Etikettarkiv: hälsa

När jag pratar eller skriver om hälsa gör jag det i egenskap av en person som lever med kroniska sjukdomar och kronisk smärta, som sjukdomsbloggaren Sandra Jönsson. Jag gör det också i egenskap av utbildad medicinsk antropolog eller hälsoantropolog, som var min inriktning när jag studerade socialantropologi vid Göteborgs universitet och Lunds universitet. Jag har en magisterexamen i socialantropologi.
Efter att ha levt med min fysiska ohälsa långt över tjugo år – alltså ända sedan jag var barn – har jag hunnit upptäcka och uppleva många olika aspekter av hälsa respektive ohälsa. Jag vet vad det innebär när kroppen sviker en, vad som menas med sorg och acceptans, att bli ifrågasatt av både samhället i stort, sjukvården och av bekanta. Jag vet hur underbart fantastiskt det känns när man äntligen, äntligen hittar någon som förstår och som stöttar en i kampen för en meningsfull vardag, trots sjukdom och lidande.
Eftersom jag har varit sjuk i smärta och följdsymptom så länge har sjukdomen blivit en essentiell del av min vardag, av mitt liv. Visst har jag känt mig ledsen och nedstämd under vissa perioder, men mest av allt har jag brottats med existentiella frågor såsom ”Varför just jag?” och ”Hur påverkar samhällets syn på till exempel osynliga sjukdomar hur jag upplever min sjukdom?”
Under taggen ”hälsa” har jag samlat allt det jag har skrivit om just hälsa och hälsorelaterade frågor här på bloggen – ta en titt på blogginläggen här nedanför!

vara med om en bilolycka, råka ut för ett trauma, sjuk på grund av trauma, acceptera sjukdom

”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3 handlar om den långa vägen tillbaka efter ett trauma

Jag blir alltid lika berörd av andras trauman…

Det gråa januarivädret med fukt i luften och töande snö förstärker den tunga känslan. Snart brister det. Jag kommer börja fulgråta. Mitt på motionsspåret i Påskbergsskogen. Samma sak händer varje gång jag ser någon annan råka ut för ett eller hör någon berätta om sitt trauma. Jag får en flashback till mitt eget trauma. Ett trauma som har gjort mig kroniskt sjuk och lett till att jag varje dag måste leva med en fysisk smärta som överstiger mitt förstånd.

Jag lyssnar på radio- eller poddavsnittet ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Sveriges Radio-programmet Verkligheten i P3. Om jag hade vetat att jag skulle slungas rakt in i den 30-åriga Malins trauma hade jag väntat att lyssna tills jag hade varit och handlat på Willys och kommit hem till min ensliga skrivlya, där tårarna kan flöda ostörda. Nu traskar jag fram och tillbaka medan ögonen bränner och svider.

skog i Varberg

Det här handlar ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3 om

Cykelolyckan & offerkoftan – Verkligheten i P3

Malin cyklar rakt in i en 18 meter lång lastbil. Hon får men för livet. Men hon vägrar acceptera sitt tillstånd. Till slut får sambon nog.

Snart är husrenoveringen och examensarbetet klart och Malin kan äntligen andas ut. Det är då det händer. Hon och kompisen cyklar in i en 18 meter lång lastbil.

När Malin vaknar upp på sjukhuset får hon reda på att hennes ena ben kanske måste amputeras, då huden och köttet i och med olyckan har skalats bort från det. Eftersom benet är ett öppet sår har det börjat ruttna.

Tack och lov går det att rädda Malins ben. Först är hon euforisk. Därefter blir hon arg och ledsen. Hon lämnar inte sjukhuset i samma skick som hon var före olyckan. Dessutom har man behövt plastikoperera benet, som nertill ser ut som ett enda lapptäcke.

Samtidigt som Malins liv kretsar kring sjukhusbesök och sjukgymnastik blir hon bara argare och argare. Hon beskriver det själv som att hon tar på sig ”offerkoftan” och glömmer bort att hon inte är ensam om sitt mående. Föräldrarna och sambon är också drabbade.

En dag säger sambon att Nu räcker det. Han ber henne att samla sig. För Malin blir det en brytpunkt. Hon känner själv att det får räcka, att det är dags att försöka hitta tillbaka.

Hon vet att det är en lång process, både fysiskt, psykiskt och administrativt. Men hon bestämmer sig där och då att hon ska vända det, att hon ska ta tag i besök hos kuratorn och lära sig tycka om sjukgymnastiken.

Efter nästan ett års rehab börjar Malin märka en skillnad i kroppen. Sakta men säkert återfår hon lite av rörligheten i benet. Hon sätter hela tiden upp nya mål för att må bättre i det.

Till slut tröttnar hon också på att sitta hemma. Hon väljer att börja jobba 25 procent, och för henne blir det ett sätt att slippa tänka på hur dåligt hon mår. Hon blir gladare.

”När man väljer att prata om sitt trauma kan man bli hjälpt att komma vidare”

Jag tycker att Malin säger något väldigt viktigt i ”Cykelolyckan & offerkoftan”. Hon säger ungefär När man väljer att prata om sitt trauma kan man bli hjälpt att komma vidare. Även om man ibland inte kan sätta ord på smärtan och det man går igenom kan det vara så otroligt stärkande när man väl hittar orden. Att kunna och sedan få berätta om det (alltså att ha någon som lyssnar), är ett sätt att börja läka.

Det betyder inte att den fysiska och psykiska smärtan eller traumat kommer bli mindre. Snarare innebär det både att man själv tillåter sig att inte må bra och att andra tillåter en att vara sjuk, att ha en tung berättelse. Det innebär även att man tillåter sig att fortsätta sin berättelse, att bygga vidare på den. Och vem vet vad livet bär med sig? Känslan av att det finns en fortsättning kan i sig vara befriande. Så är det i alla fall för mig.

In och lyssna på ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3!

Bild: © Paolese / Adobe Stock

livet som skribent, leva sitt skrivande, skrivkramp, skrivflow

Hur kommer det sig att det går så lätt med skrivandet nu?

Ibland måste jag krysta fram orden och ibland flödar de i strida strömmar – hur kommer det sig att det kan vara så svårt eller så lätt att skriva? Jag blir inte klok på det.

När man lever på sitt skrivande spelar det ingen roll om man känner sig inspirerad eller inte. Man måste skriva i alla fall. Så kommer det sig att jag ofta sitter och pressar framför datorn. Om det tröga flödet beror på min sjukdomsrelaterade hjärndimma och utmattning eller att jag hellre vill skriva på mina egna projekt och sajter och därmed känner mig oinspirerad, vet jag faktiskt inte. Kanske att det är en kombination av allt. Man kan ju inte kalla det för skrivkramp, då jag liksom sätter mig producerar texter på mellan 600 och 2 000 ord till kunderna varje dag under långa perioder.

Klockan är i skrivande stund 21:52. Det är tisdagskväll. Dagen har varit fullproppad av göromål och jag är galet trött i kroppen. Ändå sitter jag här och matar ord. Jag har flow. Har skrivit 800 ord på mindre än en timme, och ordströmmen verkar inte sina. Jag älskar att ha skrivflow! Jag försöker verkligen njuta av det fullt ut, men kan inte låta bli att förfäras av hur lätt det går nu. Att skriva en text eller artikel på 800 ord till en kund kan ta mig tre fyra timmar, det vill säga nästan en halv arbetsdag. Det är liksom inget jag gör så här smärtfritt, för nu dansar fingrarna över tangenterna och jag behöver knappt tänka efter.


Uppdatering på onsdagsnatten klockan 00:58. Det blev vindlande 2 700 ord på bara några timmar. (Eftersom jag skriver så sakta ibland är det många skrivna ord för mig. Nu går jag och lägger mig och känner mig tacksam för skrivflowet ikväll.

Bild: © Africa Studio / Adobe Stock

Bokrecension: Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande ställer viktiga frågor om sorg och sörjande

Joan Didion ställer så många viktiga frågor om sorg och sörjande i Ett år av magiskt tänkande att boken nästan har blivit ett ABC för människor med sorg – läs mer om boken här!

böcker om sorg, biblioterapi, skönlitteratur, litteratur, sorg, sörjande, sorgbearbetning, John Dunne, The Year of Magical ThinkingTitel: Ett år av magiskt tänkande
Originaltitel: The Year of Magical Thinking
Författare: Joan Didion
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Bokförlaget Atlas
Årtal: 2007
Sidantal: 254

Den världsberömda författaren Joan Didion ska ha sagt att hon skriver för att kunna [över]leva. Mycket riktigt blir att fatta pennan hennes sätt att hitta tillbaka till livet efter att hennes sedan fyrtio år tillbaka make och bästa vän, författaren John Dunne, dör i en hjärtattack, och detta samtidigt som dottern ligger i koma på sjukhus.

Det Didion skriver under sorgeprocessen utmynnar i den moderna klassikern Ett år av magiskt tänkande, som nästan har blivit ett slags ABC för människor med sorg. Boken är full av igenkänning, men också lika mycket en väldigt personlig skildring av hur Didion och ingen annan förhåller sig till hennes svåra förlust, ett förhållningssätt som kännetecknas av just ett magiskt tänkande:

Jag tänkte så som små barn tänker, det var som om mina tankar eller önskningar hade skett i smyg, och jag tror inte att någon annan hade lagt märke till det, jag hade till och med dolt det för mig själv, men nu när jag ser tillbaka inser jag att det också hade varit både påträngande och ihållande.

Den chockade Didion börjar leta varsel, se tecken. Vad hade John till exempel menat när han bara ett par veckor före hans död hade sagt till henne att ”Du kan använda det om du vill” om de anteckningar hon hade hjälpt honom med inför skrivandet av hans nya bok? Hennes i sorgen irrationella slutsats blir att John visste om att han skulle dö. Och varför kan ingen förstå att skriva en dödsruna över John gör hans död så definitiv, som att den verkligen har hänt?

Didion gör allt för att hålla kvar maken. Den första tiden efter hans död vill hon vara ensam så att han ska komma tillbaka till henne, men hon lämnas såklart inte ensam av sina omsorgsfulla nära. Hon väljer att spara hans kavajer och skor – för tänk om han faktiskt kommer behöva dem, om han kommer tillbaka och sedan känner för att ta en promenad? Hon funderar även mycket på det här med att donera Johns organ till forskning:

Hur skulle han kunna komma tillbaka om han inte hade alla sina organ?

I Ett år av magiskt tänkande skiljer Didion på sorg och sörjande. Sorg är den första lamslående chocken, ett passivt tillstånd. Sörjande är det aktiva arbetet med att ta sig genom förlusten, men därmed är det inte sagt att man någonsin slutar sörja. Didions sätt att sörja är genom skrivandet.

På många sätt är att skriva en essä och memoar över sitt liv med maken John Dunne ännu en aspekt av ett magiskt tänkande. Genom orden – minnena – håller hon honom nära och kan glädjas åt det liv de levt tillsammans. Samtidigt är Ett år av magiskt tänkande ett slags utforskande av hennes egna rädslor och känslor inför döden, ett sätt att försöka förstå hur plötsligt livet kan förändras:

Detta är mitt försök att förstå den period som följde, veckor och sedan månader, som vände upp och ner på alla de föreställningar jag någonsin haft om döden, om sjukdomar, om sannolikhet och slump, om tur och otur, om äktenskap och barn och minnet, om sorg, om hur människor handskas med det faktum att livet tar slut, om hur ytlig den mentala hälsan är och om livet självt.

Det är just detta utforskande och försök att förstå våra mest allmänmänskliga och existentiella frågor som gör att Ett år av magiskt tänkande genremässigt kan beskrivas som inte bara en memoar, utan även som en essä. Liksom en välbevandrad essäist låter Joan Didion sig inspireras av litteratur och forskning – helt enkelt av andras erfarenheter – för att göra boken till en nyanserad och betydelsefull läsning för alla som brottas med frågor om liv, död och allt däremellan.

Bild: © Jamrooferpix / Adobe Stock

relationer, kommunikation, lyssna på varandra, vara en god lyssnare, bekräfta varandra

Ibland är det så enkelt att det viktigaste vi kan göra är att bara lyssna

Kan det vara så att goda lyssnare lyssnar…?

Om det är något vi kan öva oss på att är det att bekräfta varandras berättelser. Jag tror att många av oss någon gång har varit med om att vi öppnat oss och berättat hur vi verkligen mår och då har fått ett svar i stil med Ryck upp dig, Försök att vara mera positiv eller Se livet från den ljusa sidan. När man berättar om något svårt och tungt vänder man ut och in på sig själv. Man blottlägger sig, och det är då man är som mest sårbar. Uppmaningen att [sluta gnälla och] försöka vara mera positiv kan i detta läge vara direkt sårande, då den inte rymmer minsta tillstymmelse till bekräftelse eller sympati. Man hade lika gärna kunnat säga Det du säger spelar ingen roll för mig.

Men även i vår vilja att bekräfta och vara goda lyssnare kan vi förminska det någon annan känner och berättar. Jag ska ge ett exempel på en tendens jag märker hos mig själv, kanske att ni andra också känner igen er i detta. När någon inte mår bra eller är ledsen, och delar med sig av sina känslor till mig, kan jag känna ett starkt behov av att hitta en lösning på situationen. Snarare än att stanna upp och säga Jag tycker det är tråkigt att du mår som du gör – ett toppenbra sätt att bekräfta på – försöker jag 1) muntra upp personen och 2) brainstorma möjliga lösningar på situationen. Det har tagit mig ganska länge att förstå att man stundom vill tillåtas må dåligt en dag eller två, utan att få oombedda goda råd.

Ibland är det så enkelt att det viktigaste vi kan göra för en annan är att stanna upp och bara lyssna.

Bild: © freshidea / Adobe Stock

kronisk smärta, kronisk sjukdom, hjärndimma, utmattnings på grund av sjukdom

Efter flera år av utmattning och hjärndimma vaknade jag och kände mig pigg

”Det här med kronisk smärta och kroniska sjukdomar är bokstavligen helt sjukt – snacka om att livet är en bergochdalbana med bråddjup och hisnande toppar.”

I två och ett halvt år har jag dagligen önskat ett mirakel. Att om så för blott en dag få vakna upp och känna mig pigg och energisk, som mitt vanliga jag, och att inte vara nedtyngd av den utmattning och hjärndimma kronisk smärta kan ge upphov till. Varje dag under dessa år har jag gått till sängs med denna innerliga önskan. Det har aldrig funnits en brist på vilja. Men utmattningen och hjärndimman har hängt kvar, som ett tjockt och raserande töcken vilket det är omöjligt att finna en väg genom och som har slagit min vardag i spillror.

Så, om det var i slutet på november eller början på december, kom förändringen, den där plötsliga känslan av att trots smärtan ha en massa, massa energi (”en massa” kan låta mycket, men tänk på att jag har befunnit mig på en energimässig botten). Jag fick mycket av min ork åter över en natt. Det här med kronisk smärta och kroniska sjukdomar är bokstavligen helt sjukt – snacka om att livet är en bergochdalbana med bråddjup och hisnande toppar.

Det lustiga med förändringen är att jag egentligen inte har gjort en plötslig förändring själv. Missförstå mig inte. Jag har provat ALLT för att må bättre. Jag tränar och motionerar nästan varje av veckans sju dagar. Jag varken röker eller dricker och äter vegankost. Hela 2017 har jag tagit min vila på större allvar genom att läsa oftare. Jag har bestämt mig för att inte fortsätta överanalysera det faktum att jag mår förhållandevis bra, utan bara känna mig tacksam för att jag efter så lång tid äntligen har fått ha den vardag jag vill ha och tycker att jag förtjänar.

För mig var detta den bästa julklappen och slutet på 2017 jag kunde få.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock

slidan, vaginan, sex och samlevnad, bok, boktips, böcker, sexualupplysare, Sandra Dahlén, Hallongrottan: En bok om slidsex, normer kring kön

Boktips: Sexualupplysaren Sandra Dahléns Hallongrottan är en viktig bok om både slidsex och kvinnohälsa

Med boken Hallongrottan: En bok om slidsex täpper sexualupplysaren Sandra Dahlén igen våra kunskapsluckor om slidan, sex och samlevnad.

Sandra DahlénTitel: Hallongrottan: En bok om slidsex
Författare: Sandra Dahlén
Illustratör: Lotta Sjöberg
Förlag: Leopard Förlag
Årtal: 2017
Sidantal: 235

– Slidsex är möjligheternas rike och ändå möter jag som sexualupplysare så ofta torftighet, tristess, till och med smärta – särskilt när det gäller slidsex. Med den här boken vill jag visa nya vägar och möjligheter, säger Sandra Dahlén i ett av Leopard Förlags pressmeddelanden inför boksläppet av Hallongrottan: En bok om slidsex liksom i bokens inledande kapitel. Det som under slidsex känns skönt för en person kan kännas obehagligt för en annan, och på grund av olika anledningar – exempelvis stress, sjukdom, förlossning eller en bakgrund med övergrepp – kan man rentav tycka att ha någon eller något inne i sin slida är skitjobbigt. Dahlén berör denna problematik i boken och ger konkreta tips på hur man kan hitta tillbaka till njutningen, men på ett individuellt sätt. Vi är alla unika.

