Etikettarkiv: historia

Jag har pluggat historiska ämnen på universitetet. Närmare bestämt ämnen som antikens kultur och samhällsliv, arkeologi och idéhistoria. Jag har både en kandidat- och magisterexamen i antikens kultur och samhällsliv. Under många år har antika samhällen varit ett av mina mest brinnande intressen, vilket inte säger så lite om hur passionerat jag har älskat antiken genom åren.

Fram tills jag närmade trettio var jag uteslutande intresserad av all historia fram till och med slutet på 1800-talet – med en för mig avvikande vurm för 1920-talet. Sedan hände något, och plötsligt fann jag mig vara genuint nyfiken på modern historia. Jag kanske mognade. Det här relativt nyfunna intresset får näring av mitt intresse för samhällsfrågor. Under taggen ”historia” har jag samlat allt det jag har skrivit om just historia här på bloggen – ta en titt på blogginläggen här nedanför!

Shades of Milk and Honey av Mary Robinette Kowal – fantasy, Jane Austen och Regency Romance i ett

Vad händer om man gör om Jane Austens värld till en fantasyvärld? Jag har länge varit nyfiken på svaret, som jag nu har funnit i Mary Robinette Kowals bok Shades of Milk and Honey i serien Glamourist Histories.

Glamourist HistoriesTitel: Shades of Milk and Honey (Glamourist Histories #1)
Författare: Mary Robinette Kowal
Förlag: Tor
Årtal: 2010
Sidantal: 306

Det är en universellt erkänd sanning att det är svårt att efterlikna Jane Austens kvickhet och stilistik. Men många försöker ändå göra det. Mary Robinette Kowal hör till dessa tappra aspiranter, och hennes litterära verk är intressantare än de flestas i skaran av Jane Austen-wannabes. Vad skiljer hennes böcker från mängden?

I bokserien Glamourist Histories, och där Shades of Milk and Honey är den första boken, har Kowal fyllt Jane Austens värld med magi och äventyr. Äventyren utspelar sig på engelska lantgods, i både tesalonger och balsalar och är kryddade med romantik, som en sann Regency Romance-bok ska vara.

Handlingen i Mary Robinette Kowals Shades of Milk and Honey

28-åriga, alldagliga Jane Ellsworth har med skönhetsidealets mått mätt en på tok för lång näsa och dålig hy – till hennes mors stora fasa. Till hennes fars stora glädje är hon dock begåvad med förnuft, intelligens, konstnärlighet, god smak och en förmåga att väva vackra illusioner. Hon behärskar, om inte bemästrar, magiformen glamour.

Trots förfiningen och begåvningen hamnar Jane alltid i skuggan av sin yngre, sötare syster Melody. Det gör ont att aldrig vara tillräckligt vacker, att den belevade grannen och gentlemannen Mr. Dunkirk tycks föredra Melody framför Jane.

Så dyker den berömde konstnären och glamouristen Mr. Vincent upp. Nu upptar inte bara den olyckliga kärleken till Mr. Dunkirk Janes tankar. Hon måste brottas med sin frustration över Mr. Vincents hopplösa och rentav oförskämda sätt.

Dessutom börjar Melody bli riktigt odräglig. Hon ljuger och bedrar bara för att få sin vilja igenom och för att få uppmärksamhet. Själviska lillasyster! När Melody hamnar i en komprometterande situation är Jane den första att skynda till hennes undsättning. Jane måste använda sina magiska krafter för att hitta en utväg. Hon får oväntad hjälp från Mr. Vincent.

Glamour – ett välgenomtänkt och unikt magisystem

Shades of Milk and Honey av Mary Robinette Kowal är överlag en välgenomtänkt bok. Den rymmer exempelvis många smarta paralleller till Jane Austens klassiker Stolthet och fördom, Förnuft och känsla, Övertalning och Emma, som alla vi som älskar Jane Austen kan relatera till. På ett språkligt plan finns det också en hel del referenser till Kowals litterära förebild, såsom i stavningen av orden.

Det är inte kopplingarna till Jane Austen som jag imponeras av, inte heller av handlingen eller romantiken. Det är det än mer välgenomtänkta magisystemet – glamour – som ger mig en wow-känsla.

Glamour är en fantasifull tolkning av de sköna konster överklasskvinnorna förväntades behärska under 1800-talets början. De skulle kunna brodera, teckna, måla, musicera och sjunga.

Med hjälp av glamour kan Shades of Milk and Honeys huvudkaraktär Jane väva konstnärliga uttryck: musiken hon spelar ackompanjeras inte bara av undersköna toner från andra instrument, utan av filmiska illusioner. Tavlorna hon målar får ett eget rörligt liv och balklänningarna hon bär ett magiskt skimmer. Glamour går ut på att försköna omgivningen.

