Etikettarkiv: historia

Jag har pluggat historiska ämnen på universitetet. Närmare bestämt ämnen som antikens kultur och samhällsliv, arkeologi och idéhistoria. Jag har både en kandidat- och magisterexamen i antikens kultur och samhällsliv. Under många år har antika samhällen varit ett av mina mest brinnande intressen, vilket inte säger så lite om hur passionerat jag har älskat antiken genom åren.

Fram tills jag närmade trettio var jag uteslutande intresserad av all historia fram till och med slutet på 1800-talet – med en för mig avvikande vurm för 1920-talet. Sedan hände något, och plötsligt fann jag mig vara genuint nyfiken på modern historia. Jag kanske mognade. Det här relativt nyfunna intresset får näring av mitt intresse för samhällsfrågor. Under taggen ”historia” har jag samlat allt det jag har skrivit om just historia här på bloggen – ta en titt på blogginläggen här nedanför!

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll tillgodo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort!

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock

boktips, Andra världskriget, Saint-Malo, Anthony Doerr, Ljuset vi inte ser, All the Light We Cannot See, krigsskildringar, böcker, litteratur

Boktips: I Ljuset vi inte ser illustrerar Anthony Doerr att förövare också kan vara offer

Jag gillar när författare problematiserar vår syn på ljus och mörker, godhet och ondska. I sin historiska roman Ljuset vi inte ser lyckas Anthony Doerr särskilt väl med denna problematisering, en av många anledningar till varför jag tycker mycket boken.

Anthony DoerrTitel: Ljuset vi inte ser
Originaltitel: All the Light We Cannot See
Författare: Anthony Doerr
Översättare: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark Förlag
Årtal: 2014 (pocketutgåvan utkom först 2016)
Sidantal: 598

Det föräldralösa underbarnet Werner har ingen framtid. Hur begåvad han än är på teknik kommer han på grund av den tyska regeringens beslut tvingas ner i kolgruvorna, samma öde som drabbar alla fattiga pojkar när de väl når tonåren. Han och den älskade lillasystern Jutta bor på ett barnhem. Där tillåter de sig drömma om en annan tillvaro medan de lyssnar på en mystisk radiopratare. Werner tycker om radioapparater. Framför allt att laga dem. Tack vare hans tekniska talang får han sitt livs chans.

1939 träffar Werner av en händelse en tysk officer. Officeraren anar sig till Werners tekniska talang och låter honom på prov laga radion hemma hos ett förmöget, inflytelserikt par. Werner lyckas mycket bra. Officeraren bestämmer sig för att rädda underbarnet undan ödet i kolgruvorna. Detta innebär att Werner sätts i en elitnazistskola, där personalen mäter nyanserna på hans ljust, ljust blonda hår och oändligt blåa ögon. De drillar honom även till att anamma det nazistiska gruppbeteendet.

Samtidigt i den franska kuststaden Saint-Malo: Marie-Laure väntar på att hennes pappa ska komma tillbaka. Han är försvunnen. Under tiden bor hon tillsammans med sin pappas farbror och hans hushållerska. De är alla rädda för nazisterna som har ockuperat staden. Marie-Laure stannar mest inomhus, förutom när hon följer med hushållerskan till stranden för att samla snäckor eller hälsa på väninnorna. Hon är blind. Hemma i Paris hittade hon bra. Pappan, som är låssmed på det nationalhistoriska museet, byggde henne en gång i tiden en miniatyr av hemmakvarteren. På så sätt lärde hon sig att hitta. Nu sitter hon vid sin miniatyr och väntar… det vill säga när hon och gammelfarbrorn inte läser ur Jules Vernes En världsomsegling under haven.

