Etikettarkiv: feminism

”Du är en sån feminist, Sandra Jönsson.” Det här fick jag höra redan i de tidiga tonåren. ”Feminist” var inte menat som en komplimang. Det var många i min närhet som tyckte att jag hade konstiga värderingar och att jag var en manshatare. Bara för att jag ville ha samma människovärde som män, att alla människor skulle ha samma värde och rättigheter. Bara för att jag tyckte att kvinnokampen var viktig. Jag var tillräckligt säker på min sak för att där och då inse att feminism behövdes just på grund av att det ansågs vara så fult och skämmigt att vara feminist.
Mycket av mitt första intresse för feminismen var fokuserat på kvinnokampen. Som jag beundrade suffragetterna med Emmeline Pankhurst i spetsen! Jag ville bli som de, som hon. Men idag betyder feminism mycket mer än så för mig. Jag ser inte feminism som något som enbart är till för att stärka kvinnans roll i samhället. För mig är feminismen ett sätt att förändra villkoren för alla människor till det bättre.
Dagens feminism ser inte bara till kvinnosaken. Den är intersektionell och syftar därför till att belysa hur människor med olika bakgrunder, livsstilar och värderingar behandlas olika på ett strukturellt plan. Beroende på om man är rik eller fattig, frisk eller sjuk, gammal eller ung, utbildad eller outbildad och är född i Sverige eller född i ett annat land kan livsvillkoren i och bemötandet av samhället se väldigt olika ut – ja, även av kvinnor. Det feministiska och intersektionella perspektivet är en början till förändring; med en ökad kunskap om orättvisorna får vi bättre redskap att arbeta för ett mer jämlikt samhälle.
Under taggen ”feminism” har jag samlat allt det jag har skrivit om just feminismen och feministiska perspektiv här på bloggen – ta en titt på blogginläggen här nedanför!

serier på Netflix

5 skäl att sträcktitta på nya Netflix-serien Good Girls

Den nya, riviga Netflix-serien Good Girls handlar om tre bästa vänner som är trötta på att vara duktiga flickor och bestämmer sig för att lösa sina ekonomiska svårigheter genom att råna en mataffär. Det går som det går.

#1 Skicklig skådespelartrio

serier på Netflix

Christina Hendricks från Mad Men, Retta från Parks and Recreation och Mae Whitman från Arrested Development utgör den skickliga skådespelartrio som spelar huvudrollerna Beth, Ruby och Annie i Netflix nya serie Good Girls. Det ska tilläggas att seriens skapare är Jenna Bans, en av kreatörerna bakom Desperate Housewives och Grey’s Anatomy.

#2 Unik handling

serier på Netflix

Bästa vännerna Beth, Ruby och Annie har ekonomiska svårigheter. Beths make har slarvat bort familjens pengar, Rubys dotter är dödssjuk och Annie är ensamstående mamma. För att få ekonomin på rätt köl och kunna betala sjukvårdsräkningarna bestämmer sig vännerna för att råna en matvarubutik i hemstaden Detroit. Iklädda rånarutstyrsel med leksaksvapen och allt lyckas de genomföra rånet – men lite för bra.

De har inte bara fått med sig butikens pengar utan den lokala maffians tvättade stålar. Förutom att ligga lågt för att inte bli igenkända för det omtalade matbutiksrånet måste de nu undvika att förarga maffian ännu mer. De fastnar i en ond cirkel av utpressning och vet inte hur de ska rädda sig ur knipan. Alla våndas inte. Överklasshemmafrun Beth är tvärtom förtjust. Hennes liv har plötsligt blivit ett äventyr.

Beth gör gärna uppdrag åt maffian. Annie och definitivt Retta är inte lika glada i det nya, intensiva livet som Beth är. Men bästa vänner håller ihop i vått och torrt. Tack och lov för det! Jag menar, hur ofta kan man se teveserier där kvinnor är hardcore skurkar?

#3 Stark karaktärsutveckling

serier på Netflix

I Good Girls går Beth, Ruby och Annie från att vara snälla, beskedliga hustrur och mammor till att bli tuffa, handlingskraftiga kriminella. De gör ingen tvärvändning. Snarare hamnar de i personliga konflikter med sina dubbelliv. Hur ska de kunna förena rollerna utan att bli upptäckta av familjerna, dödade av maffian samt korsa gränsen mellan gott och ont?

#4 Jobbigt dilemma

serier på Netflix

Det är inte enbart Beth, Ruby och Annie som hamnar i en gråzon. Som tittare känner jag att jag hela tiden brottas med ett jobbigt moraliskt dilemma. Allteftersom karaktärerna begår allt grövre brott – och faktiskt stundom verkar njuta av det – borde jag tycka att de är förkastliga, bad, bad girls. Det går bara inte. Jag älskar dem! Jag känner med dem och någonstans kan mina känslor och tankar på sätt och vis rättfärdiga deras små som stora övertramp. Wtf!

#5 Girl Power

serier på Netflix

Beth, Ruby och Annie sparkar rumpa med de roller vardagen påtvingat dem. De är trötta på att låta omgivningens förväntningar och krav hålla dem tillbaka, på att finna sig i ganska hopplösa situationer med otrogna makar, taskiga ex, lågavlönade jobb och så vidare. Varför ska man vara en duktig flicka när den egna och medsystrarnas tillvaro rämnar och man hela tiden trampas på?

bokrecension, The Nightingale

Kristin Hannahs roman Näktergalen skildrar kvinnornas kamp under Andra världskriget

Mod och styrka kan ta sig många olika uttryck… 

Kristin HannahTitel: Näktergalen
Originaltitel: The Nightingale
Författare: Kristin Hannah
Översättare: Micka Andersson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 2016
Sidantal: 525

”I kärlek upptäcker vi vilka vi vill vara. I krig upptäcker vi vilka vi är.”

