Etikettarkiv: filmtips

Jag tycker väldigt mycket om att titta på film. Jag tycker rentav nästan lika mycket om att se på filmer som jag tycker om att läsa böcker. Därför har jag länge tänkt att jag förutom att skriva boktips vill skriva filmtips. Det blir liksom, om möjligt, ännu roligare med filmtittande när jag kan dela med mig av det till andra. Filmer får en helt ny mening för mig.
Vare sig det sker i mer utförliga tips eller i form av listor kan du under taggen ”filmtips” ta del av allt från bioaktuella filmer till Netflix-filmer här på bloggen. Hitta bra filmer på streamingtjänster och få reda på mer om klassisk film!

Smygande och visuellt snygg skräck i hajfilmen The Shallows

Jag skulle vila till en skräckfilm på Netflix. Valet föll på hajfilmen The Shallows. Den smygande skräcken, som späddes på av den snyggt visuella långsamheten, fick mitt blodtryck att skjuta i höjden. Filmstunden var med andra ord inte så vilsam.

hajfilmer, filmer med hajarRegissör: Jaume Collet-Serra
Manusförfattare:  Anthony Jaswinski
Skådespelare: Blake Lively
Längd: 86 minuter
Årtal: 2016

När surfarens ben, fot, hand eller hela kropp långsamt, långsamt hamnar under vattenytan håller jag andan. Jag vet att Jaume Collet-Serras rysarthriller The Shallows är en hajfilm och att hajarna därför skulle kunna visa sig när som helst.

När som helst. Men faktiskt dröjer de. Och där sitter jag på helspänn med axlarna uppe vid öronen och i en olidlig väntan på att få se den välbekanta fenan. På att höra skriket. På att se ett moln av blod.

Det här är ingen angenäm väntan. Väntan är utdragen. Laddad av min hajfobi.

I The Shallows spelar Blake Lively den canceranhöriga Nancy Adams. Nancy hoppar av sina medicinstudier för att surfa i sin döda mammas vågor. Sökandet och sörjandet för henne till en öde strand i Mexiko, dit bara några få hittar vägen.

Nancy hoppar i sin surfdräkt, tar tag i surfbrädan och skyndar ner till vattnet och de skyhöga vågorna, som bara en skicklig surfare klarar av att rida. Nu följer visuellt snygga tagningar med mycket fokus på rörelserna i vattnet och sjysta stunttrick.

Om det inte hade varit för att jag håller på att gå under av ängslan och smygande skräck hade jag kanske kunnat uppskatta det filmiska pyntet mer än vad jag gör, framför allt vattenfotona som är riktigt stämningsfulla.

Hallå, när kommer hajarna!? Jag kommer kunna andas ut och få ner axlarna till ett normalläge när hajattacken väl är överstånden.

Just som Nancy ska jaga den sista vågen får en hon syn på en döende knölvals kropp. Den flyter på vattnet och lockar till sig andra djur. Hon närmar sig valkroppen med nyfikenhet. Från ingenstans dyker en vithaj upp. Den går till attack. Sätter sina tänder i Nancys ben.

Nancy lyckas fly. Men hennes blödande ben lämnar blodspår i vattnet. Vithajen får vittring. Tack och lov håller tidvattnet på att sjunka och Nancy kan kravla sig upp på en klippa mitt i havet.

När tidvattnet stiger kommer klippan återigen slukas av havet, så förr eller senare måste Nancy lämna den. Det är bara det att vithajen cirkulerar kring klippan…

Rädd för hajar? 3 filmer du inte borde se på Netflix

Jag vet inte om jag kommer våga bada i havet efter att sett de här hajfilmerna på Netflix. Jag som har en superlöjlig hajfobi…

Extremvärme. Det finns två saker att göra: stänga alla dörrar och fönster, rulla ner persiennerna och sträcktitta på film och tv medan solen gassar därute. Eller bege sig till stranden – high five alla kustbor (!) – njuta av sommarvädret och ta ett dopp i det stora blå.

Man kan ju faktiskt göra båda sakerna. De senaste dagarna har jag varvat skräcktittande med badande. Halvt sommarinspirerad har jag velat ha en strandtouch på skräckfilmerna och då förstås tittat på filmer med hajar. Netflix har flera bra hajfilmer i sitt utbud just nu.

Men jag måste medge att det kanske inte har varit det smartaste valet att titta på filmer med hajar. Inte nu när jag behöver svalka min svettiga, inflammerade och värkande kropp mer än någonsin. Gör inte om mitt misstag – undvik att se på de här tre filmerna på Netflix!

