Etikettarkiv: feminism

”Du är en sån feminist, Sandra Jönsson.” Det här fick jag höra redan i de tidiga tonåren. ”Feminist” var inte menat som en komplimang. Det var många i min närhet som tyckte att jag hade konstiga värderingar och att jag var en manshatare. Bara för att jag ville ha samma människovärde som män, att alla människor skulle ha samma värde och rättigheter. Bara för att jag tyckte att kvinnokampen var viktig. Jag var tillräckligt säker på min sak för att där och då inse att feminism behövdes just på grund av att det ansågs vara så fult och skämmigt att vara feminist.
Mycket av mitt första intresse för feminismen var fokuserat på kvinnokampen. Som jag beundrade suffragetterna med Emmeline Pankhurst i spetsen! Jag ville bli som de, som hon. Men idag betyder feminism mycket mer än så för mig. Jag ser inte feminism som något som enbart är till för att stärka kvinnans roll i samhället. För mig är feminismen ett sätt att förändra villkoren för alla människor till det bättre.
Dagens feminism ser inte bara till kvinnosaken. Den är intersektionell och syftar därför till att belysa hur människor med olika bakgrunder, livsstilar och värderingar behandlas olika på ett strukturellt plan. Beroende på om man är rik eller fattig, frisk eller sjuk, gammal eller ung, utbildad eller outbildad och är född i Sverige eller född i ett annat land kan livsvillkoren i och bemötandet av samhället se väldigt olika ut – ja, även av kvinnor. Det feministiska och intersektionella perspektivet är en början till förändring; med en ökad kunskap om orättvisorna får vi bättre redskap att arbeta för ett mer jämlikt samhälle.
Under taggen ”feminism” har jag samlat allt det jag har skrivit om just feminismen och feministiska perspektiv här på bloggen – ta en titt på blogginläggen här nedanför!

slidan, vaginan, sex och samlevnad, bok, boktips, böcker, sexualupplysare, Sandra Dahlén, Hallongrottan: En bok om slidsex, normer kring kön

Boktips: Sexualupplysaren Sandra Dahléns Hallongrottan är en viktig bok om både slidsex och kvinnohälsa

Med boken Hallongrottan: En bok om slidsex täpper sexualupplysaren Sandra Dahlén igen våra kunskapsluckor om slidan, sex och samlevnad.

Sandra DahlénTitel: Hallongrottan: En bok om slidsex
Författare: Sandra Dahlén
Illustratör: Lotta Sjöberg
Förlag: Leopard Förlag
Årtal: 2017
Sidantal: 235

– Slidsex är möjligheternas rike och ändå möter jag som sexualupplysare så ofta torftighet, tristess, till och med smärta – särskilt när det gäller slidsex. Med den här boken vill jag visa nya vägar och möjligheter, säger Sandra Dahlén i ett av Leopard Förlags pressmeddelanden inför boksläppet av Hallongrottan: En bok om slidsex liksom i bokens inledande kapitel. Det som under slidsex känns skönt för en person kan kännas obehagligt för en annan, och på grund av olika anledningar – exempelvis stress, sjukdom, förlossning eller en bakgrund med övergrepp – kan man rentav tycka att ha någon eller något inne i sin slida är skitjobbigt. Dahlén berör denna problematik i boken och ger konkreta tips på hur man kan hitta tillbaka till njutningen, men på ett individuellt sätt. Vi är alla unika.