Så inleder Kristin Hannah sin prisade roman Näktergalen, på originalspråket engelska kallad The Nightingale. Boken är en krigsskildring. Den utspelar sig under den tyska ockupationen av Frankrike, under det Andra världskriget från 1939 till 1945. Männen i byn Carreveau i Loiredalen har tvingats ut i krig och kvinnorna måste kämpa för familjernas överlevnad på hemmaplan.

Krig drabbar alla. Varför hör vi så sällan kvinnornas, barnens eller åldringarnas upplevelser av krigstiderna? De personer som lämnas kvar att hålla vardagen samman under krisen – varför är deras perspektiv mindre viktiga? Det är de inte, och Hannah har gett de tystade rösterna åter.

Systrarna Rossignol – efternamnet betyder näktergal – lämnas kvar på den gamla släktgården Le Jardin. Vianne försöker skydda de hon älskar och Isabelle hela Frankrike. De utkämpar kriget på två olika sätt och kan inte enas om hur de ska hantera tyskarnas förtryck. Isabelle tycker att Vianne är för kuvad, för tyst. Stå upp mot tyskarna, syster!

Näktergalens sång

Det finns en vacker antik berättelse om näktergalen. En metamorfos som nedtecknades av bland andra den romerske författaren Ovidius. Den grekiska prinsessan Filomela blir våldtagen av sin svåger Tereus. För att hon inte ska kunna berätta om våldtäkten för någon skär Tereus av hennes tunga.

Med eller utan tunga, Filomela låter sig inte tystas. Hon hittar andra sätt att berätta. Hon väver in tecken i en duk. Systern Prokne kan tyda tecknen och blir rasande på maken. Tillsammans dödar systrarna Proknes och Tereus son och serverar fadern en brakmåltid. Han äter de tillagade resterna av hans mördade barn.

Utom sig jagar Tereus systrarna – som lyckas fly. Gudarna räddar dem nämligen undan Tereus vrede genom att förvandla Prokne till en svala och Filomela till en näktergal. Äntligen har Filomela fått en röst! Näktergalen sjunger ut sin sorg – eller är det glädje? För om man lyssnar riktigt, riktigt noga kan man höra hennes glada segertoner i sorgesången…

Rösterna höjs

Dagarna, månaderna och åren går. Nästan allt har tagits ifrån Vianne och Isabelle. När en tysk kapten inkvarteras på Le Jardin orkar Isabelle inte mer. Hon lämnar Le Jardin för att ansluta sig till motståndsrörelsen i Paris. Vianne stannar. Hon har barn och vänner att tänka på. Allteftersom tvingas hon uppoffra mer och mer av sig själv. Hon uthärdar. Kärleken till nära och kära är trots allt viktigare än allt annat – och vad kommer väl annars finnas kvar när kriget är över?

Mångfacetterat motstånd

Näktergalen av Kristin Hannah är en hyllning till de som utkämpar krig i vardagen, till de tysta soldaterna som gör motstånd på sina egna sätt. Jag hade väntat mig en romans, en gotisk roman i stil med Kate Mortons böcker.

Jag fann i stället ett mäktigt krigsepos, där tid och rum, Viannes och Isabelles perspektiv skickligt vävs samman till en stärkande skildring av kvinnors mod. Som jag har känt för systrarna Rossignol! Känt för dem när de har genomlevt hatet, förnedringen, förföljelserna och svälten.

Jag har även jublat med dem när de har sjungit ut upprättelsen.

Bild: © Victor Tyakht / Adobe Stock

6 coola saker med Netflix-filmen Annihilation

Nytt originalinnehåll på Netflix. Den här gången den omtalade science fiction- och skräckfilmen Annihilation. Jag har såklart sett Netflix-filmen och sammanfattar min upplevelse av den i en liten lista – här kommer sex coola saker med Annihilation!

#1 Dramat

Vad är det med skräck och science fiction som gör att många regissörer skyndar förbi karaktärsskildringarna? Jag vill veta – eller få en känsla för – hur de tumultartade händelserna påverkar karaktärerna i det innersta. Regissören bakom Annihilation, Alex Garland, räds inte att rikta kameran mot karaktärernas inre. Huvudkaraktären Lena, som spelas av en formidabel Natalie Portman, drivs av hennes och maken Kanes kraschade äktenskap. Kane gav sig iväg på en hemlig militärexpedition, försvann under mystiska omständigheter och lämnade Lena att sörja honom i ett år – utan att veta om han var vid liv eller död. Så dyker han upp på tröskeln en dag, men hamnar lika mystiskt som han försvann på sjukhus, då han har inre blödningar.

#2 Kvinnoteamet

Lena är både biologiforskare och militär, och hon måste få svar. Vad var det som hände med Kane när han var ”försvunnen”? Hon får reda på att han har gått genom ett slags portal eller kraftfält och hamnat i en annan, utomjordisk värld – vid USA:s kust. Hon kräver att få följa med på nästa expedition dit. Vilket gott sällskap hon hamnar i! Expeditionsteamet utgörs av en grupp smarta och starka kvinnor, iklädda en Ghostbusters-liknande utstyrsel. Så cool, om du frågar mig! Annihilation innehåller massor av dialoger teammedlemmarna emellan, men inget överdrivet snack om killar. Filmen klarar bechdeltestet med råge.