1. Jaws (1975)

Hajen, hajfilmer, filmer med hajarJaws eller Hajen är hajfilmen som startade allt. Både hajens roll i skräckfilmerna och Steven Spielbergs intåg i Hollywood. Mycket passande släpptes Jaws i början på sommaren 1975. Filmen skapade masshysteri och bara de allra modigaste vågade vistas i havet efter att ha sett den på bio, då den återuppväckte minnen från de dödliga hajattackerna 1916.

När en ung kvinna hittas död, söndersliten och till viss del uppäten på stranden befarar polischefen Martin Brody det värsta: att en haj lurar i vattnen runt sommarön Amity. Ännu en brutal hajattack bekräftar att öborna har att göra med en särdeles aggressiv vithaj. Medan skräcken rasar i Amity beger sig Brody ut på en farlig vithajsjakt.

2. The Shallows (2016)

hajfilmer, filmer med hajarDödliga hajattacker är inte vanliga. Det sker i snitt sex stycken attacker med dödlig utgång om året. Samtidigt dödar människan 100 miljoner hajar varje år. Så vem är det verkliga rovdjuret? Ändå är det något med hajfilmer som får våra magar att dra ihop sig av nervositet. Framför allt filmer om utsatta surfare och turister.

I The Shallows hoppar Nancy Adams av sina medicinstudier för att surfa i sin cancerdöda mors vågor. Hon åker till en avlägsen surfplats i Mexiko, ett ställe som bara få känner till. Just som hon ska jaga den sista vågen får hon syn på kroppen från en död knölval, som lockar till sig andra djur.

Från ingenstans dyker en vithaj upp, går till attack och Nancy blir fast på en klippa mitt i havet – med ett allvarligt skadat ben och allt. När tidvattnet stiger kommer klippan återigen slukas av havet, så förr eller senare måste hon lämna den. Det är bara det att vithajen cirkulerar kring klippan.

Läs mitt utförligare filmtips om The Shallows med Blake Lively här.

3. 47 Meters Down (2017)

hajfilmer, filmer med hajarJag hade möjlighet att gå ner i en hajbur när jag var i Kapstaden i Sydafrika förra året. Jag gjorde det inte. Har en superlöjlig hajfobi. Efter att ha sett 47 Meters Down på Netflix är jag glad att jag avstod. Filmen är som en bekräftelse på mina värsta farhågor: om jag går ner i en hajbur kommer jag dö en ond bråd död.

Vad är det med hajfilmer och Mexiko? I vilket fall, systrarna Kate och Lisa befinner sig på semester i Mexiko och blir medbjudna på en båttur. Syftet med båtturen är att de ska gå ner i en bur i havet och dyka med vithajar. Det som till en början är en häftig upplevelse med hög wow-faktor förvandlas snart till en skräckupplevelse.

Hajburen Kate och Lisa befinner sig lossar från vajern på båten och sjunker, sjunker, sjunker. 47 meter ner i havet, till bottnen. Därav filmtiteln 47 Meters Down. Systrarna skadas, hajarna kretsar kring buren, båten ger sig av för att hämta hjälp och syret börjar ta slut därnere. Kate och Lisa måste ta sig upp till ytan före de kvävs ihjäl.

Tack för en helt sjukt klaustrofobisk skräckfilm, Netflix!

Bild: © prochym / Adobe Stock

6 coola saker med Netflix-filmen Annihilation

Nytt originalinnehåll på Netflix. Den här gången den omtalade science fiction- och skräckfilmen Annihilation. Jag har såklart sett Netflix-filmen och sammanfattar min upplevelse av den i en liten lista – här kommer sex coola saker med Annihilation!

#1 Dramat

Vad är det med skräck och science fiction som gör att många regissörer skyndar förbi karaktärsskildringarna? Jag vill veta – eller få en känsla för – hur de tumultartade händelserna påverkar karaktärerna i det innersta. Regissören bakom Annihilation, Alex Garland, räds inte att rikta kameran mot karaktärernas inre. Huvudkaraktären Lena, som spelas av en formidabel Natalie Portman, drivs av hennes och maken Kanes kraschade äktenskap. Kane gav sig iväg på en hemlig militärexpedition, försvann under mystiska omständigheter och lämnade Lena att sörja honom i ett år – utan att veta om han var vid liv eller död. Så dyker han upp på tröskeln en dag, men hamnar lika mystiskt som han försvann på sjukhus, då han har inre blödningar.