Man skulle ju kunna tro att Werners och Marie-Laures liv är varandra för fjärran för att de överhuvudtaget skulle kunna mötas. I Anthony Doerrs Ljuset vi inte ser (på engelska Allt the Light We Cannot See) leder dock varje ord fram till deras korta men betydelsefulla möte i Saint-Malo. Vad Doerr så skickligt illustrerar i sin skildring av Andra världskriget är att också en förövare – i det här fallet nazisterna – kan vara offer för ett grymt samhällspåtryck och att vi alla har både ljus och mörker inom oss. Om du läser boken kommer du märka hur. Ljuset vi inte ser är en såväl tjock som komplex roman, uppbyggd med hjälp av en otroligt vacker prosa. Då kapitlen är korta, och då menar jag mycket korta, flyter läsningen på bra. Ett för vackert språk och långtgående djup kan ha en avskräckande inverkan på många läsare, men jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Många som har läst Ljuset vi inte ser vittnar om samma läsglädje.

Bild: © Florence Piot / Adobe Stock

bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol, Nigeria, Biafra, Biafrakriget

Bokrecension: Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol är en smärtsam, hemsk och vacker skildring av Biafrakriget

Det är smärtsamt, hemskt och vackert när den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie målar upp sin berättelserika skildring av Biafrakriget i romanen En halv gul sol. Läs min recension av boken!

Chimamanda Ngozi AdichieTitel: En halv gul sol
Originaltitel: Half of a Yellow Sun
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Översättare: Joakim Sundström
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2008 (boken utkom på svenska 2007)
Sidantal: 682

I en av sina TED-talks* berättar den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie att hon växte upp med en enda berättelse, den som brittiska och amerikanska barnböcker förtäljde. Som barn kunde hon därför bara föreställa sig blonda och blåögda karaktärer som levde i England eller USA. När Adichie gjorde sina första trevande författarförsök imiterade hon de barnböcker hon läst – för visst fanns det inget att berätta om den värld hon växte upp i? Det var trots allt få nigerianer som fick sina berättelser om Nigeria hörda.

När Ngozi, vad man kan anta, upptäckte Chinua Achebes* författarskap och blev mer samhällsmedveten – vilket hon för övrigt blev i tidig ålder – insåg hon att det inte finns en berättelse. Hela världen kryllar av berättelser i plural, och hennes hemland är inget undantag från detta. Sedan dess har hennes litterära visioner präglats av en vilja att med ord skapa mosaiker av hur det kan – notera ordet kan – vara att leva i Nigeria. I romanen En halv gul sol lyckas hon så väl med detta att boken kan jämställas med ett modernt mästerverk.

En halv gul sol är ett porträtt av inbördeskriget i Nigeria, även känt som Biafrakriget. Kriget som varade mellan åren 1967 och 1970 skakade om hela Nigeria. De västerländska nyhetsrapporteringarna från detta inbördeskrig påverkar vår bild av Nigeria än idag. Det är exempelvis härifrån som begreppet ”Biafrabarn”* härstammar och många tror att läget i Nigeria är precis likadant nu som det var då, en syn som Adichie gärna ser att vi omförhandlar när vi läser hennes berättelse som fångar både krig och fred.

Tvillingsystrarna Olanna och Kainene är olika som dag och natt. Olanna är vacker, karismatisk och mjuk, Kainene är alldaglig, skärpt och hård. Olanna ger sig hän humanismen, Kainene slipar sina färdigheter som affärskvinna. Olanna lämnar allt för att få leva med mannen hon älskar, Odenigbo, Kainene dikterar villkoren för sitt förhållande med den brittiske skribenten Richard. På grund av olikheterna växer systrarna från varandra. Stundom upplever de båda att kärleken dem emellan haltar.

Den aktade akademikern Odenigbos liv är på väg att förändras. Dels håller han och Olanna på att skapa en gemensam tillvaro – äntligen kan de vara tillsammans varje dag – dels har han just öppnat sitt hem för bypojken Ugwu. Ugwu, som först skulle vara tjänare, blir som en i familjen och han älskar att få lyssna på när Odenigbo, Olanna och deras intellektuella gäster diskuterar allt mellan himmel och jord. Just som livet, på gott och ont, pågår, sker det som inte får hända. Nigeria står inför ett inbördeskrig.