#3 Portalvärlden

Jag använder sällan uttrycket OMG! då jag tycker det passar millenierna bättre (och det kan vara en av mina förutfattade meningar). För Annihilation gör jag dock ett undantag: OMG! Har du sett portalvärlden? Världen i Annihilation kan vara en av de snyggast gjorda fantastikvärldar jag någonsin sett. På riktigt. Expeditionen leder rakt genom ett regnbågsskimrande kraftfält och in i en lika färgtindrande värld. Denna värld är inte så olik vår men ändå helt annorlunda. Gamla lundar, blomsterfält och bostadsområden följer andra biologiska och evolutionära principer än resten av planeten jorden. Växterna är de vackraste paradisblommor som kan tänkas, hjortarnas horn är blommor och grenar, människokroppar är förvandlade till grönskande kreationer och skräckbjörnar kan härma människoröster *ryser*.

#4 Namnet Annihilation

Som jag har förstått det hela betyder ”annihilation” total förstörelse eller utplåning, om man nu väljer att krusidullöst översätta ordet. Men faktiskt har det en annan betydelse. Man skulle kunna hävda en motsatt sådan. Inom fysiken avser begreppet ”annihilation” att beskriva hur materia omvandlas till energi. När saker förstörs försvinner de inte bara. De får en ny skepnad, som i Netflix-filmen Annihilation. Jag tänker att titeln flörtar med detta begrepp för att illustrera evolutionens gång i filmens fantastikvärld.

#5 Äventyret

Science fiction och skräck ska också vara ett äventyr. Det räcker inte med drama när okända världar ska utforskas. Och nog bjuder Annihilation på ett äventyr, alltid. Äventyret är outsägligt vackert, viktigt samt skrämmande och för tankarna till litterära expeditioner i stil med Jules Vernes En resa till jordens medelpunkt – men givetvis i en mycket fasligare anda. Lena och de övriga expeditionsmedlemmarna ska egentligen inte bege sig så långt bort, men i portalvärlden verkar tid och avstånd smälta samman till en helt ny form av tid och avstånd. Medan de traskar genom det regnbågsskimrande landskapet möter de bokstavligen djur som inte är av denna värld – farliga djur. Snart jagas de som lovliga byten och allteftersom dagarna går blir var och en av dem mer och mer frustrerad på de andra i teamet. Slitningar uppstår – återigen drama, drama – och de blir plötsligt lika farliga för varandra som världen är för dem.

#6 Genren new weird

Netflix-filmen Annihilation bygger på fantasyförfattaren Jeff VanderMeers prisbelönta bok med samma namn. VanderMeer sägs vara den författare som har fört den klassiska genren weird fiction in i 2000-talet, och i hans moderna tolkning kallas den ”The New Weird”. Precis som genrens anfäder – till exempel Edgar Allan Poe och H. P. Lovecraft – väver VanderMeer fantasy, science fiction och skräck samman till jävligt udda berättelser. Vill du vara med om ett konstigt, utomjordiskt och skräckfyllt filmäventyr ska du definitivt se Annihilation av regissören Alex Garland och med Natalie Portman i huvudrollen.

jämställdhet, sexism, härskartekniker, strategier för ökad jämställdhet, lika villkor, metoo

Feminist Fight Club av Jessica Bennett är en slagkraftig bok om jämställdhetsklyftorna på arbetsmarknaden

I Feminist Fight Club slår Jessica Bennett ett slag för jämställda arbetsplatser. Läs mitt boktips!

Jessica BennettTitel: Feminist Fight Club: A Survival Manual for a Sexist Workplace
Författare: Jessica Bennett
Förlag: Penguin Books Ltd
Årtal: 2017
Sidantal: 336

Det var i samband med #metoo-uppropen som jag tipsades om Jessica Bennetts snygga och slagkraftiga bok Feminist Fight Club: A Survival Manual for a Sexist Workplace. Namnet till trots uppmanar boken ingen till att kavla upp ärmarna och slåss. Åtminstone inte i en fysisk mening. Med hjälp av forskning vill författaren påtala jämställdhetsklyftorna på arbetsmarknaden och ge oss handfasta tips för hur vi kan överbrygga ojämställdheten.

Feminist Fight Club ger humoristiska exempel på kollegor man kan råka ut för och fällor man kan hamna i på arbetsplatsen. Men det bästa med boken är att den inte stannar vid exemplen. Om du känner igen dig i bokens beskrivning av hur det är att bli nedtryckt av ”The Mansplainer”, ”The Menstruhater” eller ”The Hoverer” kan du använda Bennetts strategier för att återta kontrollen över situationen och tydligt markera att du inte tycker att deras härskartekniker och sexistiska beteende är okej.

Varje exempel är läckert presenterat och illustrerat – jag älskar verkligen utseendet på Feminist Fight Club och bokens överskådlighet. Det här är i mångt och mycket en bok om kamp. Men det är inte en arg bok. Feministboken är smart. Den är fullpackad med värdefull forskning, som sammanvävs med Bennetts personliga berättelser och perspektiv på ojämställdhet, härskartekniker och sexism.

Om du upplever att du inte blir bra bemött av din arbetsplats och känner att du måste göra något åt situationen själv, kan du säkert hämta styrka i Feminist Fight Club av Jessica Bennett. Om du är mer intresserad av att få koll på det allmänna jämställdhetsläget, råder jag dig att läsa feministisk litteratur av Rebecca Solnit och/eller Roxane Gay.

