Etikettarkiv: hälsa

slidan, vaginan, sex och samlevnad, bok, boktips, böcker, sexualupplysare, Sandra Dahlén, Hallongrottan: En bok om slidsex, normer kring kön

Boktips: Sexualupplysaren Sandra Dahléns Hallongrottan är en viktig bok om både slidsex och kvinnohälsa

Med boken Hallongrottan: En bok om slidsex täpper sexualupplysaren Sandra Dahlén igen våra kunskapsluckor om slidan, sex och samlevnad. Artikeln innehåller annonslänkar till Bokus. 

Sandra DahlénTitel: Hallongrottan: En bok om slidsex
Författare: Sandra Dahlén
Illustratör: Lotta Sjöberg
Förlag: Leopard Förlag
Årtal: 2017
Sidantal: 235

– Slidsex är möjligheternas rike och ändå möter jag som sexualupplysare så ofta torftighet, tristess, till och med smärta – särskilt när det gäller slidsex. Med den här boken vill jag visa nya vägar och möjligheter, säger Sandra Dahlén i ett av Leopard Förlags pressmeddelanden inför boksläppet av Hallongrottan: En bok om slidsex liksom i bokens inledande kapitel. Det som under slidsex känns skönt för en person kan kännas obehagligt för en annan, och på grund av olika anledningar – exempelvis stress, sjukdom, förlossning eller en bakgrund med övergrepp – kan man rentav tycka att ha någon eller något inne i sin slida är skitjobbigt. Dahlén berör denna problematik i boken och ger konkreta tips på hur man kan hitta tillbaka till njutningen, men på ett individuellt sätt. Vi är alla unika.

I alla fall hälften av alla människor som bor på jorden har en slida. Ändå är kännedomen om kroppsdelen inte särskilt stor, vilket Hallongrottan: En bok om slidsex skulle kunna råda bot på om den bara blir läst. Slidan har på grund av historiska och samhälleliga normer förpassats till de saker vi inte får prata och söka kunskap om. Hysch-pyschandet kring slidan har såklart medfört konsekvenser. Till exempel upptäckte forskare inte hela klitoris förrän 1998 och än idag är det få ”vanliga människor” som vet hur klitoris hänger ihop med slidan, hur stor den är och att den går runt slidan. Klitoris finns alltså även inuti kroppen. Fastän många läkare och forskare säkerligen är överens om att den vaginala hälsan är oerhört betydelsefull för mångas välmående, finns det än idag ingen medicinsk bok som har ett helhetsgrepp på slidan. Om en gynekolog vill ha reda på nödvändiga fakta måste hen läsa lite här och lite där, menar Dahlén. Bara av den anledningen – omfattande kunskapsluckor – är Hallongrottan: En bok om slidsex ett viktigt verk som kommer många människor till gagn, såväl i yrket som privat.

Förutom att ge läsaren kunskaper i så kallad ”fittologi”, det vill säga i slidans anatomiska uppbyggnad, och i sex och samlevnad lyfter Dahlén hur kultur och samhälle påverkar vår gemensamma syn på slidan och sex.
– Slidan är en plats för kamp för många människor. Även på ett samhälleligt plan kan politiker eller en hel by intressera sig för vad som kommer in eller ut i en slida, eller vad som rinner ut. Det är en plats som är väldigt laddad. Det är ett ställe som utsätts för otroligt mycket våld, både i krigs- och fredstid. Men det är också en plats för folks privata strider. Att man tycker att det är för mycket vätskor, för torrt, nu vill den inte som jag vill, den levererar inte orgasmer. Det är mycket krav på slidan, berättar hon i en intervju på ETC.se.

Jag läste Hallongrottan: En bok om slidsex av Sandra Dahlén eftersom jag själv upplevde att jag visste lite om slidan. Jag ville helt enkelt få ett kunskapslyft. Men jag visste inte vad jag kunde vänta mig av boken. Nu vet jag. Jag tycker att Hallongrottan: En bok om slidsex är skriven på ett sympatiskt sätt, att Dahlén visar en stor förståelse inför olika livssituationer och sätt att vara. Slidan, sex och samlevnad är komplexa ämnen som Dahlén har lyckats presentera så snyggt att till och med tonåringar kan läsa och ta till sig innehållet, utan att den mer avancerade läsaren för den sakens skull tråkas ihjäl av det tämligen pedagogiska upplägget. Jag uppskattar bokens helhetsgrepp på slidan och slidsex – för visst finns det oändligt många dimensioner av könsorgan, sex och samlevnad – och blir kär i de fina illustrationerna av Lotta Sjöberg. Både den som ”bara” är nyfiken och den som faktiskt kämpar med sin slida varje dag kan ha stor behållning av att läsa Hallongrottan: En bok om slidsex, och faktiskt är det Dahlén förmedlar i boken så pass viktigt att inte bara tjejer borde läsa den. Det här är en sex- och samlevnadsbok för alla.

