Etikettarkiv: bokrecensioner

bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol, Nigeria, Biafra, Biafrakriget

Bokrecension: Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol är en smärtsam, hemsk och vacker skildring av Biafrakriget

Det är smärtsamt, hemskt och vackert när den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie målar upp sin berättelserika skildring av Biafrakriget i romanen En halv gul sol. Läs min recension av boken!

Chimamanda Ngozi AdichieTitel: En halv gul sol
Originaltitel: Half of a Yellow Sun
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Översättare: Joakim Sundström
Förlag: Bonnier Pocket
Årtal: 2008 (boken utkom på svenska 2007)
Sidantal: 682

I en av sina TED-talks* berättar den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie att hon växte upp med en enda berättelse, den som brittiska och amerikanska barnböcker förtäljde. Som barn kunde hon därför bara föreställa sig blonda och blåögda karaktärer som levde i England eller USA. När Adichie gjorde sina första trevande författarförsök imiterade hon de barnböcker hon läst – för visst fanns det inget att berätta om den värld hon växte upp i? Det var trots allt få nigerianer som fick sina berättelser om Nigeria hörda.

När Ngozi, vad man kan anta, upptäckte Chinua Achebes* författarskap och blev mer samhällsmedveten – vilket hon för övrigt blev i tidig ålder – insåg hon att det inte finns en berättelse. Hela världen kryllar av berättelser i plural, och hennes hemland är inget undantag från detta. Sedan dess har hennes litterära visioner präglats av en vilja att med ord skapa mosaiker av hur det kan – notera ordet kan – vara att leva i Nigeria. I romanen En halv gul sol lyckas hon så väl med detta att boken kan jämställas med ett modernt mästerverk.

En halv gul sol är ett porträtt av inbördeskriget i Nigeria, även känt som Biafrakriget. Kriget som varade mellan åren 1967 och 1970 skakade om hela Nigeria. De västerländska nyhetsrapporteringarna från detta inbördeskrig påverkar vår bild av Nigeria än idag. Det är exempelvis härifrån som begreppet ”Biafrabarn”* härstammar och många tror att läget i Nigeria är precis likadant nu som det var då, en syn som Adichie gärna ser att vi omförhandlar när vi läser hennes berättelse som fångar både krig och fred.

Tvillingsystrarna Olanna och Kainene är olika som dag och natt. Olanna är vacker, karismatisk och mjuk, Kainene är alldaglig, skärpt och hård. Olanna ger sig hän humanismen, Kainene slipar sina färdigheter som affärskvinna. Olanna lämnar allt för att få leva med mannen hon älskar, Odenigbo, Kainene dikterar villkoren för sitt förhållande med den brittiske skribenten Richard. På grund av olikheterna växer systrarna från varandra. Stundom upplever de båda att kärleken dem emellan haltar.

Den aktade akademikern Odenigbos liv är på väg att förändras. Dels håller han och Olanna på att skapa en gemensam tillvaro – äntligen kan de vara tillsammans varje dag – dels har han just öppnat sitt hem för bypojken Ugwu. Ugwu, som först skulle vara tjänare, blir som en i familjen och han älskar att få lyssna på när Odenigbo, Olanna och deras intellektuella gäster diskuterar allt mellan himmel och jord. Just som livet, på gott och ont, pågår, sker det som inte får hända. Nigeria står inför ett inbördeskrig.

Det spelar ingen roll om man är en rik akademiker eller en fattig bybo, kriget stormar genom allas liv. Gammal som ung tvångsvärvas till arméerna, familjer och vänkretsar splittras. Den nya tillvaron präglas av evakueringar, bombräder, massakrer, sjukdomar, svält och flyktingskap, men också av en stark framtidstro. Medan kriget rasar kring dem gör Olanna och Kainene upp med varandra och otroligt nog lyckas deras kärlek gro bland söndersprängda byar och hungriga barn med kwashiorkor*. Och det är smärtsamt, hemskt och vackert.

Precis som En halv gul sol är rik på berättelser och livsöden, är Chimamanda Ngozi Adichies språk rikt på bilder, här i en fin tolkning av översättaren Joakim Sundström. Fastän Biafrakriget inträffade för ett halvt sekel sedan känns det högst aktuellt i Adichies tappning. Kanske att boken inte bara kan hjälpa oss att omförhandla vår snäva syn på Nigeria, utan även ge oss en större förståelse för det påtvingade flyktingskap många av våra medmänniskor lever i idag.

Bild: © daniel0 / Adobe Stock. 


* Klicka på föreläsningsrubriken för att komma till Chimamanda Ngozi Adichies mycket sevärda TED-talk The danger of a single story.