Bild: © matiasdelcarmine / Adobe Stock

Boktips: Roxane Gays Bad Feminist belyser populärkultur utifrån perspektiven kön, politik, etnicitet och sex

Vad tycker jag är bra respektive dåligt med Roxane Gays essäsamling Bad Feminist?

Roxane GayTitel: Bad Feminist
Originaltitel: Bad Feminist
Författare: Roxane Gay
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 2015
Sidantal: 397

Om du vill läsa riktigt slagkraftig feministisk litteratur skulle jag råda dig att rikta blicken mot Rebecca Solnits skrifter Män förklarar saker för mig och Alla frågors moder. Jag menar istället för att lägga ner din tid på Roxane Gays succébok och essäsamling Bad Feminist. Fastän jag är ganska skeptisk till Bad Feminist finns det många saker jag tycker om med boken. Jag gillar Gays personliga ton. Jag gillar hennes analyser av populärkulturen, som gör att hennes oftast viktiga poänger är lätta att ta till sig. Jag gillar också hur snyggt hon visar att man kan tycka att normer är fel men ändå på ett omedvetet sätt följa dem.

Just det där sista, att man både kan vara emot och leva i enlighet med normerna, tolkar jag som ett av Gays huvudresonemang i Bad Feminist. Jag tror att många kritiker har haft svårt att se denna diskrepans Gay försöker sätta ord på, och att de därför har gjort bedömningen att det Gay vill ha sagt är lamt och motsägelsefullt, att hon liksom urvattnar sina egna resonemang. Men det är ju det att Gays poäng är att man kan vara motsägelsefull som människa, som feminist. Man kan tycka att en bok eller film är ett estetiskt mästerverk men samtidigt ge uttryck för vedervärdiga värderingar – eller att ett mästerverk kan suga för att dess människosyn är sunkig.

Så vad tycker jag inte om med boken? Jag tycker den är hafsigt skriven, att den saknar språklig och intellektuell finess och att ”babblet” gör att Gay tappar tråden. Jag tycker att Bad Feminist spretar på ett sätt som är föga smickrande för en essäsamling. Även om det finns STARKA partier i Bad Feminist – textstycken som griper tag med full kraft – kan de inte väga upp de många utsvävningarna. Det är av den här anledningen som jag lyfter fram Rebecca Solnits böcker, då de är mycket tätare, mer genomtänkta och håller sig till saken. Men det finns något som gör Bad Feminist av Roxane Gay väldigt läsvärd; Gay har ett bagage. När hon berättar utifrån sina egna erfarenheter av Alfabet, fat camps, våldtäkter och av att vara en Hungerspelen-fangirl  briljerar hon på alla sätt och vis,  visar hon prov på mästerlig skrivtalang. Jag hade gärna läst en uppdaterad och tätare version av Bad Feminist, där Gay utgår ännu mer från sina personliga berättelser för att belysa kön, politik, etnicitet och sex.

Bild: © Andrey Popov / Adobe Stock

Leda och Svanen av Michelangelo, Zeus och Leda, Jupiter och Leda, grekisk mytologi, romersk mytologi, antiken, sagor från antiken

Genom den västerländska historien har våldtäkter och sexuella övergrepp förskönats i konsten, litteraturen och kulturen

”Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.”

Ända sedan i alla fall antikens dagar har man – eller är det män (?) – romantiserat våldtäkter. Den romantiska synen på sexuella övergrepp har varit särskilt framträdande i både grekisk och romersk mytologi, där de manliga gudarnas amorösa äventyr senare har inspirerat en mängd författare och konstnärer.

I ett debattinlägg på SvD Kultur lyfter kulturvetaren Carl-Henric Malmgren hur ”den västerländska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet.” Det vore konstigt om inte detta kulturarv har påverkat kvinnosynen på ett dåligt sätt, menar han i debattinlägget som den 15 januari 2018 publicerades under rubriken ”Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?”.

Varför pratas det inte mer om våldtäkt i konsten?

Den västerländska klassiska konsten är full av våldtäkter, tafsande män och spionerande gubbar som lystet stirrar på utsatt nakenhet. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet är naivt att tro, menar Carl-Henric Malmgren.

Jag väljer att lyfta Malmgrens debattinlägg just för att jag själv är klassisk arkeolog och är alltför bekant med de våldsamma berättelserna ur de gamla sagorna från antikens Grekland och Rom, och hur dessa sagor sedan har levt vidare bland oss. Jag tycker att det Malmgren skriver är viktigt och vill uppmuntra alla att ta del av hans tankar och historiska exempel.

Jag ska också ge några exempel på våldsamma berättelser ur den grekiska och romerska mytologin, där manliga gudar rövar bort intet ont anande kvinnor. Fastän gudarnas illgärningar aldrig benämns som våldtäkter kvarstår ändå det faktum att de bortförda kvinnorna inte så sällan föder deras barn och att de aldrig från början valde att vara tillsammans med gudarna. Jag älskar antikens berättelser, grekisk och romersk mytologi. Men dessa brutalt sorgliga livsöden har jag aldrig och kommer aldrig heller kunna förlika mig med.

I en grekisk och romersk saga får vi till exempel höra om hur guden Zeus eller Jupiter förvandlade sig till en vacker svan för att, som man ofta beskriver det, ”kunna förföra” den undersköna drottningen Leda. Hon visste inte vem det var hon låg med – och märk väl att guden ständigt smidde ränker för att få ligga med [våldföra sig på] så många vackra kvinnor som möjligt. Malmberg använder berättelsen om Leda och svanen som ett av exemplen på hur övergrepp romantiseras. Här kommer ett annat exempel!

