Etikettarkiv: film & tv

Jag tycker nästan lika mycket om att titta på film och tv som att läsa böcker. Men bara nästan. Och det säger väl inte så lite med tanke på hur mycket jag älskar att läsa. Jag inser att taggen ”film & tv” är stor. Kanske lite för stor, då jag under den samlar ALLT som jag skriver om filmer och tv-serier, och då menar jag allt från aktuella biofilmer till filmer på Netflix. Jag tror ändå att du kan ha glädje av taggen. Med hjälp av den kan du nämligen hitta många bra filmtips – Sandra Jönsson gör aldrig något halvdant – och få nys om många udda tv-serier. Precis som med läsandet gillar jag att nörda ner mig i film och tv – så håll tillgodo!

serier på Netflix, Netflix originalinnehåll, skräckserier, komediserier

Netflix-serien Santa Clarita Diet – helt oaptitlig men kul

Det är den 23 mars 2018 idag och Netflix börjar streama Santa Clarita Diet säsong 2. Jag har laddat genom att äntligen uthärda blodsplattret i den första säsongen från förra året.

Jag vet inte hur många gånger jag har börjat titta på säsong 1 av Netflix originalserie Santa Clarita Diet – och stängt av. Det första avsnittet innehåller några av de äckligaste scener jag sett. Någonsin. Jag är väl vad man skulle kalla äckelmagad. Till slut fick jag göra ett försök med den oaptitliga serien när jag inte åt min lunch. Det gick bättre. Nu har jag sett hela säsongen. Det är jag glad för. Santa Clarita Diet med Drew Barrymore (!), Timothy Olyphant och Liv Hewson i huvudrollerna är nämligen en kreativ och kul tolkning av zombier.

En dag vaknar Sheila Hammond (Drew Barrymore) med illamående, magont och en överlag märklig känsla i kroppen. Hon känner sig annorlunda men skakar av sig förnimmelsen och beger sig till dagens husvisning. Hon och maken Joel (Timothy Olyphant) är mäklare i kaliforniska Santa Clarita, där de säljer amerikanska förortshus. Husvisningen går inte riktigt som de tänkt sig den här gången. Sheila får ett kraftigt kräksanfall och spyr ner rum efter rum. Det är som om hela kroppsinnehållet töms. Vilket det också gör.

Sheila var människa igår och är en zombie idag. Med det nya tillståndet följer också en förnyad energi och självförtroendeboost. Inte bara det att hon plötsligt har blivit en döing, hon har fått samma mentalitet som en överdrivet positiv inspiratör och föreläsare inom personlig utveckling. Hon är mer YOLO än den tonåriga dottern Abby (Liv Hewson).

serier på Netflix, Netflix originalinnehåll, skräckserier, komediserier serier på Netflix, Netflix originalinnehåll, skräckserier, komediserier serier på Netflix, Netflix originalinnehåll, skräckserier, komediserier

Hela familjen Hammond måste anpassa sig efter Sheilas zombietillvaro. Anpassningen innebär allt från gömda lik i frysboxen till en ruttnande zombiekropp. Både Joel och Abby är förvånansvärt stöttande genom det hela. Men hur ska de i längden kunna dölja att Sheila, som blir alltmer hungrig på människokött, inte är som alla andra?

Jag vet inte hur och var jag ska placera Netflix Santa Clarita Diet. Genremässigt skulle den kunna bestämmas som en skräckkomediserie och förortsområdet där familjen Hammond bor har helt klart Desperate Housewives-vibbar. Det överkokta skådespeleriet är till en början förvirrande – ska det verkligen vara så här överdramatiserat? Jag kan inte påminna mig om att ha sett ett liknande grepp i modern komedi.