* Chinua Achebe (1930-2013) var en nigeriansk författare. Även han har i sina verk illustrerat Nigerias pluralism och berättelserikedom liksom skildrat Biafrakriget (1967-1970).

* ”Biafrabarn” är ett begrepp som syftar till att beskriva undernärda barn med uppsvällda magar. Begreppet härrör från den humanitära kris som uppstod under Biafrakriget, ett inbördeskrig i Nigeria.

* Kwashiorkor ett sjukdomstillstånd som har uppstått på grund av svält. Barn med uppsvällda magar och i övrigt tunna kroppar brukar få illustrera sjukdomstillståndet, som du kan läsa mer om på Wikipedia.

skriva, skrivande, starta blogg, börja blogg, starta bokblogg, blogga om böcker, recensera böcker, bli skribent, bli bloggare, skrivtips, skrivövningar, bokrecension, boktips, skriva bokrecension, recension, skriva recension

Starta en bokblogg: De stora skillnaderna mellan att skriva boktips och bokrecensioner

Vill du bli bättre på att skriva boktips och bokrecensioner till din blogg om böcker om litteratur? Missa då inte den fjärde delen i min bloggskola ”Starta en bokblogg” där du lär dig mer om de båda textformerna.

Till skillnad från vad många kanske tror finns det stora skillnader mellan ett boktips och en bokrecension. Åtminstone såsom jag definierar de två textformerna. När man skriver en bokrecension måste man väva in fler aspekter än vad man gör när man skriver ett boktips. I ett boktips räcker det att man skriver kort om bokens handling och sedan ger sitt omdöme (givetvis måste man nämna bokens titel och författare), medan man i en bokrecension låter sitt omdöme ta avstamp i ytterligare elementa – läs mer om bokrecensionens innehåll här nedanför!

Så här skriver du en bokrecension

Om du vill bli bra på att skriva bokrecensioner skulle jag först råda dig att göra två saker: (1) läsa bokrecensioner i tidningarna SvD, DN, Aftonbladet och Sydsvenskan. Lär dig helt enkelt att bli en bra litteraturkritiker av kritikerna! (2) Läsa massa, massa böcker så att du lär dig känna igen olika författarskap, skrivsätt, genrer etc. Men visst finns det även praktiska detaljer att ta hänsyn till – vilka elementa innehåller en bokrecension (förutom en ingress med bokens titel, författarens namn, översättarens namn och så vidare)?

Skriva en bokrecension – den intellektuella stilen

Recensionsstilen jag fick lära mig på utbildningen i kulturjournalistik:

  • Handling: vad handlar boken om?
  • Kontext: vilka andra böcker har författaren skrivit, vilka andra böcker påminner boken om och hur har samhället eller tidevarvet påverkat bokens utformning?
  • Stil: hur skriver författaren både vad gäller språk och komposition?
  • Analys: i analysen ska du väva samman de ovanstående aspekterna så att du kan ge ditt omdöme.
  • Omdöme: vad tycker du utifrån alla de ovanstående aspekterna om boken?

Skriva en bokrecension – den ”enklare” stilen

Recensionsstilen som exempelvis sajten Skrivtips tipsar om och som du skulle kunna förenkla något för att få en mall till ett boktips:

  • Inledning: vad heter boken, vem har skrivit den och vilken genre tillhör den?
  • Handling: vad handlar boken om?
  • Karaktärer: vilka är bokens viktigaste karaktärer, finns det en eller flera? (Skriv om deras utveckling.)
  • Miljö: vilken miljö utspelar sig boken i och hur påverkar miljön karaktärerna?
  • Språk: vilket språk använder författaren i boken?
  • Komposition: hur har författaren byggt upp boken? (Är handlingen till exempel kronologisk, är berättaren allvetande och så vidare?)
  • Budskap: vad vill författaren förmedla med sin berättelse?
  • Omdöme: analysera, diskutera och berätta vad du tycker om boken utifrån din analys och diskussion.

Du kan skippa kontext- och analysdelen i ett boktips

Det som utmärker en välskriven recension är skribentens förmåga att väva samman boken med ett tid och rum och att vidga analysen till ett ämne som är relevant för oss idag. Så långt behöver du inte gå i ditt boktips. Som skrivet bör du i ett sådant fokusera på just bokens handling – låna gärna från listan med tips på hur du skriver en recension enligt den ”enklare” stilen – och berätta vad du tycker om boken. Tanken med ett boktips är att du på några få rader ska inspirera en vän och/eller en bloggbesökare till att läsa boken, och då kan det vara bättre att du lägger ner krutet på att bygga upp en dramatisk spänning i ditt berättande om boken än att du djupdyker i filosofiska detaljer.