Zeus eller Jupiter fick syn på prinsessan Europa och tänkte att henne måste jag ha. Denna gång förvandlade han sig till en tjur, och på sitt huvud bar han en ljuvlig blomsterkrans. Europa ville så gärna ha blomsterkransen att hon klättrade upp på tjurens rygg. Då satte Zeus eller Jupiter av med Europa till ön Kreta, där han låg med [tvingade sig på] henne och hon senare födde hans barn.

Det gick riktigt illa för den unga gudinnan Persefone eller Prosperina, som rövades bort av och tvingades gifta sig med underjordens härskare Hades eller Pluto. För att binda henne vid sin sida för evigt lurade den mäktige guden henne att äta av de dödas mat, ett tillsynes oskyldigt granatäpple.

När man väl hade ätit av de dödas mat kunde man aldrig återvända till livet. För att lindra hennes öde bestämde gudakungen Zeus eller Jupiter att Persefone eller Prosperina ”bara” skulle behöva stanna i underjorden vid sin makes sida under så många månader åt gången som det antal kärnor granatäpplet rymde. Det blev tre månader om året. Tre månader långt borta från sin längtande mamma och under sin makes hårda kontroll.

Det här låter väl inte som några direkt romantiska berättelser? Likväl är det just dessa sagor ur den grekiska och romerska mytologin som författare och konstnärer har använt i sina romantiserande verk. Århundrade efter århundrade. Och dessa verk skattar vi högt. De ingår i vår käraste kulturskatt. För att åter koppla till Malmbergs debattinlägg – kan man matas med sådana berättelser och budskap utan att påverkas av dem?

– Att inte tala om den våldskultur gentemot kvinnor som målats upp århundrade efter århundrade har skapat en acceptans i samhället. Om än en undermedveten, eller kanske omedveten, acceptans, hävdar Malmberg i debattinlägget på SvD Kultur.

Han fortsätter:

– Våldshandlingar i klassisk konst har accepterats och förlåtits då de ansetts tjäna ett högre syfte. Att det inte skulle ha satt spår i vår kultur och i det manliga beteendet genom århundradena vägrar jag tro på. Att det inte skulle ha påverkat oss män är en naiv föreställning.

In och läs artikeln på SvD Kultur för att få ännu fler belysande exempel och träffande poänger från Malmberg!

Bild: © Sailko / Wikimedia Commons (bilden föreställer Michelangelos tavla ”Leda och svanen”.)

#metoo, me too sverige, samhället tystar kvinnor

Boktips: Rebecca Solnits essäsamling Alla frågors moder uppmuntrar oss att bryta tystnaden

Jag kan inte få nog av Rebecca Solnits essäsamlingar. Här tipsar jag om hennes senast utgivna bok Alla frågors moder, som ligger helt rätt i tiden.

Rebecca SolnitTitel: Alla frågors moder
Originaltitel: The mother of all questions
Författare: Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
Årtal: 2017
Sidantal: 295

Med tanke på #metoo kan jag inte tänka mig en bok som ligger mer rätt i tiden än Rebecca Solnits senast utgivna essäsamling. Boken heter Alla frågors moder, eller The mother of all questions på engelska, och uppmuntrar oss att bryta den tunga tystnad som ligger över oss likt ett kulturellt och samhälleligt tvång:

”Den längsta och nyaste essän i den här boken handlar om tystnad, och när jag började med den trodde jag att jag skrev om alla sätt som används för att tysta kvinnor. Det gick snart upp för mig att en oskiljaktig del av ämnet var de sätt som används för att tysta män och att vi alla lever i en härva av många olika sorters tystnad, inklusive de ömsesidigt verkande tystnader som vi kallar könsroller. Det här är en feministisk bok, men det är inte en bok som bara handlar om kvinnors erfarenheter, utan om oss allihop – män, kvinnor, barn och människor som trotsar det binära könssystemet och dess gränser.”

Den engelska förstautgåvan av Alla frågors moder utkom före #metoo bröt ut på allvar, under våren 2017. Ändå ringar boken in det väsentliga i de otaliga protesterna: att en person bryter skammen och återerövrar känslan av sitt egenvärde genom att tala ut, att bryta tystnaden.

Det här kan gå åt båda hållen, tolkar jag det Solnit skriver. En person som har utsatts för sexuellt våld kan bli stärkt av att äntligen, äntligen våga berätta om det. En person som gynnas av strukturerna och kanske bidrar till förtrycket kan finna en befrielse i att säga Stopp! Det jag och vi gör här är inte okej. Jag mår inte av bra av det. Men så länge ingen säger något upprätthålls strukturerna.

En essäsamling som berör ämnet vilka tystas i samhället? måste givetvis hämta tyngd i motsatsen: vilka har rätt att prata, vilkas ord väger tyngst? I Alla frågors moder exemplifierar Solnit problematiken med allt från komikers våldtäktsskämt och trakasserier på nätet till litteraturkanon vi borde bojkotta och medicinska klassifikationer av vad som är ”en kvinna”.