Det spelar ingen roll om man är en rik akademiker eller en fattig bybo, kriget stormar genom allas liv. Gammal som ung tvångsvärvas till arméerna, familjer och vänkretsar splittras. Den nya tillvaron präglas av evakueringar, bombräder, massakrer, sjukdomar, svält och flyktingskap, men också av en stark framtidstro. Medan kriget rasar kring dem gör Olanna och Kainene upp med varandra och otroligt nog lyckas deras kärlek gro bland söndersprängda byar och hungriga barn med kwashiorkor*. Och det är smärtsamt, hemskt och vackert.

Precis som En halv gul sol är rik på berättelser och livsöden, är Chimamanda Ngozi Adichies språk rikt på bilder, här i en fin tolkning av översättaren Joakim Sundström. Fastän Biafrakriget inträffade för ett halvt sekel sedan känns det högst aktuellt i Adichies tappning. Kanske att boken inte bara kan hjälpa oss att omförhandla vår snäva syn på Nigeria, utan även ge oss en större förståelse för det påtvingade flyktingskap många av våra medmänniskor lever i idag.

Bild: © daniel0 / Adobe Stock


* Klicka på föreläsningsrubriken för att komma till Chimamanda Ngozi Adichies mycket sevärda TED-talk The danger of a single story.

* Chinua Achebe (1930-2013) var en nigeriansk författare. Även han har i sina verk illustrerat Nigerias pluralism och berättelserikedom liksom skildrat Biafrakriget (1967-1970).

* ”Biafrabarn” är ett begrepp som syftar till att beskriva undernärda barn med uppsvällda magar. Begreppet härrör från den humanitära kris som uppstod under Biafrakriget, ett inbördeskrig i Nigeria.

* Kwashiorkor ett sjukdomstillstånd som har uppstått på grund av svält. Barn med uppsvällda magar och i övrigt tunna kroppar brukar få illustrera sjukdomstillståndet, som du kan läsa mer om på Wikipedia.

världskulturarvet i Tanum

Jag har besökt världskulturarvet i Tanum

Igår var jag och min sambo Christoffer ute på arkeologiska äventyr i världskulturarvet i Tanum. Det blev hällristningar, rösen och gravfält för hela slanten. Läs om och se bilder från vår dagsutflykt!

Jag kommer aldrig sluta fascineras av historia och arkeologi, två ämnen jag har vigt nästan hela min barn- och ungdom åt. Då och då grips jag av en total saknad och längtan efter att få upptäcka det förflutna, och i dessa stunder överväger jag till och med att sätta mig i skolbänken igen. Bara för att åter få vara en del av den världen. Jag tyckte mycket om mina studier i antikens kultur och samhällsliv, arkeologi och antropologi.

Igår fick jag chansen att leva ut upptäckardrömmen. Jag och Christoffer gjorde nämligen en dagsutflykt till Vitlycke Museum och världskulturarvet i Tanum i Bohuslän, där det finns tusentals hällristningar. Just på grund av hällristningarnas rika symbolvärld – och därmed alla fantastiska möjligheter till tolkningar – är de något av det mest spännande jag vet. Under mina studieår drömde jag mig ofta bort till hällristarnas tid, bronsåldern.

Så igår var det som att få tillbaka en bit av mig själv och mitt dagdrömmande. Tack för det, Christoffer (han var den som körde till utmarkerna eftersom jag inte har ett körkort)! Samtidigt fick jag också ett tillfälle att repetera mina kunskaper i området, kunskaper som ju försvinner år för år, nu när jag inte underhåller dem dagligen. Det var likaså värdefullt att få dela något jag tycker så mycket om med personen jag delar mitt liv med. Jag tror inte att några ord jag säger kan göra hällristningarna i Tanum rättvisa, de ska helt enkelt ses, och nu fick Christoffer för första gången se fornlämningarna jag har pratat varmt om.

världskulturarvet i Tanum världskulturarvet i Tanum

Tanums hällristningsområde finns med på Unesco:s Världsarvslista

1994 upptog Unesco Tanums hällristningsområde på sin Världsarvslista, vilket gör Tanum till ett världskulturarv. Ingen annanstans i världen kan man få en så rik inblick i bronsålderns och hällristarnas livsvärld som just på denna plats. Inom världsarvsområdet finns cirka 600 hällristningslokaler med tusentals hällristningar. De största hällarna med fynd är Aspeberget, Litsleby, Fossum och Vitlycke. Vid den sistnämnda hällen finns museet från vilket guidade turer i området utgår och där man kan besöka en bronsåldersby. I närheten av den så kallade Vitlyckehällen ligger en utsiktsplats med ett par fina stenrösen från bronsåldern. Från utsiktsplatsen kan man blicka ut över vidsträckt åkermark. Under bronsåldern var åkermarken i stället hav, men på grund av den pågående landhöjningen har hav blivit land – häftigt, eller hur?

