Etikettarkiv: det här skriver andra om

sommaren 2018, vädret i Sverige, torkan 2018, extremväder 2018, extremvärme 2018, värme 2018

Sommaren 2018 är vädret i Sverige det enda vi pratar om

Jag lliiiiideerrrrr av värmen.

Vädret i Sverige är det hetaste samtalsämnet

Vädret i Sverige är alltid ett hett samtalsämne. Faktiskt finns det inget vi svenskar pratar så gärna och mycket om som om rådande temperaturer, lufttryck och nederbörd. Är det varmt, kallt, fuktigt eller torrt därute? Regnigt, soligt, molnigt?

Jag har aldrig varit bra på kallprat. Har alltid avskytt väderpratet. Men sommaren 2018 kan jag inte annat än att stämma in i de allmänna körerna: det är fööör varmt. Jag kan inte sluta ranta om hur vädret gör mig sjukare, har fått mig att hamna i ett galet tungt värkskov.

Extremväder och kronisk smärta är en taskig kombo. Just nu vill ju alla snacka jobbigt väder, så jag känner mig för en gångs skull inte som en glädjedödare när jag berättar om smärtan, utmattningen.

Torkan 2018 skulle kunna vara början på en apokalyps…

I våras kände jag mig som en jävla William Wordsworth när jag på mina dagliga små vandringar njöt av synen av blommor på marken, ekorrar i träden och rådjur i buskarna. Det var grönt, grönt och grönt. Men blommorna vissnade snart, löven krullade ihop sig av torka.

Jag var nära att trampa på en död ekorre, som säkerligen inte längre orkade med majvärmen. Var det ett omen? Sedan dess har naturen varit vissen, brun och tyst. Man hade nästan kunnat börja göra höstpyssel i maj juni någon gång.

Jag som älskar dystopier begrundar ofta vad som skulle krävas för att få Sverige på fall, att bli ett apokalyptiskt land. Upprepade strömavbrott under våren fick mig att inse hur utsatt jag är, men nu i den rasande hettan känner jag mig mer utsatt än någonsin.

Sommaren 2018, året när det varken fanns tillräckligt många fläktar eller mycket Resorb i butikerna, när skördarna torkade, djuren nödslaktades, sjuka våndades och vi inte kunde göra ett skit åt det. Det låter väl ändå som början på en fruktansvärd berättelse?

Extremvärmen gör oss mera kreativa

Det är fantastiskt att människor blir så himla kreativa i kristider, så det är kanske inte kört trots allt. Matbutikernas svinn blir djurfoder, i brist på Resorb gör makers egen vätskeersättning och somliga virkar till och med väderplädar eller skriver väderdagbok för att kunna minnas vädret i Sverige. Det här extremvädret behöver vi minnas!

Kommer du ihåg torkan 2018…? Jag kommer att berätta om sommarens extremvärme för Jönssongenerationerna. Men det blir en ganska torftig historia om en sjukling som antingen sov eller kollade på serier på Netflix.

Jag hoppas att jag kan fortsätta berättelsen med att 2018 var året då jag också bestämde mig för att ställa om till en livsstil för en hållbar framtid.

Det hade varit fint att kunna se småttingarna Jönsson i ögonen och känna stolthet över att vi gamlingar vände det och att kunna avsluta det hela med att alla andrar somrar efter sommaren 2018 var somrar utan värk.

Bild: © benjavisa / Adobe Stock

vara med om en bilolycka, råka ut för ett trauma, sjuk på grund av trauma, acceptera sjukdom

”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3 handlar om den långa vägen tillbaka efter ett trauma

Jag blir alltid lika berörd av andras trauman…

Det gråa januarivädret med fukt i luften och töande snö förstärker den tunga känslan. Snart brister det. Jag kommer börja fulgråta. Mitt på motionsspåret i Påskbergsskogen. Samma sak händer varje gång jag ser någon annan råka ut för ett eller hör någon berätta om sitt trauma. Jag får en flashback till mitt eget trauma. Ett trauma som har gjort mig kroniskt sjuk och lett till att jag varje dag måste leva med en fysisk smärta som överstiger mitt förstånd.

Jag lyssnar på radio- eller poddavsnittet ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Sveriges Radio-programmet Verkligheten i P3. Om jag hade vetat att jag skulle slungas rakt in i den 30-åriga Malins trauma hade jag väntat att lyssna tills jag hade varit och handlat på Willys och kommit hem till min ensliga skrivlya, där tårarna kan flöda ostörda. Nu traskar jag fram och tillbaka medan ögonen bränner och svider.

skog i Varberg

Det här handlar ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3 om

Cykelolyckan & offerkoftan – Verkligheten i P3

Malin cyklar rakt in i en 18 meter lång lastbil. Hon får men för livet. Men hon vägrar acceptera sitt tillstånd. Till slut får sambon nog.

Snart är husrenoveringen och examensarbetet klart och Malin kan äntligen andas ut. Det är då det händer. Hon och kompisen cyklar in i en 18 meter lång lastbil.

När Malin vaknar upp på sjukhuset får hon reda på att hennes ena ben kanske måste amputeras, då huden och köttet i och med olyckan har skalats bort från det. Eftersom benet är ett öppet sår har det börjat ruttna.

Tack och lov går det att rädda Malins ben. Först är hon euforisk. Därefter blir hon arg och ledsen. Hon lämnar inte sjukhuset i samma skick som hon var före olyckan. Dessutom har man behövt plastikoperera benet, som nertill ser ut som ett enda lapptäcke.

Samtidigt som Malins liv kretsar kring sjukhusbesök och sjukgymnastik blir hon bara argare och argare. Hon beskriver det själv som att hon tar på sig ”offerkoftan” och glömmer bort att hon inte är ensam om sitt mående. Föräldrarna och sambon är också drabbade.

En dag säger sambon att Nu räcker det. Han ber henne att samla sig. För Malin blir det en brytpunkt. Hon känner själv att det får räcka, att det är dags att försöka hitta tillbaka.

Hon vet att det är en lång process, både fysiskt, psykiskt och administrativt. Men hon bestämmer sig där och då att hon ska vända det, att hon ska ta tag i besök hos kuratorn och lära sig tycka om sjukgymnastiken.

Efter nästan ett års rehab börjar Malin märka en skillnad i kroppen. Sakta men säkert återfår hon lite av rörligheten i benet. Hon sätter hela tiden upp nya mål för att må bättre i det.

Till slut tröttnar hon också på att sitta hemma. Hon väljer att börja jobba 25 procent, och för henne blir det ett sätt att slippa tänka på hur dåligt hon mår. Hon blir gladare.

”När man väljer att prata om sitt trauma kan man bli hjälpt att komma vidare”

Jag tycker att Malin säger något väldigt viktigt i ”Cykelolyckan & offerkoftan”. Hon säger ungefär När man väljer att prata om sitt trauma kan man bli hjälpt att komma vidare. Även om man ibland inte kan sätta ord på smärtan och det man går igenom kan det vara så otroligt stärkande när man väl hittar orden. Att kunna och sedan få berätta om det (alltså att ha någon som lyssnar), är ett sätt att börja läka.

Det betyder inte att den fysiska och psykiska smärtan eller traumat kommer bli mindre. Snarare innebär det både att man själv tillåter sig att inte må bra och att andra tillåter en att vara sjuk, att ha en tung berättelse. Det innebär även att man tillåter sig att fortsätta sin berättelse, att bygga vidare på den. Och vem vet vad livet bär med sig? Känslan av att det finns en fortsättning kan i sig vara befriande. Så är det i alla fall för mig.

In och lyssna på ”Cykelolyckan & offerkoftan” i Verkligheten i P3!

Bild: © Paolese / Adobe Stock