I alla fall hälften av alla människor som bor på jorden har en slida. Ändå är kännedomen om kroppsdelen inte särskilt stor, vilket Hallongrottan: En bok om slidsex skulle kunna råda bot på om den bara blir läst. Slidan har på grund av historiska och samhälleliga normer förpassats till de saker vi inte får prata och söka kunskap om. Hysch-pyschandet kring slidan har såklart medfört konsekvenser. Till exempel upptäckte forskare inte hela klitoris förrän 1998 och än idag är det få ”vanliga människor” som vet hur klitoris hänger ihop med slidan, hur stor den är och att den går runt slidan. Klitoris finns alltså även inuti kroppen. Fastän många läkare och forskare säkerligen är överens om att den vaginala hälsan är oerhört betydelsefull för mångas välmående, finns det än idag ingen medicinsk bok som har ett helhetsgrepp på slidan. Om en gynekolog vill ha reda på nödvändiga fakta måste hen läsa lite här och lite där, menar Dahlén. Bara av den anledningen – omfattande kunskapsluckor – är Hallongrottan: En bok om slidsex ett viktigt verk som kommer många människor till gagn, såväl i yrket som privat.

Förutom att ge läsaren kunskaper i så kallad ”fittologi”, det vill säga i slidans anatomiska uppbyggnad, och i sex och samlevnad lyfter Dahlén hur kultur och samhälle påverkar vår gemensamma syn på slidan och sex.
– Slidan är en plats för kamp för många människor. Även på ett samhälleligt plan kan politiker eller en hel by intressera sig för vad som kommer in eller ut i en slida, eller vad som rinner ut. Det är en plats som är väldigt laddad. Det är ett ställe som utsätts för otroligt mycket våld, både i krigs- och fredstid. Men det är också en plats för folks privata strider. Att man tycker att det är för mycket vätskor, för torrt, nu vill den inte som jag vill, den levererar inte orgasmer. Det är mycket krav på slidan, berättar hon i en intervju på ETC.se.

Jag läste Hallongrottan: En bok om slidsex av Sandra Dahlén eftersom jag själv upplevde att jag visste lite om slidan. Jag ville helt enkelt få ett kunskapslyft. Men jag visste inte vad jag kunde vänta mig av boken. Nu vet jag. Jag tycker att Hallongrottan: En bok om slidsex är skriven på ett sympatiskt sätt, att Dahlén visar en stor förståelse inför olika livssituationer och sätt att vara. Slidan, sex och samlevnad är komplexa ämnen som Dahlén har lyckats presentera så snyggt att till och med tonåringar kan läsa och ta till sig innehållet, utan att den mer avancerade läsaren för den sakens skull tråkas ihjäl av det tämligen pedagogiska upplägget. Jag uppskattar bokens helhetsgrepp på slidan och slidsex – för visst finns det oändligt många dimensioner av könsorgan, sex och samlevnad – och blir kär i de fina illustrationerna av Lotta Sjöberg. Både den som ”bara” är nyfiken och den som faktiskt kämpar med sin slida varje dag kan ha stor behållning av att läsa Hallongrottan: En bok om slidsex, och faktiskt är det Dahlén förmedlar i boken så pass viktigt att inte bara tjejer borde läsa den. Det här är en sex- och samlevnadsbok för alla.

Bild: © bruniewska / Adobe Stock

vara kreativ, kreativitet, frilansare, frilansskribent, ha egna projekt

Den här veckan blev det inget bokbloggande. Nya projekt har gett mig en nytändning på jobbet

Man – eller jag – hinner inte göra allt…

Min vision är att jag ska bokblogga och delta i bokbloggsevent (bland annat Johannas Deckarhörnas ”Veckans topplista”) varje vecka. Ibland går det inte, eller så tränger inspirationen undan allt annat än det jag har i tanken just för stunden. Den här veckan har jag varit sjuk, gjort research inför artiklar jag eventuellt vill skriva, jobbat på mina egna sajter och roddat mina USA-kunders projekt så gott som jag har orkat med. Eftersom jag bokbloggar för min egen skull har Sandrajonsson.se försummats, men jag hoppas kunna uppdatera bloggen med en bokrecension och/eller ett boktips nästa vecka. Jag hoppas också att jag ska kunna presentera åtminstone ett av mina nya projekt under veckan som kommer. Nu har jag fattat det superviktiga beslutet; att jobba mindre på kunders projekt och jobba mer på mina egna. Därav den plötsliga nytändningen.