Det fina med Kowals hantering av magisystemet är att det är närvarande i hela boken, på varje sida, att karaktärerna inte bara knäpper fram en besvärjelse hux flux ur tomma intet. Det gör magin levande, trovärdig. Glamour känns dessutom autentisk i sammanhanget, som ett magisystem som faktiskt hade kunnat finnas i det tidiga 1800-talet, där överklassens ytliga representation betydde nästan allt.

boktips, bokrecension, recension, bok, böcker, historisk roman, gotisk roman, viktorianska England

Sarah Perrys historiska roman Ormen i Essex – finns sjöormen på riktigt? Det ska en kvinnlig upptäckare ta reda på

Sarah Perrys nya historiska roman Ormen i Essex kan vara en av de böcker jag har sett allra mest fram emot att läsa 2018. Vad handlar boken om?

Sarah PerryTitel: Ormen i Essex
Originaltitel: The Essex Serpent
Författare: Sarah Perry
Översättare: Eva Johansson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 2018
Sidantal: 429

London 1893. Cora Seaborne borde sörja. Men det gör hon inte. Innerst inne är hon lättad att den elake maken har dött. Nu slipper hon bojorna som har hållit henne tillbaka. Hon kan ägna sig åt sitt största intresse paleontologi, som tycks ha blivit en vetenskaplig modefluga i 1890-talets England. Var sjätte månad publiceras en ny artikel som visar hur utdöda djur kan ha levt vidare, och Cora är beslutsam att få visa upp ett eget exemplar av ett utdött djur på Natural History Museum i London.

Cora packar väskorna för att bege sig på en liten expedition till Colchester i Essex, Englands kanske äldsta stad. Som sällskap har hon den samlarmaniske sonen Francis och socialistiska sällskapsdamen Martha. Cora hoppas att det ska ligga något i de hemska saker som berättas om Colchester, att den uråldriga sjöorm som sägs stiga upp ur floden och smaka på stadsbefolkningen finns på riktigt.

Det som var tänkt att vara en kort resa utvecklas till en hel expedition. Snart leder spåren efter sjöormen Cora och hennes resesällskap till landsbygden i Essex, närmare bestämt till Blackwaterfloden. Tack vare hjälp från prästfamiljen Ransome kan de hyra ett hus där. Cora och pastor William Ransome finner varandra omedelbart och kastar sig in i livliga diskussioner om religion och vetenskap. De blir också försvurna i jakten på sjöormen.

Människor försvinner spårlöst, skolflickor får masshysteriska anfall och sjöormen ryktas skymtas lite här och var. Förloppet i boken Ormen i Essex av Sarah Perry blir märkligare och märkligare. Gränserna mellan tro och vetande utmynnar i slitningar mellan förnuftet och vidskepligheten och till slut kan varken karaktärerna – eller läsarna – avgöra vilka händelser som egentligen bara är fantasifoster. Perry har skrivit fram gränslandet mellan fantasi och verklighet riktigt snyggt.

Sarah Perrys Ormen i Essex är smart skriven. Den fångar en tidsanda utan att för den sakens skull kännas dammig. Mellan pärmarna ryms det viktorianska Englands idévärld, och då menar jag idévärlden i stort. På de drygt 400 sidorna lyckas Perry få med vetenskapliga upptäckter, kvinnans ställning, klasskillnader och dessutom fånga atmosfären i litterära verk av Charles Dickens, systrarna Brontë, Henry James samt Bram Stoker.

Man skulle ju kunna tro att en bok med så mycket substans utgör en trög och tung läsning. Så är inte fallet. Ormen i Essex är en bladvändare. Jag rentav älskade att äntligen, äntligen få läsa om en kvinnlig upptäckare med huvudet på skaft och föll pladask för inslagen av gotik och magisk realism. Ögonen for fram i ilfart över boksidorna.

Bild: © Broccoly / iStock

 

böcker, boktips, böcker om kärlek, gotiska romaner

Nytt ljus över mörka familjehemligheter i Eve Chases Tillbaka till Black Rabbit Hall

Under våren har jag knappt kunnat tänka mig mysrysligare läsning än historiska romaner med gotiska inslag. Tillbaka till Black Rabbit Hall av Eve Chase är just en sådan härlig mysrysroman – läs vad jag tycker om boken i mitt boktips!  

Eve ChaseTitel: Tillbaka till Black Rabbit Hall
Originaltitel: Black Rabbit Hall
Författare: Eve Chase
Översättare: Helen Ljungmark
Förlag: Printz Publishing
Årtal: 2015
Sidantal: 373

Lorna ska gifta sig men det enda hon kan tänka på är det vindpinade godset Black Rabbit Hall i Cornwall. Utan att själv förstå varför dras hon till den engelska herrgården och bara måste få ha sitt bröllop där, trots att herresätet är fallfärdigt. Fästmannen Jon är inte med på noterna och i ett sista försök att övertala honom om att de ska hålla sin vigsel och bröllopsmottagning på Black Rabbit Hall, bestämmer Lorna sig för att övernatta på godset över en helg. Jon ska minsann få se att platsen visst är rustad för bröllop.