Under den första säsongens gång har jag knipit med ögonen, vänt bort blicken och gömt huvudet i kudden många gånger. Jag har jättesvårt att titta på blodsplatter. Santa Clarita Diet är blodig. Som tittare får vi följa Sheila i hennes jakt efter mat. Serieskaparen Victor Fresco väjer inte för detaljerna: Sheila som smaskar på fingrar, gör en smoothie av inälvor och som sätter tänderna i fullvuxna karlar…

6 coola saker med Netflix-filmen Annihilation

Nytt originalinnehåll på Netflix. Den här gången den omtalade science fiction- och skräckfilmen Annihilation. Jag har såklart sett Netflix-filmen och sammanfattar min upplevelse av den i en liten lista – här kommer sex coola saker med Annihilation!

#1 Dramat

Vad är det med skräck och science fiction som gör att många regissörer skyndar förbi karaktärsskildringarna? Jag vill veta – eller få en känsla för – hur de tumultartade händelserna påverkar karaktärerna i det innersta. Regissören bakom Annihilation, Alex Garland, räds inte att rikta kameran mot karaktärernas inre. Huvudkaraktären Lena, som spelas av en formidabel Natalie Portman, drivs av hennes och maken Kanes kraschade äktenskap. Kane gav sig iväg på en hemlig militärexpedition, försvann under mystiska omständigheter och lämnade Lena att sörja honom i ett år – utan att veta om han var vid liv eller död. Så dyker han upp på tröskeln en dag, men hamnar lika mystiskt som han försvann på sjukhus, då han har inre blödningar.

#2 Kvinnoteamet

Lena är både biologiforskare och militär, och hon måste få svar. Vad var det som hände med Kane när han var ”försvunnen”? Hon får reda på att han har gått genom ett slags portal eller kraftfält och hamnat i en annan, utomjordisk värld – vid USA:s kust. Hon kräver att få följa med på nästa expedition dit. Vilket gott sällskap hon hamnar i! Expeditionsteamet utgörs av en grupp smarta och starka kvinnor, iklädda en Ghostbusters-liknande utstyrsel. Så cool, om du frågar mig! Annihilation innehåller massor av dialoger teammedlemmarna emellan, men inget överdrivet snack om killar. Filmen klarar bechdeltestet med råge.

#3 Portalvärlden

Jag använder sällan uttrycket OMG! då jag tycker det passar millenierna bättre (och det kan vara en av mina förutfattade meningar). För Annihilation gör jag dock ett undantag: OMG! Har du sett portalvärlden? Världen i Annihilation kan vara en av de snyggast gjorda fantastikvärldar jag någonsin sett. På riktigt. Expeditionen leder rakt genom ett regnbågsskimrande kraftfält och in i en lika färgtindrande värld. Denna värld är inte så olik vår men ändå helt annorlunda. Gamla lundar, blomsterfält och bostadsområden följer andra biologiska och evolutionära principer än resten av planeten jorden. Växterna är de vackraste paradisblommor som kan tänkas, hjortarnas horn är blommor och grenar, människokroppar är förvandlade till grönskande kreationer och skräckbjörnar kan härma människoröster *ryser*.

#4 Namnet Annihilation

Som jag har förstått det hela betyder ”annihilation” total förstörelse eller utplåning, om man nu väljer att krusidullöst översätta ordet. Men faktiskt har det en annan betydelse. Man skulle kunna hävda en motsatt sådan. Inom fysiken avser begreppet ”annihilation” att beskriva hur materia omvandlas till energi. När saker förstörs försvinner de inte bara. De får en ny skepnad, som i Netflix-filmen Annihilation. Jag tänker att titeln flörtar med detta begrepp för att illustrera evolutionens gång i filmens fantastikvärld.

#5 Äventyret

Science fiction och skräck ska också vara ett äventyr. Det räcker inte med drama när okända världar ska utforskas. Och nog bjuder Annihilation på ett äventyr, alltid. Äventyret är outsägligt vackert, viktigt samt skrämmande och för tankarna till litterära expeditioner i stil med Jules Vernes En resa till jordens medelpunkt – men givetvis i en mycket fasligare anda. Lena och de övriga expeditionsmedlemmarna ska egentligen inte bege sig så långt bort, men i portalvärlden verkar tid och avstånd smälta samman till en helt ny form av tid och avstånd. Medan de traskar genom det regnbågsskimrande landskapet möter de bokstavligen djur som inte är av denna värld – farliga djur. Snart jagas de som lovliga byten och allteftersom dagarna går blir var och en av dem mer och mer frustrerad på de andra i teamet. Slitningar uppstår – återigen drama, drama – och de blir plötsligt lika farliga för varandra som världen är för dem.