Som i hennes tidigare essäsamlingar – se till exempel Män förklarar saker för mig – visar Rebecca Solnit även i Alla frågors moder upp en intellektuell bredd. Det, tillsammans med att hon är en vass skribent, är en av anledningarna till att jag beundrar henne så mycket. Hon tar avstamp i flera discipliner för att kunna belysa samhällsstrukturer på ett djuplodat sätt, vilket jag tycker gör Alla frågors moder till en mer samlad och träffsäker essäsamling än till exempel Bad Feminist av Roxane Gay. Jag ska avsluta detta boktips med Solnits egna ord, hämtade ur just Alla frågors moder:

”Om det är nödvändigt att ha en röst, att få lov att säga sin mening, att göra sig hörd och bli trodd för att få tillhöra den inre kretsen eller ha makt, vara en människa med fullvärdigt medlemskap, då är det viktigt att se att tystnad är den universella förutsättningen för förtryck, och det finns många slags tystnad och många slags tystade människor.”  

Bild: © Radarani / Adobe Stock

Boktips: Alla som gillar steampunk och starka kvinnliga karaktärer borde läsa de fyra böckerna i Shelley Adinas kvartett Magnificent Devices

Jag har redan berättat hur mycket jag tycker om Shelley Adinas steampunkkvartett Magnificent Devices i mitt förra blogginlägg. Jag ska med andra ord inte sväva ut så mycket här. Vad jag däremot ska göra är att visa omslagen på och skriva om var och en av böckerna – så fortsätt läsa om du vill veta mer om dem!

Bokomslagen – visst är de snygga!?

bok, böcker, boktips, fantasy, science fiction, steampunk, historia, starka kvinnliga karaktärer

bok, böcker, boktips, fantasy, science fiction, steampunk, historia, starka kvinnliga karaktärer

Bok 1: Lady of Devices

Magnificent DevicesTitel: Lady of Devices (Magnificent Devices #1)
Författare: Shelley Adina
Förlag: Moonshell Books
Årtal: 2011
Sidantal: 258

Låt mig få presentera Lady Claire Trevelyan. Hon är adlig, sjutton år och måste gå i skola för att lära sig att föra sig i sällskapslivet och bli den perfekta hustrun. Det är bara det att Claire inte vill gifta sig och ta klivet in i societetslivet, som hon och alla andra adliga unga kvinnor förväntas göra i det viktorianska samhället*. Hon vill mycket hellre utbilda sig till ingenjör. Claire må briljera med sina matte- och språkkunskaper – men annat är det på lektionerna som förbereder henne inför hustrulivet. Där tenderar hon att spränga köket i luften med sina experiment. När hon så utexamineras och introduceras i balsalarna, drabbas hennes familj av en skandal. Pappan, en populär lord, har satsat familjeförmögenheten på dåliga affärer och begår självmord eftersom skammen och Londons påtryck är så stora. Utblottad måste Claire nu leva på Londons gator och söka jobb. Så smart som hon är lyckas hon få arbete som forskningsassistent till den lysande ingenjören Andrew Malvern och imponera på ett gäng kriminella ynglingar med sin genialitet. Vem hade kunnat ana att den unga ladyn skulle bli gängledare? Men det blir hon, och i stället för att segla in som en drottning i balsalarna tar hon såväl Londons undre värld som Andrew Malvern med storm. Det nya livet Claire håller på att skapa sig är inte så dumt… Om det bara inte hade varit så att en viss Lord James Selwyn hade fått för sig att han vill gifta sig med henne.

Bok 2: Her Own Devices

Magnificent DevicesTitel: Her Own Devices (Magnificent Devices #2)
Författare: Shelley Adina
Förlag: Moonshell Books
Årtal: 2011
Sidantal: 291

Om Shelley Adina gav oss en lättsmält introduktion till Magnificent Devices-världen i Lady of Devices, tar steampunkäventyret ordentlig fart i den andra boken Her Own Devices. Tillsammans med ingenjören Andrew håller Claire och hennes gäng på att utveckla en mackapär som kommer revolutionera sättet att färdas på i den viktorianska eran. När de kör fast i sina forskningsförsök, inser Claire att det krävs extrema åtgärder för att styra experimenten i rätt riktning. Hon måste söka hjälp hos en kvinnlig forskare och ingenjör, som har klassats som en galning och som därför är inspärrad på Bedlam*. Claire planerar ett räddningsförsök. Kommer hon lyckas frita forskaren och att få den sista pusselbiten på plats, så att uppfinningen blir färdig någon gång? Samtidigt komplicerar Lord Selwyn Claires liv något förfärligt, framför allt eftersom hon börjar få känslor för Andrew.

Bok 3: Magnificent Devices

Titel: Magnificent Devices (Magnificent Devices #3)
Författare: Shelley Adina
Förlag: Moonshell Books
Årtal: 2012
Sidantal: 323

Den tredje boken, Magnificent Devices, för oss rakt in i ett luftslag. Claire väljer att tillsammans med nyfunna vänner – hur hon lär känna dem får du ta reda på själv – korsa Atlanten i ett luftskepp. Allt för att slippa Lord Selwyns alltmer påträngande uppmärksamhet och tuffa krav. Med luftpirater hack i häl måste Claire fly genom ett ogästvänligt och okänt landskap i nybyggarnas USA. Vad hon inte vet är att Lord Selwyn också befinner sig i USA – och att Andrew av någon anledning har följt efter honom dit.

Bok 4: Brilliant Devices

Magnificent DevicesTitel: Magnificent Devices (Magnificent Devices #4)
Författare: Shelley Adina
Förlag: Moonshell Books
Årtal: 2013
Sidantal: 328

Brilliant Devices är den fjärde och avslutande boken i Shelley Adinas Magnificent Devices-kvartett. Claire fortsätter färden till Kanada. Hon tror att hon äntligen ska få lite lugn och ro, men plötsligt ställs hon inför det faktum att både kollegan Andrew och en luftskeppskapten får hennes hjärta att hoppa över flera slag. Som om det inte vore nog pågår en komplott i en kanadensisk gruva, och en man har blivit oskyldigt anklagad för att ligga bakom den. Kommer sanningen segra till slut och vilka är det som försöker mörda Claires nya vän, greve Ferdinand von Zeppelin*? Finns det – månntro – ett samband mellan händelserna?