Under besöket på Black Rabbit Hall upptäcker Lorna godsets hemligheter, en efter en. Hon får reda på hur platsen förvandlades från ett älskat och väl omhändertaget familjehem till en skugga av sitt forna jag. Hon lär också känna den unga aristokraten Amber Alton, vars historia utspelar sig på 1960-talet.

Amber brukar tillbringa loven på Black Rabbit Hall. Hela hennes familj reser dit tillsammans. De älskar att vara där. Det vill säga tills mamman omkommer i en tragisk ridolycka. Efter moderns död förändras allt. Pappan, som tidigare var så lycklig, lamslås av sorg och lämnar Amber och hennes tre syskon att ta hand om sig själva. Samtidigt som de också sörjer.

När fadern efter ett års sorgeperiod gifter om sig skulle familjemedlemmarna kunna börja läka, men äktenskapet blir en katastrof för familjedynamiken och -gemenskapen. Amber känner sig mer utsatt än någonsin och hennes berättelse blir inte hörd förrän flera decennier senare och Lornas ankomst till Black Rabbit Hall.

Helgbesöket på Black Rabbit Hall ger Lorna nya insikter. Det är inte bara godset hon har en stark dragningskraft till. Hon känner ett kusligt band till Amber Alton och hennes familj. Inom loppet av ett par dagar kommer hennes liv att vändas upp och ner…

Det här är upptakten till Eve Chases historiska roman Tillbaka till Black Rabbit Hall. Precis som andra moderna böcker med gotiska inslag – tänk dig romaner i stil med Kate Mortons Den glömda trädgården och Lucinda Rileys Midnattsrosen – pendlar handlingen i Tillbaka till Black Rabbit Hall mellan nutid och dåtid. Boken av Eve Chase innehåller en härlig mix av ödsliga gods, sorg, kärlek, mörka hemligheter och nervpirrande mysterier – och den är dessutom väldigt, om inte ovanligt, välskriven. Jag tycker att exempelvis Lucinda Rileys Midnattrosen är snäppet bättre än Tillbaka till Black Rabbit Hall, men kan ändå varmt rekommendera den här boken till dig som vill mysrysa till spännande historiska miljöer och livsöden.

Bild: © Snowshill / Adobe Stock

böcker, boktips, böcker om kärlek

Lucinda Rileys episka roman Midnattsrosen mixar historia, romantik och gåtfullhet

”Den episka, historiska och romantiska berättelsen, miljöerna samt nypan av gotik, spökhistoria och gåtfullhet är precis i min smak.”

Lucinda RileyTitel: Midnattsrosen
Originaltitel: The Midnight Rose
Författare: Lucinda Riley
Översättare: Johanna Svartström
Förlag: Bazar Förlag
Årtal: 2017
Sidantal: 586

Romaner där historia, romantik och mysterier vävs samman tycks vara i ropet. Framför allt den typ av skönlitterära verk som pendlar mellan dåtid och nutid och som har gotiska inslag. Jag tänker på böcker i stil med Kate Mortons Den glömda trädgården och I det förflutna. Lucinda Riley har skrivit en roman med alla dessa ingredienser och även om den kanske inte är det bästa jag läst, tycker jag väldigt mycket om den. Boken heter Midnattsrosen och är uppkallad efter en ros på det fiktiva godset Astbury Hall.

Det är på Astbury Hall som dåtiden, nutiden och karaktärerna möts. Här förälskar sig den unga indiska kvinnan Anahita i godsets herre Donald Astbury före första världskrigets utbrott. Hit kommer hennes släkting Ari Malik 90 år senare. Han hoppas på att hitta svar. Hur såg Anahitas liv ut på Astbury Hall och vad var det som verkligen hände med hennes treårige son? Till sin hjälp har Ari Anahitas nedskrivna berättelse, som för mig som läsare fram och tillbaka mellan Indiens gamla palats och Englands aristokratiska herresäten.

Ari hamnar mitt i en filminspelning på Astbury Hall. Där träffar han den världsberömda skådespelerskan Rebecca Bradley. ”Hon har världen för sina fötter, men när hennes turbulenta förhållande med den lika välkände pojkvännen tar en oväntad vändning blir hon lättad när hon inser att hennes kommande filmroll där hon spelar debutant på 1920-talet för henne långt från offentlighetens ljus till ett avlägset hörn av den engelska landsbygden.”*

Mellan tagningarna är Ari och Rebecca bundsförvanter i sökandet efter Anahitas och Astbury Halls förflutna. Men skådespelerskan blir plötsligt sjuk. Kan insjuknandet ha något att göra med det gamla godsets historia?

