Etikettarkiv: essäer

Boktips: Roxane Gays Bad Feminist belyser populärkultur utifrån perspektiven kön, politik, etnicitet och sex

Vad tycker jag är bra respektive dåligt med Roxane Gays essäsamling Bad Feminist?

Roxane GayTitel: Bad Feminist
Originaltitel: Bad Feminist
Författare: Roxane Gay
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Årtal: 2015
Sidantal: 397

Om du vill läsa riktigt slagkraftig feministisk litteratur skulle jag råda dig att rikta blicken mot Rebecca Solnits skrifter Män förklarar saker för mig och Alla frågors moder. Jag menar istället för att lägga ner din tid på Roxane Gays succébok och essäsamling Bad Feminist. Fastän jag är ganska skeptisk till Bad Feminist finns det många saker jag tycker om med boken. Jag gillar Gays personliga ton. Jag gillar hennes analyser av populärkulturen, som gör att hennes oftast viktiga poänger är lätta att ta till sig. Jag gillar också hur snyggt hon visar att man kan tycka att normer är fel men ändå på ett omedvetet sätt följa dem.

Just det där sista, att man både kan vara emot och leva i enlighet med normerna, tolkar jag som ett av Gays huvudresonemang i Bad Feminist. Jag tror att många kritiker har haft svårt att se denna diskrepans Gay försöker sätta ord på, och att de därför har gjort bedömningen att det Gay vill ha sagt är lamt och motsägelsefullt, att hon liksom urvattnar sina egna resonemang. Men det är ju det att Gays poäng är att man kan vara motsägelsefull som människa, som feminist. Man kan tycka att en bok eller film är ett estetiskt mästerverk men samtidigt ge uttryck för vedervärdiga värderingar – eller att ett mästerverk kan suga för att dess människosyn är sunkig.

Så vad tycker jag inte om med boken? Jag tycker den är hafsigt skriven, att den saknar språklig och intellektuell finess och att ”babblet” gör att Gay tappar tråden. Jag tycker att Bad Feminist spretar på ett sätt som är föga smickrande för en essäsamling. Även om det finns STARKA partier i Bad Feminist – textstycken som griper tag med full kraft – kan de inte väga upp de många utsvävningarna. Det är av den här anledningen som jag lyfter fram Rebecca Solnits böcker, då de är mycket tätare, mer genomtänkta och håller sig till saken. Men det finns något som gör Bad Feminist av Roxane Gay väldigt läsvärd; Gay har ett bagage. När hon berättar utifrån sina egna erfarenheter av Alfabet, fat camps, våldtäkter och av att vara en Hungerspelen-fangirl  briljerar hon på alla sätt och vis,  visar hon prov på mästerlig skrivtalang. Jag hade gärna läst en uppdaterad och tätare version av Bad Feminist, där Gay utgår ännu mer från sina personliga berättelser för att belysa kön, politik, etnicitet och sex.

Bild: © Andrey Popov / Adobe Stock

boktips, böcker, boklistor, listor, böcker om sorg, böcker om avsked, litteratur, skönlitteratur

3 skönlitterära böcker om att ta farväl av någon man älskar

Jag läser böcker om sorg och avsked i ett biblioterapeutiskt syfte. Det är inget unikt. Tvärtom har man länge vetat att biblioterapi kan hjälpa människor att ta sig igenom svåra förluster och känslor och stärka välbefinnandet hos den som läser dem. I den här artikeln har jag samlat tre skönlitterära böcker som hjälper mig att sörja – här kommer mina bästa tips på böcker om att ta farväl av någon man älskar!

1. Farväl för nybörjare av Anne Tyler

Anne TylerMitt under ett av paret Woolcotts vanliga, meningslösa gräl faller ett träd ner på huset. Hustrun Dorothy skadas så allvarligt att hon senare avlider på sjukhuset. Maken Aaron lämnas i chock. Men hans sätt att hantera den svåra förlusten är att fortsätta leva som vanligt. Omgivningen har svårt att hantera det faktum att han inte pratar om sina känslor, gråter ut. Men vad ingen förstår är att Dorothy finns med Aaron, i hans vardag. Hon visar sig då och då, och på grund av detta får han en chans till försoning, att på riktigt ta farväl av henne och inse att det är okej att vara arg och sur på de man älskar. Man kan älska dem ändå. Jag blev riktigt berörd av Anne Tylers täta roman Farväl för nybörjare, som trots det korta formatet och den vardagliga handlingen lyfter viktiga frågor om sorg och sörjande. Läs min mer utförliga recension av Farväl för nybörjare av Anne Tyler här.

2. Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe

Will SchwalbeWills mamma tynar bort mitt framför ögonen på honom. Hon är obotligt sjuk i cancer. När det så börjar bli dags för Will och modern att ta farväl av varandra, startar de en bokklubb tillsammans. De läser bok efter bok och samtalar om böckerna, och detta medan tiden tickar iväg och döden knackar på dörren. Genom läsandet lyckas mor och son förhålla sig till döden på ett för dem stärkande sätt: de lever tack vare böckerna och boksamtalen. Tack vare böckerna är de inte heller bara ”den sjuka modern” och ”den friska sonen”, de är två nyfikna personer som upptäcker såväl nya världar som varandra på nytt. Will Schwalbes självbiografiska litterära verk Bokklubben vid livets slut är en kärleksförklaring till den nu döda mamman, litteraturen och till livet. Avsked kan vara vackra.

3. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

böcker om sorg, biblioterapi, skönlitteratur, litteratur, sorg, sörjande, sorgbearbetning, John Dunne, The Year of Magical ThinkingEtt år av magiskt tänkande av Joan Didion har blivit ett slags standardverk för sörjande. Essän och memoaren är både en allmänmänsklig och personlig skildring av hur man kan leva med sorg och hur plötsligt livet kan förändras. Didion erfar denna plötslighet när den sedan fyrtio år tillbaka maken och bästa vännen John Dunne dör i en hjärtattack. Medan hon sörjer honom börjar hon leta efter tecken på att han skulle dö – varför sa John si eller så före han dog (?) – och hon gör allt för att hålla honom kvar hos sig. Hon kan exempelvis inte slänga hans skor eftersom han inte skulle ha något att promenera i, det vill säga om han nu kommer tillbaka. Än värre vore att donera hans organ till forskning: Hur skulle han kunna komma tillbaka om han inte hade alla sina organ?” Både Didion och Dunne har levt som berömda författare under decennier, och för Didion var att fatta pennan och skriva om sin sorgeresa hennes sätt att sörja Dunne. Läs min mer utförliga recension av Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion här.

Fyll gärna på med dina bästa tips på böcker om avsked och sorg i kommentarsfältet här nedanför!

Bild: © Yvonne Weis / Adobe Stock

Bokrecension: Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande ställer viktiga frågor om sorg och sörjande

Joan Didion ställer så många viktiga frågor om sorg och sörjande i Ett år av magiskt tänkande att boken nästan har blivit ett ABC för människor med sorg – läs mer om boken här!

böcker om sorg, biblioterapi, skönlitteratur, litteratur, sorg, sörjande, sorgbearbetning, John Dunne, The Year of Magical ThinkingTitel: Ett år av magiskt tänkande
Originaltitel: The Year of Magical Thinking
Författare: Joan Didion
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Bokförlaget Atlas
Årtal: 2007
Sidantal: 254

Den världsberömda författaren Joan Didion ska ha sagt att hon skriver för att kunna [över]leva. Mycket riktigt blir att fatta pennan hennes sätt att hitta tillbaka till livet efter att hennes sedan fyrtio år tillbaka make och bästa vän, författaren John Dunne, dör i en hjärtattack, och detta samtidigt som dottern ligger i koma på sjukhus.

Det Didion skriver under sorgeprocessen utmynnar i den moderna klassikern Ett år av magiskt tänkande, som nästan har blivit ett slags ABC för människor med sorg. Boken är full av igenkänning, men också lika mycket en väldigt personlig skildring av hur Didion och ingen annan förhåller sig till hennes svåra förlust, ett förhållningssätt som kännetecknas av just ett magiskt tänkande:

Jag tänkte så som små barn tänker, det var som om mina tankar eller önskningar hade skett i smyg, och jag tror inte att någon annan hade lagt märke till det, jag hade till och med dolt det för mig själv, men nu när jag ser tillbaka inser jag att det också hade varit både påträngande och ihållande.