* Med det viktorianska samhället menar jag egentligen den viktorianska tiden i England. Denna tid har fått sitt namn efter drottning Viktoria (Victoria på engelska), som satt på den brittiska tronen mellan åren 1837 och 1901. Många alternativhistoriska och steampunkböcker utspelar sig under just denna tid.

* Bedlam är det folkliga namnet på det i alla fall litterärt ökända mentalsjukhuset Bethlem Royal Hospital.

* Greve Ferdinand von Zeppelin (1838 till 1917) har bland annat namngett luftskeppen zeppelinare. Från och med 1890 arbetade han flitigt med att bygga och utveckla styrbara luftskepp. Då luftskepp är populära inslag i steampunkgenren är det kanske inte så märkligt att han dyker upp i Shelley Adinas Magnificent Devices-kvartett.

bokrecensioner, böcker, essäer, böcker om metoo, strukturellt våld mot kvinnor, mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp, våldtäkter, kvinnor talar ut, kvinnor stöttar varandra, maskulinitetsideal, mansplaining

Bokrecension: Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig handlar om män som förklarar hur det ligger till för kvinnor

Från ”mansplaining” till strukturellt våld mot kvinnor – skiljelinjen är inte så skarp som vi tror. I essäsamlingen Män förklarar saker för mig visar Rebecca Solnit, en av mina absoluta favoritförfattare, hur de hänger samman. Läs min recension av boken!

Rebecca SolnitTitel: Män förklarar saker för mig
Originaltitel: Men explain things to me
Författare: Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
Årtal: 2016
Sidantal: 182

Plötsligt fick vi ett ord för det. Ett verb som beskriver vad män gör när de förklarar hur saker ligger till för oss kvinnor: ”mansplaining”. Det var i och med Rebecca Solnits essäsamling – eller egentligen ursprungliga essä ”Men explain things to me” – Män förklarar saker för mig som vi fick nya perspektiv på de strukturer som gör att män försöker bemästra kvinnor. Solnit har själv upplevt dessa strukturer, och hon inleder essäsamlingen med ett lysande exempel på just ”mansplaining”. Solnit och hennes väninna är på en bjudning. Värden konverserar Solnit:

”Jaha? Jag har hört att du har skrivit ett par böcker.”
Jag svarade: ”Flera stycken, faktiskt.”
I samma tonfall som när man uppmuntrar en väns sjuåriga barn att beskriva hur han övar på flöjten sa han: ”Och vad handlar de om?”
Faktum var att de handlade om en rad olika saker, de sex eller sju som hade kommit ut vid det laget, men den här sommardagen 2003 började jag bara prata om den senaste, River of Shadows: Eadweard Muybridge and the Technological Wild West, min bok om utplånandet av tid och rum och industrialiseringen av vardagen.
Han avbröt mig så fort jag nämnde Muybridge. ”Och har du hört talas om den väldigt viktiga boken om Muybridge som kom ut i år?”

Värden ger, tragikomiskt nog, en föreläsning om Solnits egen bok. Hennes väninna försöker flera gånger berätta för honom att det är Solnits bok, men han maler och maler… Man hade nästan kunnat skratta åt denna form av ”mansplaining”. Men den är inte oskyldig. Om man ser den i ett större perspektiv, till helheten, värdesätts männens ord, rättigheter och åsikter oftast mer än kvinnors. När kvinnor försöker höja sina röster, kanske för att berätta om ett övergrepp de varit med om, tystas de av de strukturer som gynnar männen i samhället och som lägger grunden till strukturellt våld mot kvinnor.

Solnit ger exempel på hur maktlösa kvinnor kan vara när de ska berätta om en våldtäkt de råkat ut för, hur enkelt det är för män – för hela samhället – att ifrågasätta deras trovärdighet. Och faktiskt lyckas med det. Det är lätt att avfärda en kvinna som labil, som en hysterika. I slutänden tycker många mer synd om den anklagade mannen än om den utsatta kvinnan, som säkert bara vill ha uppmärksamhet. Det finns dock hopp; för i ett av exemplen lyfter Solnit hur en kvinna kunde sätta stopp för en av världens mäktigaste mäns förkastliga beteende. När väl en röst blir hörd vågar fler tala ut, och inte så sällan väljer kvinnor att berätta om övergrepp och våldtäkter för att stötta varandra.

Det fina med Rebecca Solnit är att hon skriver utan pekpinnar, utan att skuldbelägga någon. Hon menar att det inte bara är vi kvinnor som drabbas av dessa orättvisa patriarkala strukturer. Männen måste leva efter tuffa maskulinitetsideal, som stundom uppmuntrar dem att ta plats, trycka ner och att vara våldsamma. Det är till exempel tufft att leva upp till idealbilden av en man när man hamnar utanför arbetsmarknaden och/eller drabbas av psykisk ohälsa. Då kan pressen bli så stor att man väljer att begå självmord.*

Som i Solnits andra essäsamlingar väver hon i Män förklarar saker för mig samman etik, politik, kultur och historia för att kunna fånga komplexiteten och nyanserna i vårt moderna samhälle, och i det här fallet med fokus på genus. Varje argument bygger hon upp kring grundlig research, så hennes iakttagelser är aldrig bara tyckande och tänkande. Män förklarar saker för mig är en av Solnits mest lättlästa skrifter, och i Helena Hanssons översättning kommer hennes språkliga träffsäkerhet till sin rätt. Rebecca Solnit är en av mina absoluta favoritförfattare – läs Män förklarar saker för mig så förstår du varför.