#6 Genren new weird

Netflix-filmen Annihilation bygger på fantasyförfattaren Jeff VanderMeers prisbelönta bok med samma namn. VanderMeer sägs vara den författare som har fört den klassiska genren weird fiction in i 2000-talet, och i hans moderna tolkning kallas den ”The New Weird”. Precis som genrens anfäder – till exempel Edgar Allan Poe och H. P. Lovecraft – väver VanderMeer fantasy, science fiction och skräck samman till jävligt udda berättelser. Vill du vara med om ett konstigt, utomjordiskt och skräckfyllt filmäventyr ska du definitivt se Annihilation av regissören Alex Garland och med Natalie Portman i huvudrollen.

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Voice from the Stone – en mysrysare utan nerv

Nja… Men kanske när man behöver eskapism en söndagseftermiddag…?

Emilia ClarkeRegissör: Eric D. Howell
Manusförfattare: Andrew Shaw; Silvio Raffio
Skådespelare: Emilia Clarke; Marton Csokas; Edward Dring
Längd: 94 minuter
Årtal: 2017

Jag kämpar febrilt med att smyga in pauser i vardagen. För mig är paus lika med eskapism. Det ständigt växande filmutbudet på Netflix skulle kunna bjuda på hur mycket verklighetsflykt som helst, men det är först ganska nyligen som jag har tvingat – ja, tvingat – mig själv att sätta mig tillrätta och streama film.

Så länge det inte är nattetid brukar filmer och tv-serier med övernaturliga inslag ha en avslappnande inverkan på mig. Då jag redan har sett flera av de nya skräckfilmerna på Netflix fick jag i helgen tänka utanför boxen. Valet föll på mysrysaren Voice from the Stone av Eric D. Howell och med Emilia Clarke i huvudrollen. Jag har en tendens att låta mediokra IMDb-betyg avkskräcka mig – jag som annars brukar gå min egen väg – men för den här filmen valde jag att göra ett undantag.

Jag älskar mysrysare. De ska helst ha gotiska inslag. Jag har nästan förläst mig på den typen av litteratur. Min första tanke var att Voice from the Stone egentligen har alla förutsättningar att lyckas. En story som påminner om succéfilmen The Others och litteraturklassikern När skruven dras åt, eller The Turning of the Screw, som Henry James-boken heter på engelska, en stark kvinnlig huvudkaraktär, spirande romans och vackra italienska landsbygdsvyer. Vad mer kan man liksom önska av en film?

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Efter det andra världskrigets slut söker sig sköterskan Verena till ett ödsligt gods i italienska Toscana. Där ska hon hjälpa barnet Jakob att återfå sin röst. Han har inte talat sedan modern dog och han lovade att inte prata igen förrän hon kom tillbaka till honom och fadern. Tillbaka från de döda, alltså. Men lyssna kan han. Han lyssnar till stenväggar och gravstenar, ty modern viskar från dem. Kärleksfulla och uppmuntrande ord. Verena tror först att Jakob är galen. Snart hör även hon Jakobs döda mor tala genom stenarna. Vad vill hon? Snarare än att låta sig skrämmas iväg, övertygas Verena om att hon måste finnas till för Jakob. När hon förälskar sig i den sörjande och grubblande fadern får hon ytterligare ett skäl att stanna.

filmtips, filmer på Netflix, rysare

Om du vill få sköna rysningar längs ryggraden och svepas bort av ett episkt filmmanus, bör du vända blicken mot andra filmer. Voice from the Stone är liksom inte den typen av film. Den saknar både nerv och konstfärdighet. Men anta att du vill ha en mysig söndagseftermiddag och halvsova framför smått rysliga mysterier, då skulle Voice from the Stone faktiskt kunna fungera.