Midnattrosen av Lucinda Riley… Var börjar jag? Med att säga att den episka, historiska och romantiska berättelsen, miljöerna samt nypan av gotik, spökhistoria och gåtfullhet är precis i min smak. Nu pågår ju en filminspelning i boken, men faktiskt hade Midnattsrosen gjort sig bra som film på riktigt. Den är sannerligen filmisk. Flera dagar efter att jag hade läst ut boken kunde jag inte släppa tankarna på den. Jag levde kvar i berättelsen. Det om något är väl ett mycket gott betyg?


Citatet är hämtat från förlagstexten om Midnattsrosen av Lucinda Riley.


Bild: © Kevin Eaves / Adobe Stock

Knossos på Kreta, minoiska palats

Jag ska tillbaka till Kreta

Nu är Kreta-resan bokad.

Jag började det här blogginlägget skrytsamt: här har jag varit och där har jag varit. Vad spelar det egentligen för roll vilka platser jag har besökt de senaste åren? Det viktigaste är att jag ska åka tillbaka till Kreta i Grekland, ön som får mitt arkeolog- och drömmarhjärta att klappa hårt och snabbt.

Grekisk mytologi och förhistoria är två av mina största intressen. Rentav passioner. Därför är Kreta det perfekta stället för mig att åka till. Varje gång jag har vandrat i någon av ravinerna på ön, åkt förbi ett berg, strövat i städerna eller besökt en lämning från den minoiska civilisationen, har jag uppfyllts av dagdrömmar och äventyr.

Knossos på Kreta, minoiska palats

Den här gången ska jag för första gången visa min sambo Christoffer platsen i mina drömmar. Fastän det är flera månader kvar tills vi beger oss till Kreta vet jag vad vi ska göra: vi ska besöka Knossos i Heraklion och vandra i Samariaravinen. Det ska bli fint att få dela favoritupplevelserna med en av favoritpersonerna i mitt liv.

Hoppas att Christoffer tycker lika mycket om Knossos och minoiska palats som jag gör! (Känn ingen press, om du nu läser det här blogginlägget, Christoffer.) För övrigt föreställer bilderna just Knossos.

Bilder: ©  tuulijumala / Adobe Stock

The Shape of Water, Guillermo del Toro, filmrecension, filmtips

Guillermo del Toros The Shape of Water är en vacker och udda kärleksberättelse

”Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.”  

Guillermo del ToroRegissör: Guillermo del Toro
Manusförfattare: Guillermo del Toro; Vanessa Taylor
Skådespelare: Sally Hawkins; Doug Jones; Octavia Spencer; Richard Jenkins; Michael Shannon
Längd: 123 minuter
Årtal: 2017

När jag såg trailern till Guillermo del Toros nya succéfilm The Shape of Water visste jag att jag skulle älska filmen. Nu har jag sett den på bio. Jag blev inte besviken. Tvärtom älskar jag hur del Toro har sammanvävt saga och monsterfilm till en vacker och udda kärleksberättelse.

Jag beundrar del Toros nörderier. Regissören och manusförfattaren har en förkärlek för klassisk film, litteratur och konst, kulturyttringar han även har en stor kunskap om. Vare sig del Toro bygger upp en magisk och mörk sagovärld, som i Pans labyrint, eller romantiserar viktorianska spökhistorier, som i Crimson Peak, gör han det med stor passion och noggrannhet. Hittills har jag inte sett en del Toro-film där han inte har lyckats fånga det som är så specifikt för en viss genre eller kulturuttryck.

The Shape of Water är en intensiv flört med Warner Bros skräckklassiker Creature From the Black Lagoon (1954) – jämför filmernas vattenmonster med varandra så förstår du vad jag menar. Likheterna är slående. I 1960-talets och kalla krigets Baltimore och USA, studerar ett forskarteam en vattenvarelse, spelad av Doug Jones, som har fångats in från Amazonas och förts till ett välbevakat laboratorium.

Vattenvarelsen är både fisk- och människolik och skulle kunna liknas vid en monsterlik version av en sjöjungfru. Men vem är det verkliga monstret? I vetenskapens och den nationella säkerhetens namn utsätts vattenvarelsen för brutal tortyr. Detta trots att han inte utgör ett hot mot någon.

Städerskan Elisa, spelad av Sally Hawkins, får en skymt av vattenvarelsen och känner genast ett band till honom. Hon är stum och upplever sig vara en ofullbordad människa. På grund av samhällets normer lever hon som en utstött, vilket späder på hennes känsla av utanförskap. Med vattenvarelsen känner hon dock samhörighet.

Elisa närmar sig vattenvarelsen. Gör försök till att bli vän med honom. Snart uppstår en ömsesidig fascination dem emellan och fascinationen blommar ut i musik och dans, kärlek och passion. När forskarteamet och säkerhetsstyrkan på laboratoriet blir allt mer brutala mot vattenvarelsen måste Elisa hitta ett sätt att rädda sin kärlek undan döden.