Bild: © mbolina / Adobe Stock


* Statistiskt sett begår fler män än kvinnor självmord. Att män sällan ”får” visa smärta och lidande för andra och därför tror att de måste må dåligt i det tysta, kan vara en anledning till högre självmordstal.

slidan, vaginan, sex och samlevnad, bok, boktips, böcker, sexualupplysare, Sandra Dahlén, Hallongrottan: En bok om slidsex, normer kring kön

Boktips: Sexualupplysaren Sandra Dahléns Hallongrottan är en viktig bok om både slidsex och kvinnohälsa

Med boken Hallongrottan: En bok om slidsex täpper sexualupplysaren Sandra Dahlén igen våra kunskapsluckor om slidan, sex och samlevnad.

Sandra DahlénTitel: Hallongrottan: En bok om slidsex
Författare: Sandra Dahlén
Illustratör: Lotta Sjöberg
Förlag: Leopard Förlag
Årtal: 2017
Sidantal: 235

– Slidsex är möjligheternas rike och ändå möter jag som sexualupplysare så ofta torftighet, tristess, till och med smärta – särskilt när det gäller slidsex. Med den här boken vill jag visa nya vägar och möjligheter, säger Sandra Dahlén i ett av Leopard Förlags pressmeddelanden inför boksläppet av Hallongrottan: En bok om slidsex liksom i bokens inledande kapitel. Det som under slidsex känns skönt för en person kan kännas obehagligt för en annan, och på grund av olika anledningar – exempelvis stress, sjukdom, förlossning eller en bakgrund med övergrepp – kan man rentav tycka att ha någon eller något inne i sin slida är skitjobbigt. Dahlén berör denna problematik i boken och ger konkreta tips på hur man kan hitta tillbaka till njutningen, men på ett individuellt sätt. Vi är alla unika.

I alla fall hälften av alla människor som bor på jorden har en slida. Ändå är kännedomen om kroppsdelen inte särskilt stor, vilket Hallongrottan: En bok om slidsex skulle kunna råda bot på om den bara blir läst. Slidan har på grund av historiska och samhälleliga normer förpassats till de saker vi inte får prata och söka kunskap om. Hysch-pyschandet kring slidan har såklart medfört konsekvenser. Till exempel upptäckte forskare inte hela klitoris förrän 1998 och än idag är det få ”vanliga människor” som vet hur klitoris hänger ihop med slidan, hur stor den är och att den går runt slidan. Klitoris finns alltså även inuti kroppen. Fastän många läkare och forskare säkerligen är överens om att den vaginala hälsan är oerhört betydelsefull för mångas välmående, finns det än idag ingen medicinsk bok som har ett helhetsgrepp på slidan. Om en gynekolog vill ha reda på nödvändiga fakta måste hen läsa lite här och lite där, menar Dahlén. Bara av den anledningen – omfattande kunskapsluckor – är Hallongrottan: En bok om slidsex ett viktigt verk som kommer många människor till gagn, såväl i yrket som privat.

Förutom att ge läsaren kunskaper i så kallad ”fittologi”, det vill säga i slidans anatomiska uppbyggnad, och i sex och samlevnad lyfter Dahlén hur kultur och samhälle påverkar vår gemensamma syn på slidan och sex.
– Slidan är en plats för kamp för många människor. Även på ett samhälleligt plan kan politiker eller en hel by intressera sig för vad som kommer in eller ut i en slida, eller vad som rinner ut. Det är en plats som är väldigt laddad. Det är ett ställe som utsätts för otroligt mycket våld, både i krigs- och fredstid. Men det är också en plats för folks privata strider. Att man tycker att det är för mycket vätskor, för torrt, nu vill den inte som jag vill, den levererar inte orgasmer. Det är mycket krav på slidan, berättar hon i en intervju på ETC.se.

Jag läste Hallongrottan: En bok om slidsex av Sandra Dahlén eftersom jag själv upplevde att jag visste lite om slidan. Jag ville helt enkelt få ett kunskapslyft. Men jag visste inte vad jag kunde vänta mig av boken. Nu vet jag. Jag tycker att Hallongrottan: En bok om slidsex är skriven på ett sympatiskt sätt, att Dahlén visar en stor förståelse inför olika livssituationer och sätt att vara. Slidan, sex och samlevnad är komplexa ämnen som Dahlén har lyckats presentera så snyggt att till och med tonåringar kan läsa och ta till sig innehållet, utan att den mer avancerade läsaren för den sakens skull tråkas ihjäl av det tämligen pedagogiska upplägget. Jag uppskattar bokens helhetsgrepp på slidan och slidsex – för visst finns det oändligt många dimensioner av könsorgan, sex och samlevnad – och blir kär i de fina illustrationerna av Lotta Sjöberg. Både den som ”bara” är nyfiken och den som faktiskt kämpar med sin slida varje dag kan ha stor behållning av att läsa Hallongrottan: En bok om slidsex, och faktiskt är det Dahlén förmedlar i boken så pass viktigt att inte bara tjejer borde läsa den. Det här är en sex- och samlevnadsbok för alla.

Bild: © bruniewska / Adobe Stock