Din bokblogg blir intressantare om du varvar boktips med bokrecensioner

Jag vill uppmuntra dig att både ha med boktips och bokrecensioner på din bokblogg. På så sätt kan du lägga ner extra mycket tid de gånger du känner att en bok verkligen berör dig och skynda dig igenom skrivandet när du egentligen inte har så mycket att säga om ett litterärt verk men ändå vill tipsa om det. Om tanken är att du ska ”sälja böcker” via din bokblogg kan det mycket väl räcka med boktips, men om du däremot vill ge bloggen substans bör du också ta dig tid att skriva om böcker och litteratur på ett mer djuplodat sätt. De olika bokblogginläggsformerna behöver inte utesluta varandra. Här på Sandrajonsson.se har jag med såväl tips som recensioner.

Här kan du läsa de andra delarna i min bloggskola Starta en bokblogg

Bild: © Sergey Nivens / Adobe Stock.

Anne Tyler, Farväl för nybörjare, bokrecension, bok, böcker, litteratur, skönlitteratur, recension, sorg, sorgbearbetning, biblioterapi, sörja

Bokrecension: Anne Tylers gestaltning av sorg i Farväl för nybörjare talar direkt till mig

Varje sorg är unik. Ändå kan man få mycket stöd av andras sorgbearbetningsresa. I boken Farväl för nybörjare målar Anne Tyler ett nyanserat porträtt av hur änklingen Aaron Woolcotts sörjer hustrun Dorothy. Läs min recension av boken!

Anne TylerTitel: Farväl för nybörjare
Originaltitel: The Beginner’s Goodbye
Författare: Anne Tyler
Översättare: Ingegerd Thungström
Förlag: Ponto Pocket
Årtal: 2015
Sidantal: 224

Ända sedan jag var barn har jag föreställt mig att det värsta som skulle kunna hända mig är att jag och någon jag älskar skiljs som ovänner och att personen rycks bort från mig innan jag har fått säga förlåt, jag älskar dig. På grund av min rädsla inför detta mardrömsscenario avslutar jag alltid alla samtal med familjen med orden jag älskar dig.

Jag fasar för vad Aaron Woolcott måste gå igenom i Anne Tylers bok Farväl för nybörjare (The Beginner’s Goodbye). Under ett av hans och hustrun Dorothys meningslösa gräl faller ett träd ned på huset, och Dorothy skadas så allvarligt att hon senare avlider. Aaron har knappt hunnit passera 35-årsstrecket när han så blir änkling.

Systern Nandina, grannarna, vännerna och kollegorna på jobbet har alla en uppfattning om hur Aaron borde hantera förlusten. Han borde prata om sina känslor, gråta oftare och gå vidare – en så snygg och ung man som han skulle väl knappast ha några problem att börja om på nytt, att hitta en ny kärlek.

Relationen till Dorothy var dock mycket speciell. Aaron blev sjuk som barn och till följd av detta försämrades rörelseförmågan i högerarmen och -benet drastiskt. Både mamman – och senare systern – pjoskade med honom något alldeles förskräckligt. Ingen tycktes kunna se bortom hans funktionsnedsättning. Förutom den åtta år äldre läkaren Dorothy Rosales.

Dorothy är trygg, självständig och spännande, och hon pjoskar inte med Aaron. Efter att ha dejtat under bara några månader gifter de sig. De håller också ihop genom åren. Detta trots att äktenskapet, som Tyler skildrar i Aarons tillbakablickar, inte alltid var ett rosaskimmer. De var exempelvis inget vidare bra på att kommunicera med varandra.

Sorgen, saknaden och längtan Aaron känner efter Dorothy blandas med tankarna på hur han ibland kunde känna inför henne när hon levde: en viss irritation. De blandade känslorna och det tragiska slutet gör hans sörjande komplext. Så en dag visar sig Dorothy för honom (och det är faktiskt med dessa rader boken börjar):

Det konstigaste med min frus återuppståndelse var omgivningens reaktioner.

Det är ingen i Aarons omgivning som förstår att Dorothy är där. Bara för att de inte kan se henne betyder det inte att hon inte finns där. Med honom. Tack vare hennes så kallade ”återuppståndelse” får Aaron en chans till försoning och att säga farväl på riktigt. Sorgen börjar sakta ändra karaktär:

”På ett sätt”, sa jag till Peggy ”är det som om sorgen har täckts över av en filt eller nåt. Den finns där, men de vassaste kanterna är … liksom inlindade. Men då och då lyfter jag ett hörn på filten, bara för att kolla och … Aj! Som ett knivstick!”