The Shape of Water av Guillermo del Toro är, som skrivet, en vacker och udda kärleksberättelse, inramad av en snyggt återskapad kalla kriget-miljö. Jag lämnade biosalongen med glittrande ögon och pirrande mage. Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey är precis lika fantastisk som den vackert poetiska titeln lovar

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey har ett alldeles eget skimmer av äventyr, historia, romantik, längtan och sagor.

Eowyn IveyTitel: Mot den glittrande snön vid världens ände
Originaltitel: To the Bright Edge of the World
Författare: Eowyn Ivey
Översättare: Johanna Svartström
Förlag: Bazar Förlag
Årtal: 2017
Sidantal: 446

Vintern 1885 skiljer Alaskas vildmark det nygifta paret Forrester åt. Medan maken och krigshjälten Allen tillsammans med en liten grupp män kartlägger Wolverinefloden, måste gravida Sophie stanna hemma vid Vancouverkasernerna. Om hon inte vilar mister hon kanske barnet, och en expedition till det vilda Alaska är därför inget att rekommendera.

När Allen beger sig av till Alaska lägger ett ödesmättat år sig över hans och Sophies kärleksfulla vardag och världen så som de tidigare har känt den förblir inte längre densamma. Medan Allen och hans sällskap under extrema svältförhållanden traskar genom ett bitande kallt snölandskap, korsar livsfarliga forsar och besöker indianbyar förföljs dem av både en gammal man i svart skrud och en korp.

Runtom i byarna viskas det om mannen; han är en schaman, en häxdoktor. Han är ganska otäck, väcker ett obehag med alla sina spratt. Att både den gamle mannen och korpen dessutom är halta på det ena benet och tycks avlösa varandra gör inte honom mindre skrämmande och förbryllande. Men mannen är inte det enda besynnerliga Allen stöter på under färden längs Wolverinefloden.

Badande indiankvinnor flaxar iväg som en flock vilda gäss. En annan indiankvinna – Nat’aaggi – visar vägen genom vildmarken och säger sig bära utterskinnet från den make hon själv har dräpt. Ett sjöodjur bor i en flod och biter tag i en av mannarnas ben, ur jorden föds ett barn med en viktig framtid och uppe på en bergstopp suddas gränsen mellan de levandes och de dödas rike ut. Alaska är ett besjälat land.

Samtidigt vid Vancouverkasernerna: Sophie har också en tuff resa framför sig, om än en personlig sådan. Även där vägrar den halta korpen lämna henne ifred, och den för sällan något gott med sig. Efter en lång tids konvalescens drabbas hon av en svår förlust. Vägen tillbaka till livsglädjen är lång, men är hennes egen väg.

Sophie trotsar konventionerna för hur en god militärhustru bör vara och börjar ge sig hän åt sin stora passion. Hon älskar fåglar. På egen hand lär hon sig fotografera. Hennes högsta önskan är att få fånga en kolibri med sin kamera, och när väl Allen kommer tillbaka kan hon äntligen börja sitt nya liv som naturfotograf. Vad mycket fint de ska dela tillsammans!

Mot den glittrande snön vid världens ände av den hyllade författaren Eowyn Ivey är inte en historisk roman som alla andra. Mycket på grund av dess magiska realism. Den har sitt alldeles eget skimmer av äventyr, historia, romantik, längtan och sagor. Flera människoöden vävs samman av makarna Forresters brev, dagboksanteckningar, artefakter och av kommande generationers intresse för Allens och Sophies äventyr.

Eowyn Ivey har skrivit Mot den glittrande snön vid världens ände som ett slags kollage. Berättelsen kommer till liv genom brev, fyllda dagbokssidor, tidningsurklipp, bokcitat och så vidare. De många fragmenten till trots har jag sällan läst en bok med en lika drivande röd tråd och som är så tätt sammanhållen som just Mot den glittrande snön vid världens ände är. Den är ytterst välkomponerad.

Fastän Mot den glittrande snön vid världens ände innehåller många fantastiska inslag, bygger den på en faktisk Alaskaexpedition och dokumentationer från slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag tycker om boken. Det är sällan jag är så här lyrisk över böcker. Jag nöjer mig med att säga: Läs Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey. Och om du är i valet och kvalet – låt den vackert poetiska titeln övertyga dig om att en unik läsupplevelse väntar.

Bild: © adamfichna / Adobe Stock

boktips, litteratur, historisk roman, The Tea Planter's Wife, Teodlarens hustru, Dinah Jefferies, Sri Lanka, Ceylon

Boktips: Dinah Jefferies historiska roman Teodlarens hustru utspelar sig på en teplantage i det koloniala Ceylon

Den historiska romanen Teodlarens hustru av Dinah Jefferies bjuder på en ganska så otrolig och romantisk berättelse att drömma sig bort i.   

Dinah JefferiesTitel: Teodlarens hustru
Originaltitel: The Tea Planter’s Wife
Författare: Dina Jefferies
Översättare: Ann-Christine Relander
Förlag: Lind & Co
Årtal: 2016
Sidantal: 430

Dinah Jefferies historiska roman Teodlarens hustru – på engelska The Tea Planter’s Wife – är inte den bästa bok jag läst. Tvärtom tycker jag att boken är ännu ett verk med en exotiserande och romantiserande bild av fjärran länder och kolonialismen. Jag tycker hjälplöst mycket om boken i alla fall. Mycket på grund av de drömska miljöskildringarna av kolonialtidens Ceylon*, det land vi idag kallar Sri Lanka. Jag ville ha eskapism. Teodlarens hustru gav mig efterlängtad verklighetsflykt. Det är en ganska så otrolig och romantisk berättelse att försvinna i:

Det är 1920-tal. Den nittonåriga Gwendolyn Hooper reser på egen hand från den trygga tillvaron i England till det nya livet i Ceylon. Där väntar hennes nyblivna make Laurence. Han driver flera teplantager och tillhör eliten i Ceylon. Redan när Gwendolyn stiger av ångbåten möts hon av en främmande värld. Den doftar mustigt, en blandning av starka kryddor, salt fisk och gammalt damm. Så spännande! Det här är hennes stora äventyr. Kärleksäventyr.

Men väl kommen till teplantagen, som ska bli Gwendolyns nya hem, blir hon genast besviken. Varför är Laurent så distanserad, svår att nå fram till? Han verkar inte vara det minsta intresserad av att tillbringa tid med henne. Hon tänker inte låta äventyret vänta på Laurence och ger sig av på egna upptäcktsfärder på teplantagen.

Gwendolyn förälskar sig i den storslagna naturen: den varma fylliga luften, de dimhöljda vattendragen, frodiga skogarna och blomsterprakten som följer henne överallt. Hon behöver bara blicka ut från sovrumsfönstret för att uppleva den vackra grönskan. Upptäcktsfärderna väcker också hennes nyfikenhet. Hon vill veta mer om kvinnorna i de färgglada sarierna, det vill säga arbetarna som plockar teblad. Gwendolyn börjar engagera sig i arbetarna på teplantagen, vilket inte alla tycker om. Många av de priviligierade vill inte röra om i grytan, för missnöjet på plantagen sjuder redan. Vad händer om det kokar över?

Samtidigt som Gwendolyn försöker finna sig tillrätta på teplantagen i Ceylon och navigera sig fram i ett tufft socialt landskap, med en förlegad och orättvis syn på urinvånarna, ställs hon inför gamla hemligheter och svåra förluster: Teplantagen är en ”plats fylld av mystiska ledtrådar till det förflutna låsta dörrar, en gulnad bröllopsklänning i en koffert och en överväxt grav som är undangömd på ägorna. Snart blir Gwendolyn gravid, men lyckan över det nya livet blir inte långvarig och i förlossningsrummet tvingas hon ta ett beslut som kommer att påverka hennes liv för all framtid.”*


* Under den brittiska kolonialtiden kallades ön och landet Sri Lanka för Ceylon. Man använder sällan det gamla namnet idag, även om benämningen fortfarande kan förekomma. Ceylon var en brittisk koloni mellan åren 1796 och 1948. Landet blev en republik 1972 och fick då namnet Sri Lanka. Läs mer om Ceylon och Sri Lanka på Wikipedia.

* Citatet är hämtat från förlagstexten om Teodlarens hustru av Dinah Jefferies.


Bild: © Goinyk / Adobe Stock

Leda och Svanen av Michelangelo, Zeus och Leda, Jupiter och Leda, grekisk mytologi, romersk mytologi, antiken, sagor från antiken

Genom den västerländska historien har våldtäkter och sexuella övergrepp förskönats i konsten, litteraturen och kulturen

”Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.”

Ända sedan i alla fall antikens dagar har man – eller är det män (?) – romantiserat våldtäkter. Den romantiska synen på sexuella övergrepp har varit särskilt framträdande i både grekisk och romersk mytologi, där de manliga gudarnas amorösa äventyr senare har inspirerat en mängd författare och konstnärer.

I ett debattinlägg på SvD Kultur lyfter kulturvetaren Carl-Henric Malmgren hur ”den västerländska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet.” Det vore konstigt om inte detta kulturarv har påverkat kvinnosynen på ett dåligt sätt, menar han i debattinlägget som den 15 januari 2018 publicerades under rubriken ”Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?”.

Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?

Den västerländska klassiska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet är naivt att tro, menar Carl-Henric Malmgren.