Den chockade Didion börjar leta varsel, se tecken. Vad hade John till exempel menat när han bara ett par veckor före hans död hade sagt till henne att ”Du kan använda det om du vill” om de anteckningar hon hade hjälpt honom med inför skrivandet av hans nya bok? Hennes i sorgen irrationella slutsats blir att John visste om att han skulle dö. Och varför kan ingen förstå att skriva en dödsruna över John gör hans död så definitiv, som att den verkligen har hänt?

Didion gör allt för att hålla kvar maken. Den första tiden efter hans död vill hon vara ensam så att han ska komma tillbaka till henne, men hon lämnas såklart inte ensam av sina omsorgsfulla nära. Hon väljer att spara hans kavajer och skor – för tänk om han faktiskt kommer behöva dem, om han kommer tillbaka och sedan känner för att ta en promenad? Hon funderar även mycket på det här med att donera Johns organ till forskning:

Hur skulle han kunna komma tillbaka om han inte hade alla sina organ?

I Ett år av magiskt tänkande skiljer Didion på sorg och sörjande. Sorg är den första lamslående chocken, ett passivt tillstånd. Sörjande är det aktiva arbetet med att ta sig genom förlusten, men därmed är det inte sagt att man någonsin slutar sörja. Didions sätt att sörja är genom skrivandet.

På många sätt är att skriva en essä och memoar över sitt liv med maken John Dunne ännu en aspekt av ett magiskt tänkande. Genom orden – minnena – håller hon honom nära och kan glädjas åt det liv de levt tillsammans. Samtidigt är Ett år av magiskt tänkande ett slags utforskande av hennes egna rädslor och känslor inför döden, ett sätt att försöka förstå hur plötsligt livet kan förändras:

Detta är mitt försök att förstå den period som följde, veckor och sedan månader, som vände upp och ner på alla de föreställningar jag någonsin haft om döden, om sjukdomar, om sannolikhet och slump, om tur och otur, om äktenskap och barn och minnet, om sorg, om hur människor handskas med det faktum att livet tar slut, om hur ytlig den mentala hälsan är och om livet självt.

Det är just detta utforskande och försök att förstå våra mest allmänmänskliga och existentiella frågor som gör att Ett år av magiskt tänkande genremässigt kan beskrivas som inte bara en memoar, utan även som en essä. Liksom en välbevandrad essäist låter Joan Didion sig inspireras av litteratur och forskning – helt enkelt av andras erfarenheter – för att göra boken till en nyanserad och betydelsefull läsning för alla som brottas med frågor om liv, död och allt däremellan.

Bild: © Jamrooferpix / Adobe Stock

#metoo, me too sverige, samhället tystar kvinnor

Boktips: Rebecca Solnits essäsamling Alla frågors moder uppmuntrar oss att bryta tystnaden

Jag kan inte få nog av Rebecca Solnits essäsamlingar. Här tipsar jag om hennes senast utgivna bok Alla frågors moder, som ligger helt rätt i tiden.

Rebecca SolnitTitel: Alla frågors moder
Originaltitel: The mother of all questions
Författare: Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
Årtal: 2017
Sidantal: 295

Med tanke på #metoo kan jag inte tänka mig en bok som ligger mer rätt i tiden än Rebecca Solnits senast utgivna essäsamling. Boken heter Alla frågors moder, eller The mother of all questions på engelska, och uppmuntrar oss att bryta den tunga tystnad som ligger över oss likt ett kulturellt och samhälleligt tvång:

”Den längsta och nyaste essän i den här boken handlar om tystnad, och när jag började med den trodde jag att jag skrev om alla sätt som används för att tysta kvinnor. Det gick snart upp för mig att en oskiljaktig del av ämnet var de sätt som används för att tysta män och att vi alla lever i en härva av många olika sorters tystnad, inklusive de ömsesidigt verkande tystnader som vi kallar könsroller. Det här är en feministisk bok, men det är inte en bok som bara handlar om kvinnors erfarenheter, utan om oss allihop – män, kvinnor, barn och människor som trotsar det binära könssystemet och dess gränser.”

Den engelska förstautgåvan av Alla frågors moder utkom före #metoo bröt ut på allvar, under våren 2017. Ändå ringar boken in det väsentliga i de otaliga protesterna: att en person bryter skammen och återerövrar känslan av sitt egenvärde genom att tala ut, att bryta tystnaden.

Det här kan gå åt båda hållen, tolkar jag det Solnit skriver. En person som har utsatts för sexuellt våld kan bli stärkt av att äntligen, äntligen våga berätta om det. En person som gynnas av strukturerna och kanske bidrar till förtrycket kan finna en befrielse i att säga Stopp! Det jag och vi gör här är inte okej. Jag mår inte av bra av det. Men så länge ingen säger något upprätthålls strukturerna.

En essäsamling som berör ämnet vilka tystas i samhället? måste givetvis hämta tyngd i motsatsen: vilka har rätt att prata, vilkas ord väger tyngst? I Alla frågors moder exemplifierar Solnit problematiken med allt från komikers våldtäktsskämt och trakasserier på nätet till litteraturkanon vi borde bojkotta och medicinska klassifikationer av vad som är ”en kvinna”.

Som i hennes tidigare essäsamlingar – se till exempel Män förklarar saker för mig – visar Rebecca Solnit även i Alla frågors moder upp en intellektuell bredd. Det, tillsammans med att hon är en vass skribent, är en av anledningarna till att jag beundrar henne så mycket. Hon tar avstamp i flera discipliner för att kunna belysa samhällsstrukturer på ett djuplodat sätt, vilket jag tycker gör Alla frågors moder till en mer samlad och träffsäker essäsamling än till exempel Bad Feminist av Roxane Gay. Jag ska avsluta detta boktips med Solnits egna ord, hämtade ur just Alla frågors moder:

”Om det är nödvändigt att ha en röst, att få lov att säga sin mening, att göra sig hörd och bli trodd för att få tillhöra den inre kretsen eller ha makt, vara en människa med fullvärdigt medlemskap, då är det viktigt att se att tystnad är den universella förutsättningen för förtryck, och det finns många slags tystnad och många slags tystade människor.”  

Bild: © Radarani / Adobe Stock

3 böcker för oss som allvarligt funderar på att lämna civilisationen bakom oss och att skapa ett nytt, bättre liv i skogen

Ska vi göra som Henry David Thoreau och säga hejdå till civilisationen för att skapa ett nytt, bättre liv i skogen? Om du vacklar i ditt beslut kan de här tre litterära verken kanske stärka (eller avskräcka) dig i din övertygelse. 

1. Walden av Henry David Thoreau

På 1800-talet lämnar författaren och tänkaren Henry David Thoreau stadslivet för att under cirka två års tid leva i en stuga nära skogstjärnen Walden i staden Concord, Massachusetts. Han bygger stugan med sina bara händer, som man romantiserar det hela, och tillägnar sig självhushållning. (Men det sägs att mamsen tvättar hans kläder lite då och då.) Under den här tiden begrundar Thoreau sitt samtida samhälle, och det är kombinationen av livet vid Walden och tankarna det ger upphov till som är kärnan i essäboken med samma namn som tjärnen: Walden. I Walden poängterar Thoreau det genuina värdet i självförsörjning, närhet till naturen och att inte låta sig dras med i det rådande konsumtionssamhället. Visst låter tankegodset modernt? Walden utkom 1854, så denna bok är något av en föregångare till den ekokritik som är så vanlig idag. Även om det är svårt att leva ett eremitliv – vilket Thoreau inte gjorde under sin vistelse i skogen – visar Thoreau att det till viss del är möjligt att bryta sig loss från samhället och lunka fram längs sin egen rofulla väg.

2. Doppler av Erlend Loe

Efter en vurpa med sin cykel hamnar Andreas Doppler på rygg i en skogsglänta. Det är i det ögonblicket han börjar dissekera sin livsstil. Det är inte alltid så trivsamt att vara ansvarstagande ekonom, familjefar och fast i konsumtionshysterins ekorrhjul. Så han halvtomhalvt lämnar allt, flyttar ut i skogen och tror att han ska få ett lugnare och meningsfullare liv. Livet blir inte så lugnt. Han är trots allt make och pappa – familjen kommer han helt enkelt inte från. (Och det vill han väl egentligen inte heller.) Och han får en livskamrat i form av en älg. Dessutom är det massa människor som stör… Precis som för Thoreau i Walden går det visserligen att leva ett liv i skogen för Erlend Loes karaktär Andreas Doppler, men inte ett liv helt bortom civilisationen. Boken Doppler är en komisk och modern tolkning av Walden, det är därför böckerna påminner om varandra.

3. In i vildmarken av Jon Krakauer

Into the WildI historien har det funnits människor som verkligen har försökt kapa alla band till sitt tidigare liv genom att bege sig ut i skogen och vildmarken. Christopher McCandless är en av dessa människor. Han skänker bort sina besparingar, bränner sin bil, överger sin familj och startar ett nytt liv i Alaskas vildmark. Han hittar en övergiven buss i närheten av Denali National Park, och bussen blir hans nya hem. Härifrån utgår han när han letar efter mat och andra förnödenheter. McCandless stannar vid sitt nya hem i flera månader. Men sedan vill han tillbaka till civilisationen. Det är under vandringen hem som han förolyckas. Hur kan vi veta allt detta? McCandless skrev dagbok. Författaren Jon Krakauer bygger sin bok In i vildmarken på McCandless dagboksanteckningar. Livsödet han skriver om i boken är så gripande att det har inspirerat Sean Penn till att göra filmen Into the Wild (filmen har samma namn som den engelska boktiteln). Trots sitt tragiska öde är det många som beundrar McCandless envisa strävan efter att få leva sitt liv i det vilda.

Bild: © Dmitriy Sladkov / Adobe Stock

bokrecensioner, böcker, essäer, böcker om metoo, strukturellt våld mot kvinnor, mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp, våldtäkter, kvinnor talar ut, kvinnor stöttar varandra, maskulinitetsideal, mansplaining

Bokrecension: Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig handlar om män som förklarar hur det ligger till för kvinnor

Från ”mansplaining” till strukturellt våld mot kvinnor – skiljelinjen är inte så skarp som vi tror. I essäsamlingen Män förklarar saker för mig visar Rebecca Solnit, en av mina absoluta favoritförfattare, hur de hänger samman. Läs min recension av boken!

Rebecca SolnitTitel: Män förklarar saker för mig
Originaltitel: Men explain things to me
Författare: Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
Årtal: 2016
Sidantal: 182

Plötsligt fick vi ett ord för det. Ett verb som beskriver vad män gör när de förklarar hur saker ligger till för oss kvinnor: ”mansplaining”. Det var i och med Rebecca Solnits essäsamling – eller egentligen ursprungliga essä ”Men explain things to me” – Män förklarar saker för mig som vi fick nya perspektiv på de strukturer som gör att män försöker bemästra kvinnor. Solnit har själv upplevt dessa strukturer, och hon inleder essäsamlingen med ett lysande exempel på just ”mansplaining”. Solnit och hennes väninna är på en bjudning. Värden konverserar Solnit:

”Jaha? Jag har hört att du har skrivit ett par böcker.”
Jag svarade: ”Flera stycken, faktiskt.”
I samma tonfall som när man uppmuntrar en väns sjuåriga barn att beskriva hur han övar på flöjten sa han: ”Och vad handlar de om?”
Faktum var att de handlade om en rad olika saker, de sex eller sju som hade kommit ut vid det laget, men den här sommardagen 2003 började jag bara prata om den senaste, River of Shadows: Eadweard Muybridge and the Technological Wild West, min bok om utplånandet av tid och rum och industrialiseringen av vardagen.
Han avbröt mig så fort jag nämnde Muybridge. ”Och har du hört talas om den väldigt viktiga boken om Muybridge som kom ut i år?”

Värden ger, tragikomiskt nog, en föreläsning om Solnits egen bok. Hennes väninna försöker flera gånger berätta för honom att det är Solnits bok, men han maler och maler… Man hade nästan kunnat skratta åt denna form av ”mansplaining”. Men den är inte oskyldig. Om man ser den i ett större perspektiv, till helheten, värdesätts männens ord, rättigheter och åsikter oftast mer än kvinnors. När kvinnor försöker höja sina röster, kanske för att berätta om ett övergrepp de varit med om, tystas de av de strukturer som gynnar männen i samhället och som lägger grunden till strukturellt våld mot kvinnor.

Solnit ger exempel på hur maktlösa kvinnor kan vara när de ska berätta om en våldtäkt de råkat ut för, hur enkelt det är för män – för hela samhället – att ifrågasätta deras trovärdighet. Och faktiskt lyckas med det. Det är lätt att avfärda en kvinna som labil, som en hysterika. I slutänden tycker många mer synd om den anklagade mannen än om den utsatta kvinnan, som säkert bara vill ha uppmärksamhet. Det finns dock hopp; för i ett av exemplen lyfter Solnit hur en kvinna kunde sätta stopp för en av världens mäktigaste mäns förkastliga beteende. När väl en röst blir hörd vågar fler tala ut, och inte så sällan väljer kvinnor att berätta om övergrepp och våldtäkter för att stötta varandra.

Det fina med Rebecca Solnit är att hon skriver utan pekpinnar, utan att skuldbelägga någon. Hon menar att det inte bara är vi kvinnor som drabbas av dessa orättvisa patriarkala strukturer. Männen måste leva efter tuffa maskulinitetsideal, som stundom uppmuntrar dem att ta plats, trycka ner och att vara våldsamma. Det är till exempel tufft att leva upp till idealbilden av en man när man hamnar utanför arbetsmarknaden och/eller drabbas av psykisk ohälsa. Då kan pressen bli så stor att man väljer att begå självmord.*

Som i Solnits andra essäsamlingar väver hon i Män förklarar saker för mig samman etik, politik, kultur och historia för att kunna fånga komplexiteten och nyanserna i vårt moderna samhälle, och i det här fallet med fokus på genus. Varje argument bygger hon upp kring grundlig research, så hennes iakttagelser är aldrig bara tyckande och tänkande. Män förklarar saker för mig är en av Solnits mest lättlästa skrifter, och i Helena Hanssons översättning kommer hennes språkliga träffsäkerhet till sin rätt. Rebecca Solnit är en av mina absoluta favoritförfattare – läs Män förklarar saker för mig så förstår du varför.

Bild: © mbolina / Adobe Stock


* Statistiskt sett begår fler män än kvinnor självmord. Att män sällan ”får” visa smärta och lidande för andra och därför tror att de måste må dåligt i det tysta, kan vara en anledning till högre självmordstal.

Två inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort

Jag har en dröm: att ta bege mig ut på en vandringsfärd till ett okänt mål. Jag är inte den enda. Under hundratals år har litteraturhistorien präglats av romantiska författare som gillar att vara på väg till fots. Håll tillgodo med dessa två nutida inspirerande böcker för oss som vill ta på oss kängorna och låta vandringslusten leda oss långt, långt bort!

Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit

Rebecca SolnitNär jag först hörde talas om Rebecca Solnits essäsamling Wanderlust: Att gå till fots (Wanderlust: A History of Walking) tänkte jag att det här är en bok som är helt avsedd för mig. Inget tema kan vara mer rätt och riktigt för en person med min längtan. Och just denna första reaktion visade sig stämma. I Wanderlust: Att gå till fots skissar Solnit ett ambitiöst porträtt av vandringslustens kultur- och idéhistoria. Som i alla sina andra essäsamlingar lyckas hon inom ramarna för detta tema beröra viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter, relationen mellan människa och miljö och vilka rummen vi promenerar i är skapade för. För sina fascinerande resonemang hämtar hon stöd hos filosofer och författare som Jean-Jaques Rousseau, William Wordsworth och Virginia Woolf. Även om många oss av väljer att gå till fots för att vi har en romantisk syn på naturen kan vandrandet innebära så oändligt mycket mer. Från pilgrimsfärder till demonstrationer – vi promenerar även av religiösa och politiska skäl. Om du, precis som jag, är nyfiken på varför vandringslusten är en så stark drivkraft hos många av oss, kommer du alldeles säkert ha stor behållning av Solnits essäer i Wanderlust: Att gå till fots.

Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv av Cheryl Strayed

Cheryl StrayedCheryl Strayeds självbiografi Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv (Wild: A Journey from Lost to Found) blev en Hollywoodfilm med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen heter rätt och slätt Wild. När Strayed är 26 år rasar hennes liv. Hennes mamma dör i cancer, familjen splittras, hon börjar knarka och därmed går också hennes äktenskap i kras. Strayed känner att hon inte har något mer att förlora och fattar det impulsiva beslutet att bege sig ut på en lång, lång vandring från Mojaveöknen, genom Kalifornien och Oregon, till Washington. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att vandra men gör det i alla fall, liksom för att pussla samman spillrorna av sig själv. När sorgen över att vara sjuk härjar som värst i mitt inre fantiserar jag om att göra som Strayed gjorde, för i Vild: Hur jag gick vilse och hittade mig själv visar Strayed hur läkande vandringslusten kan vara. Jag delar hennes syn på vandrandet. Undrar om jag själv har modet att bege mig av mot okända horisonter…? Men jag antar att Strayed vill förmedla detta budskap: ibland måste man gå vilse för att kunna hitta sig själv, och man behöver ju faktiskt inte gå långt till fots för att göra detta. Man kan göra en inre resa.

Bild: © soft_light / Adobe Stock

böcker, litteratur, essäer, favoritförfattare

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie

Brené Browns, Rebecca Solnits och Chimananda Ngozi Adichies författarskap lär mig viktiga och djupa saker såväl om mig själv som om samhället. Läs om varför jag värdesätter deras författarskap så högt som jag gör. 

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie. Jag är glad att jag har hittat till tre starka kvinnliga författare och inte till ännu fler män. Trots att jag försöker undvika litterära kanon, som ju ofta framlyfter mäns författarskap, blir det lätt så att jag läser gamla gubbars verk i alla fall.

Jag slås av hur häftigt det är att kunna ha Brené Browns böcker som bollplank

Brown, Solnit och Adichie talar alla till mig, men på olika sätt. Brown är en doktor i sociologi och skriver om mellanmänskliga relationer på ett väldigt personligt och träffsäkert vis. Böckerna hon skriver – de handlar om allt från att känna skam när man känner sig otillräcklig till det mod som krävs för att resa sig efter nederlag – skulle kunna handla om mig, om min kamp för att kunna känna acceptans. Faktiskt har Brown gjort ett så starkt intryck på mig att jag när jag hamnar i jobbiga sociala situationer numera brukar fråga mig själv Vad skulle Brené Brown göra? och därefter agera på ett, vad jag hoppas och tror, trevligare sätt än vad jag gjorde för bara ett halvår sedan. När jag tänker på det hela, slås jag av hur häftigt det är att kunna ha böcker som bollplank.

Rebecca Solnit placerar synen på kvinnligt respektive manligt i historiska kontexter

Solnit kan vara en av de mest bildade författare jag vet. Du som känner mig vet hur mycket jag värdesätter kunskap och bildning. Hon är också en lysande essäist som mixar frågor rörande historia, konst, litteratur och genus till upplysande texter. Hennes författarskap är särskilt fokuserat på vandringslusten genom tiderna, hur våra värderingar skapar och begränsar fysiska rum samt på vilken syn olika samhällen har på manligt och kvinnligt. För några år sedan lyckades Solnit skapa debatt om ”mansplaining”, ett begrepp hon myntade i essän Män förklarar saker för mig (Men explain things to me). Med sina ambitiösa ”försök” – essä kommer från franskans essai som betyder försök – att placera genuskonstruktioner i historiska kontexter tycker jag att Solnit lyckas få mig att förstå hur konstruerade våra människobilder är.

Oftast förbisedda människor får en röst i Chimamanda Ngozi Adichies böcker

Jag är antropolog och borde därför veta att man inte kan bunta samman länder till ett stort fantasiland, jamen, så som många av oss gör med ”Afrika”. Jag har själv tänkt på Afrika som homogent och därmed inte sett kontinentens pluralism. Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie visar Nigerias mångsidighet. Där finns lika många berättelser som där finns människor, precis som det finns i alla länder. Adichie ger oftast förbisedda människor deras röster och berättelser åter. Hon berikar också världslitteraturen med nya perspektiv, och med tanke på hur erkänd hon är redan nu har hon säkert redan skrivit in sig i litteraturhistorien. Adichie värjer inte för att skriva om svåra ämnen som utanförskap och hustrumisshandel, men det finns alltid ljus i mörkret. Berättelser blir knappast rikare än hennes.

Bild: © pirotehnic / Adobe Stock