Bilder: © IMDb

Djävulen pär Prada, The Devil Wears Prada

7 kända filmkaraktärer med glasögon

Mina trasiga – nu tejpade – glasögon har fått mig att tänka extra mycket… Jag borde verkligen fundera på vilka brillor jag ser snyggast ut i. Det har jag inte gjort. Inte så mycket i alla fall. Jag har däremot brainstormat fram sju kända filmkaraktärer med glasögon. Det du!

Jag har luffat omkring med trasiga glasögon i några dagar nu. I brist på superlim – min första tanke var att limma fast bågarna och ramen igen – har jag varit tvungen att tejpa dem. Mitt fix och trix borde vara värdigt Facebooksidan ”Macgyver It”, men de flesta tycker att mitt nya utseende påminner om Harry Potter. Det har fått mig att tänka. Finns det några andra kända karaktärer med glasögon, om än inte trasiga sådana? Jag kan i alla fall lista en hel del filmkaraktärer – här kommer sju av dem!

1. Harry Potter

Harry Potter och de vises sten, Harry Potter and the Sorcerer's Stone

Bild @ IMDb

Harry Potter har trasiga glasögon som moi. Här ser vi honom i filmen Harry Potter och de vises sten eller Harry Potter and the Sorcerer’s Stone, som filmen heter på engelska.

2. Mrs. Euphegenia Doubtfire

Mrs. Doubtfire, Robin Williams

Bild @ IMDb

Kommer du ihåg filmen Välkommen Mrs. Doubtfire? Filmen heter rätt och slätt Mrs. Doubtfire på engelska och är en helt underbar berättelse. Jag har älskat den ända sedan jag var barn. När du ser bilden på Mrs. Doubtfire förstår du varför. Visst är hela hon finurlig och inbjudande i sina tjusigt inramande bågar?

3. Peter Parker

Spider-Man, Spindelmannen

Bild @ Pinterest

Ungefär så här ser mina glasögon ut just nu. Det känns trösterikt att Peter Parker alias Spindelmannen i Spider-Man också har fixat och trixat med tejp. Jag är uppenbarligen i gott sällskap.

4. Olive Hoover

Little Miss Sunshine

Bild @ IMDb

Filmen Little Miss Sunshine och en av dess bedårande huvudkaraktärer Olive Hoover kommer ofta på tal här hemma. Om du inte har sett filmen borde du göra det bara för att bedåras av den här härliga ungen. Jag menar, se hennes bågar!

5. Mia Thermopolis

En prinsessas dagbok, The Princess Diaries

Bild @ IMDb

En prinsessas dagbok – The Princess Diaries – är en annan älskad film. Jag är ett stort fan av den charmiga karaktären Mia Thermopolis och tycker att hon är fin i sina nördglasögon. Jag vill slå ett slag för filmen som är en rolig och modern tolkning av prinsessagor. SE DEN!

6. Clark Kent

Superman, Stålmannen

Bild @ IMDb

Clark Kent är en töntig journalist – jag älskar töntiga journalister, så det är en komplimang (!) – OCH Stålmannen. Visst är hans look fin i de gamla Superman-filmerna?

7. Miranda Priestly

Djävulen pär Prada, The Devil Wears Prada

Bild @ IMDb

Du märker att jag har snöat in på nördglasögon. Men faktiskt måste jag skaffa nya glasögon så fort som möjligt och jag ska därför på synundersökning på tisdag. Jag tror att jag ska skaffa mig ett par fräsiga designerbågar som får mig att se proffsig och snofsig ut. Miranda Priestly i Djävulen bär Prada, The Devil Wears Prada, får vara min stora inspiratör i val av bågar.

Skrämselhypade skräckfilmen Verónica var väl inte SÅÅÅ hemsk

Ny skräckfilm på Netflix. Givetvis har jag sett den.  

 Paco PlazaRegissör: Paco Plaza
Manusförfattare: Paco Plaza; Fernando Navarro
Skådespelare: Sandra Escacena; Bruna González; Claudia Placer
Längd: 105 minuter
Årtal: 2017

Med rubriker som ”Netflix nya skräckfilm är så läskig att folk stänger av” kan jag inte annat än att bli helt till mig. När filmen dessutom utlovas ”vara minst lika läskig som The Conjuring” kan jag ju inte göra annat än att se den. Filmen i fråga heter Verónica. Den är på spanska och gjord av Paco Plaza, regissören bakom den banbrytande och obehagliga zombiefilmen [REC].

På 2010-talet – eller är det längre tillbaka än så (?) – har spanska filmkreatörer lyckats särskilt bra med att sprida skräck i modiga filmtittare. Så jag kan mycket väl köpa att Plazas film kan vara otäckare än The Conjuring.

Efter att ha sett Verónica håller jag dock inte riktigt med: The Conjuring är rysligare. Men Verónica når nästan upp till skrämselnivån, även om den inte är sååå hemsk som det påstås, och faktiskt har filmerna en hel del gemensamt. De skildrar demonbesättningar. I båda fallen sägs filmerna vara baserade på verkliga händelser.

Paco Plaza har hämtat inspiration från ett olöst fall i Spaniens huvudstad Madrid. 1991 gick 18-åriga Estefanía Gutiérrez Lázaro på en katolsk skola. På sistone hade hon börjat intressera sig för det ockulta. Hon och hennes vänner skaffade en Ouija-bräda för att leka den lek vi kallar anden i glaset.

Mitt under leken blev Estefanía och vännerna upptäckta. Ouija-brädan förstördes. Det var då helvetet bokstavligen brakade loss. Estefanía började se saker och höra röster. Hon insjuknade plötsligt och avled senare på sjukhus. Efter hennes död kontaktade familjen polisen, då de hade upplevt oförklarliga fenomen. Polisen kunde också dokumentera fenomenen, som än idag inte har kunnat förklaras.

Plazas skräckfilm Verónica handlar om en tonårsflicka, Verónica. Verónica måste ta hand om sina småsyskon, då mamman, som är änka och ensamstående med fyra barn, måste jobba nattetid och sova dagtid. Verónica fungerar som en mamma för småsyskonen, medan den ”riktiga” mamman sköter försörjningen.

Inför solförmörkelsen har Verónica fått en idé: hon och hennes närmsta vänner i nionde klass ska hålla en seans och kontakta hennes döda pappa. Precis som Estefanía och hennes vänner gjorde 1991, väljer Verónica att använda en Ouija-bräda. Beroende på hur man ser det fungerar seansen för bra och hon får kontakt med andevärlden. Hon släpper in en mörk och ondskefull kraft i sitt och familjens liv – och in i sin egen kropp.

Berättelsen är egentligen inte så unik. Det är det här som händer i 100 procent av fallen. Man ska inte öppna dörrarna för andevärlden, tycks den ständiga sensmoralen vara. Men Sandra Escacena spelar rollen som Verónica övertygande och Paco Plaza lyckas med något som många skräckregissörer misslyckas med: han gestaltar hemsökelsen och demonbesättningen.

En riktigt bra gestaltning av andar och demoner visar de övernaturliga krafternas närvaro utan att visa dem. Jag ska ge ett par exempel. I Verónica symboliseras demonens närvaro bland annat av exploderande lampor, sängskakningar, inbrända figuravtryck under och i sängmadrasserna och av ett glas som rullar iväg mitt under seansen. När glaset sakta, sakta rullar genom lägenheten och Verónica följer efter, håller i alla fall jag andan.

På grund av att Verónica är ensam i världen – vännerna överger henne och mamman är inte alls närvarande – förstärks känslan av hopplöshet. Hur ska en tonåring kunna ta hand om sig själv, sina syskon och samtidigt driva ut en demon ur deras liv på egen hand?

Bilder: © IMDb

The Shape of Water, Guillermo del Toro, filmrecension, filmtips

Guillermo del Toros The Shape of Water är en vacker och udda kärleksberättelse

”Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.”  

Guillermo del ToroRegissör: Guillermo del Toro
Manusförfattare: Guillermo del Toro; Vanessa Taylor
Skådespelare: Sally Hawkins; Doug Jones; Octavia Spencer; Richard Jenkins; Michael Shannon
Längd: 123 minuter
Årtal: 2017

När jag såg trailern till Guillermo del Toros nya succéfilm The Shape of Water visste jag att jag skulle älska filmen. Nu har jag sett den på bio. Jag blev inte besviken. Tvärtom älskar jag hur del Toro har sammanvävt saga och monsterfilm till en vacker och udda kärleksberättelse.

Jag beundrar del Toros nörderier. Regissören och manusförfattaren har en förkärlek för klassisk film, litteratur och konst, kulturyttringar han även har en stor kunskap om. Vare sig del Toro bygger upp en magisk och mörk sagovärld, som i Pans labyrint, eller romantiserar viktorianska spökhistorier, som i Crimson Peak, gör han det med stor passion och noggrannhet. Hittills har jag inte sett en del Toro-film där han inte har lyckats fånga det som är så specifikt för en viss genre eller kulturuttryck.

The Shape of Water är en intensiv flört med Warner Bros skräckklassiker Creature From the Black Lagoon (1954) – jämför filmernas vattenmonster med varandra så förstår du vad jag menar. Likheterna är slående. I 1960-talets och kalla krigets Baltimore och USA, studerar ett forskarteam en vattenvarelse, spelad av Doug Jones, som har fångats in från Amazonas och förts till ett välbevakat laboratorium.

Vattenvarelsen är både fisk- och människolik och skulle kunna liknas vid en monsterlik version av en sjöjungfru. Men vem är det verkliga monstret? I vetenskapens och den nationella säkerhetens namn utsätts vattenvarelsen för brutal tortyr. Detta trots att han inte utgör ett hot mot någon.

Städerskan Elisa, spelad av Sally Hawkins, får en skymt av vattenvarelsen och känner genast ett band till honom. Hon är stum och upplever sig vara en ofullbordad människa. På grund av samhällets normer lever hon som en utstött, vilket späder på hennes känsla av utanförskap. Med vattenvarelsen känner hon dock samhörighet.

Elisa närmar sig vattenvarelsen. Gör försök till att bli vän med honom. Snart uppstår en ömsesidig fascination dem emellan och fascinationen blommar ut i musik och dans, kärlek och passion. När forskarteamet och säkerhetsstyrkan på laboratoriet blir allt mer brutala mot vattenvarelsen måste Elisa hitta ett sätt att rädda sin kärlek undan döden.

The Shape of Water av Guillermo del Toro är, som skrivet, en vacker och udda kärleksberättelse, inramad av en snyggt återskapad kalla kriget-miljö. Jag lämnade biosalongen med glittrande ögon och pirrande mage. Det här är ren och skär filmmagi och kärlekspoesi.

Bridget Jones, vikthets, Helen Fielding

Bridget Jones dagbok – min hjältinna har dött

Farväl, Bridget Jones. Om du inte vill läsa om mitt avsked till Bridget, utan vill veta mer om boken – klicka här för att komma till boktipset

Min hjältinna har dött. Efter att i helgen ha läst klart Bridget Jones dagbok av Helen Fielding bär jag på en känsla av förlust: Bridget Jones och hennes dagbok var inte så kul. Jag har älskat Bridget ända sedan jag första gången såg filmen 2001. Kärleken har följt mig genom tonåren och in i vuxenlivet. Så förlusten känns tung.

Filmtolkningen av Bridget Jones – rollen spelas av Renée Zellweger – har helt klart sina brister. Men i filmen har Bridget försonande drag och jag tycker rentav hon är charmig. Charmig på ett klumpigt och självmedvetet sätt, som det är svårt att inte tjusas av. Och hon är varm. Oväntad. En bakvänd hjältinna – antagonist – som utmanar synen på hur en kvinnlig protagonist ska vara.