Bild: © bruniewska / Adobe Stock.

vara kreativ, kreativitet, frilansare, frilansskribent, ha egna projekt

Den här veckan blev det inget bokbloggande. Nya projekt har gett mig en nytändning på jobbet

Man – eller jag – hinner inte göra allt…

Min vision är att jag ska bokblogga och delta i bokbloggsevent (bland annat Johannas Deckarhörnas ”Veckans topplista”) varje vecka. Ibland går det inte, eller så tränger inspirationen undan allt annat än det jag har i tanken just för stunden. Den här veckan har jag varit sjuk, gjort research inför artiklar jag eventuellt vill skriva, jobbat på mina egna sajter och roddat mina USA-kunders projekt så gott som jag har orkat med. Eftersom jag bokbloggar för min egen skull har Sandrajonsson.se försummats, men jag hoppas kunna uppdatera bloggen med en bokrecension och/eller ett boktips nästa vecka. Jag hoppas också att jag ska kunna presentera åtminstone ett av mina nya projekt under veckan som kommer. Nu har jag fattat det superviktiga beslutet; att jobba mindre på kunders projekt och jobba mer på mina egna. Därav den plötsliga nytändningen.

Bild: © asadykov / Adobe Stock. 

vara kreativ, kreativitet, bränna ut sig, kreativiteten slocknar, blir trött av att vara kreativ

”Man kan bränna ut sig kreativt”

Kreativitetens tråkiga baksida:

Mina arbetsdagar ser ofta ut så här: jag går upp, sätter på datorn, tar på mig fulkoftan och trasladdorna och sätter mig ner för att skriva. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle bli en sån där ”fantastiskt kreativ och produktiv” person som bara behöver sätta sig ner och göra det, om du förstår hur jag menar. Men när man har skrivvanan inne behöver själva skrivprocessen inte vara krångligare än så – eller?

Jag hade inte hållit på med skrivandet särskilt länge när jag insåg att man kan bränna ut sig kreativt, att man hela tiden har så mycket output att hjärnan till slut säger stopp. Jag förstod inte att kreativa arbeten kräver ett totalt fokus och att det tär på energin att hela tiden vara den som kommer på och genomför nya idéer. Det är ju på intet sätt så att jag springer ett maraton eller nåt, jag som sitter eller står framför datorn hela dagarna.

Som frilansskribent och entreprenör kan arbetsbelastningen pendla drastiskt mellan ganska hög och skyhög, det här med långa pauser – såsom semestrar – från jobbet existerar inte. I alla fall inte för mig, som också arbetar med sociala medier. Flödet sover aldrig. När arbetsbelastningen har varit som tyngst har hjärnan kopplat ner helt och hållet. Jag har inte kunnat tänka en tanke, orden har inte velat lämna munnen (och de ord som väl gjort det har varit snubblande).

Tack och lov hämtar jag mig hyfsat snabbt från mina dunsar in i den kreativa väggen, så att kreativitetens låga återigen kan börja brinna. Jag tror dock på allvar att kreativiteten, precis som mycket annat, behöver vila. Att det är direkt skadligt att pressa konstant. Det är en tuff insikt, jag som alltid har trott att man bara kan köra. Så även om skrivprocessen kan vara tämligen okomplicerad – för visst är det bara att göra det – bör man ta pauser från outputen. Det är okej att inte producera varje dag. (Om min sambo Christoffer hade varit här skulle han garanterat fråga: Vem är det du försöker övertyga? Jag hade svarat: Mig själv.)

Bild: © chrt2hrt / Adobe Stock. 

stå vid ett vägskäl, karriär

Jag står vid ett vägskäl och vet inte åt vilket håll jag ska gå

Ska jag välja ekonomisk trygghet eller meningsfullhet?