#2 Kvinnoteamet

Lena är både biologiforskare och militär, och hon måste få svar. Vad var det som hände med Kane när han var ”försvunnen”? Hon får reda på att han har gått genom ett slags portal eller kraftfält och hamnat i en annan, utomjordisk värld – vid USA:s kust. Hon kräver att få följa med på nästa expedition dit. Vilket gott sällskap hon hamnar i! Expeditionsteamet utgörs av en grupp smarta och starka kvinnor, iklädda en Ghostbusters-liknande utstyrsel. Så cool, om du frågar mig! Annihilation innehåller massor av dialoger teammedlemmarna emellan, men inget överdrivet snack om killar. Filmen klarar bechdeltestet med råge.

#3 Portalvärlden

Jag använder sällan uttrycket OMG! då jag tycker det passar millenierna bättre (och det kan vara en av mina förutfattade meningar). För Annihilation gör jag dock ett undantag: OMG! Har du sett portalvärlden? Världen i Annihilation kan vara en av de snyggast gjorda fantastikvärldar jag någonsin sett. På riktigt. Expeditionen leder rakt genom ett regnbågsskimrande kraftfält och in i en lika färgtindrande värld. Denna värld är inte så olik vår men ändå helt annorlunda. Gamla lundar, blomsterfält och bostadsområden följer andra biologiska och evolutionära principer än resten av planeten jorden. Växterna är de vackraste paradisblommor som kan tänkas, hjortarnas horn är blommor och grenar, människokroppar är förvandlade till grönskande kreationer och skräckbjörnar kan härma människoröster *ryser*.

#4 Namnet Annihilation

Som jag har förstått det hela betyder ”annihilation” total förstörelse eller utplåning, om man nu väljer att krusidullöst översätta ordet. Men faktiskt har det en annan betydelse. Man skulle kunna hävda en motsatt sådan. Inom fysiken avser begreppet ”annihilation” att beskriva hur materia omvandlas till energi. När saker förstörs försvinner de inte bara. De får en ny skepnad, som i Netflix-filmen Annihilation. Jag tänker att titeln flörtar med detta begrepp för att illustrera evolutionens gång i filmens fantastikvärld.

#5 Äventyret

Science fiction och skräck ska också vara ett äventyr. Det räcker inte med drama när okända världar ska utforskas. Och nog bjuder Annihilation på ett äventyr, alltid. Äventyret är outsägligt vackert, viktigt samt skrämmande och för tankarna till litterära expeditioner i stil med Jules Vernes En resa till jordens medelpunkt – men givetvis i en mycket fasligare anda. Lena och de övriga expeditionsmedlemmarna ska egentligen inte bege sig så långt bort, men i portalvärlden verkar tid och avstånd smälta samman till en helt ny form av tid och avstånd. Medan de traskar genom det regnbågsskimrande landskapet möter de bokstavligen djur som inte är av denna värld – farliga djur. Snart jagas de som lovliga byten och allteftersom dagarna går blir var och en av dem mer och mer frustrerad på de andra i teamet. Slitningar uppstår – återigen drama, drama – och de blir plötsligt lika farliga för varandra som världen är för dem.

#6 Genren new weird

Netflix-filmen Annihilation bygger på fantasyförfattaren Jeff VanderMeers prisbelönta bok med samma namn. VanderMeer sägs vara den författare som har fört den klassiska genren weird fiction in i 2000-talet, och i hans moderna tolkning kallas den ”The New Weird”. Precis som genrens anfäder – till exempel Edgar Allan Poe och H. P. Lovecraft – väver VanderMeer fantasy, science fiction och skräck samman till jävligt udda berättelser. Vill du vara med om ett konstigt, utomjordiskt och skräckfyllt filmäventyr ska du definitivt se Annihilation av regissören Alex Garland och med Natalie Portman i huvudrollen.

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Voice from the Stone – en mysrysare utan nerv

Nja… Men kanske när man behöver eskapism en söndagseftermiddag…?

Emilia ClarkeRegissör: Eric D. Howell
Manusförfattare: Andrew Shaw; Silvio Raffio
Skådespelare: Emilia Clarke; Marton Csokas; Edward Dring
Längd: 94 minuter
Årtal: 2017

Jag kämpar febrilt med att smyga in pauser i vardagen. För mig är paus lika med eskapism. Det ständigt växande filmutbudet på Netflix skulle kunna bjuda på hur mycket verklighetsflykt som helst, men det är först ganska nyligen som jag har tvingat – ja, tvingat – mig själv att sätta mig tillrätta och streama film.

