Etikettarkiv: Chimamanda Ngozi Adichie

böcker, litteratur, sommarläsning

Jag hakar på Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät”

Det här är första gången någonsin som jag deltar i ett länkparty genom att svara på en annan bloggares frågor. När jag såg Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät” tänkte jag Varför inte – jag hakar på! Jag har trots allt läst en del böcker under sommaren. Här kommer mina svar på Sofies frågor, och om du också vill delta i länkpartyt kan du klicka på länken här ovanför för att komma direkt till frågorna.  

Hur blev din lässommar?
För en gångs skull känner jag mig ganska nöjd med min lässommar. Jag har upptäckt såväl nya som gamla favoriter och fortsatt fördjupa mig i en av mina favoritsubgenrer: dystopier. Jag har även vidgat mina vyer något vad gäller så kallad världslitteratur och försökt blicka bortom den västerländska och anglosaxiska horisonten… När jag i våras var i Sydafrika slog det mig hur lite jag egentligen vet om litteraturer från till exempel den afrikanska kontinenten. Jag försöker fylla mina kunskapsluckor, och det har, som skrivet, gått framåt.

Läste du det du hade tänkt? Mer eller mindre?
I tankarna vill jag alltid läsa mer. Det är därför jag aldrig kan känna mig helt nöjd med min läsinsats. För varje ny bok jag läser vill jag läsa ytterligare tio. Situationen är hopplös, eller hur? Samtidigt som jag är nöjd med de litterära fält jag har beträtt kan jag känna en viss ånger och ångest inför att jag inte utforskade andra. Jag hade till exempel velat läsa skönlitterära böcker om sorg, ett projekt jag är ivrig att påbörja.

Vilken var den bästa boken du läste?
Framför allt fyra böcker gjorde starka intryck på mig: Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol, Juliet Marilliers Daughter of the Forest, Anne Tylers Farväl för nybörjare och så Charlotte Brontës Jane Eyre. Jane Eyre är för övrigt en av mina favoritböcker sedan länge, länge och var därför ett kärt återläsande.

Någon bok som blev en besvikelse?
Det finns faktiskt en bok som jag är riktigt besviken på: Ola Larsmos Swede Hollow. Dels tyckte jag inte om gestaltningen i boken, dels kändes boken överlag väldigt ofärdig, som om upplägget inte alls var genomarbetat. Om Swede Hollow hade varit en reportagebok och inte ett skönlitterärt verk, hade jag kanske kunnat vara mer förstående inför bokens utformning. Men nu föll den platt för mig, vilket är synd eftersom jag tycker att Swede Hollow är ett intressant komplement till Vilhelm Mobergs fantastiska Utvandrarna-serie.

Någon bok du inte hann läsa, som du tänker ta tag i snart?
I slutet på våren började jag stifta bekantskap med Rebecca Solnits författarskap. Jag hade tänkt fortsätta läsa hennes böcker Det avlägset nära (The Faraway Nearby) och Alla frågors moder (The Mother of All Questions), men böckerna hamnade i bokhyllan. Nu har jag bra höstläsning att se fram emot i stället.

Har du införskaffat några böcker inför hösten?
Jag har nyligen upptäckt hur jävla storartad boktjänsten Storytel är. Nästan alla de böcker jag vill läsa finns som e-böcker där, så just där har jag en diger läslista. Häromdagen fick jag dock hem en barnbok jag är nyfiken på: Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor. När jag själv har läst och recenserat boken här på Sandrajonsson.se ska min brorsdotter få den. Jag längtar efter att få prata om starka kvinnliga förebilder med henne.

Något annat du ser fram emot i bokväg i höst?
Min så kallade ”Reading Challenge” på Goodreads. Jag kommer alldeles säkert nå mitt mål att läsa 75 böcker – hur många fler böcker kommer det bli? Jag brukar inte ge mig hän åt trendande böcker, utan följer min egen läslust. I dagarna har jag exempelvis påbörjat Elly Griffiths deckarserie om arkeologen Ruth Galloway, och jag som inte ens gillar deckare. Plötsligt tycker jag det ska bli jättekul att få följa Ruth och hennes upptäckter i Storbritannien.

Något annat du ser fram emot i höst?
Att få ett mer aktivt liv igen, som att gå på föreläsningar och evenemang. Dessvärre kan min kroniska smärta hålla mig tillbaka i långa perioder, men nu har jag gett mig fan på att jag ska lämna lägenheten oftare och göra saker som jag tycker om. Jag ser också fram emot att fylla den här bloggen, som ju är ny, med massa bokrecensioner och funderingar, se om jag kan driva den lika långt som min andra blogg Bättre hälsa (vilket jag starkt betvivlar).

Vill du också svara på frågorna i Sofies bokbloggs ”Efter sommar-enkät”? Klicka dig i så fall vidare från min blogg till hennes via denna länk: http://www.sofiesbokblogg.se/2017/08/efter-sommar-enkat.html

Bild: © Agnes / Adobe Stock

bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol, Nigeria, Biafra, Biafrakriget

Bokrecension: Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol är en smärtsam, hemsk och vacker skildring av Biafrakriget

Det är smärtsamt, hemskt och vackert när den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie målar upp sin berättelserika skildring av Biafrakriget i romanen En halv gul sol. Läs min recension av boken!

Chimamanda Ngozi AdichieTitel: En halv gul sol
Originaltitel: Half of a Yellow Sun
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Översättare: Joakim Sundström
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2008 (boken utkom på svenska 2007)
Sidantal: 682

I en av sina TED-talks* berättar den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie att hon växte upp med en enda berättelse, den som brittiska och amerikanska barnböcker förtäljde. Som barn kunde hon därför bara föreställa sig blonda och blåögda karaktärer som levde i England eller USA. När Adichie gjorde sina första trevande författarförsök imiterade hon de barnböcker hon läst – för visst fanns det inget att berätta om den värld hon växte upp i? Det var trots allt få nigerianer som fick sina berättelser om Nigeria hörda.

När Ngozi, vad man kan anta, upptäckte Chinua Achebes* författarskap och blev mer samhällsmedveten – vilket hon för övrigt blev i tidig ålder – insåg hon att det inte finns en berättelse. Hela världen kryllar av berättelser i plural, och hennes hemland är inget undantag från detta. Sedan dess har hennes litterära visioner präglats av en vilja att med ord skapa mosaiker av hur det kan – notera ordet kan – vara att leva i Nigeria. I romanen En halv gul sol lyckas hon så väl med detta att boken kan jämställas med ett modernt mästerverk.

En halv gul sol är ett porträtt av inbördeskriget i Nigeria, även känt som Biafrakriget. Kriget som varade mellan åren 1967 och 1970 skakade om hela Nigeria. De västerländska nyhetsrapporteringarna från detta inbördeskrig påverkar vår bild av Nigeria än idag. Det är exempelvis härifrån som begreppet ”Biafrabarn”* härstammar och många tror att läget i Nigeria är precis likadant nu som det var då, en syn som Adichie gärna ser att vi omförhandlar när vi läser hennes berättelse som fångar både krig och fred.

Tvillingsystrarna Olanna och Kainene är olika som dag och natt. Olanna är vacker, karismatisk och mjuk, Kainene är alldaglig, skärpt och hård. Olanna ger sig hän humanismen, Kainene slipar sina färdigheter som affärskvinna. Olanna lämnar allt för att få leva med mannen hon älskar, Odenigbo, Kainene dikterar villkoren för sitt förhållande med den brittiske skribenten Richard. På grund av olikheterna växer systrarna från varandra. Stundom upplever de båda att kärleken dem emellan haltar.

Den aktade akademikern Odenigbos liv är på väg att förändras. Dels håller han och Olanna på att skapa en gemensam tillvaro – äntligen kan de vara tillsammans varje dag – dels har han just öppnat sitt hem för bypojken Ugwu. Ugwu, som först skulle vara tjänare, blir som en i familjen och han älskar att få lyssna på när Odenigbo, Olanna och deras intellektuella gäster diskuterar allt mellan himmel och jord. Just som livet, på gott och ont, pågår, sker det som inte får hända. Nigeria står inför ett inbördeskrig.

Det spelar ingen roll om man är en rik akademiker eller en fattig bybo, kriget stormar genom allas liv. Gammal som ung tvångsvärvas till arméerna, familjer och vänkretsar splittras. Den nya tillvaron präglas av evakueringar, bombräder, massakrer, sjukdomar, svält och flyktingskap, men också av en stark framtidstro. Medan kriget rasar kring dem gör Olanna och Kainene upp med varandra och otroligt nog lyckas deras kärlek gro bland söndersprängda byar och hungriga barn med kwashiorkor*. Och det är smärtsamt, hemskt och vackert.

Precis som En halv gul sol är rik på berättelser och livsöden, är Chimamanda Ngozi Adichies språk rikt på bilder, här i en fin tolkning av översättaren Joakim Sundström. Fastän Biafrakriget inträffade för ett halvt sekel sedan känns det högst aktuellt i Adichies tappning. Kanske att boken inte bara kan hjälpa oss att omförhandla vår snäva syn på Nigeria, utan även ge oss en större förståelse för det påtvingade flyktingskap många av våra medmänniskor lever i idag.

Bild: © daniel0 / Adobe Stock


* Klicka på föreläsningsrubriken för att komma till Chimamanda Ngozi Adichies mycket sevärda TED-talk The danger of a single story.

* Chinua Achebe (1930-2013) var en nigeriansk författare. Även han har i sina verk illustrerat Nigerias pluralism och berättelserikedom liksom skildrat Biafrakriget (1967-1970).

* ”Biafrabarn” är ett begrepp som syftar till att beskriva undernärda barn med uppsvällda magar. Begreppet härrör från den humanitära kris som uppstod under Biafrakriget, ett inbördeskrig i Nigeria.

* Kwashiorkor ett sjukdomstillstånd som har uppstått på grund av svält. Barn med uppsvällda magar och i övrigt tunna kroppar brukar få illustrera sjukdomstillståndet, som du kan läsa mer om på Wikipedia.

böcker, litteratur, essäer, favoritförfattare

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie

Brené Browns, Rebecca Solnits och Chimananda Ngozi Adichies författarskap lär mig viktiga och djupa saker såväl om mig själv som om samhället. Läs om varför jag värdesätter deras författarskap så högt som jag gör. 

Just nu har jag tre favoritförfattare: Brené Brown, Rebecca Solnit och Chimamanda Ngozi Adichie. Jag är glad att jag har hittat till tre starka kvinnliga författare och inte till ännu fler män. Trots att jag försöker undvika litterära kanon, som ju ofta framlyfter mäns författarskap, blir det lätt så att jag läser gamla gubbars verk i alla fall.

Jag slås av hur häftigt det är att kunna ha Brené Browns böcker som bollplank

Brown, Solnit och Adichie talar alla till mig, men på olika sätt. Brown är en doktor i sociologi och skriver om mellanmänskliga relationer på ett väldigt personligt och träffsäkert vis. Böckerna hon skriver – de handlar om allt från att känna skam när man känner sig otillräcklig till det mod som krävs för att resa sig efter nederlag – skulle kunna handla om mig, om min kamp för att kunna känna acceptans. Faktiskt har Brown gjort ett så starkt intryck på mig att jag när jag hamnar i jobbiga sociala situationer numera brukar fråga mig själv Vad skulle Brené Brown göra? och därefter agera på ett, vad jag hoppas och tror, trevligare sätt än vad jag gjorde för bara ett halvår sedan. När jag tänker på det hela, slås jag av hur häftigt det är att kunna ha böcker som bollplank.

Rebecca Solnit placerar synen på kvinnligt respektive manligt i historiska kontexter

Solnit kan vara en av de mest bildade författare jag vet. Du som känner mig vet hur mycket jag värdesätter kunskap och bildning. Hon är också en lysande essäist som mixar frågor rörande historia, konst, litteratur och genus till upplysande texter. Hennes författarskap är särskilt fokuserat på vandringslusten genom tiderna, hur våra värderingar skapar och begränsar fysiska rum samt på vilken syn olika samhällen har på manligt och kvinnligt. För några år sedan lyckades Solnit skapa debatt om ”mansplaining”, ett begrepp hon myntade i essän Män förklarar saker för mig (Men explain things to me). Med sina ambitiösa ”försök” – essä kommer från franskans essai som betyder försök – att placera genuskonstruktioner i historiska kontexter tycker jag att Solnit lyckas få mig att förstå hur konstruerade våra människobilder är.

Oftast förbisedda människor får en röst i Chimamanda Ngozi Adichies böcker

Jag är antropolog och borde därför veta att man inte kan bunta samman länder till ett stort fantasiland, jamen, så som många av oss gör med ”Afrika”. Jag har själv tänkt på Afrika som homogent och därmed inte sett kontinentens pluralism. Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie visar Nigerias mångsidighet. Där finns lika många berättelser som där finns människor, precis som det finns i alla länder. Adichie ger oftast förbisedda människor deras röster och berättelser åter. Hon berikar också världslitteraturen med nya perspektiv, och med tanke på hur erkänd hon är redan nu har hon säkert redan skrivit in sig i litteraturhistorien. Adichie värjer inte för att skriva om svåra ämnen som utanförskap och hustrumisshandel, men det finns alltid ljus i mörkret. Berättelser blir knappast rikare än hennes.

Bild: © pirotehnic / Adobe Stock