Läs mer om världskulturarvet i Tanum på Vitlycke museums webbplats!

världskulturarvet i Tanum

Hällristningar är egentligen ett missvisande namn på fornlämningarna

Den gängse bilden av hällristningar är att de ristades i sten och att de var röda. Båda dessa uppfattningar är felaktiga. Den röda färgen är ett modernt påfund. Man fyllde i hällristningarna med röd färg för att färgen matchade de mer sentida runorna och gjorde det lättare för folk att se dem i naturlandskapet. Utan färg eller andra markörer kan det vara väldigt svårt att upptäcka dem.

Numera tror forskare i arkeologi att man med hjälp av stenar knackade in ristningarna i hällarna. På så sätt krossades mineralerna så att de inknackade bilderna lyste alldeles knallvita mot den gråa granithällen. När bilderna började smälta samman med hällarna, som de ju gör när tidens tand får göra sitt, knackade man in dem igen. Med detta som bakgrund är ”hällristningar” således ett missvisande namn på fornlämningarna.

Jag gjorde en avstickare till Greby gravfält utanför Grebbestad

Den bohuslänska sommarstaden Grebbestad ligger alldeles i närheten av världskulturarvet i Tanum. Denna gång passerade vi bara Grebbestad som hastigast, och detta för att vi hade kört förbi vårt andra utflyktsmål: Greby gravfält. Som en före detta arkeologistudent har jag sett min beskärda del av järnåldersgravfält, men inget som är lika vackert som Greby gravfält.

På Greby gravfält finns de för järnåldern traditionella gravhögarna. De höga stenar som är resta på högarna gör däremot gravfältet ganska unikt. Enligt sägnen ska skotska krigare ligga begravda på denna plats, och detta efter ett stort slag där krigarna från Skottland led ett tungt nederlag. Det ljung- och blomstertäckta gravfältet ligger intill lummiga skogar och böljande åkerfält.

Läs mer om Greby gravfält i en artikel på Popularhistoria.se!

böcker, litteratur, essäer, favoritförfattare

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie

Brené Browns, Rebecca Solnits och Chimananda Ngozi Adichies författarskap lär mig viktiga och djupa saker såväl om mig själv som om samhället. Läs om varför jag värdesätter deras författarskap så högt som jag gör. 

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie. Jag är glad att jag har hittat till tre starka kvinnliga författare och inte till ännu fler män. Trots att jag försöker undvika litterära kanon, som ju ofta framlyfter mäns författarskap, blir det lätt så att jag läser gamla gubbars verk i alla fall.

Jag slås av hur häftigt det är att kunna ha Brené Browns böcker som bollplank

Brown, Solnit och Adichie talar alla till mig, men på olika sätt. Brown är en doktor i sociologi och skriver om mellanmänskliga relationer på ett väldigt personligt och träffsäkert vis. Böckerna hon skriver – de handlar om allt från att känna skam när man känner sig otillräcklig till det mod som krävs för att resa sig efter nederlag – skulle kunna handla om mig, om min kamp för att kunna känna acceptans. Faktiskt har Brown gjort ett så starkt intryck på mig att jag när jag hamnar i jobbiga sociala situationer numera brukar fråga mig själv Vad skulle Brené Brown göra? och därefter agera på ett, vad jag hoppas och tror, trevligare sätt än vad jag gjorde för bara ett halvår sedan. När jag tänker på det hela, slås jag av hur häftigt det är att kunna ha böcker som bollplank.