Jag är mänsklig. Har inte hur mycket energi som helst. På grund av min kroniska smärta och mitt kreativa arbete känner jag att jag dunsar in i väggar, både hälsomässiga och kreativa. Än så länge står jag på benen och jag har liksom inte brakat in i väggarna. Men jag känner allt oftare att jag inte ger mig själv den vila jag så väl behöver. Det är en lyx men samtidigt otroligt tufft att ha flera återkommande stora beställare och rodda mina egna sajter på en och samma gång. Situationen är ganska så omöjlig då bara Bättre hälsa egentligen kräver ett stort dagligt engagemang. Mitt i allt detta finns det inget utrymme för vidare journalistiskt eller skönlitterärt arbete, vilket jag tycker är jättesynd. Meningen med att bli frilansskribent var att få skriva om – och ursäkta ordvalet – vad fan jag vill. Jag älskar att pyssla med mitt eget, att få fördjupa mig i ditten och datten. Och det skulle jag kunna göra, men då måste jag ge upp den sista ekonomiska trygghet jag har som frilansare. Jag står vid ett vägskäl och vet inte åt vilket håll jag ska gå – ekonomisk trygghet eller meningsfullhet? Valet är inte så lätt som man kan tro.

Bild: © Giordano Aito / Adobe Stock. 

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll till godo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort! Artikeln innehåller annonslänkar till Bokus. 

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock. 

syn på mig själv, syn på sig själv, mäta sitt värde, prestation, prestationsångest, otillräcklighet, glädje, livsglädje, fina ögonblick, hälsa, psykologi

Jag är trött på att mäta mitt värde i vad jag presterar

Det känns inget vidare snällt mot mig själv att mäta mitt värde – definiera den jag är – utifrån vad jag presterar…

Minnena på Facebook ska påminna oss om allt det fina vi har upplevt, de där dyrbara ögonblicken vi tog tillvara. Visst har jag sådana stunder. Många sådana. Men jag kan inte låta bli att förfäras av hur jag genom åren har mätt både mina lyckliga stunder och mitt egenvärde i hur mycket jag presterar. Majoriteten av mina Facebook-minnen avspeglar denna skeva syn på min vardag och mig själv.

Det är inte bara Facebook jag har använt för att dokumentera hur mycket (eller hur lite) jag har åstadkommit. På sistone har jag ofta tänkt att det är mina och tjejkompisarnas prestationer som är mittpunkterna i våra samtal, och att vi alla många, många gånger känner oss otillräckliga; ”Jag skrev bara tusen ord idag”; ”Jag har bara tränat tre pass den här veckan” och så vidare.

Jag är trött på att mäta mitt värde i vad jag presterar. Det finns meningsfullare sätt att se på mig själv, till exempel hur glad jag känner mig när jag och brorsdottern kokar ihop rövarhistorier tillsammans, hur uppfylld jag känner mig när jag läser en bok som berör eller hur mitt hjärta skuttar när sambons leende bildar skrattrynkor vid ögonen. Jag tänker att jag borde skifta perspektiv och låta dessa små, men ack så betydelsefulla, ögonblick definiera den jag är.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock. 

Anne Tyler, Farväl för nybörjare, bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, sorg, sorgbearbetning, biblioterapi, sörja

Bokrecension: Anne Tylers gestaltning av sorg i Farväl för nybörjare talar direkt till mig

Varje sorg är unik. Ändå kan man få mycket stöd av andras sorgbearbetningsresa. I boken Farväl för nybörjare målar Anne Tyler ett nyanserat porträtt av hur änklingen Aaron Woolcotts sörjer hustrun Dorothy. Läs min recension av boken!

Anne TylerTitel: Farväl för nybörjare
Originaltitel: The Beginner’s Goodbye
Författare: Anne Tyler
Översättare: Ingegerd Thungström
Förlag: Ponto Pocket
Årtal: 2015
Sidantal: 224

Ända sedan jag var barn har jag föreställt mig att det värsta som skulle kunna hända mig är att jag och någon jag älskar skiljs som ovänner och att personen rycks bort från mig innan jag har fått säga förlåt, jag älskar dig. På grund av min rädsla inför detta mardrömsscenario avslutar jag alltid alla samtal med familjen med orden jag älskar dig.

Jag fasar för vad Aaron Woolcott måste gå igenom i Anne Tylers bok Farväl för nybörjare (The Beginner’s Goodbye). Under ett av hans och hustrun Dorothys meningslösa gräl faller ett träd ned på huset, och Dorothy skadas så allvarligt att hon senare avlider. Aaron har knappt hunnit passera 35-årsstrecket när han så blir änkling.

Systern Nandina, grannarna, vännerna och kollegorna på jobbet har alla en uppfattning om hur Aaron borde hantera förlusten. Han borde prata om sina känslor, gråta oftare och gå vidare – en så snygg och ung man som han skulle väl knappast ha några problem att börja om på nytt, att hitta en ny kärlek.

Relationen till Dorothy var dock mycket speciell. Aaron blev sjuk som barn och till följd av detta försämrades rörelseförmågan i högerarmen och -benet drastiskt. Både mamman – och senare systern – pjoskade med honom något alldeles förskräckligt. Ingen tycktes kunna se bortom hans funktionsnedsättning. Förutom den åtta år äldre läkaren Dorothy Rosales.

Dorothy är trygg, självständig och spännande, och hon pjoskar inte med Aaron. Efter att ha dejtat under bara några månader gifter de sig. De håller också ihop genom åren. Detta trots att äktenskapet, som Tyler skildrar i Aarons tillbakablickar, inte alltid var ett rosaskimmer. De var exempelvis inget vidare bra på att kommunicera med varandra.

Sorgen, saknaden och längtan Aaron känner efter Dorothy blandas med tankarna på hur han ibland kunde känna inför henne när hon levde: en viss irritation. De blandade känslorna och det tragiska slutet gör hans sörjande komplext. Så en dag visar sig Dorothy för honom (och det är faktiskt med dessa rader boken börjar):

Det konstigaste med min frus återuppståndelse var omgivningens reaktioner.

Det är ingen i Aarons omgivning som förstår att Dorothy är där. Bara för att de inte kan se henne betyder det inte att hon inte finns där. Med honom. Tack vare hennes så kallade ”återuppståndelse” får Aaron en chans till försoning och att säga farväl på riktigt. Sorgen börjar sakta ändra karaktär:

”På ett sätt”, sa jag till Peggy ”är det som om sorgen har täckts över av en filt eller nåt. Den finns där, men de vassaste kanterna är … liksom inlindade. Men då och då lyfter jag ett hörn på filten, bara för att kolla och … Aj! Som ett knivstick!”

Jag är helt såld på Anne Tylers Farväl för nybörjare. Jag ska berätta varför: visst grät jag när jag läste vissa passager i boken, men jag skulle inte beskriva Farväl för nybörjare som sentimental, än mindre anklaga boken för att bedriva känslomässig utpressning mot läsaren. Det är en bok som talar direkt till läsaren, som en vän talar till en vän.

På drygt 200 sidor lyckas Tyler gestalta sorg utifrån en individs perspektiv, vilket jag tycker är viktigt eftersom vi alla sörjer på vårt eget sätt. Som hon så skickligt visar kan omgivningen inte definiera den sörjandes sorg; vad en person finner läkande kan riva upp såren hos en annan. Läkandet tar obestämt lång tid och kanske är det så att sorgen aldrig försvinner helt.

Författarinnan räds inte att nyansera relationen mellan änklingen och hans avlidna hustru. Det här är ett ärligt porträtt av – läs ett – äktenskap. Man kan älska och störa sig på en person samtidigt. Kärleken är inte nödvändigtvis enkel. Precis som man kan upptäcka nya sidor hos sig själv när man träffar sin kärlek, kan förlusten av personen leda till insikt:

Jag brukade leka med tanken att vi efter döden äntligen får reda på vad våra liv har gått ut på. Men att en annan människas död skulle kunna ge samma kunskap, det hade jag aldrig anat.

Ett sätt att bearbeta sorg kan vara att läsa böcker som ger nya perspektiv, som ett slags biblioterapi. Farväl för nybörjare av Anne Tyler är just en sådan bok som kan fungera som ett stöd längs resan. Man behöver inte känna igen sig i allt, men man kan säkert hitta något i boken som sätter ord på de svåra känslor man brottas med.

Bild: © Sergey Nivens / Adobe Stock.