Om Bridget Jones representerar en sorglig vikthets i filmen är det inget mot hur kvinnors vikt porträtteras i boken. Nu förstår jag vad till exempel Bad Feminist-författaren Roxane Gay menar när hon skriver om fatshaming i kulturen. Så som Bridget Jones dagbok är skriven är jag övertygad om att Fielding tycker att kvinnor som väger 60 kilo är tjocka. Det är i sig skäl nog att stanna upp och tänka Vad fasen pågår här? och att bli skeptisk till boken.

Kan inte en bok vara bra även om den förmedlar en rutten syn på vissa saker? Jo, absolut (men boken är inte särskilt välskriven). Det som gör mig så besviken är att jag under alla dessa år har identifierat mig med Bridget. Oändligt många jobbiga situationer, det är trots allt inte alltid så lätt att ”mogna” och passera 30-årsstrecket, har fått mig att skratta högt av igenkänning. Det är precis det här Bridget Jones går igenom när…

I boken Bridget Jones dagbok finns det inget med Bridget jag kan identifiera mig med. Förutom åldern. Där tar igenkänningen slut. Det finns inget jag kan tycka om med hennes ytlighet och snäva syn på sig själv och sin omgivning. Tvärtom blir jag ledsen av dem och känner starkt att jag inte vill att kvinnliga bok- och filmkaraktärer ska reduceras till personer vars enda strävan är att verka snygg, perfekt och älskvärd med samhällets mått mätt.

Så farväl, Bridget Jones.

Bild: © Rostislav Sedlacek / Adobe Stock

saker att blogga om, bloggämnen, blogga om film

12 saker du kan blogga om film

Från dina bästa filmtips till filmkaraktärer du inte tycker om – här kommer 12 saker du kan blogga om film!  

  1. Dela med dig av dina bästa filmtips. Har du sett en bra film nyligen? Tipsa om den i ett blogginlägg. Du behöver inte göra en grundlig filmanalys eller -recension. Försök bara att få med filmens handling och vad du tycker om filmen, så är du på god väg att knåpa ihop ett filmtips med läsvärde.
  2. Skriv om veckans kommande filmer på tv. Börja varje bloggvecka – idealt på måndagar – med att sammanfatta den kommande filmveckan på tv. Finns det några guldkorn bland filmerna eller en film man borde undvika?
  3. Tipsa om nya filmer på Netflix! Det här har du kanske sett att de stora amerikanska livsstilsbloggarna gör: du kan blogga tematiskt om Netflix-nyheterna. Skriv till exempel blogginlägg i stil med ”5 nya dokumentärer på Netflix du inte får missa”.
  4. Skriv ett personligt blogginlägg med temat ”Den här filmkaraktären identifierar jag mig med”. Du har säkert en filmkaraktär som ligger dig extra varmt om hjärtat.
  5. Blogga om den obehagligaste filmscenen du vet. Måla upp den otäcka filmscenen in i minsta detalj.
  6. Skriv ett blogginlägg om den snyftigaste scenen du vet. Berätta varför du blir så berörd av filmscenen.
  7. Blogga om filminspelningsplatser du vill besöka (eller har besökt). Varva text med foton.
  8. Gör ett porträtt av en skådespelare du tycker verkar vara intressant. Du kan antingen berätta fritt i löptext eller göra en lista i stil med ”9 saker du kanske inte visste om Viggo Mortensen” eller ”7 saker jag gillar med Bette Davis”.
  9. Tipsa om de bästa tilltuggen för filmkvällen. Kan du ett smaskigt recept på popcornkrydda? Dela med dig!
  10. Gör en spellista med den bästa filmmusiken. Dela spellistan i ett inlägg på din blogg.
  11. Berätta om en filmkaraktär du ogillar skarpt. Är det en Marvel-skurk eller en taskig äkta make? Man kan inte tycka om alla filmkaraktärer – eller? (Inte jag i alla fall.)
  12. Blogga om böcker som blivit film. På så sätt kan du väva samman två olika kulturyttringar till en snygg helhet.

Att skriva filmmanus av Fredrik Lindqvist (Bok)

ATT SKRIVA FILMMANUS vänder sig till alla som vill lära sig hur man steg för steg skriver ett manuskript så att det både uttrycker författarens personliga vision och kan möta branschens krav och därmed ha förutsättningar att ta sig fram till produktion.

Få ytterligare inspiration till saker att blogga om

Bild: © LoloStock / Adobe Stock

3 böcker för oss som allvarligt funderar på att lämna civilisationen bakom oss och att skapa ett nytt, bättre liv i skogen

Ska vi göra som Henry David Thoreau och säga hejdå till civilisationen för att skapa ett nytt, bättre liv i skogen? Om du vacklar i ditt beslut kan de här tre litterära verken kanske stärka (eller avskräcka) dig i din övertygelse. 

1. Walden av Henry David Thoreau

På 1800-talet lämnar författaren och tänkaren Henry David Thoreau stadslivet för att under cirka två års tid leva i en stuga nära skogstjärnen Walden i staden Concord, Massachusetts. Han bygger stugan med sina bara händer, som man romantiserar det hela, och tillägnar sig självhushållning. (Men det sägs att mamsen tvättar hans kläder lite då och då.) Under den här tiden begrundar Thoreau sitt samtida samhälle, och det är kombinationen av livet vid Walden och tankarna det ger upphov till som är kärnan i essäboken med samma namn som tjärnen: Walden. I Walden poängterar Thoreau det genuina värdet i självförsörjning, närhet till naturen och att inte låta sig dras med i det rådande konsumtionssamhället. Visst låter tankegodset modernt? Walden utkom 1854, så denna bok är något av en föregångare till den ekokritik som är så vanlig idag. Även om det är svårt att leva ett eremitliv – vilket Thoreau inte gjorde under sin vistelse i skogen – visar Thoreau att det till viss del är möjligt att bryta sig loss från samhället och lunka fram längs sin egen rofulla väg.

2. Doppler av Erlend Loe

Efter en vurpa med sin cykel hamnar Andreas Doppler på rygg i en skogsglänta. Det är i det ögonblicket han börjar dissekera sin livsstil. Det är inte alltid så trivsamt att vara ansvarstagande ekonom, familjefar och fast i konsumtionshysterins ekorrhjul. Så han halvtomhalvt lämnar allt, flyttar ut i skogen och tror att han ska få ett lugnare och meningsfullare liv. Livet blir inte så lugnt. Han är trots allt make och pappa – familjen kommer han helt enkelt inte från. (Och det vill han väl egentligen inte heller.) Och han får en livskamrat i form av en älg. Dessutom är det massa människor som stör… Precis som för Thoreau i Walden går det visserligen att leva ett liv i skogen för Erlend Loes karaktär Andreas Doppler, men inte ett liv helt bortom civilisationen. Boken Doppler är en komisk och modern tolkning av Walden, det är därför böckerna påminner om varandra.

3. In i vildmarken av Jon Krakauer

Into the WildI historien har det funnits människor som verkligen har försökt kapa alla band till sitt tidigare liv genom att bege sig ut i skogen och vildmarken. Christopher McCandless är en av dessa människor. Han skänker bort sina besparingar, bränner sin bil, överger sin familj och startar ett nytt liv i Alaskas vildmark. Han hittar en övergiven buss i närheten av Denali National Park, och bussen blir hans nya hem. Härifrån utgår han när han letar efter mat och andra förnödenheter. McCandless stannar vid sitt nya hem i flera månader. Men sedan vill han tillbaka till civilisationen. Det är under vandringen hem som han förolyckas. Hur kan vi veta allt detta? McCandless skrev dagbok. Författaren Jon Krakauer bygger sin bok In i vildmarken på McCandless dagboksanteckningar. Livsödet han skriver om i boken är så gripande att det har inspirerat Sean Penn till att göra filmen Into the Wild (filmen har samma namn som den engelska boktiteln). Trots sitt tragiska öde är det många som beundrar McCandless envisa strävan efter att få leva sitt liv i det vilda.

Bild: © Dmitriy Sladkov / Adobe Stock

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll tillgodo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort!

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock