Etikettarkiv: fantastik

steampunk, fantasy, fantastik, science fiction, Magnificent Devices, bok, böcker

Jag har tagit ett kliv rakt in i en fantastisk steampunkvärld

”Jag har varit med om något helt fantastiskt. I över en vecka har jag läst och levt mig in i Shelley Adinas steampunkkvartett Magnificent Devices.” Ångmaskiner, luftskepp och vetenskapskvinnor ftw!

Jag har varit med om något helt fantastiskt. I över en vecka har jag läst och levt mig in i Shelley Adinas steampunkkvartett Magnificent Devices (bokomslaget till vänster hör till den första boken i serien). Tack vare starka kvinnliga karaktärer och en lekfull tolkning av det viktorianska England har jag inte alls haft svårt att dagdrömma om vetenskapsgenier, ångmaskiner, luftskeppsturer över Atlanten, kvicka samtal över en kopp te, vackra klänningar med meterlånga släp och hisnande äventyr värdiga en fantasyserie. Denna inlevelse hör dessvärre inte längre till vanligheterna.

Ibland kan jag gripas av en rädsla: har jag glömt bort hur man gör? Före 25-årsåldern hade jag inga som helst problem med att lägga mig tillrätta med en bok, öppna pärmarna och försvinna in i världen som orden målade upp för mig. Sedan blev jag för akademisk, för upptagen. Eskapismen blev inte min första prioritet, som jag alltid har lovat mig själv att den ska vara. Därmed gick något dyrbart förlorat. Jag försöker hitta tillbaka till verklighetsflykten, till den där känslan av att det finns inget bättre än världarna som ryms mellan pärmarna.

Det krävdes en otrolig historia innehållande historia, fantasy, geniala kvinnor, romantik, vänskap, England och massa, massa drama för att jag skulle kunna säga hejdå till vardagen. Jag hade gärna stannat i Adinas Magnificent Devices-värld längre. Men att läsa fyra böcker på raken av samma författare är lite för troget för mig. Nu vänder jag min eskapistiska längtan mot Regency-världar och romantik. Håll ögonen öppna efter en presentation av var och en av böckerna i Magnificent Devices-kvartetten.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock

Michelle Pavers spökhistorier Dark Matter och Thin Air utspelar sig i snöhöljda, ogästvänliga och isolerande miljöer

Jag har läst min beskärda del av skräckböcker och spökhistorier. Michelle Pavers böcker Dark Matter och Thin Air – i synnerhet den sistnämnda boken – hör till de bästa spökhistorierna jag läst.

Med både halloween och allhelgonahelgen som har varit framför oss, har jag laddat hela oktober. I år ska jag minsann skriva feta blogginlägg om skräckböcker (det blir aldrig lika storslaget som de bilder jag målar upp för mig själv). Det finns inget som lockar mig så mycket som det paranormala gör. Jag är till och med mer fascinerad av ”den andra sidan” än vad jag är av arkeologi och historia. Dessvärre kunde jag inte utbilda mig till spökjägare.

Från blodsplatter till demoner – skräckgenren kan innebära mycket. Efter att ha läst Stephen King-boken The Shining, på svenska kallad Varsel, har ingen läsupplevelse riktigt levererat såsom jag vill. Men ibland har jag närmat mig den där gastkramande känslan som får hela mig att vakna till liv.

Tidigare i år låg jag sjuk i ett x antal virusinfektioner. Då passade jag på att läsa massa fantastik. Jag kom i kontakt med Michelle Pavers helt lysande skräckböcker Dark Matter och Thin Air, som påminner mycket om klassiska spökhistorier. Fastän Thin Air och Dark Matter är två skilda verk har de en del gemensamma nämnare.

Båda böckerna utspelar sig i snöhöljda landskap, handlar om vetenskapliga expeditioner och spelar på den utsatthet man kan känna när en ogästvänlig miljö helt och hållet avskärmar en från omvärlden. Just när man känner sig som mest ensam och trött på eländet börjar man se och höra kusligheter.

Vem som helst som befinner sig i situationen skulle tro att det ständiga snöandet och isolationen har drivet en från vettet. Det fina med Pavers spökhistorier är att läsaren aldrig riktigt vet vad som är vad; är det gastar som visar sig eller psyket som har drivits för långt? Fortsätt läsa om var och en av skräckböckerna här nedanför:

Dark Matter av Michelle Paver

skräck, skräckbok, spökhistoria, spökhistorierTitel: Dark Matter
Författare: Michelle Paver
Förlag: Orion
Årtal: 2011
Sidantal: 288

London, 1937. 28-årige Jack är en utblottad och ensam akademiker som är på väg att ge upp. Livet blev inte alls som han tänkt sig. När han får en chans att följa med på en polarexpedition till vad som skulle kunna kallas världens ände, säger han ja. Expeditionen för honom över haven till Gruhuken, en plats belägen nordöst om Svalbard i Norge. Expeditionsmedlemmarna måste en efter en lämna platsen och till slut blir Jack den som får driva expeditionen vidare i all ensamhet. I takt med att snön tätnar, havet fryser till is och det blir helt omöjligt att lämna Gruhuken smyger sig skräcken på. Hur ska Jack orka fortsätta expeditionen när någon – eller något, något som inte borde finnas på Gruhuken – gång på gång visar sig för och vill göra honom illa?

Thin Air av Michelle Paver

skräck, skräckbok, spökhistoria, spökhistorierTitel: Thin Air
Författare: Michelle Paver
Förlag: Orion
Årtal: 2016
Sidantal: 240

Himalaya, 1935. Fem vänner ska bestiga det tredje högsta berget i världen. Kanchenjunga. Ingen har någonsin lyckats med företaget. Tvärtom har de som försökt ta sig till bergets topp råkat ut för hiskeliga olyckor. Faktiskt har så många äventyrare mist sina liv där att Kanchenjunga anses vara hemsökt. Läkaren Stephen och hans storebror Kit brukade bestiga berg tillsammans när de var yngre, och nu ska de ge sig på det största äventyret av dem alla. Men redan tidigt under Expedition Kanchenjunga uppstår slitningar i gruppen och Stephen och Kit är allt annat än broderliga med varandra. Mycket kan gå fel när man bestiger världens tredje högsta berg. Vädrets makter, fallolyckor och höjdsjuka – men Stephen har inte räknat med att bergets förflutna ska följa honom hela vägen uppför berget. Vad är det för en spöklik figur han tycks se i den virvlande snön och som kommer allt närmare?

Både Dark Matter och Thin Air finns i svensk översättning

Både Dark Matter och Thin Air finns i svensk översättning. Dark Matter heter Evig natt och Thin Air Expedition Kanchenjunga. Jag har inte läst Michelle Pavers skräckböcker på svenska, så jag kan inte uttala mig om huruvida översättningarna är bra eller inte. Jag gillar dem dock i engelsk tappning och tycker att framför allt Thin Air är en av de bästa spökhistorierna jag läst (vilket säger ganska mycket om kvaliteten på boken).

Bild: © ABIR / Adobe Stock

Veckans topplista: 5 steampunkböcker som utspelar sig i det viktorianska London

Varje vecka släpper Johannas Deckarhörna en ny topplista för oss bokbloggare att skriva ett blogginlägg om. Denna vecka – alltså vecka 36 – är temat fem böcker som utspelar sig i London. Jag har valt att vinkla temat till fem engelskspråkiga böcker som utspelar sig i det viktorianska London – håll till godo! Vill du också delta i ”Veckans topplista”? Klicka i så fall på länken. 

1. Soulless av Gail Carriger

Gail CarrigerGail Carrigers bokserie Parasol Protectorate tog mig med storm. Den första boken i serien, Soulless, introducerar den självständiga ungmön Alexia Tarabotti. Alexia har ingen själ – därav titeln på boken – sitter på glasberget och är i lag med skumma varelser såsom vampyrer och varulvar. En dag råkar hon döda en vampyr. Drottning Victoria vill att saken utreds och skickar därför varulven Lord Maccon att undersöka fallet. Precis som i vilken Harlequinroman som helst slår det gnistor mellan Alexia och Lord Maccon och hela deras relation präglas till en början av hatkärlek. Fler vampyrer dödas, Alexia anklagas för morden och nu måste hon och lorden samsas för att rentvå hennes namn. Jag har aldrig läst en bok som driver med Harlequin och romance på ett så klockrent sätt som Carrigers Soulless gör. Lägg därtill alla de elementa som gör steampunk så fantastiskt så får du en riktigt uppfriskande lässtund med denna bok.

2. The Time Machine av H.G. Wells

H.G. WellsH.G. Wells kan vara en av mina favoriter bland historiemakarna som drar åt det fantastiska hållet. Jag är själv väldigt förtjust i hans klassiker The Time Machine i vilken en uppfinnare och vetenskapsman bygger en tidsmaskin. Han reser 800 000 år fram i tiden, till en helt annan värld. Där hamnar han mitt i ett krig mellan två folkslag och vid tiden för jordens undergång. Situationen blir allvarlig när hans tidsmaskin stjäls, för han kan inte resa tillbaka till 1800-talets London och sin trygga tillvaro där igen.

3. Lady of Devices av Shelley Adina

Shelley AdinaShelley Adina har tidigare skrivit för stora bokförlag som Harlequin. Steampunkboken Lady of Devices har hon dock som selfpublisher gett ut helt i egen regi. Boken har nått ganska stora framgångar inom steampunk-subkulturen och fått flera uppföljare i serien Magnificent Devices. Som dotter till en framstående adelsman förväntar sig alla att Claire Trevelyan ska nöja sig med att vistas i damernas tesalonger och dansa på baler. Hon är mycket, mycket mer intresserad av sina experiment (och har för vana att spränga saker i luften). När fadern förlorar allt de äger i dåliga investeringar kastas Claire ut på Londons gator. Genom att använda sina talanger lyckas hon överleva och bli ledare i det viktorianska Londons undre värld…

4. The Affinity Bridge av George Mann

George MannAlla vi som gillar det viktorianska England och Sherlock Holmes-böckerna vet att mordgåtor i sekelskiftets (1800- och 1900-talet) London gör sig riktigt bra. Den ytterligare litterära komponenten steampunk gör konceptet ännu mer spännande, tycker jag. George Manns steampunkbokserie Newbury and Hobbes är ett fint exempel på böcker där England, viktoriansk tid, mordgåtor och steampunk blandas till en enda härlighet. I seriens första bok The Affinity Book tar vi läsare ett kliv in i ett sekelskiftets London där poliser arbetar i dimmiga gränder och döda reser sig igen. När ett luftskepp kraschar under mystiska omständigheter skickas Sir Maurice Newbury och hans assistent Veronica Hobbes på en utredning av fallet. Samtidigt härjar en brutal mordvåg och faslig sjukdom i Londons slumkvarter. Det blir mycket för utredarna att bita i – men desto äventyrligare för oss läsare.

5. The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde av Robert Louis Stevenson

Robert Louis StevensonRobert Louis Stevensons The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde rymmer en perfekt blandning av skräck, science fiction och gåtfullhet. Detta klassiska verk kan dessutom klassas som en av steampunklitteraturens stora föregångsböcker. Handlingen är enkel: Vetenskapsmannen Dr. Jekyll uppfinner en brygd som gör att hans personlighet klyvs i en god respektive ond halva när han dricker det. Varje gång han dricker brygden förvandlas han så till den hänsynslöse och ondsinte Mr. Hyde. Först gillar han det, men snart tappar han kontrollen över situationen och Mr. Hyde tycks ta över allt oftare.

Vill du också vara med i ”Veckans topplista”? Klicka dig i så fall vidare från min blogg till Johannas Deckarhörna via denna länk: https://johannasdeckarhorna.wordpress.com/2017/09/05/veckans-topplista-v-35-london/

Bild: © Andrey Kiselev / Adobe Stock

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, fantastik, dystopi, dystopier, Vi, Jevgenij Zamjatin, rysk litteratur

Boktips: Jevgenij Zamjatins roman Vi är de moderna dystopiernas urskrift

Jag har läst alla moderna dystopiers urskrift: Vi. Om du gillar dystopier borde du också läsa boken – här kommer några av dess huvuddrag!

Titel: Vi
Originaltitel: My
Författare: Jevgenij Zamjatin
Översättare: Sven Vallmark
Förlag: Modernista
Årtal: 2016 (utkom på ryska 1924)
Sidantal: 217

Jag har läst en del dystopiska romaner. Dystopier är min en av mina litterära favoritsubgenrer. Men det var ganska nyligen som jag först hörde talas om den ryske författaren Jevgenij Zamjatins bok Vi. Under många års passionerat läsande av dystopier har jag alltså inte vetat om att Karin Boyes Kallocain, Aldous Huxleys Du sköna nya värld, George Orwells 1984 och många, många fler dystopiska skildringar är starkt influerade av Vi, de moderna dystopiernas urskrift. Den utkom redan 1924, i Sovjet. Och visst rymmer boken många kopplingar till sin samtid.

I en totalövervakad stat bygger matematikern och konstruktören D-503 på rymdskeppet Integral. Han kan inte tänka sig något vackrare än Den Enda Staten som är precis lika tillrättalagd som den vetenskap han ger sig hän dagligen. När Integral väl är färdigbyggd kan Den Enda Staten sprida sin skönhet till andra planeter, så du kan ju tro att D-503 fyller en viktig roll i samhället. Han skulle rentav kunna beskrivas som en mönstermedborgare.

Den Enda Staten är byggd av glas, medborgarnas aktivitet kan både spåras och styras. Ingenstans finns det möjlighet till det privatliv de allra flesta av oss värnar om. Inte ens kärleken är fri. För läsararen kan Den Enda Staten därför te sig som en mardröm, det gjorde den i alla fall för mig. Mardrömskänslan förstärks av att allt är rakt – modernitetens räta linje – och mätbart.

D-503, som tycks älska Den Enda Staten fanatiskt mycket, bryter mot en av de gyllene reglerna: han för dagbok. Som i alla totalövervakade stater är att läsa och skriva fritt strängt förbjudet. Det är genom D-503:s dagboksanteckningar som vi lär känna såväl honom själv som Den Enda Staten. Till en början är han en sann mönstermedborgare, men när han träffar och förälskar sig i revoltören I-330 kullkastas allt det han tror på. Han börjar tvivla på sig själv, sitt fram tills nu näst intill heliga rymdskeppsprojekt och på Den Enda Staten.

Du som har läst dystopierna Kallocain, Du sköna nya värld och/eller 1984 – ja, vilken dystopi som helst – vet att det inte går så bra när den lilla människan ifrågasätter samhällsordningen. I Vi får vi följa D-503:s samhälleliga ”fall” från mönstermedborgare till revolutionär till en medborgare som åter rättar in sig i ledet. Med alla de metafysiska och matematiska utläggen är Jevgenij Zamjatins Vi inte direkt någon lätt läsning. Boken är ändå intressant för mig som gillar att kunna jämföra litterära verk med varandra, så det är kanske mest tanken på att faktiskt ha läst Vi som gör mig glad snarare än att läsa boken.

Bild: © BiterBig / Adobe Stock

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta kunna överleva en zombieapokalyps? 10… nej, 4 sätt jag kan försöka

Det här är inget skämt. Jag menar allvar med frågan. Tänker på den ofta. Utrymmet för tankarna är stort, som du kan läsa i mitt tidigare inlägg ”Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?” Det finns hittills ingen bok, film eller teveserie som har besvarat frågan (rätta mig väldigt gärna om jag har fel). Jag känner mig som en jävla pionjär. Till The Walking Deads heder får jag väl tillstå att de har med gamlingen Hershel Greene (min favoritkaraktär i serien) – men han har mer krut i kroppen än vad jag har! Han verkar inte lida av kronisk smärta, även om han skulle kunna ha haft reumatisk artrit eller artros… I slutskedet av hans uppochnedvända liv får Hershel visserligen amputera ena benet, men han dör ganska snart därefter. Sjuklingar verkar inte vara apokalypsöverlevare. Men jag vägrar ge upp tron på att vi kan överleva, så jag har tagit mig friheten att tänka ut hur. Så länge jag inte måste använda kroppen har jag kanske en chans…

4 sätt jag som har kronisk smärta kan försöka överleva en zombieapokalyps

  1. Förutsatt att elnätet inte har stängts ner skulle jag kunna rapportera om världens undergång på radio. Jag skulle kunna varna de som hör för att gå till vissa platser såsom kannibalstäder.
  2. [Läs absolut inte här om du tycker att dåliga skämt om kannibalism är osmakliga:] På tal om kannibalism, jag skulle kunna lära mig att tillreda människokött på ett aptitligt sätt så att mina överleverkompisar kan äta. På så sätt behöver ingen av oss ge oss ut i skogen för att jaga efter mat. Kan man göra människokött aptitligt är man helt oumbärlig för gruppen.
  3. Jag skulle kunna göra mig nyttig genom att läsa Gray’s Anatomy – som jag hann packa ner i min ryggsäck före jag lämnade mitt hem – och sedan omsätta det jag lärt mig till praktik, såsom att kurera och operera sjuklingar. Det är trots allt inte säkert att det finns en läkare eller sjuksköterska i närheten av min grupp.
  4. Någon måste kunna berätta om zombieapokalypsen för eftervärlden, för det kommer väl finnas ett sedan? Denna någon skulle kunna vara jag. Jag skulle kunna bli en historieskrivare… Men vänta lite? Då måste jag få en eskort. Jag kan inte bege mig ut på vägarna själv. Om jag kan få eskort av mäktiga krigare kan jag bli historieskrivare. Och givetvis skulle jag roa människor jag möter med berättelser om stordåd. Möjligen skulle det vara svårt att övertyga andra om mitt verkliga värde. Humanistens status verkar inte bli bättre med åren.

Jag skulle ha skrivit ner tio exempel på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps. Blev helt blank efter fyra. Är jag verkligen helt körd? Fick ett råd att lägga mig ner med en gång, att låta zombierna ta mig. Aldrig! Du har säkert överlevnadstips – hjälp mig! Det är på tiden att vi med kronisk smärta – med kroniska sjukdomar överlag – skriver in oss i fiktionen.

Bild: © grandfailure / Adobe Stock

litteratur, skönlitteratur, romance, Nora Roberts, Nyckeltrilogin, böcker, bok, Nyckeln till ljuset, Nyckeln till sanningen, Nyckeln till mod

Boktips: Mysigt, mytiskt och magiskt i Nora Roberts romantiska serie Nyckeltrilogin

Nora Roberts, Nyckeln till ljuset, Nyckeln till sanningen, Nyckeln till modTitel: Nyckeltrilogin (Nyckeln till ljuset, Nyckeln till sanningen och Nyckeln till mod)
Originaltitel: Key Trilogy (Key of Light, Key of Knowledge och Key of Valor)
Författare: Nora Roberts
Översättare: Gunilla Holm och Tove Janson Borglund
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 2016 (för den kompletta trilogin på svenska)
Sidantal: 990 (totalt)

Jag är svag för magi. Som en hängiven läsare av tantsnusk – nej, romance, menar jag (!) – är jag också svag för romantik. När jag på min BFF:s rekommendation bestämde mig för att läsa Nora Roberts bokserie Nyckeltrilogin (Key Trilogy) visste jag inte att Roberts kunde väva samman just magi och romantik till ganska fantastiska och mysiga romanceberättelser. Jag som tidigare har tyckt att de Nora Roberts-böcker jag läst har varit platta ändrade uppfattning redan ett par kapitel in i Nyckeltrilogin. Det är med andra ord med en omvänd skeptikers stora förundran jag vill tipsa om denna bokserie, som även bygger på keltisk mytologi.*

I Nyckeltrilogin ingår böckerna Nyckeln till ljuset (Key of Light), Nyckeln till sanningen (Key of Knowledge) och Nyckeln till mod (Key of Valor). Genom böckerna följer denna ramberättelse som en röd tråd: En mörk och stormig kväll för ödet samman tre kvinnor – Malory, Dana och Zoe –  vilka får i uppgift att rädda tre keltiska gudinnor från den tragedi som håller dem fångna i en evighetssömn. Om Malory, Dana och Zoe lyckas med företaget kommer de bli rikligt belönade, och var och en av dem kommer på så sätt ha möjlighet att förverkliga drömmen om en mer givande tillvaro.

Malory, Dana och Zoe måste lära känna varandra för att tillsammans kunna hitta de nycklar som ska frigöra gudinnorna från deras fångenskap. Men alla vill inte att trion ska klara uppdraget. Mörka krafter konspirerar mot och hotar att förgöra dem. Kommer deras nyfunna vänskap – och dessutom nyfunna kärlekar, det här är ju trots allt romanceböcker – och tro på sig själva vara så stark att deras ljus kan besegra mörkret?

Vill du veta mer om respektive bok i Nora Roberts Nyckeltrilogi? Läs beskrivningarna på bokomslaget!

Nyckeln till ljuset

Gallerichefen Malorys liv förändras drastiskt då hon blir inbjuden till det magnifika huset på höjden strax utanför staden. Hon upptäcker snart att hon är en av bara tre gäster – alla unga kvinnor vars liv just genomgått en förändring. Deras mystiska värdar talar om legender från svunna tider och ger de unga kvinnorna ett förslag: Om de under en viss tid lyckas finna tre nycklar kommer de att bli rika. Malory är den som ska finna den första nyckeln och nu kastas hon ut i en helt ny värld, fylld av äventyr, spänning och romantik.

Nyckeln till sanningen

Danas stora passion i livet är böcker och hon är övertygad om att det är här hon ska söka nyckeln till sanningen. Hon arbetar som bibliotekarie, men har tillsammans med Malory och Zoe köpt ett hus, där de planerar att tillsammans öppna en liten bokhandel, ett konstgalleri och en skönhetssalong. I hennes närhet finns hela tiden Jordan Hawke, en gammal ungdomskärlek som en gång krossade hennes hjärta. Är det han som ska föra henne till gåtans lösning?

Nyckeln till mod

Nu är det Zoes tur. Hon är ensamstående mamma till Simon och har fullt upp med att inreda sin nya skönhetssalong. Under tiden uppvaktas hon intensivt av Bradley Vane, arvtagare och chef för ett stort inredningsföretag. Men Zoe är van att klara sig själv och nu måste hon koncentrera sig på att finna nyckeln – det krävs list, styrka och framför allt mod.

Köp Nyckeltrilogin på loppisar, lyssna på böckerna som ljudböcker eller läs dem på originalspråket engelska

Dessvärre trycker Albert Bonniers Förlag inte längre Nora Roberts Nyckeltrilogin, men om du gärna vill läsa böckerna på svenska kan du köpa samlingsboken på antikvariat eller loppisar alternativt lyssna på dem som ljudböcker. På Storytel finns Nyckeln till ljuset, Nyckeln till sanningen och Nyckeln till mod. Du kan även köpa de tre Nora Roberts-böckerna på engelska. På engelska heter trilogin Key Trilogy och böckerna har namnen Key of Light, Key of Knowledge och Key of Valor.

Bild: © Africa Studio / Adobe Stock


* Keltisk mytologi i Nyckeltrilogin= Nora Roberts egen tolkning av mytologi.

bokrecension, Dr Jekyll och Mr Hyde, The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, Robert Louis Stevenson, galen doktor, litteratur, skräck, skräcklitteratur, skräckbok, bok, skräckböcker, skräck böcker

Bokrecension: Robert Louis Stevensons fasliga berättelse Dr Jekyll och Mr Hyde är inte bara fiktion

Kan det finnas ett visst mått sanning i Robert Louis Stevensons fasliga klassiker Dr Jekyll och Mr Hyde? 

Robert Louis StevensonTitel: Dr Jekyll och Mr Hyde
Originaltitel: The strange case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde
Författare: Robert Louis Stevenson
Översättare: Sam J. Lundwall
Förlag: Trut Publishing
Årtal: 1886 (i svensk översättning 1887, och den här pocketutgåvan med en nyöversättning utkom 2014)
Sidantal: 127

För somliga medicinare var 1800-talet en idel smärtsam upptäckt av narkos. Tandläkaren Horace Wells (1815 till 1848) var särdeles hängiven uppgiften att ge sina patienter smärtlindring. Att få en tand utdragen var ett helt företag på den tiden. Det var plågsamt och kunde gå illa för patienten. Det är väl ingen som skulle välja att dra ut en tand utan bedövning idag (?)… När Wells av en slump upptäckte att lustgas kan minska upplevelsen av smärta var narkosens tid kommen.*

Dessvärre försökte flera medicinare göra anspråk på uppfinningen och Wells fick därför erkännandet som narkosens upphovsman först efter sin tragiska död. Han var så dedikerad narkosen att han i slutskedet av sitt liv började experimentera med och inhalera kloroform. Inhalationerna ledde till personlighetsförändringar. När han var påverkad av kloroformen kunde han ta sig till förkastliga saker, såsom att kasta syra på, och därmed vanställa, ett par kvinnor. Wells var så förfärad över den person experimenten hade gjort honom till att han begick självmord.

Många menar att Robert Louis Stevenson var tämligen inspirerad av möbelsnickaren William Brodie när han skrev den gotiska kortromanen Dr Jekyll och Mr Hyde, på engelska kallad The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Brodie var en verklig person som levde ett dubbelliv: på dagarna var han en snäll och skötsam möbelsnickare och på nätterna ledare för ett bankrånargäng. Denna intressanta dubbelnatur kan förstås ha varit en källa till inspiration, men framför allt hela historien om Horace Wells tragiska öde och skrämmande tilltag tycks ha gjort ett starkt intryck på Stevenson.

I Dr Jekyll och Mr Hyde oroar sig Dr Jekylls vänner. Den fine doktorn tycks besväras av den otrevlige Mr Hyde, en beryktad person som ingen vill ha något att göra med – förutom doktorn! Men vad vännerna inte vet är att Dr Jekyll och Mr Hyde egentligen är en och samma person. Genom ett experiment har Dr Jekyll lyckats klyva sin person – eller kalla det personlighet, om du så vill – i två delar: den gode och naive Dr Jekyll och den onde och illvillige Mr Hyde.

Till en början är Dr Jekyll förtjust i experimentet. Han mår som bäst när var och en av personligheterna får göra precis så som de vill; helt utan att drabbas av ett slags inre konflikt. Snart går experimentet dock överstyr och Dr Jekyll känner hur Mr Hyde tar över mer och mer. Han befarar att hans verkliga jag – Dr Jekyll – är på väg att försvinna helt och hållet och behöver sina vänners hjälp för att bli sitt sansade och balanserade jag igen. Precis som för Horace Wells slutar det inget vidare för Dr Jekyll.

Det goda och det onda i människan är något som fascinerar oss, och kanske finns det inget annat litterärt verk än just Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde som illustrerar dikotomin så träffande. För doktorn var tillvaron som minst besvärligast när de båda sida fick samexistera i hans person, vilket han upptäcker för sent.

Numera är tragedin med Wells bortglömd, men när Stevenson skrev kortromanen 1886 var den faktiska händelsen ett färskt mannaminne. Det var inte svårt för den tidens läsare att koppla berättelsens innehåll till händelsen. Säkerligen blev skräckberättelsen ännu mer faslig av den anledningen.

Inte heller läser vi nuförtiden in verkliga händelser i Dr Jekyll och Mr Hyde. Den gotiska skräckberättelsen står för sig själv och är en av få skräckböcker som trots sin digra ålder håller måttet än idag. Det är inte nödvändigtvis spöken, demoner och hemsökelser som gör oss livrädda, utan det mänskliga psykets dolda djup. Berättelsen är inte tillräckligt otrolig för att kunna avfärdas som osanning, och det, om något, skrämmer.

Bild: © weedezign / Adobe Stock


* Läs mer om Horace Wells och narkosens uppkomst i min artikel ”En smärtsam upptäckt av narkos”. Denna populärhistoriska artikel publicerades i tidskriften Teknikhistoria mars 2016.

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, fantastik, dystopi, dystopier, feminism, Margaret Atwood, The Handmaid's Tale, The Handmaids Tale, Tjänarinnan, feministisk litteratur, kvinnosyn, Trumps syn på kvinnor, Donald Trump, Ronald Reagan

Bokrecension: Kvinnosynen i Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale ligger kusligt nära synen på kvinnor i vår egen samtid

Margaret Atwoods moderna klassiker och dystopi The Handmaid’s Tale gjorde mig rädd på allvar – läs mer om vad jag tycker om boken i recensionen här nedanför! 

Margaret AtwoodTitel: The Handmaid’s Tale
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Vintage Classics
Årtal: 1985 (pocketutgåvan utkom 2016)
Sidantal: 479

Tidigare i år tolkade Hulu Margaret Atwoods 1980-talsdystopi The Handmaid’s Tale till en teveserie.* Sändningen av serien sammanföll med tumultet kring den amerikanske presidenten Donald Trump – han signerade bland annat en antiabortlag under sina första veckor som president – och därför var det många som såg paralleller mellan det dystopiska samhället Gilead och händelserna i vårt samhälle.

I den totalitära och teokratiska republiken Gilead, den nya tidens USA, är det nästan ingen som kan få barn. En katastrof har gjort såväl kvinnor som män ofruktsamma, även om kvinnorna anses vara de infertila. Men det finns fortfarande några kvinnor som tycks ha en reproduktiv förmåga. Dessa kvinnor har en alldeles särskild status i samhället: de är slavar – så kallade tjänarinnor – som för att överleva tvingas bli gravida med och föda högt uppsatta personers barn. De måste bo hemma hos gifta par, får tre försök på sig att bli gravida med ”sitt” pars barn och om de inte lyckas skickas de iväg mot en säker död.

Offred är en tjänarinna. Varje månad, det vill säga under den tid hon är som mest fertil, genomlider hon en ritualiserad våldtäkt. Mannen i huset för sin penis in och ut i henne – ända tills han kommer – medan hon ligger i hans hustrus knä. Offred har ingen rätt till sin egen kropp. Hon är ett kärl, ett kärl som måste bevaras. Så hon serveras en kost som stämmer överens med Gileads rekommendationer (det är förbjudet för tjänarinnor att äta sötsaker), motionerar inom angivna gränser och får varken röka eller dricka – som Offred längtar efter en cigarett! Offreds vardag kännetecknas av monotoni, och i stillsamheten tänker hon tillbaka.

En gång var Offred också gift. Och mamma. Hon hade ett jobb. Pengar. Frihet. Allt detta berövades henne, liksom alla amerikanare fick sin tillvaro kullkastad under revolutionen som utmynnade i Gilead. Vissa lyckades segla upp som makthavare, till exempel paret Offred tillhör – namnet Offred indikerar för övrigt att det är Fred som äger henne. I Gilead är det männen, inte kvinnorna, som har verklig makt. Det är ett extremt patriarkaliskt samhälle.

Flera personer uppmuntrar Offred till att bryta mot Gileads lagar. Hon blir till exempel vän med den revolutionära tjänarinnan Ofglen, som är med i ett hemligt nätverk vilket syftar till att störta Gilead, och börjar utveckla en märklig relation till ägaren Fred. Vad vill Fred henne egentligen? Först tror Offred att han vill begå ännu fler övergrepp på henne. Hon blir förvirrad när han kallar henne till sig för att spela det förbjudna brädspelet Alfapet – på engelska kallat Scrabble – och läsa gamla veckotidningar tillsammans. Fred bjuder även med henne till en nattklubb, dit makthavarna tycks gå för att bryta mot samhällets lagar.

Det är inte bra för Offred att bli sedd tillsammans med Fred, ändå måste hon lyda hans vilja, om han vill umgås med henne kan hon inte säga nej. Om de blir upptäckta kommer hon alldeles säkert avrättas. Det är inte heller en bra överlevnadsstrategi att hjälpa den revolutionära motrörelsen – men Offred vill så gärna få hålla om sitt barn igen! Att störta regimen är den enda vägen till frihet, för vad är det för ett liv att inte ens ha rätten till sin egen kropp, att hållas borta från dem man älskar?

Atwoods The Handmaid’s Tale uppmärksammades för sin träffsäkerhet redan när boken först publicerades 1985. Då hittade läsarna tydliga kopplingar mellan – och visst kritiserade boken – Ronald Reagans sexualpolitik. Reagan införde, precis som Trump, också stränga abortlagar. Det fanns likaså religiösa påtryckningar; inflytelserika evangelister ville exempelvis återupprätta det traditionella äktenskapets roll i USA. Samtidigt lyfte feminister och filosofer hur viktigt det är med samtycke vid sex. Atwood inspirerades av många samhällsdiskussioner när hon skrev The Handmaid’s Tale.

Diskussionen som Atwood för mellan raderna i The Handmaid’s Tale har inte blivit mindre relevant med decenniernas gång, en av anledningarna till att Atwoods feministiska dystopi alltid har lästs med ett stort intresse och igenkännande. Igenkänningsfaktorn blev, som skrivet, ännu högre i våras, när Trumps makttillträde sammanföll med Hulus nya teveserie. Såsom Atwood skildrar i The Handmaid’s Tale är det många kvinnor i dagens USA – och i Sverige, för den delen – som upplever att de inte har rätt till sina egna kroppar och att deras gränser för deras egna kroppar inte respekteras. Kvinnosynen i The Handmaid’s Tale ligger kusligt nära synen på kvinnor i vår egen samtid, så det är inte särskilt konstigt att Atwoods samhällskritik gör ett stort intryck på läsarna.

Bild: © JenkoAtaman / Adobe Stock


* Teveserien The Handmaid’s Tale finns på HBO Nordic.

zombie, zombier, apokalyps, postapokalyps, zombieapokalyps, kronisk sjukdom, kronisk smärta, överleva

Skulle jag som har kronisk smärta ens ha en chans att överleva en zombieapokalyps?

Jag är inte den enda som tänker på hur det skulle vara om en zombieapokalyps sköljde över världen. Min bror, till exempel, är helt inställd på att en sådan apokalyps snart är här och han har svurit på att bli jävligt bra på att klättra i träd, så att han kan fly undan zombierna. Jag å min sida har redan valt ut min tillflyktsort. Platsen – aldrig i livet att jag kommer röja dess namn – ligger intill en sjö och har en välvd himmel över sig, att vara där är som att befinna sig i en blå oändlig kupol eller snöglob utan vare sig början eller slut. Jag ska lära mig massa om skogens skafferi. Jag och de mina kommer inte behöva gå hungriga. Hunnen så här långt i tankarna måste jag hejda mig: Det här, allt det jag har tänkt ut, är för idylliskt för att vara zombieapokalyps. Andra tankar smyger sig på.

Om apokalypsen hade varit en dystopi och samhällskollaps i stil med Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, George Orwells 1984 eller Ray Bradburys Fahrenheit 451 hade jag – notera nog – klarat mig galant. Jag hade säkert gått med i ett radikalt sällskap vars uppgift hade varit att underminera makten. Men om det blev en zombieapokalyps som i The Walking Dead tror jag inte att jag hade haft så stora chanser att överleva överhuvudtaget. Min kropp, tyngd av kronisk smärta, hade liksom inte pallat att springa genom kämpig terräng, klättra i träd, få för lite sömn, slåss med tillhyggen, hoppa mellan hustak, hålla för dörrar för att stänga zombierna ute medan mina vänner flyr, trycka bort zombiernas hungriga käftar eller köra bil i ilfart – jag har inte ens ett körkort. Jag hade varit helt jävla körd. 

Jamen, tänk dig, zombierna hade kommit emot mig, en framåtdrivande klunga av förruttnelse. Billös hade jag tagit fart och börjat springa. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod. Jag hade sprungit hundra, tvåhundra, trehundra meter… Någonstans mellan dessa första hundra metrar hade jag fått en så total mjölksyra att jag hade fallit till marken. Det är det som är själva grejen med min kroniska sjukdom, musklerna får mjölksyra med en gång. Eller ännu värre: mitt gäng hade kanske lämnat mig kvar att dö i min ensamhet. I den forna tidens jägare-samlarsamhällen – alltså samhällen där människorna hela tiden rörde på sig – var det troligen så att man lämnade de sjuka bakom sig eftersom de ansågs vara en för stor belastning för gruppen. För att ha den minsta chans att klara mig genom eländet skulle jag behöva ge upp min plats i apokalypsen för att gå under jord. Kanske att jag skulle leta upp en jordkällare och fylla den med mat redan nu eller bli miljonär enbart för att kunna köpa mig ett rum i en sådan där lyxbunker?

Har du ännu fler förslag på hur jag skulle kunna överleva en zombieapokalyps? Dela gärna med dig av dem i kommentarsfältet!

Bild: © grandfailure / Adobe Stock

Bite, action, fantasy, bok, böcker, litteratur, YA, K.S. Merbeth, Mad Max, postapokalyps, världens undergång

Boktips: Jag är själv förvånad över hur mycket jag tycker om K.S. Merbeths actionbok Bite

Bite av K.S. Merbeth är en actionspäckad berättelse i Mad Max-tappning. 

BiteTitel: Bite
Författare: K.S. Merbeth
Förlag: Orbit
Årtal: 2016
Sidantal: 376

Mad Max. Den ikoniska actionfilmserien med 1980-tals- och postapokalypsvibbar är den måttstock som passar K.S. Merbeths bok Bite allra bäst. Mellan bokens pärmar ryms nämligen en värld i spillror, vansinnesfärder genom öknen och antihjältar med mycket stora vapen. I handlingens centrum finns Kid. Hon må se liten och klen ut men hon är tillräckligt tuff för att bli upplockad av och att få åka med öknens mest härdade gäng: de laglösa Wolf, Dolly, Tank och Pretty Boy. Ödelandet breder ut sig. De människor som har överlevt har bosatt sig tillsammans i småsamhällen. Det är verkligen inte lätt att hitta mat och vatten i den här världen och många finner ingen annan utväg än att sälla sig till de mest förhatliga människorna av dem alla – kannibalerna, eller de så kallade ”hajarna”. Snart upptäcker Kid att hennes nya vänner just är kannibaler och den stora frågan är hur länge hon ska orka gå hungrig förrän hon väljer att göra som de. Samtidigt som hon brottas med detta dilemma massakrerar hon – helt i enlighet med sann actionanda – tillsammans med gänget sig genom ödelandet. Ja, Bite är en våldsam bok. Jag är själv förvånad över hur bra och spännande jag tycker att denna actionbok är. Har aldrig läst något liknande förut och är inte ens säker på att jag kommer göra det igen – men Bite ftw!

Bild: © mbonaparte / Adobe Stock