Jag är helt såld på Anne Tylers Farväl för nybörjare. Jag ska berätta varför: visst grät jag när jag läste vissa passager i boken, men jag skulle inte beskriva Farväl för nybörjare som sentimental, än mindre anklaga boken för att bedriva känslomässig utpressning mot läsaren. Det är en bok som talar direkt till läsaren, som en vän talar till en vän.

På drygt 200 sidor lyckas Tyler gestalta sorg utifrån en individs perspektiv, vilket jag tycker är viktigt eftersom vi alla sörjer på vårt eget sätt. Som hon så skickligt visar kan omgivningen inte definiera den sörjandes sorg; vad en person finner läkande kan riva upp såren hos en annan. Läkandet tar obestämt lång tid och kanske är det så att sorgen aldrig försvinner helt.

Författarinnan räds inte att nyansera relationen mellan änklingen och hans avlidna hustru. Det här är ett ärligt porträtt av – läs ett – äktenskap. Man kan älska och störa sig på en person samtidigt. Kärleken är inte nödvändigtvis enkel. Precis som man kan upptäcka nya sidor hos sig själv när man träffar sin kärlek, kan förlusten av personen leda till insikt:

Jag brukade leka med tanken att vi efter döden äntligen får reda på vad våra liv har gått ut på. Men att en annan människas död skulle kunna ge samma kunskap, det hade jag aldrig anat.

Ett sätt att bearbeta sorg kan vara att läsa böcker som ger nya perspektiv, som ett slags biblioterapi. Farväl för nybörjare av Anne Tyler är just en sådan bok som kan fungera som ett stöd längs resan. Man behöver inte känna igen sig i allt, men man kan säkert hitta något i boken som sätter ord på de svåra känslor man brottas med.

Bild: © Sergey Nivens / Adobe Stock.

bokrecension, Dr Jekyll och Mr Hyde, The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, Robert Louis Stevenson, galen doktor, litteratur, skräck, skräcklitteratur, skräckbok, bok, skräckböcker, skräck böcker

Bokrecension: Robert Louis Stevensons fasliga berättelse Dr Jekyll och Mr Hyde är inte bara fiktion

Robert Louis StevensonTitel: Dr Jekyll och Mr Hyde
Originaltitel: The strange case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde
Författare: Robert Louis Stevenson
Översättare: Sam J. Lundwall
Förlag: Trut Publishing
Årtal: 1886 (i svensk översättning 1887, och den här pocketutgåvan med en nyöversättning utkom 2014)
Sidantal: 127

För somliga medicinare var 1800-talet en idel smärtsam upptäckt av narkos. Tandläkaren Horace Wells (1815 till 1848) var särdeles hängiven uppgiften att ge sina patienter smärtlindring. Att få en tand utdragen var ett helt företag på den tiden. Det var plågsamt och kunde gå illa för patienten. Det är väl ingen som skulle välja att dra ut en tand utan bedövning idag (?)… När Wells av en slump upptäckte att lustgas kan minska upplevelsen av smärta var narkosens tid kommen.*

Dessvärre försökte flera medicinare göra anspråk på uppfinningen och Wells fick därför erkännandet som narkosens upphovsman först efter sin tragiska död. Han var så dedikerad narkosen att han i slutskedet av sitt liv började experimentera med och inhalera kloroform. Inhalationerna ledde till personlighetsförändringar. När han var påverkad av kloroformen kunde han ta sig till förkastliga saker, såsom att kasta syra på, och därmed vanställa, ett par kvinnor. Wells var så förfärad över den person experimenten hade gjort honom till att han begick självmord.

Många menar att Robert Louis Stevenson var tämligen inspirerad av möbelsnickaren William Brodie när han skrev den gotiska kortromanen Dr Jekyll och Mr Hyde, på engelska kallad The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Brodie var en verklig person som levde ett dubbelliv: på dagarna var han en snäll och skötsam möbelsnickare och på nätterna ledare för ett bankrånargäng. Denna intressanta dubbelnatur kan förstås ha varit en källa till inspiration, men framför allt hela historien om Horace Wells tragiska öde och skrämmande tilltag tycks ha gjort ett starkt intryck på Stevenson.

I Dr Jekyll och Mr Hyde oroar sig Dr Jekylls vänner. Den fine doktorn tycks besväras av den otrevlige Mr Hyde, en beryktad person som ingen vill ha något att göra med – förutom doktorn! Men vad vännerna inte vet är att Dr Jekyll och Mr Hyde egentligen är en och samma person. Genom ett experiment har Dr Jekyll lyckats klyva sin person – eller kalla det personlighet, om du så vill – i två delar: den gode och naive Dr Jekyll och den onde och illvillige Mr Hyde.

Till en början är Dr Jekyll förtjust i experimentet. Han mår som bäst när var och en av personligheterna får göra precis så som de vill; helt utan att drabbas av ett slags inre konflikt. Snart går experimentet dock överstyr och Dr Jekyll känner hur Mr Hyde tar över mer och mer. Han befarar att hans verkliga jag – Dr Jekyll – är på väg att försvinna helt och hållet och behöver sina vänners hjälp för att bli sitt sansade och balanserade jag igen. Precis som för Horace Wells slutar det inget vidare för Dr Jekyll.

Det goda och det onda i människan är något som fascinerar oss, och kanske finns det inget annat litterärt verk än just Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde som illustrerar dikotomin så träffande. För doktorn var tillvaron som minst besvärligast när de båda sida fick samexistera i hans person, vilket han upptäcker för sent.

Numera är tragedin med Wells bortglömd, men när Stevenson skrev kortromanen 1886 var den faktiska händelsen ett färskt mannaminne. Det var inte svårt för den tidens läsare att koppla berättelsens innehåll till händelsen. Säkerligen blev skräckberättelsen ännu mer faslig av den anledningen.

Inte heller läser vi nuförtiden in verkliga händelser i Dr Jekyll och Mr Hyde. Den gotiska skräckberättelsen står för sig själv och är en av få skräckböcker som trots sin digra ålder håller måttet än idag. Det är inte nödvändigtvis spöken, demoner och hemsökelser som gör oss livrädda, utan det mänskliga psykets dolda djup. Berättelsen är inte tillräckligt otrolig för att kunna avfärdas som osanning, och det, om något, skrämmer.

Bild: © weedezign / Adobe Stock.


* Läs mer om Horace Wells och narkosens uppkomst i min artikel ”En smärtsam upptäckt av narkos”. Denna populärhistoriska artikel publicerades i tidskriften Teknikhistoria mars 2016.

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, fantastik, dystopi, dystopier, feminism, Margaret Atwood, The Handmaid's Tale, The Handmaids Tale, Tjänarinnan, feministisk litteratur, kvinnosyn, Trumps syn på kvinnor, Donald Trump, Ronald Reagan

Bokrecension: Kvinnosynen i Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale ligger kusligt nära synen på kvinnor i vår egen samtid

Margaret AtwoodTitel: The Handmaid’s Tale
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Vintage Classics
Årtal: 1985 (pocketutgåvan utkom 2016)
Sidantal: 479

Tidigare i år tolkade Hulu Margaret Atwoods 1980-talsdystopi The Handmaid’s Tale till en teveserie.* Sändningen av serien sammanföll med tumultet kring den amerikanske presidenten Donald Trump – han signerade bland annat en antiabortlag under sina första veckor som president – och därför var det många som såg paralleller mellan det dystopiska samhället Gilead och händelserna i vårt samhälle.

I den totalitära och teokratiska republiken Gilead, den nya tidens USA, är det nästan ingen som kan få barn. En katastrof har gjort såväl kvinnor som män ofruktsamma, även om kvinnorna anses vara de infertila. Men det finns fortfarande några kvinnor som tycks ha en reproduktiv förmåga. Dessa kvinnor har en alldeles särskild status i samhället: de är slavar – så kallade tjänarinnor – som för att överleva tvingas bli gravida med och föda högt uppsatta personers barn. De måste bo hemma hos gifta par, får tre försök på sig att bli gravida med ”sitt” pars barn och om de inte lyckas skickas de iväg mot en säker död.

Offred är en tjänarinna. Varje månad, det vill säga under den tid hon är som mest fertil, genomlider hon en ritualiserad våldtäkt. Mannen i huset för sin penis in och ut i henne – ända tills han kommer – medan hon ligger i hans hustrus knä. Offred har ingen rätt till sin egen kropp. Hon är ett kärl, ett kärl som måste bevaras. Så hon serveras en kost som stämmer överens med Gileads rekommendationer (det är förbjudet för tjänarinnor att äta sötsaker), motionerar inom angivna gränser och får varken röka eller dricka – som Offred längtar efter en cigarett! Offreds vardag kännetecknas av monotoni, och i stillsamheten tänker hon tillbaka.

En gång var Offred också gift. Och mamma. Hon hade ett jobb. Pengar. Frihet. Allt detta berövades henne, liksom alla amerikanare fick sin tillvaro kullkastad under revolutionen som utmynnade i Gilead. Vissa lyckades segla upp som makthavare, till exempel paret Offred tillhör – namnet Offred indikerar för övrigt att det är Fred som äger henne. I Gilead är det männen, inte kvinnorna, som har verklig makt. Det är ett extremt patriarkaliskt samhälle.

Flera personer uppmuntrar Offred till att bryta mot Gileads lagar. Hon blir till exempel vän med den revolutionära tjänarinnan Ofglen, som är med i ett hemligt nätverk vilket syftar till att störta Gilead, och börjar utveckla en märklig relation till ägaren Fred. Vad vill Fred henne egentligen? Först tror Offred att han vill begå ännu fler övergrepp på henne. Hon blir förvirrad när han kallar henne till sig för att spela det förbjudna brädspelet Alfapet – på engelska kallat Scrabble – och läsa gamla veckotidningar tillsammans. Fred bjuder även med henne till en nattklubb, dit makthavarna tycks gå för att bryta mot samhällets lagar.

Det är inte bra för Offred att bli sedd tillsammans med Fred, ändå måste hon lyda hans vilja, om han vill umgås med henne kan hon inte säga nej. Om de blir upptäckta kommer hon alldeles säkert avrättas. Det är inte heller en bra överlevnadsstrategi att hjälpa den revolutionära motrörelsen – men Offred vill så gärna få hålla om sitt barn igen! Att störta regimen är den enda vägen till frihet, för vad är det för ett liv att inte ens ha rätten till sin egen kropp, att hållas borta från dem man älskar?

Atwoods The Handmaid’s Tale uppmärksammades för sin träffsäkerhet redan när boken först publicerades 1985. Då hittade läsarna tydliga kopplingar mellan – och visst kritiserade boken – Ronald Reagans sexualpolitik. Reagan införde, precis som Trump, också stränga abortlagar. Det fanns likaså religiösa påtryckningar; inflytelserika evangelister ville exempelvis återupprätta det traditionella äktenskapets roll i USA. Samtidigt lyfte feminister och filosofer hur viktigt det är med samtycke vid sex. Atwood inspirerades av många samhällsdiskussioner när hon skrev The Handmaid’s Tale.

Diskussionen som Atwood för mellan raderna i The Handmaid’s Tale har inte blivit mindre relevant med decenniernas gång, en av anledningarna till att Atwoods feministiska dystopi alltid har lästs med ett stort intresse och igenkännande. Igenkänningsfaktorn blev, som skrivet, ännu högre i våras, när Trumps makttillträde sammanföll med Hulus nya teveserie. Såsom Atwood skildrar i The Handmaid’s Tale är det många kvinnor i dagens USA – och i Sverige, för den delen – som upplever att de inte har rätt till sina egna kroppar och att deras gränser för deras egna kroppar inte respekteras. Kvinnosynen i The Handmaid’s Tale ligger kusligt nära synen på kvinnor i vår egen samtid, så det är inte särskilt konstigt att Atwoods samhällskritik gör ett stort intryck på läsarna.

Bild: © JenkoAtaman / Adobe Stock.


* Teveserien The Handmaid’s Tale finns på HBO Nordic.

hunger, svält, världshungern, globalisering, kapitalism, orättvisor, reportage, reportagebok, journalistik, Martín Caparrós

Bokrecension: Journalisten Martín Caparrós gör upp med världshungern i reportageboken Hunger

Titel: Hunger
Originaltitel: El hambre
Författare: Martín Caparrós
Översättare: Annakarin Thorburn
Förlag: Natur & Kultur
Årtal: 2016 (den spanska originalutgåvan utkom 2014)
Sidantal: 763

Martín Caparrós, El hambreVarje dag dör 25 000 människor av hunger. Journalisten Martín Caparrós har rest över hela världen för att prata med människor som lever under kroniska svältförhållanden. Hans reportagebok Hunger – originalversionen, som är utgiven på spanska, heter El hambre – är resultatet av denna världsomspännande resa. Som Caparrós själv skriver inledningsvis är Hunger ingen rolig läsning. Han kan förstå om man inte orkar ta sig igenom boken. Den är tung. Både i sitt omfång och i sitt innehåll. Jag tycker själv att läsningen av boken var jobbig, för medan ögonen for över de dryga sjuhundra sidorna var jag hela tiden tvungen att konfrontera min egen roll i den globala orättvisan och världshungern. Ingen människa – nej, inte en enda – behöver egentligen svälta. Det finns mat så att alla kan äta. Men på grund av den ojämlika resursfördelningen, som Caparrós blottlägger i Hunger, får vissa äta mer än andra. Vissa får inte äta alls. För att jag ska kunna vraka och välja i mataffären, köpa den mat jag är sugen på och njuta av en munsbit när jag känner för det, måste ungefär 800 till 900 miljoner människor näst intill avstå mat helt och hållet. ”Hur i helvete kan vi fortsätta leva våra liv när vi vet att det händer sådana här saker?” frågar sig Caparrós. Frågan ekar genom hela boken. Och jag känner mig svarslös, för ja, hur kan jag leva som jag gör? Det är helt oförsvarligt.

När man driver en så stark fråga som Caparrós gör i Hunger – och dessutom har som mål att få läsaren att rannsaka sig själv – är moraliserandet oundvikligt. Hunger är i alla avseenden en hårdsmält moralkaka. Men med rätta, kan jag tycka. Det finns trots allt ingen rimlighet i att nästan en miljard människor svälter när, som Caparrós skriver, ”världens jordbruk utan problem [skulle] kunna mätta tolv miljarder människor, nästan dubbelt så många som jordens aktuella befolkning”.

Förutom att leverera djupgående reportage från Niger, Indien, Bangladesh, USA, Sydsudan, Argentina och Madagaskar, presenterar Caparrós fakta om världshungern. I boken får man veta om allt från hungerns fysionomi till kapitalismens struktur, och faktiskt blir det snart tydligt att det finns många strukturella orsaker bakom världshungern, även om några fås (jag räknar in mig själv bland dem) girighet är den främsta bakomliggande faktorn till att alla människor i världen inte kan äta sig mätta. Ordet svält framkallar bilder av så kallade ”Biafrabarn” med kwashiorkor och en ond bråd död. Visst förekommer akut svält, som i extrem torka, under krig eller vid naturkatastrofer, men många av de som lever under svältförhållanden gör det dagligen och kan göra det under många, många års tid. Den ständiga hungern är som tortyr. Kroppen bryts sakta, sakta ner och den kroniskt svältande vet inte vad det innebär att känna sig mätt. Så kommer hela livet att kretsa kring hungern. Det här är särskilt väl illustrerat i en av Caparrós intervjuer, där han frågar den nigeriska kvinnan Aisha om vad hon önskar sig mest och hon svarar:

”Jag skulle vilja ha en ko som gav mycket mjölk. Om jag sålde lite mjölk skulle jag kunna köpa ingredienser till friterade bröd som jag skulle kunna sälja på marknaden och med det skulle jag klara mig någorlunda.”
”Men jag menar att trollkarlen skulle kunna ge dig vad som helst, allt du kan önska dig.”
”Vad som helst?”
”Ja, du skulle få önska dig vad du vill.”
”Två kor?”
Hon sa det i en viskning, och förklarade:
”Med två skulle jag aldrig mer vara hungrig.”
Det var så lite, tänkte jag först.
Men det var så mycket.

Världshungern är just utbredd över hela världen, med en hel del undantag, förstås. Men till och med i länder som USA, länder med stora överflöd, finns det människor som svälter och som måste gå till soppkök för att få sig något litet att äta. I Argentina, Caparrós hemland, letar de svältande efter mat på soptippar – det är helt galet hur mycket mat som slängs (!) – och i Niger försöker de odla i den karga marken. Caparrós lyfter i Hunger flera olika exempel på vilka uttryck svält kan ta sig och vilka strategier människor skapar för att kunna mätta sina magar.

Jag har nog aldrig tidigare läst en så ambitiös reportagebok som Hunger. Att kartlägga och göra upp med världshungern är näst intill en vansinnesuppgift, som jag uppskattar att Caparrós har åtagit sig. Eftersom det är så mycket han vill säga och boken är så tjock – över sjuhundra sidor, hallå (!) – upplever jag att den är spretig, med andra ord inte särskilt tät. Stundom känns Hunger också ofärdig, som om boken skulle behöva mogna litterärt. Om jag bortser från de litterära bristerna, tycker jag ändå att Hunger ger mig mycket och att boken borde få mer uppmärksamhet här i Sverige än vad den har fått. Världshungern är allas angelägenhet, som Caparrós med klarhet visar.

Bild: © Blasius Mrowiec / Adobe Stock.

bokrecension, skönlitteratur, fantasy, saga, sagor, svanar, Juliet Marillier, Kung Lirs barn, De sex svanarna, Svansjön

Bokrecension: Juliet Marilliers Daughter of the forest är en finstämd tolkning av gamla svansagor

Juliet Marillier, Sevenwaters trilogyTitel: Daughter of the forest
Författare: Juliet Marillier
Förlag: Tor Books
Årtal: 1999 (pocketutgåvan utkom 2002)
Sidantal: 544

När jag var barn var sagor om svanar min grej. Som jag älskade Pjotr Tjajkovskijs outsägligt vackra balett Svansjön! Min kärlek till den irländska legenden Children of Lir och Bröderna Grimms saga Die sechs schwäne – på svenska kallade Kung Lirs barn* respektive De sex svanarna* – kunde nästan mäta sig med mina svallande känslor för Svansjön. Du kan ju ana min lycka när jag upptäckte den moderna fantasyklassikern Daughter of the forest, skriven av den australiska författarinnan Juliet Marillier år 1999, som bygger på såväl Kung Lirs barn som på De sex svanarna. Jag hade skyhöga förväntningar på boken (och var väldigt rädd för att bli besviken, ska det tilläggas).

Änkemannen Lord Colum av Sevenwaters har välsignats med sju barn: sex söner och en dotter. Liam, den äldste sonen, är född till att vara ledare, Diarmid, som kommer därnäst, älskar äventyr, tvillingarna Cormack och Conor har var och en ett viktigt kall, Finbar är begåvad med synskhet, Padriac med medkänsla och det yngsta barnet, dottern Sorcha, med en obändig kärlek och vilja.

När fadern gifter om sig med en häxa och den nya styvmodern på grund av avundsjuka, makthunger och illvilja förvandlar Sorchas sex bröder till svanar är det Sorcha och ingen annan som kan bryta förbannelsen. Men för att kunna göra detta måste hon väva sex skjortor av en hård och taggig växt, och vara beredd på en fruktansvärd smärta i händerna, trä skjortorna över sina svanbröders huvuden och vara stum. Oavsett vad som händer måste hon förbli tyst, om hon inte förmår detta kommer hennes bröder vara svanar för alltid. Sorcha råkar ut för än det ena än det andra missödet och till slut möter hon sitt livs kärlek. Det är verkligen inte lätt för henne att vara stum, försöka bryta förbannelsen och vara kär. Missförstånden hopar sig och såväl hennes eget som brödernas liv sätts på spel.

Som läsare tycker jag att det är befriande att en ung kvinna, knappt mer än en flicka, får förtroendet att rädda sina bröder och sin fars rike undan mörka krafter – och inte tvärtom. Jag är trött på jungfrur i nöd. Sorchas handlingsförmåga bär genom hela Daughter of the forest och Marillier visar med trovärdig gestaltning att tystnad stundom är mycket, mycket mer talande än ord. Jag skulle dock, och om jag ska vara kritisk, inte råda någon att tiga om de oförätter som begås mot en och vill inte heller glorifiera det faktum att Sorcha i tystnad exempelvis uthärdar övergrepp (om jag berättar mer om saken röjer jag en viktig del i bokens handling).

Jag började läsa Daughter of the forest för att få ta del av ett storslaget kärleksepos, du vet en sådan där kärlek som bara existerar i sagornas värld. Kärlekssagan i boken får visserligen min maggrop att pirra och mitt hjärta att göra flera volter. Men vad boken framför allt har gett mig är en karaktär att älska: Sorcha. Hennes tystnad, och därmed inre monolog, gör porträttet intimt, närgånget. Just för att jag som läsare får följa Sorcha under hennes rite de passage från barn till vuxen kommer jag att tänka på Daughter of the forest som en bildningsroman. Kanske är det bara i sagornas värld som någon kan fatta ett beslut med en sådan övertygelse; att oavsett vad som händer kommer hon att fullfölja det hon har företagit sig att göra. När huvudkaraktärens övertygelse är så stark är väl handlingens utgång given, men det finns detta till trots inget förutsägbart med den djupt personliga livsresa Sorcha gör.

Med boken Daughter of the forest visar Marillier vidare att kärlek finns i många nyanser. Sorchas drivkraft är kärleken till hennes bröder, som har varit hennes bästa vänner under hennes hittills levda år. Fastän det hade varit betydligt lättare för henne att gå vidare i livet – faktiskt vill hennes bröder att hon ska göra detta – väljer hon att med värkande händer och rinnande tårar väva skjorta efter skjorta. Skjortorna kanske inte ser så mycket ut för världen, men i dem finns den sanna kärlekens kraft, kraften som i sagornas värld åstadkommer underverk. Visst är Daughter of the forest ett kärleksepos, om än av ett annat slag än vad jag först hade väntat mig.

I egenskap av både sago- och svanfantast tycker jag att Marillier i och med Daughter of the forest har väckt nytt liv i Kung Lirs barn och De sex svanarna, och detta på både ett finstämt och spännande sätt. När gamla sagor får så här mycket omsorg, djup och känsla har jag inte alls något emot att de berättas om och om igen.

Bild: © gekata1989 / Adobe Stock.


* Om du inte har något emot att läsa på engelska rekommenderar jag dig att ta del av Wikipedias sammanfattning av legenden Children of Lir eller Kung Lirs barn, som vi kallar legenden på svenska.

* På den engelska versionen av Wikipedia kan du även läsa mer om Bröderna Grimms saga Die sechs schwäne, på svenska kallad De sex svanarna. Du hittar informationen på sökordet ”The Six Swans”. Observera att H.C. Andersen också har tolkat svansagan. Hans variant på berättelsen heter De vilde svaner, alltså De vilda svanarna.