Jag väljer att lyfta Malmgrens debattinlägg just för att jag själv är klassisk arkeolog och är alltför bekant med de våldsamma berättelserna ur de gamla sagorna från antikens Grekland och Rom, och hur dessa sagor sedan har levt vidare bland oss. Jag tycker att det Malmgren skriver är viktigt och vill uppmuntra alla att ta del av hans tankar och historiska exempel.

Jag ska också ge några exempel på våldsamma berättelser ur den grekiska och romerska mytologin, där manliga gudar rövar bort intet ont anande kvinnor. Fastän gudarnas illgärningar aldrig benämns som våldtäkter kvarstår ändå det faktum att de bortförda kvinnorna inte så sällan föder deras barn och att de aldrig från början valde att vara tillsammans med gudarna. Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.

I en grekisk och romersk saga får vi till exempel höra om hur guden Zeus eller Jupiter förvandlade sig till en vacker svan för att, som man ofta beskriver det, ”kunna förföra” den undersköna drottningen Leda. Hon visste inte vem det var hon låg med – och märk väl att guden ständigt smidde ränker för att få ligga med [våldföra sig på] så många vackra kvinnor som möjligt. Malmberg använder berättelsen om Leda och svanen som ett av exemplen på hur övergrepp romantiseras. Här kommer ett annat exempel!

Zeus eller Jupiter fick syn på prinsessan Europa och tänkte att henne måste jag ha. Denna gång förvandlade han sig till en tjur, och på sitt huvud bar han en ljuvlig blomsterkrans. Europa ville så gärna ha blomsterkransen att hon klättrade upp på tjurens rygg. Då satte Zeus eller Jupiter av med Europa till ön Kreta, där han låg med [tvingade sig på] henne och hon senare födde hans barn.

Det gick riktigt illa för den unga gudinnan Persefone eller Prosperina, som rövades bort av och tvingades gifta sig med underjordens härskare Hades eller Pluto. För att binda henne vid sin sida för evigt lurade den mäktige guden henne att äta av de dödas mat, ett tillsynes oskyldigt granatäpple.

När man väl hade ätit av de dödas mat kunde man aldrig återvända till livet. För att lindra hennes öde bestämde gudakungen Zeus eller Jupiter att Persefone eller Prosperina ”bara” skulle behöva stanna i underjorden vid sin makes sida under så många månader åt gången som det antal kärnor granatäpplet rymde. Det blev tre månader om året. Tre månader långt borta från sin längtande mamma och under sin makes hårda kontroll.

Det här låter väl inte som några direkt romantiska berättelser? Likväl är det just dessa sagor ur den grekiska och romerska mytologin som författare och konstnärer har använt i sina romantiserande verk. Århundrade efter århundrade. Och dessa verk skattar vi högt. De ingår i vår käraste kulturskatt. För att åter koppla till Malmbergs debattinlägg – kan man matas med sådana berättelser och budskap utan att påverkas av dem?

– Att inte tala om den våldskultur gentemot kvinnor som målats upp århundrade efter århundrade har skapat en acceptans i samhället. Om än en undermedveten, eller kanske omedveten, acceptans, hävdar Malmberg i debattinlägget på SvD Kultur.

Han fortsätter:

– Våldshandlingar i klassisk konst har accepterats och förlåtits då de ansetts tjäna ett högre syfte. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet genom århundradena vägrar jag tro på. Att det inte skulle ha påverkat oss män är en naiv föreställning.

In och läs artikeln på SvD Kultur för att få ännu fler belysande exempel och träffande poänger från Malmberg!

Bild: © Sailko / Wikimedia Commons (bilden föreställer Michelangelos tavla ”Leda och svanen”.)

Boktips: Alla som gillar steampunk och starka kvinnliga karaktärer borde läsa de fyra böckerna i Shelley Adinas kvartett Magnificent Devices

Jag har redan berättat hur mycket jag tycker om Shelley Adinas steampunkkvartett Magnificent Devices i mitt förra blogginlägg. Jag ska med andra ord inte sväva ut så mycket här. Vad jag däremot ska göra är att visa omslagen på och skriva om var och en av böckerna – så fortsätt läsa om du vill veta mer om dem!

Bokomslagen – visst är de snygga!?

bok, böcker, boktips, fantasy, science fiction, steampunk, historia, starka kvinnliga karaktärer

bok, böcker, boktips, fantasy, science fiction, steampunk, historia, starka kvinnliga karaktärer

Bok 1: Lady of Devices

Magnificent DevicesTitel: Lady of Devices (Magnificent Devices #1)
Författare: Shelley Adina
Förlag: Moonshell Books
Årtal: 2011
Sidantal: 258

Låt mig få presentera Lady Claire Trevelyan. Hon är adlig, sjutton år och måste gå i skola för att lära sig att föra sig i sällskapslivet och bli den perfekta hustrun. Det är bara det att Claire inte vill gifta sig och ta klivet in i societetslivet, som hon och alla andra adliga unga kvinnor förväntas göra i det viktorianska samhället*. Hon vill mycket hellre utbilda sig till ingenjör. Claire må briljera med sina matte- och språkkunskaper – men annat är det på lektionerna som förbereder henne inför hustrulivet. Där tenderar hon att spränga köket i luften med sina experiment. När hon så utexamineras och introduceras i balsalarna, drabbas hennes familj av en skandal. Pappan, en populär lord, har satsat familjeförmögenheten på dåliga affärer och begår självmord eftersom skammen och Londons påtryck är så stora. Utblottad måste Claire nu leva på Londons gator och söka jobb. Så smart som hon är lyckas hon få arbete som forskningsassistent till den lysande ingenjören Andrew Malvern och imponera på ett gäng kriminella ynglingar med sin genialitet. Vem hade kunnat ana att den unga ladyn skulle bli gängledare? Men det blir hon, och i stället för att segla in som en drottning i balsalarna tar hon såväl Londons undre värld som Andrew Malvern med storm. Det nya livet Claire håller på att skapa sig är inte så dumt… Om det bara inte hade varit så att en viss Lord James Selwyn hade fått för sig att han vill gifta sig med henne.

Bok 2: Her Own Devices

Magnificent DevicesTitel: Her Own Devices (Magnificent Devices #2)
Författare: Shelley Adina
Förlag: Moonshell Books
Årtal: 2011
Sidantal: 291

Om Shelley Adina gav oss en lättsmält introduktion till Magnificent Devices-världen i Lady of Devices, tar steampunkäventyret ordentlig fart i den andra boken Her Own Devices. Tillsammans med ingenjören Andrew håller Claire och hennes gäng på att utveckla en mackapär som kommer revolutionera sättet att färdas på i den viktorianska eran. När de kör fast i sina forskningsförsök, inser Claire att det krävs extrema åtgärder för att styra experimenten i rätt riktning. Hon måste söka hjälp hos en kvinnlig forskare och ingenjör, som har klassats som en galning och som därför är inspärrad på Bedlam*. Claire planerar ett räddningsförsök. Kommer hon lyckas frita forskaren och att få den sista pusselbiten på plats, så att uppfinningen blir färdig någon gång? Samtidigt komplicerar Lord Selwyn Claires liv något förfärligt, framför allt eftersom hon börjar få känslor för Andrew.

Bok 3: Magnificent Devices

Titel: Magnificent Devices (Magnificent Devices #3)
Författare: Shelley Adina
Förlag: Moonshell Books
Årtal: 2012
Sidantal: 323

Den tredje boken, Magnificent Devices, för oss rakt in i ett luftslag. Claire väljer att tillsammans med nyfunna vänner – hur hon lär känna dem får du ta reda på själv – korsa Atlanten i ett luftskepp. Allt för att slippa Lord Selwyns alltmer påträngande uppmärksamhet och tuffa krav. Med luftpirater hack i häl måste Claire fly genom ett ogästvänligt och okänt landskap i nybyggarnas USA. Vad hon inte vet är att Lord Selwyn också befinner sig i USA – och att Andrew av någon anledning har följt efter honom dit.

Bok 4: Brilliant Devices

Magnificent DevicesTitel: Magnificent Devices (Magnificent Devices #4)
Författare: Shelley Adina
Förlag: Moonshell Books
Årtal: 2013
Sidantal: 328

Brilliant Devices är den fjärde och avslutande boken i Shelley Adinas Magnificent Devices-kvartett. Claire fortsätter färden till Kanada. Hon tror att hon äntligen ska få lite lugn och ro, men plötsligt ställs hon inför det faktum att både kollegan Andrew och en luftskeppskapten får hennes hjärta att hoppa över flera slag. Som om det inte vore nog pågår en komplott i en kanadensisk gruva, och en man har blivit oskyldigt anklagad för att ligga bakom den. Kommer sanningen segra till slut och vilka är det som försöker mörda Claires nya vän, greve Ferdinand von Zeppelin*? Finns det – månntro – ett samband mellan händelserna?


* Med det viktorianska samhället menar jag egentligen den viktorianska tiden i England. Denna tid har fått sitt namn efter drottning Viktoria (Victoria på engelska), som satt på den brittiska tronen mellan åren 1837 och 1901. Många alternativhistoriska och steampunkböcker utspelar sig under just denna tid.

* Bedlam är det folkliga namnet på det i alla fall litterärt ökända mentalsjukhuset Bethlem Royal Hospital.

* Greve Ferdinand von Zeppelin (1838 till 1917) har bland annat namngett luftskeppen zeppelinare. Från och med 1890 arbetade han flitigt med att bygga och utveckla styrbara luftskepp. Då luftskepp är populära inslag i steampunkgenren är det kanske inte så märkligt att han dyker upp i Shelley Adinas Magnificent Devices-kvartett.