Så länge det inte är nattetid brukar filmer och tv-serier med övernaturliga inslag ha en avslappnande inverkan på mig. Då jag redan har sett flera av de nya skräckfilmerna på Netflix fick jag i helgen tänka utanför boxen. Valet föll på mysrysaren Voice from the Stone av Eric D. Howell och med Emilia Clarke i huvudrollen. Jag har en tendens att låta mediokra IMDb-betyg avkskräcka mig – jag som annars brukar gå min egen väg – men för den här filmen valde jag att göra ett undantag.

Jag älskar mysrysare. De ska helst ha gotiska inslag. Jag har nästan förläst mig på den typen av litteratur. Min första tanke var att Voice from the Stone egentligen har alla förutsättningar att lyckas. En story som påminner om succéfilmen The Others och litteraturklassikern När skruven dras åt, eller The Turning of the Screw, som Henry James-boken heter på engelska, en stark kvinnlig huvudkaraktär, spirande romans och vackra italienska landsbygdsvyer. Vad mer kan man liksom önska av en film?

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Efter det andra världskrigets slut söker sig sköterskan Verena till ett ödsligt gods i italienska Toscana. Där ska hon hjälpa barnet Jakob att återfå sin röst. Han har inte talat sedan modern dog och han lovade att inte prata igen förrän hon kom tillbaka till honom och fadern. Tillbaka från de döda, alltså. Men lyssna kan han. Han lyssnar till stenväggar och gravstenar, ty modern viskar från dem. Kärleksfulla och uppmuntrande ord. Verena tror först att Jakob är galen. Snart hör även hon Jakobs döda mor tala genom stenarna. Vad vill hon? Snarare än att låta sig skrämmas iväg, övertygas Verena om att hon måste finnas till för Jakob. När hon förälskar sig i den sörjande och grubblande fadern får hon ytterligare ett skäl att stanna.

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Om du vill få sköna rysningar längs ryggraden och svepas bort av ett episkt filmmanus, bör du vända blicken mot andra filmer. Voice from the Stone är liksom inte den typen av film. Den saknar både nerv och konstfärdighet. Men anta att du vill ha en mysig söndagseftermiddag och halvsova framför smått rysliga mysterier, då skulle Voice from the Stone faktiskt kunna fungera.

Bilder: © IMDb

Skrämselhypade skräckfilmen Verónica var väl inte SÅÅÅ hemsk

Ny skräckfilm på Netflix. Givetvis har jag sett den.  

 Paco PlazaRegissör: Paco Plaza
Manusförfattare: Paco Plaza; Fernando Navarro
Skådespelare: Sandra Escacena; Bruna González; Claudia Placer
Längd: 105 minuter
Årtal: 2017

Med rubriker som ”Netflix nya skräckfilm är så läskig att folk stänger av” kan jag inte annat än att bli helt till mig. När filmen dessutom utlovas ”vara minst lika läskig som The Conjuring” kan jag ju inte göra annat än att se den. Filmen i fråga heter Verónica. Den är på spanska och gjord av Paco Plaza, regissören bakom den banbrytande och obehagliga zombiefilmen [REC].

På 2010-talet – eller är det längre tillbaka än så (?) – har spanska filmkreatörer lyckats särskilt bra med att sprida skräck i modiga filmtittare. Så jag kan mycket väl köpa att Plazas film kan vara otäckare än The Conjuring.

Efter att ha sett Verónica håller jag dock inte riktigt med: The Conjuring är rysligare. Men Verónica når nästan upp till skrämselnivån, även om den inte är sååå hemsk som det påstås, och faktiskt har filmerna en hel del gemensamt. De skildrar demonbesättningar. I båda fallen sägs filmerna vara baserade på verkliga händelser.

Paco Plaza har hämtat inspiration från ett olöst fall i Spaniens huvudstad Madrid. 1991 gick 18-åriga Estefanía Gutiérrez Lázaro på en katolsk skola. På sistone hade hon börjat intressera sig för det ockulta. Hon och hennes vänner skaffade en Ouija-bräda för att leka den lek vi kallar anden i glaset.

Mitt under leken blev Estefanía och vännerna upptäckta. Ouija-brädan förstördes. Det var då helvetet bokstavligen brakade loss. Estefanía började se saker och höra röster. Hon insjuknade plötsligt och avled senare på sjukhus. Efter hennes död kontaktade familjen polisen, då de hade upplevt oförklarliga fenomen. Polisen kunde också dokumentera fenomenen, som än idag inte har kunnat förklaras.

Plazas skräckfilm Verónica handlar om en tonårsflicka, Verónica. Verónica måste ta hand om sina småsyskon, då mamman, som är änka och ensamstående med fyra barn, måste jobba nattetid och sova dagtid. Verónica fungerar som en mamma för småsyskonen, medan den ”riktiga” mamman sköter försörjningen.

Inför solförmörkelsen har Verónica fått en idé: hon och hennes närmsta vänner i nionde klass ska hålla en seans och kontakta hennes döda pappa. Precis som Estefanía och hennes vänner gjorde 1991, väljer Verónica att använda en Ouija-bräda. Beroende på hur man ser det fungerar seansen för bra och hon får kontakt med andevärlden. Hon släpper in en mörk och ondskefull kraft i sitt och familjens liv – och in i sin egen kropp.

Berättelsen är egentligen inte så unik. Det är det här som händer i 100 procent av fallen. Man ska inte öppna dörrarna för andevärlden, tycks den ständiga sensmoralen vara. Men Sandra Escacena spelar rollen som Verónica övertygande och Paco Plaza lyckas med något som många skräckregissörer misslyckas med: han gestaltar hemsökelsen och demonbesättningen.

En riktigt bra gestaltning av andar och demoner visar de övernaturliga krafternas närvaro utan att visa dem. Jag ska ge ett par exempel. I Verónica symboliseras demonens närvaro bland annat av exploderande lampor, sängskakningar, inbrända figuravtryck under och i sängmadrasserna och av ett glas som rullar iväg mitt under seansen. När glaset sakta, sakta rullar genom lägenheten och Verónica följer efter, håller i alla fall jag andan.

På grund av att Verónica är ensam i världen – vännerna överger henne och mamman är inte alls närvarande – förstärks känslan av hopplöshet. Hur ska en tonåring kunna ta hand om sig själv, sina syskon och samtidigt driva ut en demon ur deras liv på egen hand?

Bilder: © IMDb

The Shape of Water, Guillermo del Toro, filmrecension, filmtips

Guillermo del Toros The Shape of Water är en vacker och udda kärleksberättelse

”Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.”  

Guillermo del ToroRegissör: Guillermo del Toro
Manusförfattare: Guillermo del Toro; Vanessa Taylor
Skådespelare: Sally Hawkins; Doug Jones; Octavia Spencer; Richard Jenkins; Michael Shannon
Längd: 123 minuter
Årtal: 2017

När jag såg trailern till Guillermo del Toros nya succéfilm The Shape of Water visste jag att jag skulle älska filmen. Nu har jag sett den på bio. Jag blev inte besviken. Tvärtom älskar jag hur del Toro har sammanvävt saga och monsterfilm till en vacker och udda kärleksberättelse.

Jag beundrar del Toros nörderier. Regissören och manusförfattaren har en förkärlek för klassisk film, litteratur och konst, kulturyttringar han även har en stor kunskap om. Vare sig del Toro bygger upp en magisk och mörk sagovärld, som i Pans labyrint, eller romantiserar viktorianska spökhistorier, som i Crimson Peak, gör han det med stor passion och noggrannhet. Hittills har jag inte sett en del Toro-film där han inte har lyckats fånga det som är så specifikt för en viss genre eller kulturuttryck.

The Shape of Water är en intensiv flört med Warner Bros skräckklassiker Creature From the Black Lagoon (1954) – jämför filmernas vattenmonster med varandra så förstår du vad jag menar. Likheterna är slående. I 1960-talets och kalla krigets Baltimore och USA, studerar ett forskarteam en vattenvarelse, spelad av Doug Jones, som har fångats in från Amazonas och förts till ett välbevakat laboratorium.

Vattenvarelsen är både fisk- och människolik och skulle kunna liknas vid en monsterlik version av en sjöjungfru. Men vem är det verkliga monstret? I vetenskapens och den nationella säkerhetens namn utsätts vattenvarelsen för brutal tortyr. Detta trots att han inte utgör ett hot mot någon.

Städerskan Elisa, spelad av Sally Hawkins, får en skymt av vattenvarelsen och känner genast ett band till honom. Hon är stum och upplever sig vara en ofullbordad människa. På grund av samhällets normer lever hon som en utstött, vilket späder på hennes känsla av utanförskap. Med vattenvarelsen känner hon dock samhörighet.

Elisa närmar sig vattenvarelsen. Gör försök till att bli vän med honom. Snart uppstår en ömsesidig fascination dem emellan och fascinationen blommar ut i musik och dans, kärlek och passion. När forskarteamet och säkerhetsstyrkan på laboratoriet blir allt mer brutala mot vattenvarelsen måste Elisa hitta ett sätt att rädda sin kärlek undan döden.

The Shape of Water av Guillermo del Toro är, som skrivet, en vacker och udda kärleksberättelse, inramad av en snyggt återskapad kalla kriget-miljö. Jag lämnade biosalongen med glittrande ögon och pirrande mage. Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.