Bild: © asadykov / Adobe Stock

vara kreativ, kreativitet, bränna ut sig, kreativiteten slocknar, blir trött av att vara kreativ

”Man kan bränna ut sig kreativt”

Kreativitetens tråkiga baksida:

Mina arbetsdagar ser ofta ut så här: jag går upp, sätter på datorn, tar på mig fulkoftan och trasladdorna och sätter mig ner för att skriva. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle bli en sån där ”fantastiskt kreativ och produktiv” person som bara behöver sätta sig ner och göra det, om du förstår hur jag menar. Men när man har skrivvanan inne behöver själva skrivprocessen inte vara krångligare än så – eller?

Jag hade inte hållit på med skrivandet särskilt länge när jag insåg att man kan bränna ut sig kreativt, att man hela tiden har så mycket output att hjärnan till slut säger stopp. Jag förstod inte att kreativa arbeten kräver ett totalt fokus och att det tär på energin att hela tiden vara den som kommer på och genomför nya idéer. Det är ju på intet sätt så att jag springer ett maraton eller nåt, jag som sitter eller står framför datorn hela dagarna.

Som frilansskribent och entreprenör kan arbetsbelastningen pendla drastiskt mellan ganska hög och skyhög, det här med långa pauser – såsom semestrar – från jobbet existerar inte. I alla fall inte för mig, som också arbetar med sociala medier. Flödet sover aldrig. När arbetsbelastningen har varit som tyngst har hjärnan kopplat ner helt och hållet. Jag har inte kunnat tänka en tanke, orden har inte velat lämna munnen (och de ord som väl gjort det har varit snubblande).

Tack och lov hämtar jag mig hyfsat snabbt från mina dunsar in i den kreativa väggen, så att kreativitetens låga återigen kan börja brinna. Jag tror dock på allvar att kreativiteten, precis som mycket annat, behöver vila. Att det är direkt skadligt att pressa konstant. Det är en tuff insikt, jag som alltid har trott att man bara kan köra. Så även om skrivprocessen kan vara tämligen okomplicerad – för visst är det bara att göra det – bör man ta pauser från outputen. Det är okej att inte producera varje dag. (Om min sambo Christoffer hade varit här skulle han garanterat fråga: Vem är det du försöker övertyga? Jag hade svarat: Mig själv.)

Bild: © chrt2hrt / Adobe Stock

stå vid ett vägskäl, karriär

Jag står vid ett vägskäl och vet inte åt vilket håll jag ska gå

Ska jag välja ekonomisk trygghet eller meningsfullhet?

Jag är mänsklig. Har inte hur mycket energi som helst. På grund av min kroniska smärta och mitt kreativa arbete känner jag att jag dunsar in i väggar, både hälsomässiga och kreativa. Än så länge står jag på benen och jag har liksom inte brakat in i väggarna. Men jag känner allt oftare att jag inte ger mig själv den vila jag så väl behöver. Det är en lyx men samtidigt otroligt tufft att ha flera återkommande stora beställare och rodda mina egna sajter på en och samma gång. Situationen är ganska så omöjlig då bara Bättre hälsa egentligen kräver ett stort dagligt engagemang. Mitt i allt detta finns det inget utrymme för vidare journalistiskt eller skönlitterärt arbete, vilket jag tycker är jättesynd. Meningen med att bli frilansskribent var att få skriva om – och ursäkta ordvalet – vad fan jag vill. Jag älskar att pyssla med mitt eget, att få fördjupa mig i ditten och datten. Och det skulle jag kunna göra, men då måste jag ge upp den sista ekonomiska trygghet jag har som frilansare. Jag står vid ett vägskäl och vet inte åt vilket håll jag ska gå – ekonomisk trygghet eller meningsfullhet? Valet är inte så lätt som man kan tro.

Bild: © Giordano Aito / Adobe Stock

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll tillgodo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort!

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock