåtryck och att vi alla har både ljus och mörker inom oss. Om du läser boken kommer du märka hur. Ljuset vi inte ser är en såväl tjock som komplex roman, uppbyggd med hjälp av en otroligt vacker prosa. Då kapitlen är korta, och då menar jag mycket korta, flyter läsningen på bra. Ett för vackert språk och långtgående djup kan ha en avskräckande inverkan på många läsare, men jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Många som har läst Ljuset vi inte ser vittnar om samma läsglädje.

Bild: © Florence Piot / Adobe Stock

bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol, Nigeria, Biafra, Biafrakriget

Bokrecension: Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol är en smärtsam, hemsk och vacker skildring av Biafrakriget

Det är smärtsamt, hemskt och vackert när den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie målar upp sin berättelserika skildring av Biafrakriget i romanen En halv gul sol. Läs min recension av boken!

Chimamanda Ngozi AdichieTitel: En halv gul sol
Originaltitel: Half of a Yellow Sun
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Översättare: Joakim Sundström
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2008 (boken utkom på svenska 2007)
Sidantal: 682

I en av sina TED-talks* berättar den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie att hon växte upp med en enda berättelse, den som brittiska och amerikanska barnböcker förtäljde. Som barn kunde hon därför bara föreställa sig blonda och blåögda karaktärer som levde i England eller USA. När Adichie gjorde sina första trevande författarförsök imiterade hon de barnböcker hon läst – för visst fanns det inget att berätta om den värld hon växte upp i? Det var trots allt få nigerianer som fick sina berättelser om Nigeria hörda.

När Ngozi, vad man kan anta, upptäckte Chinua Achebes* författarskap och blev mer samhällsmedveten – vilket hon för övrigt blev i tidig ålder – insåg hon att det inte finns en berättelse. Hela världen kryllar av berättelser i plural, och hennes hemland är inget undantag från detta. Sedan dess har hennes litterära visioner präglats av en vilja att med ord skapa mosaiker av hur det kan – notera ordet kan – vara att leva i Nigeria. I romanen En halv gul sol lyckas hon så väl med detta att boken kan jämställas med ett modernt mästerverk.

En halv gul sol är ett porträtt av inbördeskriget i Nigeria, även känt som Biafrakriget. Kriget som varade mellan åren 1967 och 1970 skakade om hela Nigeria. De västerländska nyhetsrapporteringarna från detta inbördeskrig påverkar vår bild av Nigeria än idag. Det är exempelvis härifrån som begreppet ”Biafrabarn”* härstammar och många tror att läget i Nigeria är precis likadant nu som det var då, en syn som Adichie gärna ser att vi omförhandlar när vi läser hennes berättelse som fångar både krig och fred.

Tvillingsystrarna Olanna och Kainene är olika som dag och natt. Olanna är vacker, karismatisk och mjuk, Kainene är alldaglig, skärpt och hård. Olanna ger sig hän humanismen, Kainene slipar sina färdigheter som affärskvinna. Olanna lämnar allt för att få leva med mannen hon älskar, Odenigbo, Kainene dikterar villkoren för sitt förhållande med den brittiske skribenten Richard. På grund av olikheterna växer systrarna från varandra. Stundom upplever de båda att kärleken dem emellan haltar.

Den aktade akademikern Odenigbos liv är på väg att förändras. Dels håller han och Olanna på att skapa en gemensam tillvaro – äntligen kan de vara tillsammans varje dag – dels har han just öppnat sitt hem för bypojken Ugwu. Ugwu, som först skulle vara tjänare, blir som en i familjen och han älskar att få lyssna på när Odenigbo, Olanna och deras intellektuella gäster diskuterar allt mellan himmel och jord. Just som livet, på gott och ont, pågår, sker det som inte får hända. Nigeria står inför ett inbördeskrig.

Det spelar ingen roll om man är en rik akademiker eller en fattig bybo, kriget stormar genom allas liv. Gammal som ung tvångsvärvas till arméerna, familjer och vänkretsar splittras. Den nya tillvaron präglas av evakueringar, bombräder, massakrer, sjukdomar, svält och flyktingskap, men också av en stark framtidstro. Medan kriget rasar kring dem gör Olanna och Kainene upp med varandra och otroligt nog lyckas deras kärlek gro bland söndersprängda byar och hungriga barn med kwashiorkor*. Och det är smärtsamt, hemskt och vackert.

Precis som En halv gul sol är rik på berättelser och livsöden, är Chimamanda Ngozi Adichies språk rikt på bilder, här i en fin tolkning av översättaren Joakim Sundström. Fastän Biafrakriget inträffade för ett halvt sekel sedan känns det högst aktuellt i Adichies tappning. Kanske att boken inte bara kan hjälpa oss att omförhandla vår snäva syn på Nigeria, utan även ge oss en större förståelse för det påtvingade flyktingskap många av våra medmänniskor lever i idag.

Bild: © daniel0 / Adobe Stock


* Klicka på föreläsningsrubriken för att komma till Chimamanda Ngozi Adichies mycket sevärda TED-talk The danger of a single story.

* Chinua Achebe (1930-2013) var en nigeriansk författare. Även han har i sina verk illustrerat Nigerias pluralism och berättelserikedom liksom skildrat Biafrakriget (1967-1970).

* ”Biafrabarn” är ett begrepp som syftar till att beskriva undernärda barn med uppsvällda magar. Begreppet härrör från den humanitära kris som uppstod under Biafrakriget, ett inbördeskrig i Nigeria.

* Kwashiorkor ett sjukdomstillstånd som har uppstått på grund av svält. Barn med uppsvällda magar och i övrigt tunna kroppar brukar få illustrera sjukdomstillståndet, som du kan läsa mer om på Wikipedia.

Cat Sebastian, The Soldier's Scoundrel, The Turner Series, böcker, litteratur, boktips, skönlitteratur, romance, historisk romance, Regency, Harlequin

Boktips: I The Soldier’s Scoundrel skildrar Cat Sebastian mäns förbjudna kärlek och passion i tidig 1800-talsmiljö

En historisk Harlequinbok som skildrar mäns kärlek och passion till varandra under tidigt 1800-tal är, vad jag känner till, en stor nyhet i romancevärlden. Här tipsar jag om The Soldier’s Scoundrel av Cat Sebastian!

Cat SebastianTitel: The Soldier’s Scoundrel
Författare: Cat Sebastian
Förlag: Avon Impulse
Årtal: 2016
Sidantal: 308

Jag har läst hundratals Harlequin- och romanceböcker som utspelar sig under det tidiga 1800-talet, närmare bestämt under den så kallade Regency-perioden. Cat Sebastians The Soldier’s Scoundrel är såvitt jag vet den första [relativt kända?] romanen som helt och hållet fokuserar på homosexuella mäns kärlek och passion under denna tidsperiod, och därmed tycker jag att hon har skrivit historia. Men skiljer sig handlingen och upplägget i The Soldier’s Scoundrel från andra typiska Regency-böckers?

Jack Turner har ett tufft förflutet. Han växte upp i Londons slumkvarter och lärde sig redan under sina barndomsår de tjuvknep han behövde för att kunna ta hand om sig och sina syskon. Som vuxen är han hård, många skulle beskriva honom som en skurk. Adelsmannen Oliver Rivington är en av de personer som förfäras över Jacks skurkaktighet och han kan för sitt liv inte förstå varför hans syster – och flera andra av Londons högvälborna damer – söker hjälp hos honom.

Oliver bestämmer sig för att ta reda på och avslöja det fuffens Jack har för sig, men dras snart in i Jacks förehavanden. Oliver upptäcker att Jack hjälper utsatta kvinnor, kvinnor som till exempel misshandlas och hotas av sina makar, och att Jack, trots hans skurkaktiga metoder, är en fin och ärbar man (ursäkta ordvalen, tänk på att det här Regency). Oliver, som skadades i Napoleonkrigen och som sedan dess inte har haft mycket att leva för, får en ny mening med livet när han inser att han är kär i Jack – och att hans känslor besvaras.

Deras romans borde vara en dans på rosor, men så blir det inte. Det är tidigt 1800-tal och homosexualitet är under denna tid ett lagbrott, så de får älska varandra i det fördolda. Den stora frågan är om Jack och Oliver ska kunna skapa sig ett liv tillsammans mot alla odds… Givetvis är frågan kryddad massa erotiska spänningar och sex, som sig bör i en bok med Harlequin-stuk.  Jag vet inte om jag tycker att boken egentligen är unik, samma gamla vanliga temata går igen också här: rå passion, hat som vänds till kärlek och så vidare.

Men en sak är jag säker på; jag önskar innerligt att också Harlequin (HarperCollins) och andra bokförlag som ger ut romanceböcker kommer bli ännu mer öppna för att ge ut romance om fler sorters kärlek och passion än den heterosexuella. Cat Sebastians The Soldier’s Scoundrel är ett första skälvande steg bort från det heteronormativa i romancevärlden, även om mitt intryck av boken är att den på många sätt ändå är en omskrivning av heteronormativiteten. Någonstans måste man dock börja och varför inte här?

Om du är nyfiken på konceptet och vill läsa fler böcker med en hbtq-vinkling har Cat Sebastian i veckorna avslutat sin trilogi där The Soldier’s Scoundrel ingår: The Turner Series.

Bild: © duydophotography / Adobe Stock

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, saga, sagor, svanar, Juliet Marillier, Kung Lirs barn, De sex svanarna, Svansjön

Bokrecension: Juliet Marilliers Daughter of the forest är en finstämd tolkning av gamla svansagor

Tack vare Juliet Marilliers i boken Daughter of the forest finstämda tolkning av gamla svansagor har jag fått en ny karaktär att älska – vilken vacker historisk fantasyroman det här är! 

Juliet Marillier, Sevenwaters trilogyTitel: Daughter of the forest
Författare: Juliet Marillier
Förlag: Tor Books
Årtal: 1999 (pocketutgåvan utkom 2002)
Sidantal: 544

När jag var barn var sagor om svanar min grej. Som jag älskade Pjotr Tjajkovskijs outsägligt vackra balett Svansjön! Min kärlek till den irländska legenden Children of Lir och Bröderna Grimms saga Die sechs schwäne – på svenska kallade Kung Lirs barn* respektive De sex svanarna* – kunde nästan mäta sig med mina svallande känslor för Svansjön. Du kan ju ana min lycka när jag upptäckte den moderna fantasyklassikern Daughter of the forest, skriven av den australiska författarinnan Juliet Marillier år 1999, som bygger på såväl Kung Lirs barn som på De sex svanarna. Jag hade skyhöga förväntningar på boken (och var väldigt rädd för att bli besviken, ska det tilläggas).

Änkemannen Lord Colum av Sevenwaters har välsignats med sju barn: sex söner och en dotter. Liam, den äldste sonen, är född till att vara ledare, Diarmid, som kommer därnäst, älskar äventyr, tvillingarna Cormack och Conor har var och en ett viktigt kall, Finbar är begåvad med synskhet, Padriac med medkänsla och det yngsta barnet, dottern Sorcha, med en obändig kärlek och vilja.

När fadern gifter om sig med en häxa och den nya styvmodern på grund av avundsjuka, makthunger och illvilja förvandlar Sorchas sex bröder till svanar är det Sorcha och ingen annan som kan bryta förbannelsen. Men för att kunna göra detta måste hon väva sex skjortor av en hård och taggig växt, och vara beredd på en fruktansvärd smärta i händerna, trä skjortorna över sina svanbröders huvuden och vara stum. Oavsett vad som händer måste hon förbli tyst, om hon inte förmår detta kommer hennes bröder vara svanar för alltid. Sorcha råkar ut för än det ena än det andra missödet och till slut möter hon sitt livs kärlek. Det är verkligen inte lätt för henne att vara stum, försöka bryta förbannelsen och vara kär. Missförstånden hopar sig och såväl hennes eget som brödernas liv sätts på spel.

Som läsare tycker jag att det är befriande att en ung kvinna, knappt mer än en flicka, får förtroendet att rädda sina bröder och sin fars rike undan mörka krafter – och inte tvärtom. Jag är trött på jungfrur i nöd. Sorchas handlingsförmåga bär genom hela Daughter of the forest och Marillier visar med trovärdig gestaltning att tystnad stundom är mycket, mycket mer talande än ord. Jag skulle dock, och om jag ska vara kritisk, inte råda någon att tiga om de oförätter som begås mot en och vill inte heller glorifiera det faktum att Sorcha i tystnad exempelvis uthärdar övergrepp (om jag berättar mer om saken röjer jag en viktig del i bokens handling).

Jag började läsa Daughter of the forest för att få ta del av ett storslaget kärleksepos, du vet en sådan där kärlek som bara existerar i sagornas värld. Kärlekssagan i boken får visserligen min maggrop att pirra och mitt hjärta att göra flera volter. Men vad boken framför allt har gett mig är en karaktär att älska: Sorcha. Hennes tystnad, och därmed inre monolog, gör porträttet intimt, närgånget. Just för att jag som läsare får följa Sorcha under hennes rite de passage från barn till vuxen kommer jag att tänka på Daughter of the forest som en bildningsroman. Kanske är det bara i sagornas värld som någon kan fatta ett beslut med en sådan övertygelse; att oavsett vad som händer kommer hon att fullfölja det hon har företagit sig att göra. När huvudkaraktärens övertygelse är så stark är väl handlingens utgång given, men det finns detta till trots inget förutsägbart med den djupt personliga livsresa Sorcha gör.

Med boken Daughter of the forest visar Marillier vidare att kärlek finns i många nyanser. Sorchas drivkraft är kärleken till hennes bröder, som har varit hennes bästa vänner under hennes hittills levda år. Fastän det hade varit betydligt lättare för henne att gå vidare i livet – faktiskt vill hennes bröder att hon ska göra detta – väljer hon att med värkande händer och rinnande tårar väva skjorta efter skjorta. Skjortorna kanske inte ser så mycket ut för världen, men i dem finns den sanna kärlekens kraft, kraften som i sagornas värld åstadkommer underverk. Visst är Daughter of the forest ett kärleksepos, om än av ett annat slag än vad jag först hade väntat mig.

I egenskap av både sago- och svanfantast tycker jag att Marillier i och med Daughter of the forest har väckt nytt liv i Kung Lirs barn och De sex svanarna, och detta på både ett finstämt och spännande sätt. När gamla sagor får så här mycket omsorg, djup och känsla har jag inte alls något emot att de berättas om och om igen.

Bild: © gekata1989 / Adobe Stock


* Om du inte har något emot att läsa på engelska rekommenderar jag dig att ta del av Wikipedias sammanfattning av legenden Children of Lir eller Kung Lirs barn, som vi kallar legenden på svenska.

* På den engelska versionen av Wikipedia kan du även läsa mer om Bröderna Grimms saga Die sechs schwäne, på svenska kallad De sex svanarna. Du hittar informationen på sökordet ”The Six Swans”. Observera att H.C. Andersen också har tolkat svansagan. Hans variant på berättelsen heter De vilde svaner, alltså De vilda svanarna.