Etikettarkiv: hemsökelser

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Voice from the Stone – en mysrysare utan nerv

Nja… Men kanske när man behöver eskapism en söndagseftermiddag…?

Emilia ClarkeRegissör: Eric D. Howell
Manusförfattare: Andrew Shaw; Silvio Raffio
Skådespelare: Emilia Clarke; Marton Csokas; Edward Dring
Längd: 94 minuter
Årtal: 2017

Jag kämpar febrilt med att smyga in pauser i vardagen. För mig är paus lika med eskapism. Det ständigt växande filmutbudet på Netflix skulle kunna bjuda på hur mycket verklighetsflykt som helst, men det är först ganska nyligen som jag har tvingat – ja, tvingat – mig själv att sätta mig tillrätta och streama film.

Så länge det inte är nattetid brukar filmer och tv-serier med övernaturliga inslag ha en avslappnande inverkan på mig. Då jag redan har sett flera av de nya skräckfilmerna på Netflix fick jag i helgen tänka utanför boxen. Valet föll på mysrysaren Voice from the Stone av Eric D. Howell och med Emilia Clarke i huvudrollen. Jag har en tendens att låta mediokra IMDb-betyg avkskräcka mig – jag som annars brukar gå min egen väg – men för den här filmen valde jag att göra ett undantag.

Jag älskar mysrysare. De ska helst ha gotiska inslag. Jag har nästan förläst mig på den typen av litteratur. Min första tanke var att Voice from the Stone egentligen har alla förutsättningar att lyckas. En story som påminner om succéfilmen The Others och litteraturklassikern När skruven dras åt, eller The Turning of the Screw, som Henry James-boken heter på engelska, en stark kvinnlig huvudkaraktär, spirande romans och vackra italienska landsbygdsvyer. Vad mer kan man liksom önska av en film?

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Efter det andra världskrigets slut söker sig sköterskan Verena till ett ödsligt gods i italienska Toscana. Där ska hon hjälpa barnet Jakob att återfå sin röst. Han har inte talat sedan modern dog och han lovade att inte prata igen förrän hon kom tillbaka till honom och fadern. Tillbaka från de döda, alltså. Men lyssna kan han. Han lyssnar till stenväggar och gravstenar, ty modern viskar från dem. Kärleksfulla och uppmuntrande ord. Verena tror först att Jakob är galen. Snart hör även hon Jakobs döda mor tala genom stenarna. Vad vill hon? Snarare än att låta sig skrämmas iväg, övertygas Verena om att hon måste finnas till för Jakob. När hon förälskar sig i den sörjande och grubblande fadern får hon ytterligare ett skäl att stanna.

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Om du vill få sköna rysningar längs ryggraden och svepas bort av ett episkt filmmanus, bör du vända blicken mot andra filmer. Voice from the Stone är liksom inte den typen av film. Den saknar både nerv och konstfärdighet. Men anta att du vill ha en mysig söndagseftermiddag och halvsova framför smått rysliga mysterier, då skulle Voice from the Stone faktiskt kunna fungera.

Bilder: © IMDb

Skrämselhypade skräckfilmen Verónica var väl inte SÅÅÅ hemsk

Ny skräckfilm på Netflix. Givetvis har jag sett den.  

 Paco PlazaRegissör: Paco Plaza
Manusförfattare: Paco Plaza; Fernando Navarro
Skådespelare: Sandra Escacena; Bruna González; Claudia Placer
Längd: 105 minuter
Årtal: 2017

Med rubriker som ”Netflix nya skräckfilm är så läskig att folk stänger av” kan jag inte annat än att bli helt till mig. När filmen dessutom utlovas ”vara minst lika läskig som The Conjuring” kan jag ju inte göra annat än att se den. Filmen i fråga heter Verónica. Den är på spanska och gjord av Paco Plaza, regissören bakom den banbrytande och obehagliga zombiefilmen [REC].

På 2010-talet – eller är det längre tillbaka än så (?) – har spanska filmkreatörer lyckats särskilt bra med att sprida skräck i modiga filmtittare. Så jag kan mycket väl köpa att Plazas film kan vara otäckare än The Conjuring.

Efter att ha sett Verónica håller jag dock inte riktigt med: The Conjuring är rysligare. Men Verónica når nästan upp till skrämselnivån, även om den inte är sååå hemsk som det påstås, och faktiskt har filmerna en hel del gemensamt. De skildrar demonbesättningar. I båda fallen sägs filmerna vara baserade på verkliga händelser.

Paco Plaza har hämtat inspiration från ett olöst fall i Spaniens huvudstad Madrid. 1991 gick 18-åriga Estefanía Gutiérrez Lázaro på en katolsk skola. På sistone hade hon börjat intressera sig för det ockulta. Hon och hennes vänner skaffade en Ouija-bräda för att leka den lek vi kallar anden i glaset.

Mitt under leken blev Estefanía och vännerna upptäckta. Ouija-brädan förstördes. Det var då helvetet bokstavligen brakade loss. Estefanía började se saker och höra röster. Hon insjuknade plötsligt och avled senare på sjukhus. Efter hennes död kontaktade familjen polisen, då de hade upplevt oförklarliga fenomen. Polisen kunde också dokumentera fenomenen, som än idag inte har kunnat förklaras.

Plazas skräckfilm Verónica handlar om en tonårsflicka, Verónica. Verónica måste ta hand om sina småsyskon, då mamman, som är änka och ensamstående med fyra barn, måste jobba nattetid och sova dagtid. Verónica fungerar som en mamma för småsyskonen, medan den ”riktiga” mamman sköter försörjningen.

Inför solförmörkelsen har Verónica fått en idé: hon och hennes närmsta vänner i nionde klass ska hålla en seans och kontakta hennes döda pappa. Precis som Estefanía och hennes vänner gjorde 1991, väljer Verónica att använda en Ouija-bräda. Beroende på hur man ser det fungerar seansen för bra och hon får kontakt med andevärlden. Hon släpper in en mörk och ondskefull kraft i sitt och familjens liv – och in i sin egen kropp.

Berättelsen är egentligen inte så unik. Det är det här som händer i 100 procent av fallen. Man ska inte öppna dörrarna för andevärlden, tycks den ständiga sensmoralen vara. Men Sandra Escacena spelar rollen som Verónica övertygande och Paco Plaza lyckas med något som många skräckregissörer misslyckas med: han gestaltar hemsökelsen och demonbesättningen.

En riktigt bra gestaltning av andar och demoner visar de övernaturliga krafternas närvaro utan att visa dem. Jag ska ge ett par exempel. I Verónica symboliseras demonens närvaro bland annat av exploderande lampor, sängskakningar, inbrända figuravtryck under och i sängmadrasserna och av ett glas som rullar iväg mitt under seansen. När glaset sakta, sakta rullar genom lägenheten och Verónica följer efter, håller i alla fall jag andan.

På grund av att Verónica är ensam i världen – vännerna överger henne och mamman är inte alls närvarande – förstärks känslan av hopplöshet. Hur ska en tonåring kunna ta hand om sig själv, sina syskon och samtidigt driva ut en demon ur deras liv på egen hand?

Bilder: © IMDb