I alla fall hälften av alla människor som bor på jorden har en slida. Ändå är kännedomen om kroppsdelen inte särskilt stor, vilket Hallongrottan: En bok om slidsex skulle kunna råda bot på om den bara blir läst. Slidan har på grund av historiska och samhälleliga normer förpassats till de saker vi inte får prata och söka kunskap om. Hysch-pyschandet kring slidan har såklart medfört konsekvenser. Till exempel upptäckte forskare inte hela klitoris förrän 1998 och än idag är det få ”vanliga människor” som vet hur klitoris hänger ihop med slidan, hur stor den är och att den går runt slidan. Klitoris finns alltså även inuti kroppen. Fastän många läkare och forskare säkerligen är överens om att den vaginala hälsan är oerhört betydelsefull för mångas välmående, finns det än idag ingen medicinsk bok som har ett helhetsgrepp på slidan. Om en gynekolog vill ha reda på nödvändiga fakta måste hen läsa lite här och lite där, menar Dahlén. Bara av den anledningen – omfattande kunskapsluckor – är Hallongrottan: En bok om slidsex ett viktigt verk som kommer många människor till gagn, såväl i yrket som privat.

Förutom att ge läsaren kunskaper i så kallad ”fittologi”, det vill säga i slidans anatomiska uppbyggnad, och i sex och samlevnad lyfter Dahlén hur kultur och samhälle påverkar vår gemensamma syn på slidan och sex.
– Slidan är en plats för kamp för många människor. Även på ett samhälleligt plan kan politiker eller en hel by intressera sig för vad som kommer in eller ut i en slida, eller vad som rinner ut. Det är en plats som är väldigt laddad. Det är ett ställe som utsätts för otroligt mycket våld, både i krigs- och fredstid. Men det är också en plats för folks privata strider. Att man tycker att det är för mycket vätskor, för torrt, nu vill den inte som jag vill, den levererar inte orgasmer. Det är mycket krav på slidan, berättar hon i en intervju på ETC.se.

Jag läste Hallongrottan: En bok om slidsex av Sandra Dahlén eftersom jag själv upplevde att jag visste lite om slidan. Jag ville helt enkelt få ett kunskapslyft. Men jag visste inte vad jag kunde vänta mig av boken. Nu vet jag. Jag tycker att Hallongrottan: En bok om slidsex är skriven på ett sympatiskt sätt, att Dahlén visar en stor förståelse inför olika livssituationer och sätt att vara. Slidan, sex och samlevnad är komplexa ämnen som Dahlén har lyckats presentera så snyggt att till och med tonåringar kan läsa och ta till sig innehållet, utan att den mer avancerade läsaren för den sakens skull tråkas ihjäl av det tämligen pedagogiska upplägget. Jag uppskattar bokens helhetsgrepp på slidan och slidsex – för visst finns det oändligt många dimensioner av könsorgan, sex och samlevnad – och blir kär i de fina illustrationerna av Lotta Sjöberg. Både den som ”bara” är nyfiken och den som faktiskt kämpar med sin slida varje dag kan ha stor behållning av att läsa Hallongrottan: En bok om slidsex, och faktiskt är det Dahlén förmedlar i boken så pass viktigt att inte bara tjejer borde läsa den. Det här är en sex- och samlevnadsbok för alla.

Bild: © bruniewska / Adobe Stock

böcker, litteratur, essäer, favoritförfattare

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie

Brené Browns, Rebecca Solnits och Chimananda Ngozi Adichies författarskap lär mig viktiga och djupa saker såväl om mig själv som om samhället. Läs om varför jag värdesätter deras författarskap så högt som jag gör. 

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie. Jag är glad att jag har hittat till tre starka kvinnliga författare och inte till ännu fler män. Trots att jag försöker undvika litterära kanon, som ju ofta framlyfter mäns författarskap, blir det lätt så att jag läser gamla gubbars verk i alla fall.

Jag slås av hur häftigt det är att kunna ha Brené Browns böcker som bollplank

Brown, Solnit och Adichie talar alla till mig, men på olika sätt. Brown är en doktor i sociologi och skriver om mellanmänskliga relationer på ett väldigt personligt och träffsäkert vis. Böckerna hon skriver – de handlar om allt från att känna skam när man känner sig otillräcklig till det mod som krävs för att resa sig efter nederlag – skulle kunna handla om mig, om min kamp för att kunna känna acceptans. Faktiskt har Brown gjort ett så starkt intryck på mig att jag när jag hamnar i jobbiga sociala situationer numera brukar fråga mig själv Vad skulle Brené Brown göra? och därefter agera på ett, vad jag hoppas och tror, trevligare sätt än vad jag gjorde för bara ett halvår sedan. När jag tänker på det hela, slås jag av hur häftigt det är att kunna ha böcker som bollplank.

Rebecca Solnit placerar synen på kvinnligt respektive manligt i historiska kontexter

Solnit kan vara en av de mest bildade författare jag vet. Du som känner mig vet hur mycket jag värdesätter kunskap och bildning. Hon är också en lysande essäist som mixar frågor rörande historia, konst, litteratur och genus till upplysande texter. Hennes författarskap är särskilt fokuserat på vandringslusten genom tiderna, hur våra värderingar skapar och begränsar fysiska rum samt på vilken syn olika samhällen har på manligt och kvinnligt. För några år sedan lyckades Solnit skapa debatt om ”mansplaining”, ett begrepp hon myntade i essän Män förklarar saker för mig (Men explain things to me). Med sina ambitiösa ”försök” – essä kommer från franskans essai som betyder försök – att placera genuskonstruktioner i historiska kontexter tycker jag att Solnit lyckas få mig att förstå hur konstruerade våra människobilder är.

Oftast förbisedda människor får en röst i Chimamanda Ngozi Adichies böcker

Jag är antropolog och borde därför veta att man inte kan bunta samman länder till ett stort fantasiland, jamen, så som många av oss gör med ”Afrika”. Jag har själv tänkt på Afrika som homogent och därmed inte sett kontinentens pluralism. Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie visar Nigerias mångsidighet. Där finns lika många berättelser som där finns människor, precis som det finns i alla länder. Adichie ger oftast förbisedda människor deras röster och berättelser åter. Hon berikar också världslitteraturen med nya perspektiv, och med tanke på hur erkänd hon är redan nu har hon säkert redan skrivit in sig i litteraturhistorien. Adichie värjer inte för att skriva om svåra ämnen som utanförskap och hustrumisshandel, men det finns alltid ljus i mörkret. Berättelser blir knappast rikare än hennes.

Bild: © pirotehnic / Adobe Stock

Cat Sebastian, The Soldier's Scoundrel, The Turner Series, böcker, litteratur, boktips, skönlitteratur, romance, historisk romance, Regency, Harlequin

Boktips: I The Soldier’s Scoundrel skildrar Cat Sebastian mäns förbjudna kärlek och passion i tidig 1800-talsmiljö

En historisk Harlequinbok som skildrar mäns kärlek och passion till varandra under tidigt 1800-tal är, vad jag känner till, en stor nyhet i romancevärlden. Här tipsar jag om The Soldier’s Scoundrel av Cat Sebastian!

Cat SebastianTitel: The Soldier’s Scoundrel
Författare: Cat Sebastian
Förlag: Avon Impulse
Årtal: 2016
Sidantal: 308

Jag har läst hundratals Harlequin- och romanceböcker som utspelar sig under det tidiga 1800-talet, närmare bestämt under den så kallade Regency-perioden. Cat Sebastians The Soldier’s Scoundrel är såvitt jag vet den första [relativt kända?] romanen som helt och hållet fokuserar på homosexuella mäns kärlek och passion under denna tidsperiod, och därmed tycker jag att hon har skrivit historia. Men skiljer sig handlingen och upplägget i The Soldier’s Scoundrel från andra typiska Regency-böckers?

Jack Turner har ett tufft förflutet. Han växte upp i Londons slumkvarter och lärde sig redan under sina barndomsår de tjuvknep han behövde för att kunna ta hand om sig och sina syskon. Som vuxen är han hård, många skulle beskriva honom som en skurk. Adelsmannen Oliver Rivington är en av de personer som förfäras över Jacks skurkaktighet och han kan för sitt liv inte förstå varför hans syster – och flera andra av Londons högvälborna damer – söker hjälp hos honom.

Oliver bestämmer sig för att ta reda på och avslöja det fuffens Jack har för sig, men dras snart in i Jacks förehavanden. Oliver upptäcker att Jack hjälper utsatta kvinnor, kvinnor som till exempel misshandlas och hotas av sina makar, och att Jack, trots hans skurkaktiga metoder, är en fin och ärbar man (ursäkta ordvalen, tänk på att det här Regency). Oliver, som skadades i Napoleonkrigen och som sedan dess inte har haft mycket att leva för, får en ny mening med livet när han inser att han är kär i Jack – och att hans känslor besvaras.

Deras romans borde vara en dans på rosor, men så blir det inte. Det är tidigt 1800-tal och homosexualitet är under denna tid ett lagbrott, så de får älska varandra i det fördolda. Den stora frågan är om Jack och Oliver ska kunna skapa sig ett liv tillsammans mot alla odds… Givetvis är frågan kryddad massa erotiska spänningar och sex, som sig bör i en bok med Harlequin-stuk.  Jag vet inte om jag tycker att boken egentligen är unik, samma gamla vanliga temata går igen också här: rå passion, hat som vänds till kärlek och så vidare.

Men en sak är jag säker på; jag önskar innerligt att också Harlequin (HarperCollins) och andra bokförlag som ger ut romanceböcker kommer bli ännu mer öppna för att ge ut romance om fler sorters kärlek och passion än den heterosexuella. Cat Sebastians The Soldier’s Scoundrel är ett första skälvande steg bort från det heteronormativa i romancevärlden, även om mitt intryck av boken är att den på många sätt ändå är en omskrivning av heteronormativiteten. Någonstans måste man dock börja och varför inte här?

Om du är nyfiken på konceptet och vill läsa fler böcker med en hbtq-vinkling har Cat Sebastian i veckorna avslutat sin trilogi där The Soldier’s Scoundrel ingår: The Turner Series.

Bild: © duydophotography / Adobe Stock

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, fantastik, dystopi, dystopier, feminism, Margaret Atwood, The Handmaid's Tale, The Handmaids Tale, Tjänarinnan, feministisk litteratur, kvinnosyn, Trumps syn på kvinnor, Donald Trump, Ronald Reagan

Bokrecension: Kvinnosynen i Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale ligger kusligt nära synen på kvinnor i vår egen samtid

Margaret Atwoods moderna klassiker och dystopi The Handmaid’s Tale gjorde mig rädd på allvar – läs mer om vad jag tycker om boken i recensionen här nedanför! 

Margaret AtwoodTitel: The Handmaid’s Tale
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Vintage Classics
Årtal: 1985 (pocketutgåvan utkom 2016)
Sidantal: 479

Tidigare i år tolkade Hulu Margaret Atwoods 1980-talsdystopi The Handmaid’s Tale till en teveserie.* Sändningen av serien sammanföll med tumultet kring den amerikanske presidenten Donald Trump – han signerade bland annat en antiabortlag under sina första veckor som president – och därför var det många som såg paralleller mellan det dystopiska samhället Gilead och händelserna i vårt samhälle.

I den totalitära och teokratiska republiken Gilead, den nya tidens USA, är det nästan ingen som kan få barn. En katastrof har gjort såväl kvinnor som män ofruktsamma, även om kvinnorna anses vara de infertila. Men det finns fortfarande några kvinnor som tycks ha en reproduktiv förmåga. Dessa kvinnor har en alldeles särskild status i samhället: de är slavar – så kallade tjänarinnor – som för att överleva tvingas bli gravida med och föda högt uppsatta personers barn. De måste bo hemma hos gifta par, får tre försök på sig att bli gravida med ”sitt” pars barn och om de inte lyckas skickas de iväg mot en säker död.

Offred är en tjänarinna. Varje månad, det vill säga under den tid hon är som mest fertil, genomlider hon en ritualiserad våldtäkt. Mannen i huset för sin penis in och ut i henne – ända tills han kommer – medan hon ligger i hans hustrus knä. Offred har ingen rätt till sin egen kropp. Hon är ett kärl, ett kärl som måste bevaras. Så hon serveras en kost som stämmer överens med Gileads rekommendationer (det är förbjudet för tjänarinnor att äta sötsaker), motionerar inom angivna gränser och får varken röka eller dricka – som Offred längtar efter en cigarett! Offreds vardag kännetecknas av monotoni, och i stillsamheten tänker hon tillbaka.

En gång var Offred också gift. Och mamma. Hon hade ett jobb. Pengar. Frihet. Allt detta berövades henne, liksom alla amerikanare fick sin tillvaro kullkastad under revolutionen som utmynnade i Gilead. Vissa lyckades segla upp som makthavare, till exempel paret Offred tillhör – namnet Offred indikerar för övrigt att det är Fred som äger henne. I Gilead är det männen, inte kvinnorna, som har verklig makt. Det är ett extremt patriarkaliskt samhälle.

Flera personer uppmuntrar Offred till att bryta mot Gileads lagar. Hon blir till exempel vän med den revolutionära tjänarinnan Ofglen, som är med i ett hemligt nätverk vilket syftar till att störta Gilead, och börjar utveckla en märklig relation till ägaren Fred. Vad vill Fred henne egentligen? Först tror Offred att han vill begå ännu fler övergrepp på henne. Hon blir förvirrad när han kallar henne till sig för att spela det förbjudna brädspelet Alfapet – på engelska kallat Scrabble – och läsa gamla veckotidningar tillsammans. Fred bjuder även med henne till en nattklubb, dit makthavarna tycks gå för att bryta mot samhällets lagar.

Det är inte bra för Offred att bli sedd tillsammans med Fred, ändå måste hon lyda hans vilja, om han vill umgås med henne kan hon inte säga nej. Om de blir upptäckta kommer hon alldeles säkert avrättas. Det är inte heller en bra överlevnadsstrategi att hjälpa den revolutionära motrörelsen – men Offred vill så gärna få hålla om sitt barn igen! Att störta regimen är den enda vägen till frihet, för vad är det för ett liv att inte ens ha rätten till sin egen kropp, att hållas borta från dem man älskar?

Atwoods The Handmaid’s Tale uppmärksammades för sin träffsäkerhet redan när boken först publicerades 1985. Då hittade läsarna tydliga kopplingar mellan – och visst kritiserade boken – Ronald Reagans sexualpolitik. Reagan införde, precis som Trump, också stränga abortlagar. Det fanns likaså religiösa påtryckningar; inflytelserika evangelister ville exempelvis återupprätta det traditionella äktenskapets roll i USA. Samtidigt lyfte feminister och filosofer hur viktigt det är med samtycke vid sex. Atwood inspirerades av många samhällsdiskussioner när hon skrev The Handmaid’s Tale.

Diskussionen som Atwood för mellan raderna i The Handmaid’s Tale har inte blivit mindre relevant med decenniernas gång, en av anledningarna till att Atwoods feministiska dystopi alltid har lästs med ett stort intresse och igenkännande. Igenkänningsfaktorn blev, som skrivet, ännu högre i våras, när Trumps makttillträde sammanföll med Hulus nya teveserie. Såsom Atwood skildrar i The Handmaid’s Tale är det många kvinnor i dagens USA – och i Sverige, för den delen – som upplever att de inte har rätt till sina egna kroppar och att deras gränser för deras egna kroppar inte respekteras. Kvinnosynen i The Handmaid’s Tale ligger kusligt nära synen på kvinnor i vår egen samtid, så det är inte särskilt konstigt att Atwoods samhällskritik gör ett stort intryck på läsarna.

Bild: © JenkoAtaman / Adobe Stock


* Teveserien The Handmaid’s Tale finns på HBO Nordic.