Rebecca Solnit placerar synen på kvinnligt respektive manligt i historiska kontexter

Solnit kan vara en av de mest bildade författare jag vet. Du som känner mig vet hur mycket jag värdesätter kunskap och bildning. Hon är också en lysande essäist som mixar frågor rörande historia, konst, litteratur och genus till upplysande texter. Hennes författarskap är särskilt fokuserat på vandringslusten genom tiderna, hur våra värderingar skapar och begränsar fysiska rum samt på vilken syn olika samhällen har på manligt och kvinnligt. För några år sedan lyckades Solnit skapa debatt om ”mansplaining”, ett begrepp hon myntade i essän Män förklarar saker för mig (Men explain things to me). Med sina ambitiösa ”försök” – essä kommer från franskans essai som betyder försök – att placera genuskonstruktioner i historiska kontexter tycker jag att Solnit lyckas få mig att förstå hur konstruerade våra människobilder är.

Oftast förbisedda människor får en röst i Chimamanda Ngozi Adichies böcker

Jag är antropolog och borde därför veta att man inte kan bunta samman länder till ett stort fantasiland, jamen, så som många av oss gör med ”Afrika”. Jag har själv tänkt på Afrika som homogent och därmed inte sett kontinentens pluralism. Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie visar Nigerias mångsidighet. Där finns lika många berättelser som där finns människor, precis som det finns i alla länder. Adichie ger oftast förbisedda människor deras röster och berättelser åter. Hon berikar också världslitteraturen med nya perspektiv, och med tanke på hur erkänd hon är redan nu har hon säkert redan skrivit in sig i litteraturhistorien. Adichie värjer inte för att skriva om svåra ämnen som utanförskap och hustrumisshandel, men det finns alltid ljus i mörkret. Berättelser blir knappast rikare än hennes.

Bild: © pirotehnic / Adobe Stock

Cat Sebastian, The Soldier's Scoundrel, The Turner Series, böcker, litteratur, boktips, skönlitteratur, romance, historisk romance, Regency, Harlequin

Boktips: I The Soldier’s Scoundrel skildrar Cat Sebastian mäns förbjudna kärlek och passion i tidig 1800-talsmiljö

En historisk Harlequinbok som skildrar mäns kärlek och passion till varandra under tidigt 1800-tal är, vad jag känner till, en stor nyhet i romancevärlden. Här tipsar jag om The Soldier’s Scoundrel av Cat Sebastian!

Cat SebastianTitel: The Soldier’s Scoundrel
Författare: Cat Sebastian
Förlag: Avon Impulse
Årtal: 2016
Sidantal: 308

Jag har läst hundratals Harlequin- och romanceböcker som utspelar sig under det tidiga 1800-talet, närmare bestämt under den så kallade Regency-perioden. Cat Sebastians The Soldier’s Scoundrel är såvitt jag vet den första [relativt kända?] romanen som helt och hållet fokuserar på homosexuella mäns kärlek och passion under denna tidsperiod, och därmed tycker jag att hon har skrivit historia. Men skiljer sig handlingen och upplägget i The Soldier’s Scoundrel från andra typiska Regency-böckers?

Jack Turner har ett tufft förflutet. Han växte upp i Londons slumkvarter och lärde sig redan under sina barndomsår de tjuvknep han behövde för att kunna ta hand om sig och sina syskon. Som vuxen är han hård, många skulle beskriva honom som en skurk. Adelsmannen Oliver Rivington är en av de personer som förfäras över Jacks skurkaktighet och han kan för sitt liv inte förstå varför hans syster – och flera andra av Londons högvälborna damer – söker hjälp hos honom.

Oliver bestämmer sig för att ta reda på och avslöja det fuffens Jack har för sig, men dras snart in i Jacks förehavanden. Oliver upptäcker att Jack hjälper utsatta kvinnor, kvinnor som till exempel misshandlas och hotas av sina makar, och att Jack, trots hans skurkaktiga metoder, är en fin och ärbar man (ursäkta ordvalen, tänk på att det här Regency). Oliver, som skadades i Napoleonkrigen och som sedan dess inte har haft mycket att leva för, får en ny mening med livet när han inser att han är kär i Jack – och att hans känslor besvaras.

Deras romans borde vara en dans på rosor, men så blir det inte. Det är tidigt 1800-tal och homosexualitet är under denna tid ett lagbrott, så de får älska varandra i det fördolda. Den stora frågan är om Jack och Oliver ska kunna skapa sig ett liv tillsammans mot alla odds… Givetvis är frågan kryddad massa erotiska spänningar och sex, som sig bör i en bok med Harlequin-stuk.  Jag vet inte om jag tycker att boken egentligen är unik, samma gamla vanliga temata går igen också här: rå passion, hat som vänds till kärlek och så vidare.

Men en sak är jag säker på; jag önskar innerligt att också Harlequin (HarperCollins) och andra bokförlag som ger ut romanceböcker kommer bli ännu mer öppna för att ge ut romance om fler sorters kärlek och passion än den heterosexuella. Cat Sebastians The Soldier’s Scoundrel är ett första skälvande steg bort från det heteronormativa i romancevärlden, även om mitt intryck av boken är att den på många sätt ändå är en omskrivning av heteronormativiteten. Någonstans måste man dock börja och varför inte här?

Om du är nyfiken på konceptet och vill läsa fler böcker med en hbtq-vinkling har Cat Sebastian i veckorna avslutat sin trilogi där The Soldier’s Scoundrel ingår: The Turner Series.

Bild: © duydophotography / Adobe Stock

bokrecension, Dr Jekyll och Mr Hyde, The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, Robert Louis Stevenson, galen doktor, litteratur, skräck, skräcklitteratur, skräckbok, bok, skräckböcker, skräck böcker

Bokrecension: Robert Louis Stevensons fasliga berättelse Dr Jekyll och Mr Hyde är inte bara fiktion

Kan det finnas ett visst mått sanning i Robert Louis Stevensons fasliga klassiker Dr Jekyll och Mr Hyde? 

Robert Louis StevensonTitel: Dr Jekyll och Mr Hyde
Originaltitel: The strange case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde
Författare: Robert Louis Stevenson
Översättare: Sam J. Lundwall
Förlag: Trut Publishing
Årtal: 1886 (i svensk översättning 1887, och den här pocketutgåvan med en nyöversättning utkom 2014)
Sidantal: 127

För somliga medicinare var 1800-talet en idel smärtsam upptäckt av narkos. Tandläkaren Horace Wells (1815 till 1848) var särdeles hängiven uppgiften att ge sina patienter smärtlindring. Att få en tand utdragen var ett helt företag på den tiden. Det var plågsamt och kunde gå illa för patienten. Det är väl ingen som skulle välja att dra ut en tand utan bedövning idag (?)… När Wells av en slump upptäckte att lustgas kan minska upplevelsen av smärta var narkosens tid kommen.*

Dessvärre försökte flera medicinare göra anspråk på uppfinningen och Wells fick därför erkännandet som narkosens upphovsman först efter sin tragiska död. Han var så dedikerad narkosen att han i slutskedet av sitt liv började experimentera med och inhalera kloroform. Inhalationerna ledde till personlighetsförändringar. När han var påverkad av kloroformen kunde han ta sig till förkastliga saker, såsom att kasta syra på, och därmed vanställa, ett par kvinnor. Wells var så förfärad över den person experimenten hade gjort honom till att han begick självmord.

Många menar att Robert Louis Stevenson var tämligen inspirerad av möbelsnickaren William Brodie när han skrev den gotiska kortromanen Dr Jekyll och Mr Hyde, på engelska kallad The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Brodie var en verklig person som levde ett dubbelliv: på dagarna var han en snäll och skötsam möbelsnickare och på nätterna ledare för ett bankrånargäng. Denna intressanta dubbelnatur kan förstås ha varit en källa till inspiration, men framför allt hela historien om Horace Wells tragiska öde och skrämmande tilltag tycks ha gjort ett starkt intryck på Stevenson.

I Dr Jekyll och Mr Hyde oroar sig Dr Jekylls vänner. Den fine doktorn tycks besväras av den otrevlige Mr Hyde, en beryktad person som ingen vill ha något att göra med – förutom doktorn! Men vad vännerna inte vet är att Dr Jekyll och Mr Hyde egentligen är en och samma person. Genom ett experiment har Dr Jekyll lyckats klyva sin person – eller kalla det personlighet, om du så vill – i två delar: den gode och naive Dr Jekyll och den onde och illvillige Mr Hyde.

Till en början är Dr Jekyll förtjust i experimentet. Han mår som bäst när var och en av personligheterna får göra precis så som de vill; helt utan att drabbas av ett slags inre konflikt. Snart går experimentet dock överstyr och Dr Jekyll känner hur Mr Hyde tar över mer och mer. Han befarar att hans verkliga jag – Dr Jekyll – är på väg att försvinna helt och hållet och behöver sina vänners hjälp för att bli sitt sansade och balanserade jag igen. Precis som för Horace Wells slutar det inget vidare för Dr Jekyll.

Det goda och det onda i människan är något som fascinerar oss, och kanske finns det inget annat litterärt verk än just Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde som illustrerar dikotomin så träffande. För doktorn var tillvaron som minst besvärligast när de båda sida fick samexistera i hans person, vilket han upptäcker för sent.

Numera är tragedin med Wells bortglömd, men när Stevenson skrev kortromanen 1886 var den faktiska händelsen ett färskt mannaminne. Det var inte svårt för den tidens läsare att koppla berättelsens innehåll till händelsen. Säkerligen blev skräckberättelsen ännu mer faslig av den anledningen.

Inte heller läser vi nuförtiden in verkliga händelser i Dr Jekyll och Mr Hyde. Den gotiska skräckberättelsen står för sig själv och är en av få skräckböcker som trots sin digra ålder håller måttet än idag. Det är inte nödvändigtvis spöken, demoner och hemsökelser som gör oss livrädda, utan det mänskliga psykets dolda djup. Berättelsen är inte tillräckligt otrolig för att kunna avfärdas som osanning, och det, om något, skrämmer.

Bild: © weedezign / Adobe Stock


* Läs mer om Horace Wells och narkosens uppkomst i min artikel ”En smärtsam upptäckt av narkos”. Denna populärhistoriska artikel publicerades i tidskriften Teknikhistoria mars 2016.

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, saga, sagor, svanar, Juliet Marillier, Kung Lirs barn, De sex svanarna, Svansjön

Bokrecension: Juliet Marilliers Daughter of the forest är en finstämd tolkning av gamla svansagor

Tack vare Juliet Marilliers i boken Daughter of the forest finstämda tolkning av gamla svansagor har jag fått en ny karaktär att älska – vilken vacker historisk fantasyroman det här är! 

Juliet Marillier, Sevenwaters trilogyTitel: Daughter of the forest
Författare: Juliet Marillier
Förlag: Tor Books
Årtal: 1999 (pocketutgåvan utkom 2002)
Sidantal: 544

När jag var barn var sagor om svanar min grej. Som jag älskade Pjotr Tjajkovskijs outsägligt vackra balett Svansjön! Min kärlek till den irländska legenden Children of Lir och Bröderna Grimms saga Die sechs schwäne – på svenska kallade Kung Lirs barn* respektive De sex svanarna* – kunde nästan mäta sig med mina svallande känslor för Svansjön. Du kan ju ana min lycka när jag upptäckte den moderna fantasyklassikern Daughter of the forest, skriven av den australiska författarinnan Juliet Marillier år 1999, som bygger på såväl Kung Lirs barn som på De sex svanarna. Jag hade skyhöga förväntningar på boken (och var väldigt rädd för att bli besviken, ska det tilläggas).

Änkemannen Lord Colum av Sevenwaters har välsignats med sju barn: sex söner och en dotter. Liam, den äldste sonen, är född till att vara ledare, Diarmid, som kommer därnäst, älskar äventyr, tvillingarna Cormack och Conor har var och en ett viktigt kall, Finbar är begåvad med synskhet, Padriac med medkänsla och det yngsta barnet, dottern Sorcha, med en obändig kärlek och vilja.

När fadern gifter om sig med en häxa och den nya styvmodern på grund av avundsjuka, makthunger och illvilja förvandlar Sorchas sex bröder till svanar är det Sorcha och ingen annan som kan bryta förbannelsen. Men för att kunna göra detta måste hon väva sex skjortor av en hård och taggig växt, och vara beredd på en fruktansvärd smärta i händerna, trä skjortorna över sina svanbröders huvuden och vara stum. Oavsett vad som händer måste hon förbli tyst, om hon inte förmår detta kommer hennes bröder vara svanar för alltid. Sorcha råkar ut för än det ena än det andra missödet och till slut möter hon sitt livs kärlek. Det är verkligen inte lätt för henne att vara stum, försöka bryta förbannelsen och vara kär. Missförstånden hopar sig och såväl hennes eget som brödernas liv sätts på spel.

Som läsare tycker jag att det är befriande att en ung kvinna, knappt mer än en flicka, får förtroendet att rädda sina bröder och sin fars rike undan mörka krafter – och inte tvärtom. Jag är trött på jungfrur i nöd. Sorchas handlingsförmåga bär genom hela Daughter of the forest och Marillier visar med trovärdig gestaltning att tystnad stundom är mycket, mycket mer talande än ord. Jag skulle dock, och om jag ska vara kritisk, inte råda någon att tiga om de oförätter som begås mot en och vill inte heller glorifiera det faktum att Sorcha i tystnad exempelvis uthärdar övergrepp (om jag berättar mer om saken röjer jag en viktig del i bokens handling).

Jag började läsa Daughter of the forest för att få ta del av ett storslaget kärleksepos, du vet en sådan där kärlek som bara existerar i sagornas värld. Kärlekssagan i boken får visserligen min maggrop att pirra och mitt hjärta att göra flera volter. Men vad boken framför allt har gett mig är en karaktär att älska: Sorcha. Hennes tystnad, och därmed inre monolog, gör porträttet intimt, närgånget. Just för att jag som läsare får följa Sorcha under hennes rite de passage från barn till vuxen kommer jag att tänka på Daughter of the forest som en bildningsroman. Kanske är det bara i sagornas värld som någon kan fatta ett beslut med en sådan övertygelse; att oavsett vad som händer kommer hon att fullfölja det hon har företagit sig att göra. När huvudkaraktärens övertygelse är så stark är väl handlingens utgång given, men det finns detta till trots inget förutsägbart med den djupt personliga livsresa Sorcha gör.

Med boken Daughter of the forest visar Marillier vidare att kärlek finns i många nyanser. Sorchas drivkraft är kärleken till hennes bröder, som har varit hennes bästa vänner under hennes hittills levda år. Fastän det hade varit betydligt lättare för henne att gå vidare i livet – faktiskt vill hennes bröder att hon ska göra detta – väljer hon att med värkande händer och rinnande tårar väva skjorta efter skjorta. Skjortorna kanske inte ser så mycket ut för världen, men i dem finns den sanna kärlekens kraft, kraften som i sagornas värld åstadkommer underverk. Visst är Daughter of the forest ett kärleksepos, om än av ett annat slag än vad jag först hade väntat mig.

I egenskap av både sago- och svanfantast tycker jag att Marillier i och med Daughter of the forest har väckt nytt liv i Kung Lirs barn och De sex svanarna, och detta på både ett finstämt och spännande sätt. När gamla sagor får så här mycket omsorg, djup och känsla har jag inte alls något emot att de berättas om och om igen.

Bild: © gekata1989 / Adobe Stock


* Om du inte har något emot att läsa på engelska rekommenderar jag dig att ta del av Wikipedias sammanfattning av legenden Children of Lir eller Kung Lirs barn, som vi kallar legenden på svenska.

* På den engelska versionen av Wikipedia kan du även läsa mer om Bröderna Grimms saga Die sechs schwäne, på svenska kallad De sex svanarna. Du hittar informationen på sökordet ”The Six Swans”. Observera att H.C. Andersen också har tolkat svansagan. Hans variant på berättelsen heter De vilde svaner, alltså De vilda svanarna.